Kategoriarkiv: Borgerligheten

När dragningskraften upphört

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/Corren.5:

KD har startat en skolkampanj. Någon som vet vad den handlar om? Någon som ens märkt av dessa skolkampanjande kristdemokrater?

Skolan är förvisso het, men konkurrensen i just den frågan är också mördande på det politiska marknadstorget. Kanske är efterfrågan på ännu ett skolfrälsande riksdagsparti mättad.

KD har länge levt farligt i riksdagsspärrens dödsskugga och senaste Sifomätningen på 2,7 procent bekräftar situationens allvar. Hotet om att partiet ska ramla ur riksdagen är inte nytt och kristdemokraterna måste vara luttrade vid det här laget. När det drar ihop sig till skarpt läge på valdagen har räddningen ofta varit moderata stödröster.

Men kan KD även räkna med denna hjälp 2014? Fortsätter kräftgången på samma låga nivåer är risken att KD uppfattas som förlorat, och lojaliteten bland borgerliga väljare upplöses inför utsikten att deras röster ska bli värdelösa. Fredrik Reinfeldt lär då få svårt att sitta kvar som statsminister.

Å andra sidan: om inte KD anses relevant för väljarkåren, vad är meningen med föreningen? Göran Hägglund är en sympatisk person och han har träget försökt muta in ett eget utrymme åt sitt kultur- och socialkonservativa parti.

För några år sedan lanserade han begreppet ”verklighetens folk” och utsåg KD till ”politikens gränspolis” gentemot civilsamhället. En intressant ansats, som fick stor medial uppmärksamhet. Men folket i stugorna gäspade.

Inte heller KD:s traditionella sakfrågor inom familje- och äldrepolitiken väcker entusiasm. Det omhuldade vårdnadsbidraget är exempelvis ingen kioskvältare. Att KD nu istället trevar efter att göra sig gällande på skolpolitikens område tycks mest bära desperationens drag. Allt annat har ju fallit på hälleberget.

Möjligen vore det för mycket begärt av KD:s aktivister, men för utomstående betraktare förefaller det vettigaste alternativet vara att lägga ner partiet innan 2014 års valrörelse.

Det hade dels kunnat förbättra borgerlighetens chanser att vinna en tredje regeringsperiod, dels blivit en välgörande strukturrationalisering av mängden riksdagspartier. I dag är de åtta stycken, vilket inverkar menligt på de parlamentariska arbetsformerna och den offentliga beslutsmaktens effektivitet (särskilt som konstitutionen från 1975 är anpassad för det antal som då fanns representerade: fem).

Det KD:s kris främst aktualiserar är dock själva existensberättigandet hos en politisk rörelse vars dragningskraft slocknat. Även Centern har samma problem och dess försök till makeover har knappast gjort succé. Vad hindrar då nedläggning eller sammanslagning med något annat parti?

För aktivisterna brukar den egna partiidentiteten sitta så djup att man hellre går under med det sjunkande skeppet än frivilligt ger upp. Dessutom står mycket pengar och åtskilliga människors försörjning på spel. Det totala partistödet på runt fem miljarder kronor fungerar i praktiken konserverande.

Hade däremot partierna tvingats finansiera sig själva på väljarnas nåder, skulle vi nog fått se ett moderniserande förtryckningstryck i det politiska landskapet som kunnat vitalisera den representativa demokratin.

Rättvisa klyftor

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 6/3:

Regeringen ökar klyftorna! Det är en ständig refräng i vänsteroppositionens anklagelseakt mot Alliansen. Och vänstern har rätt. Det visar SCB:s statistik. DN publicerade siffrorna häromveckan.

1999, då statsministern hette Göran Persson, hade en icke-arbetande person 75 procent av den ekonomiska standard som en arbetande person åtnjöt. 2011 är namnet på statsministern Fredrik Reinfeldt och då hade den icke-arbetande svenskens relativa ekonomiska standard krympt till 58 procent.

Den främsta orsaken är jobbskatteavdraget. De ökande klyftorna är alltså medveten politik från regeringens sida. Men är det fel? Snarare vore det djupt problematiskt, både nationalekonomiskt och moralfilosofiskt, om det inte lönade sig bättre – mycket bättre! – att jobba än att leva på bidrag.

