Kategoriarkiv: Byråkrati

Reformeringen måste fortsätta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/4:Corren.

”Det är kurser, konferenser, resor och prat, prat, prat! Det är ju denna pratbluff som behöver avslöjas”, sa biståndsminister Gunilla Carlsson (M) i Ekots lördagsintervju för drygt ett år sedan.

Det statliga svenska biståndsetablissemanget fyllde då jämt. Födelsen kan dateras till 1962, när Tage Erlanders S-regering bildade Nämnden för internationellt bistånd, senare dagens Sida.

Anledningen var avkoloniseringen i tredje världen, fattigdomsproblematiken blev plötsligt het. Borde vi inte göra en solidarisk insats för att få med jordens utsatta på moderniseringståget?

Bistånd hade förkommit tidigare, men främst bedrivet av enskilda organisationer och missionärer. Nu skulle staten ta ledningen och visa vägen. Grundidén var att massiv resursöverföring från rika till fattiga stater kunde påskynda utvecklingen, likt ett snabbspår till nya blomstrande ekonomier.

I enlighet med detta beslutade riksdagen 1968 att Sverige skulle avsätta en procent av bruttonationalinkomsten till bistånd (enprocentsmålet).

2012 kunde alltså 50 år av statligt biståndsengagemang summeras och Gunilla Carlssons dom i radion var knappast nådig: prat och prat! När hon tog över som biståndsminister 2006 sattes välbehövligt fokus på konkreta resultat, transparens, effektivitet och mätbara mål.

Det väckte föga förvånande ont blod hos Sida och övriga svenska u-landsintressenter, som länge huserat i en sluten tillvaro där det ofta räckte med att tala svävande om vilken nytta biståndet gjorde i största allmänhet.

Men att bara hänvisningar till god vilja och ömmande hjärtan kan inte vara okej. Under ett halvt sekel har hundratals miljarder skattekronor betalats ut i bistånd, enbart 2013 uppgår regeringens biståndsanslag till svindlande 38 miljarder.

Då är det högst relevant att kräva noggrann utvärdering. Vad har fungerat och vad har inte fungerat? Att exempelvis pumpa in pengar direkt till korrupta regimers statsbudgetar är bevisligen rent kontraproduktivt. Massiv resursöverföring i sig är ingen lyckad metod för att trolla fram välstånd.

Viktigare är handel, hälsovård, etablerandet av goda institutioner, utbildning, etc. Sida har gjort betydelsefulla insatser därvidlag, men att verksamheten lämnar åtskilligt övrigt att önska är också klart.

Nyligen har förödande kritik riktats mot Gunilla Carlssons ledarskapsförmåga. Tydligt är att något slagit allvarligt slint i relationen mellan politiker och tjänstemän på UD:s biståndsenhet. Carlsson har uppenbarligen haft hårda nypor, det är ingen djärv gissning att även byråkratiskt motstånd mot förändringar spelat in.

I vilket fall vore det djupt olyckligt om den nödvändiga reformeringen av biståndspolitiken äventyrades på grund av internt käbbel. Ytterst ligger fattiga människors möjligheter till rimligare levnadsvillkor i vågskålen.

Dessa människor är värda ett bättre öde än att bli gisslan i en demoraliserande prestigekamp mellan ett statsråd och dennes underlydande förvaltning.

Där Max Weber nonchaleras…

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/4:

Säg byråkrati och vad tänker ni på? I vardagslag brukar ordet sällan klinga särskilt positivt. Associationerna går ofta till överdriven pedantiskhet, tröga och labyrintartade beslutsprocesser, blankettraseri, ogina småpåvar, den enskildes vanmakt.

Hur många människors uppfattning om byråkratin som företeelse har väl inte, direkt eller indirekt, påverkats av klassiska romaner som Franz Kafkas Processen och Joseph Hellers Moment 22?

Men i grunden är byråkrati bara termen för en organisationsform. Såvida vi inte föredrar en tillvaro av anarki och spontan ordning, behövs alltid ett visst mått av smidig byråkrati för att privata och offentliga verksamheter ska fungera.