Vilket ingalunda betyder att vi ska uppträda hjärtlöst mot människor som saknar förmåga till egen försörjning. Tvärtom. Men skulle det löna sig illa att gå till jobbet jämfört med att stanna hemma, korrumperas grundläggande mänskliga drivkrafter och samhällets välståndsbas eroderas. Dessutom vore det helt enkelt orättvist.

En viktig anledning till att Alliansen kom till makten 2006 var just en känsla bland många väljare i den strävsamma medelklassen att Socialdemokraterna vänt dem ryggen. I den borgerliga retoriken hävdades att S förvandlats från ett arbetarparti till ett ”bidragsparti”.

Vilket det fanns visst fog för. Ser man till hur olika grupper röstade i det föregåendet valet 2002 (det sista som de rödgröna hittills vunnit) är det ganska talande för egenintresset att 68 procent av de arbetslösa, 65 procent av de långtidssjukskrivna och 59 procent av de förtidspensionerade valde något vänsterparti.

Men det förlorade fokuset i jobbpolitiken kom sedermera att kosta S dyrt. Minska klyftorna? Förklara gärna då varför arbete ska löna sig sämre igen.

Pengarna åt folket!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrCorren.en 27/2:

Mötet i Maramö var, precis som väntat, knappast en kioskvältare. Vi fick se fyra borgerliga partiordförande grilla korv. Om detta gav någon nytändning under den falnande Alliansglöd som Annie Lööf talat om, får väl framtiden utvisa. Svaret torde komma från de fem nytillsatta arbetsgrupper som Alliansens ledarkvartett presenterade mellan korvtuggandet.

Resultatet av arbetsgruppernas ansträngningar är tänkt att bli programmet vilket ska vinna en tredje mandatperiod åt Fredrik Reinfeldt & Co. Ett politiskt hat-trick som ingen annan borgerlig regering lyckats med i mannaminne. Alltså lär det krävas ett riktigt sprakande valmanifest för att ro i land en sådan triumf.

Vi har ett anspråkslöst förslag till den arbetsgrupp som ska syssla med jobb och ekonomi. Ett angeläget problem denna församling borde hugga tag i är svenska folkets risiga ekonomiska marginaler.

Högskattesamhället har kraftigt försvårat svenskarnas möjligheter att spara pengar och bygga upp egna buffertar som trygghet i privatlivet. Istället har människor gjorts beroende av statens välvilja när det krisar och hushållskassan sinar. En liberal frihetsreform vore att bryta denna bundenhet och hjälpa medborgarna till ökad självständighet.

En genomsnittlig inkomsttagare klarar i dag bara att spara 500 kronor i månaden till oförutsedda utgifter, enligt en undersökning från Swedbank nyligen. Ni kanske minns den gamle finansministern Anne Wibbles uttalande om att alla skulle ha en årslön på banken? Helt rätt, men med en femhundralapp per månad tar det nästan ett halvt sekel att nå dit (beräknat på en årsinkomst om 288 000 kronor).

Alliansen kan utlova fortsatta skattesänkningar som en åtgärd, vilket vore utmärkt. En kompletterande insats vore löftet att fortsatta sälja statliga bolag under nästa mandatperiod. Det finns ingen anledning till att regeringen ska ansvara för exempelvis bank-, tele- och energiverksamhet. Privatisera!

Statens aktieinnehav i Nordea står redan på den planerade försäljningslistan. Det skulle ge runt 40 miljarder kronor. Staten äger även 37 procent av aktierna i skandalbolaget Telia Sonera. Sälj rubbet, det blir cirka 70 miljarder.

Stycka sedan upp Vattenfall och bjud ut koncernen på marknaden. Eftersom Vattenfall inte är börsnoterat är det knepigt att beräkna värdet. Men en kalkylerad gissning baserad på de senaste tio årens vinstutdelning landar på omkring 350 miljarder kronor.

Totalt inkasserar Alliansen då 460 miljarder kronor från bolag som åtminstone nominellt är hela svenska folkets egendom. Om varje svensk (9,5 miljoner) får sin beskärda andel insatt på ett bankkonto blir det 48 000 kronor per skalle. Det kan man grilla väldigt många korvar för.

Men framför allt hade det betytt en konkret förbättring av medborgarnas ekonomiska andrum i vardagen, och kunnat utgöra en stimulerande startplåt på vägen mot att spara ihop till den där årslönen.

Liberala visioner som kom bort

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/2:Corren.

En gång var Centern borgerlighetens ledande parti. Det var länge sedan. Efter Thorbjörn Fälldins glansdagar på 70-talet har kräftgången varit obönhörlig.

Trendmässigt kan sympatiflykten förklaras av att Centern gick vilse i ett fundamentalistiskt kärnkraftsmotstånd och fick bära huvudansvaret för de kaotiska borgerliga regeringsåren 1976-82.

Förtroendet som det främsta alternativet för allmänborgerliga väljare förlorades till Moderaterna, som var skickligast på att fånga upp och formulera kritiken mot det socialdemokratiskt präglade samhällsbygget när 80-talets marknadsliberala vindar svepte in i folkhemmet.

Samtidigt gjorde den fortsatt starka urbaniseringen att Centerns gamla väljarbas på landsbygden vittrade bort. Till detta kommer den svåra konkurrensen med FP, och senare även KD, om positionen som mittenparti. Med de nuvarande Moderaternas och Socialdemokraternas väljarmaximerande böjelser har dessutom den klassiska mitten klämts ihop mellan Reinfeldts och Löfvens sköldar.

Dock fanns en spännande möjlighet att Centern åter skulle segla upp som borgerlighetens ledande parti. Inte i antalet väljare räknat. Utan i den viktiga egenskapen av idémässig förnyare och inspirerande visionär, som utmanar invanda tankestrukturer och visar vägen mot ett frihetligare Sverige.

Det hade också kunnat ge partiet en ny väljarbas genom att locka till sig moderna, liberalt sinnade grupper i storstadsregionerna. De statskritiska och individorienterade ansatserna i förslaget till nytt idéprogram som Centern nyligen presenterade var därvidlag helt riktiga.

Felet var att programmet kommunicerades uselt. Kontroversiella och i sammanhanget aparta frågor som månggifte och avskaffad arvsrätt blåstes skadeglatt upp av motståndare i den offentliga debatten. Hela idépaketet fick tyvärr ett löjets skimmer över sig. Partiets trovärdighet naggades allvarligt i kanten. Därtill hade Annie Lööf gjort ett dåligt förberedande arbete ute i Centerdistrikten.

Lokalföreningarnas medlemmar och funktionärer hängde inte med i svängarna, tydligast märkbart i Östergötland. Här höjde traditionalisterna upprorsfanan som samlade de interna kritikerna, vilket nu lett till att idéprogrammet kraftigt vattnats ur.

I den reviderade versionen, framlagd av Annie Lööf på en presskonferens i går, har exempelvis tankegångarna om platt skatt försvunnit. Istället återfinns bara en blek vision om att skatteskalan ska ”göras mindre brant”. Systemkritiken mot staten har tonats ned rejält.

Positivt är dock att Centern behållit idén om öppna gränser för migration. Men frågan är om det principförslaget överlever extrastämman i mars.

Dessvärre undgår man inte intrycket att Centern missat den lovande chansen att både själv ömsa skinn och bidra till att ge svensk partipolitik en välbehövlig vitalisering.

Fler kor väntar på slakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/Corren.2:

”Gatorna i Stockholm är fyllda med blod från slaktade heliga kor,” skriver The Economist med en dramatiskt beundrande formulering i sitt senaste nummer.

Den brittiska tidskriften jämför rent av den svenska reformeringen av välfärdsstaten med Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien under 80-talet och pekar på en rad hårda fakta.

1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, innan folkhemmets regleringsekonomi och brutala skattetryck sänkte oss till 14:e plats i den internationella välståndsligan 1993. Sedan dess har svenska politiker genomfört en ”revolution i det tysta”. De offentliga utgifterna har pressats tillbaka från 67 procent av BNP i början av 90-talet till dagens 49 procent.