Den tyske sociologen och liberalen Max Weber (1864-1920) menade att den bästa samhällsformen skapades genom kombinationen av fria marknadsaktörer och skickliga byråkrater. Tillsammans drev de utvecklingen mot ständigt ökad rationalitet till allas fromma.

Weber formulerade den ideala byråkratins kännetecken till följande: ”precision, snabbhet, entydighet, kännedom om akterna, kontinuerlighet, diskretion, konsekvens, strikt subordination, minskade friktioner, samt minskade materiella och personella kostnader”.

Raka motsatsen till detta illustrerades nyligen i Åtvidaberg, som både fick avskeda och polisanmäla en kommunal fastighetschef. Denne hade nämligen under en längre tid betalat ut närmare två miljoner kronor av skattebetalarnas pengar i falska företagsfakturor, samt även på andra sätt misskött sitt uppdrag.

Revisionsfirman Ernst & Young konstaterade att oegentligheterna blivit möjliga på grund av kommunens dåliga internkontroll och allmänt bristande rutiner.

Ett annat exempel är mögelskandalen kring förskolan Östergården i Mjölby. Barn och personal tvingades i ett par år utsättas för en direkt hälsofarlig miljö, eftersom den kommunala byråkratin slarvade bort ärendet. Kritiken från revisionsbyrån PwC var inte nådig.

I sin rapport pekades på att organisationen i Mjölby vittrat sönder, att tjänstemännen utvecklat en mejl- och chatkultur som stod i strid med professionell, rättssäker förvaltning.

Att även partier riskerar kaos och elände utan proffsiga byråkratiska strukturer har Socialdemokraterna demonstrerat med avskräckande pedagogisk tydlighet.

Dysfunktionella valberedningar förenat med utbredda attityder av nonchalans och ansvarslöshet, har nu producerat två monumentala magplask: Håkan Juholts stormiga partiledarperiod och den pågående affären Omar Mustafa.

Varken i S, Mjölby eller Åtvidaberg har man uppenbarligen hört talas om Max Weber. Det kanske är dags att ta intryck och ge den goda byråkratin en chans.

Dags att lämna DDR-Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/3:Corren.

Passa dig! I dag kan du drabbas av en frågvis kontrollant från Radiotjänst i Kiruna. Har du dator med internetuppkoppling hemma? Går du omkring med en ”smart” mobiltelefon i fickan? Äger du en surfplatta kanske?

Tvingas du svara jakande och ännu inte betalat TV-avgiften finns ingen pardon. Fram med pengarna! Att man saknar traditionell TV-apparat spelar ingen roll. Alla som har teknisk utrustning vilken kan ta emot streamade TV-sändningar är licensskyldiga.

Det är egentligen en logisk konsekvens av gällande lagstiftning och frågan har varit aktuell sedan SVT började lägga ut sina program på nätet. SVT-chefen Eva Hamilton lovade visserligen då att inte kartlägga svenska folkets datorer och mobiler. Istället skulle det hållas ”en låg profil” tills lagen setts över och licensproblematiken i det moderna medielandskapet fått en rimligare lösning.

Men trots att Hamilton även sitter som högsta ansvarig i Radiotjänsts styrelse, har hon tydligen inte kunnat hålla tillbaka VD:n Carl-Gustav Johansson från att släppa kontrollanterna lösa. Från första mars har han proklamerat att det är fri jaktsäsong som gäller. Vissa av Johanssons ivriga handläggare på Radiotjänst har faktiskt redan tjuvstartat tidigare.

Att datorjakten är logisk utifrån lagens paragrafer behöver dock inte betyda att den även är vettig. Licensen var en sak när monopolet härskade. Kopplingen mellan public service-utbudet, TV-mottagaren och avgiften var tydlig.

Men dagens samband med SVT när det gäller telefonen eller laptopen är ingalunda lika självklar. Tvärtom. Snarare framstår licensbyråkratins appartsnokande i detta sammanhang som farsartat nitisk och antikverad, en föga relevant och önskvärd kvarleva från ett förgånget ”DDR-Sverige”.

Public service är viktig att värna som del av samhällets intellektuella infrastruktur. Men den uppenbart föråldrade finansieringsmodellen hotar nu att undergräva legitimiteten för den allmänna radion och TV:n.

I september förra året lade Public service-kommittén fram ett förslag, vilket innebar att licensen skrotades och att en obligatorisk avgift istället togs ut via skattsedeln. Pengarna skulle sättas in på ett separat konto hos Riksgälden i syfte att minska risken för politisk klåfingrighet. Idén var god. Dock förmådde aldrig Kulturdepartementet ta i frågan.

Det är inte mycket som händer överhuvudtaget inom Lena Adelsohn Liljeroths fögderi. Men här hade ministern i alla fall chansen att visa handlingskraft. Hon tog den inte. Denna del av Public service-kommitténs betänkande undantogs till och med från sedvanlig remissbehandling.

Departementets motiv var att licensavgiften måste bli föremål för egen ”fördjupad analys”. Måhända under påverkan av Radiotjänst och lokalpolitikerna i Kiruna, som ängsligt ropade att över 200 jobb skulle försvinna från stan om licensen avskaffades.

Så tacka Kulturdepartementets oförmåga att sätta ner foten när kontrollanterna kräver betalt för ditt datorinnehav…

Med Cameron för Europa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 24/1:

Har ni hört talas om Neelie Kroes? Om inte, så kan vi meddela att hon är EU-kommissionär för ”den digitala agendan”. Hösten 2011 tillsatte Kroes en utredning om ”fri media och pluralism” under ledning av Lettlands tidigare president Vaira Vike-Freiberga.

I måndags presenterades det färdiga resultatet. Varje EU-land ska tillsätta ett mediaråd med makt att bötfälla misshaglig journalistisk, framtvinga publicerade ursäkter, och frånta journalister rätten att kalla sig journalister.

Råden ska vara ”oberoende”, men samtidigt kontrolleras av EU-kommissionen. Yttrande- och tryckfriheten skulle alltså i framtiden utövas på nåder av icke-folkvalda teknokrater i Bryssel.

Förslaget kommer förhoppningsvis aldrig att bli verklighet. Men är bara ett belysande exempel i raden på hur EU:s grundläggande idé att värna freden, friheten och demokratin i Europa håller på att korrumperas av Brysselapparatens  maktfullkomliga tjänstemannaelit.

Den producerar varje år en oöverskådlig pappersmassa av lagar och regleringar inom området efter område, smått som stort. Det demokratiska underskottet vidgas, en klyfta som tenderar att förstärkas av eurokrisen och kraven på ännu mer överstatliga befogenheter i syfte att rädda det skadeskjutna valutaprojektet från totalt haveri.

Hans Magnus Enzensberger, tysk vänsterliberal intellektuell och EU-vän, varnade nyligen i den läsvärda skriften Det mjuka monstret Bryssel för hur EU:s medborgare riskerar att bli omyndigförklarade av det som i praktiken blivit ett slags europeiskt mandarinvälde.

Enzensberger citerar filosofen Hanna Arendt som redan 1975 såg ”en förvandling av alla statsformer till byråkratier, det vill säga en makt som utgår varken från lagar eller människor utan från anonyma kontor eller datorer”. Där har vi hamnat nu, menar Enzensberger beklagande.

Det är i ljuset av denna dystra utveckling vi bör se den brittiske premiärministern David Camerons tal om ett reformerat EU. Hotet om att Storbritannien skulle lämna unionen efter en folkomröstning är drastiskt. Det skulle vara mycket olyckligt med en union utan de frihandelsvänliga britterna.

Men att Cameron sätter ned foten ordentligt och rejält är sannolikt nödvändigt för att styra EU tillbaka i sundare riktning. Mot ökad ekonomisk konkurrenskraft, mot mindre av byråkratiska överhetsfasoner och mera av folkligt inflytande, mot en flexiblare integration med respekt för medlemsländernas olikheter.