Arvs- och förmögenhetsskatten har slopats, samtidigt som bolagsskatten minskats till 22 procent. Vi har utan dramatik kunnat byta ATP-eländet till ett hållbart pensionssystem, fått ner budgetunderskottet till 0,3 procent av BNP och inriktningen på sunda statsfinanser höll Sverige avundsvärt säkert flytande när den globala krisen slog till.

The Economist hyllar även liberaliseringen av den offentliga sektorn, där skolpeng och privata aktörer inom vård och omsorg fått verksamheterna att fungera effektivare. Sverige har lyckats med konststycket att kombinera en stor stat med en konkurrenskraftig kapitalism, menar tidskriften och kallar modellen för en slags ”modifierad thatcherism”.

Både socialdemokrater och borgerliga kan slicka i sig berömmet. Strukturreformerna, som lett oss ur det sena folkhemmets stagnationsperiod till 2000-talets dynamiska skede, är ju resultatet av den bästa sidan i vår politiska kultur: att gemensamt i pragmatisk anda göra det nödvändiga för att lösa svåra problem.

Till skillnad från Thatchers omdaning av Storbritannien, som orsakade stora politiska och sociala konvulsioner i samhället, har våra systemförändringar skett förbluffande harmoniskt relativt sett.

Men allt är förstås inte rosor. The Economist poängterar att de offentliga utgifterna måste fortsätta att reduceras, om Sverige ska kunna säkra välståndet i långa loppet. Vi dras ännu med skadligt höga skatter som inverkar negativt på företagsamhet och entreprenörskap. Till exempel.

Ett allvarligt bekymmer rör sysselsättningen, som blivit Alliansens Akilleshäl. Särskilt den omfattande ungdomsarbetslösheten, drygt 22 procent, är mycket besvärande för regeringen som fruktlöst famlar med trubbiga åtgärder (utbildning, praktik, illusoriska jobbpakter). Fredrik Reinfeldt pratar om att fler enkla jobb behövs som ingång till arbetsmarknaden. Korrekt.

Men han är vågar inte ta strid för det. Låglönejobb är tabu, likaså uppmjukning av den destruktivt stela arbetsrätten. Men hur ska annars de enkla jobben för utsatta grupper stimuleras fram?

Vi kan vara stolta över att Sverige är på rätt väg, men vi bör inte vara nöjda. Fler heliga kor återstår att slakta.

Alliansens nästa krisparti?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrCorren.en 22/1:

Sverige vill gärna vara det mest jämställda landet i världen. Men vi har, till skillnad från övriga nordiska länder, aldrig haft någon kvinnlig statsminister. Den högsta politiska makten har, anmärkningsvärt nog, förblivit en manlig domän.

Nyamko Sabuni avsåg att ändra på det. Och hon skämdes inte för att säga det rent ut: målet med hennes politiska engagemang var att leda en regering. Nu blev det inte så.

Nyamko Sabuni fick nöja sig med att bli Sveriges första färgade statsråd. Inte illa det heller. Nyamko Sabuni har varit en uppfriskande kaxig politiker, som stuckit ut och frimodigt tagit debatten i kontroversiella frågor. Hennes tydliga fördömande av hedersvåld är ett viktigt exempel.

Dock verkar glöden falnat sedan ansvaret för integrationsfrågorna lyftes över till Erik Ullenhag efter Alliansens återval. Kvar blev jämställdheten och lite annat. Redan i höstas aviserade Sabuni att hon tänkte sluta, men först vid valrörelsen 2014. Gårdagens avgång kom därför, om inte chockartat, så en smula överraskande.

Man kan förvisso spekulera kring olika rafflande anledningar. Stalltipset tycks ändå vara att hon som stark och drivande person helt enkelt ledsnat på den gråa regeringslunken.

Ny jämställdhetsminister blir hennes statssekreterare Maria Arnholm. Precis som Ullenhag en typiskt gedigen, kompetent och ordentlig folkpartist. Kommer säkert att sköta sitt uppdrag formellt fläckfritt och utan att orsaka några större livaktigheter på Fredrik Reinfeldt trygga skuta.