I Sverige hämmas tyvärr EU-debatten fortfarande av okritiska anhängare (oftast borgerliga) och gammeldags nejsägare (oftast vänster). Det är hög tid att dessa förlegade skyttegravar överges. Istället borde Camerons EU-vision bli en välkommen start för den mogna, brett engagerande diskussion om EU:s mål och syften som både Sverige och övriga Europa behöver.

Vem tryggar Sverige?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 3/1:

Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Alliansen har visserligen lättat bördan något, ändå uppgår fortfarande skattetrycket till 44,3 av BNP. Det är näst högst i den industrialiserade världen. I reda pengar betalar vi över 1500 miljarder kronor årligen till det offentliga.

Men trots dessa enorma belopp till sitt förfogande, klarar inte det politiska systemets ansvariga att tillfredsställande sköta två av statens mest grundläggande uppgifter: att försäkra medborgarna skydd mot inre och yttre hot.

Blir du utsatt för stöld eller inbrott? Glöm att polisen ska ta fast tjuven. Inte ens i tre av hundra sådana fall lyckas man. Av samtliga anmälda lagbrott under 2011 förmådde de rättsvårdande myndigheterna endast klara upp 16 procent.

Orsaken är inte resursbrist. Sedan Alliansen fick makten 2006 har anslagen ökat med en fjärdedel och mängder av nya poliser har rekryterats. Snarare finns roten till det onda i den överbyråkratiserade bysantinska organisationen som är svårförklarligt immun mot såväl kritik, utvärderingar och reformer i syfte att förbättra effektiviteten.

De polisiära tjänster som medborgarna efterfrågar och tror sig betala för, är polisbyråkraterna själva mindre intresserade av att tillhandahålla. Och justitieminister Beatrice Ask har hittills saknat kraften, viljan eller förståelsen att gå till botten med kärnproblematiken.

När det gäller yttre hot har väl aldrig beredskapen varit så usel sedan 1925, då politikerna beslutade att lägga ner större delen av det svenska försvaret. Efter första världskriget ansågs nya militära konflikter i Europa osannolika. Vi vet ju idag hur bra den analysen höll.

Ändå rustade politikerna glatt ner försvaret igen på 90-talet när Sovjetimperiet föll. Efter kalla krigets slut fanns inget att bekymra sig för i vårt närområde, hette det. Tills Vladimir Putins Ryssland började påminna om ett aggressivt Sovjet och Georgienkriget tog alla på sängen 2008.

Den stora grannen i öster rustar nu febrilt. Sveriges förmåga att möta denna säkerhetspolitiska utmaning är ytterst rudimentär. Flottan är hopplöst underdimensionerad. För att inte tala om tillgången på stridsvagnar, artilleri, luftvärn och utbildade soldater i armén.

Flygvapnet har det lite bättre ställt, men enligt ÖB klarar Sverige på sin höjd att avvärja ett begränsat angrepp under en vecka. Därefter återstår kapitulation, om inte NATO förbarmar sig över oss. Den organisationen vägrar dock det politiska etablissemanget att Sverige ska bli medlem av. Lika kallsinnig förefaller regering och riksdag vara mot att anslå medel för att vår militärmakt ska fungera och gränserna kunna hävdas.

Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Men valutan i form av statens skydd är allt mindre värd. Det är inte acceptabelt.

Befria företagen från bidragen

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 3/11:

Ut med Socialdemokraternas bidragslinje, in med Alliansens arbetslinje. Det var borgerlighetens vinnande väg till regeringsmakten.

Att dra åt pengakranarna i socialförsäkringssystemen och göra det mer lönsamt att arbeta var lika sunt som nödvändigt. Mindre skatteslöseri, bättre incitament för jobb och välstånd, samt ökade möjligheter för den enskilde att lämna beroendet av staten och stå på egna ben. Men när det gäller bidragsflödet till företagen fortsätter slantarna att rulla.

Enligt en färsk rapport från Svenskt Näringsliv delar staten ut omkring 28 miljarder kronor årligen i olika former av stöd. Det kan röra främjade av forskning och innovation i diverse branscher, att ställa upp med riskkapital, kompetensutveckla entreprenörer och allt möjligt annat som anses behjärtansvärt.

Den hugade företagaren har mängder av instanser i byråkratdjungeln att fylla i bidragsblanketter hos: Arbetsförmedlingen, Vinnova, Tillväxtverket, Norrlandsfonden, Kammarkollegiet, ALMI Företagspartner, Industrifonden, Högskoleverket. Och så vidare.

Vilken nytta gör då subventionerna? Svaret är att man ofta inte vet. Över hälften av stödprogrammen utvärderas otillräckligt, eller vanligast: inte alls. Vilket i sig indikerar en förbluffande nonchalant inställning till förvaltningen av allmänna medel inom den svenska myndighetssfären.

Vad man däremot genom ekonomisk forskning vet, är att offentligt finansierat företagsstöd såväl i Sverige som internationellt sällan leder till några hållbara framgångar. Knappast konstigt. Ty varför skulle byråkrater ha större insikter om företagande och entreprenörskap än företagarna själva? Det är helt väsensskilda kulturer, vilket exemplet Nordfalks kan illustrera.

Det var ett mindre familjeägt företag på Västkusten som i decennier sålde kryddor med hyfsad lönsamhet. En dag fick ledningen en djärv idé. Man skulle satsa på tacos. Det blev ett riktigt lyft. 2001 byttes namnet till Santa Maria. Nu är företaget marknadsledande i Norden på smaksättningsprodukter, är verksamt i 30 länder, har 1400 anställda, och av omsättningen på 4,2 miljarder svarar texmex för 75 procent!

Fundera gärna på vad som hänt om kryddhandlaren från gamla Nordfalks kommit till Tillväxtverkets skrivbordshandläggare och sagt: ”Vi hade tänkt börja tillverka mexikansk mat, i Mölndal…” Sannolikheten att handläggaren gjort vågen för ett sådant projekt?

Det är inte genom byråkraternas sammanträdesrum vi når ett kreativare, konkurrenskraftigare och växande näringsliv. Bidragslinjen till företagen är fel. Väsentligt mer valuta för de 28 stödmiljarderna skulle vi få om pengarna istället användes till generella skattesänkningar. Det mår både företagandet och Sverige bättre av.

Europa behöver marknad, inte bidrag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/11:

I decennier var den svenska jordbrukspolitiken en härva av regleringar och subventioner. Som ofta brukligt är när staten griper in för att ”korrigera” marknaden var motivet välvilligt.

Den djupa krisen under 1930-talet gjorde att bönderna fick problem att sälja sina produkter. Till detta kom beredskapsaspekten, aktualiserad av det påföljande andra världskriget. Vid konflikter då handeln spärrades måste Sverige klara självförsörjningen.

Ett batteri av statliga åtgärder sattes in för att gynna jordbruket, som snart fick drag av detaljstyrd och kostsam planekonomi. Eftersom mekanismerna av tillgång och efterfrågan sattes ur spel, fick vi en tilltagande överproduktion från 60-talet och framåt. Spannmåls- och köttbergen växte.

Men när Kjell-Olof Feldt utsågs till finansminister efter den socialdemokratiska valsegern 1982 blev det annat ljud i skällan. Jordbrukspolitikens tunga belastning på statsbudgeten gick inte längre att försvara, ej heller den byråkratiska apparaten för att administrera snårskogen av regleringar. En marknadsanpassning inleddes som var menad att återställa ordningen och ge Sverige en modern och konkurrenskraftig jordbrukssektor.

Slutet gott, allting gott? Icke. Vid Sveriges EU-medlemskap 1995 omintetgjordes hela reformeringen. Vårt land blev istället påtvingad en massiv återreglering i enlighet med EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Även denna var ursprungligen välvilligt tänkt.

Efter kriget rådde matbrist i Västeuropa. Ett prioriterat mål för det europeiska samarbetet var – precis som i Sverige när det begav sig – att säkerställa ett självförsörjande jordbruk. Konsekvensen blev med tiden också en svindlade dyr överproduktion, där mycket fick dumpas på världsmarknaden genom exportsubventioner.

Tyvärr har EU aldrig haft någon av Kjell-Olof Feldts kaliber i Bryssel som kunnat fasa ut en uppenbart föråldrad, överbyråkratiserad och ekonomiskt oförsvarbar politik på detta område. Alltså har eländet bara rullat vidare, främst påhejat av Frankrike som benhårt motsatt sig minskade subventioner till sina stridslystna bönder.

Dock har Sverige åtminstone en klok EU-minister i Birgitta Ohlsson (FP) som nu satt klackarna i åkern. I det senaste förslaget till EU:s långtidsbudget på astronomiska 9000 miljarder kronor, ska ungefär 40 procent fortfarande spenderas på jordbruket.

”Helt åt skogen”, säger Ohlsson och kräver rejäla besparingar. Istället vill hon se satsningar på forskning, entreprenörskap och ett EU som rustar sig för framtidens utmaningar på den globala marknaden. Sverige är nettobidragsgivare till EU.

Om inte unionen förmår att reformera i synnerhet sin kapitalförstörande jordbrukspolitik, borde vi överväga att i allas intresse ryta som Dario Fo: Vi betalar inte, vi betalar inte!

Vad vill vi med EU?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/10:

Ack, kära gamla Europa! Vi måste verkligen börja prata om det. Framtiden alltså. Vi behöver, mer än någonsin, en genomgripande diskussion om vad vi egentligen vill med det europeiska integrationsprojektet.

Låt gärna utgångspunkten vara Nobels fredspris, som EU tilldelades i år. Nog var det tämligen ironiskt att EU fick priset just i denna stund, när hela unionen skakar under trycket av en svår finanskris, massiv skuldsättning och eurons krossade förhoppningar. Centrifugala krafter har satts i rörelse som ingen vet konsekvenserna av.

Men den gyllene medaljen från Nobelkommittén i Oslo kan ändå tjäna som en nyttig påminnelse om vad EU i grunden handlar om: att göra slut på den militanta nationalismen, att säkra fred och frihet åt Europas folk. Detta är EU:s kärnuppdrag, något som tyvärr riskerar att hamna i bakgrunden av Brysselbyråkratins ogenerade ambitioner att i praktiken bygga ett federalt, politiskt imperium.

Dessa tendenser har förstärkts påtagligt under senare tid, när tunga EU-länder som Tyskland och Frankrike kräver utökade överstatliga befogenheter, som en bankunion med gemensam finansinspektion, för att få krisen under kontroll. Det hävdas att något alternativ inte finns, att vi måste rusa snabbt, snabbt i denna enda vägens riktning om inte sönderfall och elände ska drabba oss.

Men något mycket väsentligt fattas. Ty var är det folkliga mandatet? Invånarna i EU:s medlemsländer förväntas bara ge sitt blinda godkännande till konstruktionen av en långtgående federal apparat, vars omfattning saknar tidigare motsvarighet på vår kontinent. Det är äventyrliga steg in i det okända, som hotar kullkasta det statsmännen i sina slutna sammanträdesrum försöker rädda.

Den brittiska historikern Anthony Beevor, som skrivit flera uppmärksammade böcker om andra världskriget, fångade problematiken väl i en intervju nyligen. Från sitt perspektiv betonar han folkstyrets avgörande betydelse och ser med oro på EU:s utveckling mot maktfullkomlig elitism:

”Demokrati däremot motverkar nationalism – demokratier går inte i krig mot varandra. Men när man nu talar om att lösa krisen med ännu mer överstatlighet inom EU, så finns en risk för att det demokratiska underskott som detta skapar kan leda till att man väcker monstret nationalism till liv igen i Europa.”

Och om det monstret börjar sprattla på allvar, då är vi väldigt illa ute. Nu gäller det att se kallt nyktert på situationen. Krisen ger trots allt möjligheter att rätta det som varit fel och återställa fokuset. Värna den inre marknaden, frihandeln, den gränsöverskridande rörligheten och skyddet av mänskliga rättigheter.

Det är fullt tillräckliga ambitioner som ger betydligt sundare förutsättningar för fortsatt fred mellan Europas länder än någon svällande superstat.

Den eviga byråkratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/10:

I söndagens Dagens Nyheter fanns en platsannons: Handläggare sökes till Nämnden för hemslöjdsfrågor. Den hugade kunde läsa mer på deras hemsida: ”Nämnden för hemslöjdsfrågor, NFH, är en statlig myndighet under Kulturdepartementet. NFH stärker hemslöjden i hela Sverige genom att planera, driva och följa upp aktiviteter med såväl kulturella som ekonomiska perspektiv”.

Inget ont om slöjd och dess utövare. Men är det nödvändigt med en statlig byråkrati för sådan verksamhet?  Frågan blir särskilt aktuell mot bakgrund av en ny bok, Alliansens myndighetspolitik, som ekonomen Henrik R S Olsson skrivit på tankesmedjan Timbros uppdrag. Han påminner om vad borgerligheten lovade innan segervalet 2006.

Den vildvuxna myndighetsfloran som frodats under det socialdemokratiska maktinnehavet skulle rensas rejält. Det krävdes besparingsprogram, införande av tak för myndigheternas tillväxt, et cetra. Så vad har då hänt efter sex borgerliga år?

Enligt Henrik R S Olssons granskning är svaret nedslående. Antalet myndigheter har förvisso minskat något, från 247 till 234 stycken. Men siffrorna är skenbara, eftersom det mest handlar om organisationsförändringar. Byråkraterna är ungefär lika många som förr, deras verksamheter tenderar att leva vidare under nya beteckningar.

Ett symptomatiskt exempel är Statens biografbyrå. Trots att filmcensuren avskaffats och det egentliga uppdraget alltså bortfallit, har myndigheten bara ändrat namn till Statens medieråd och ökat personalen under hänvisning till att man numera ämnar ge råd om barn och ungdomars mediesituation. Skulle inte föräldrar och skola kunde sköta detta lika bra eller bättre?

På senare tid har flera myndigheters vidlyftiga representation skapat braskande rubriker och indignerade kommenterar. Avslöjandet om Tillväxtverkets festande fick till och med dess generaldirektör på fall.

Men krognotorna som skrevs ut på skattebetalarnas bekostnad var förstås bara småpotatis i sammanhanget och skymde sikten för vad som borde varit väsentligare att diskutera: vad ska vi ha Tillväxtverket till? Vilken nytta för det svenska näringslivet gör Tillväxtverkets budget på närmare 4 miljarder kronor om året? Det vore intressant att se en utvärdering på detta, om det överhuvudtaget finns någon.

Totalkostnaden för de statliga myndigheterna uppgick 2011 till 210 miljarder kronor, vilket borträknat för inflationen är högre än 2006. Det förefaller lätt att instämma i Henrik R S Olssons slutsats att resurserna borde kunna utnyttjas effektivare. Han menar att myndigheter som saknar ”central betydelse för medborgarnas grundläggande trygghet och välfärd” har föga existensberättigande.

Dit torde Nämnden för hemslöjdsfrågor rimligen höra. Men den har funnits sedan 1981 och är ännu ohotad. Alliansens misslyckade reformering av byråkratin tyder väl på att Ronald Reagan hade rätt: ”Det närmaste vi kommer evigt liv på jorden är en statlig myndighet”.

Hemslöjd – en statlig uppgift?

Publicerad den av
Svara

En platsannons i söndagens Dagens Nyheter fångar min blick. Det är nämnden för hemslöjdsfrågor som söker en handläggare. Nämnden för hemslöjdsfrågor? Jo, det är ”en statlig myndighet under Kulturdepartementet vars uppgift är stärka hemslöjden i hela landet genom att tillvarata, utveckla och förnya slöjden”.

Kan någon förklara för mig varför Sverige har en myndighet för sånt? Vem kom överhuvudtaget på idén att hemslöjd är en statlig uppgift? De som är intresserade av att virka, väva och göra näverkorgar kan nog klara den saken utmärkt på egen hand utan hjälp från skattefinansierade byråkrater. I annat fall bör det påpekas. Gärna av representanter från nuvarande regering som tidigare lovat att rensa upp i den vildvuxna svenska myndighetsfloran.