Och det är väl det som är problemet. Folkpartiet har tagit välförtjänta opinionspoäng genom Jan Björklunds effektiva sätt att driva skolfrågan. Men numera är de stora reformerna sjösatta och en viss matthet börjar märkas. Vad återstår? Förutom Björklund är FP:s klaraste profil Birgitta Ohlsson, en tidigare frifräsande liberal som i dag hålls kort genom den inte särskilt tunga posten som Europaminister.

Risken är överhängande att även FP håller på att blekna in i tapeten. Det har talats mycket om Centerns och Kristdemokraternas farliga position intill riksdagsspärrens lieman. Men samma nära döden-upplevelse kan snart vara FP:s, om trenden av fallande väljarstöd fortsätter.

Enligt Dagens Samhälles senaste opinionsanalys har var fjärde FP-sympatisör flytt sedan 2010 och förtroendet på skolområdet är i avtagande. Socialdemokraternas Carin Jämtin har dessvärre rätt när hon kontrar argumentet om den rödgröna splittringen med att också Alliansen är ”en instabil sak”.

Nyamko Sabuni valde nog fel parti för en politiker med hennes ambitioner. Ty utsikterna att någon annan än en moderat eller socialdemokrat, man som kvinna, skulle bli statsminister inom överskådlig framtid är försvinnande små. Bara detta säger en del om marginaliseringen av det som traditionellt varit den svenska politikens mittfält.

Efterlyses: enkla jobb

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/1:Corren.

”Det är ett jätteuppdrag att hantera denna massarbetslöshet som vi ska städa upp efter Göran Persson”, deklarerade Anders Borg i oktober 2006. Alliansen hade precis vunnit valet och Borg var helt färsk på finansministerposten. Nivån på det som då kallades massarbetslöshet var 6,6 procent.

Nu har snart Anders Borg varit finansminister i sju år och hans eget departement beräknar arbetslösheten för 2013 till 8,2 procent. I kalla siffror tycks jätteuppdraget att städa efter Persson vara ett flagrant misslyckande.

Dock ska man minnas att det rådde högkonjunktur när Göran Persson fortfarande satt i Rosenbad. Ändå klarade han inte att nå sitt eget mål om en arbetslöshet på fyra procent, trots frenetiskt tricksande med sifferkolumnerna, och trots att mängder av sjukskriva och förtidspensionerade med arbetsförmåga hölls borta från AMS-statistiken.

I dag är dessa människor hänvisade till arbetsmarknaden. Tillsammans med ungdomar, flyktingar och lågutbildade har de svårast att få anställning. Något som inte underlättas av den globala finanskris, vilken vällt in över Sverige och fått de ekonomiska hjulen att kärva. Den risiga konjunkturen tros numera vara på väg att slå i botten.

Men återhämtningen till nya goda år tar tid och på sedvanligt vis dröjer det ännu lite längre innan vändningen märks i sysselsättningstalen (eftersläpningseffekten innan orderböckerna fyllts till bredden och företagen börjar söka mer arbetskraft igen).

Att Sverige som ett exportberoende land drabbats omvärldens minskade efterfrågan kan rimligen inte Alliansen lastas för. Kärnfrågan är om arbetslösheten är högre än nödvändigt, givet omständigheterna. Läget hade sannolikt varit värre utan jobbskatteavdragen, den halverade restaurangmomsen och RUT-avdraget.

Samtidigt hade läget sannolikt varit bättre om inte Riksbanken hållit uppe räntan de senaste två åren. Det menar i alla fall vice riksbankchefen Lars E O Svensson, som ogillar Stefan Ingves hårda tyglar i penningpolitiken och hävdar att konsekvensen är 65 000 nya arbetstillfällen som aldrig tillkommit.

Men huvudproblemet är inte konjunkturberoende, utan strukturellt. I förra veckans riksdagsdebatt gjorde Fredrik Reinfeldt en korrekt analys: Sverige måste skapa fler enkla jobb. Det är det enda sättet att bekämpa arbetslösheten. Just på denna punkt finns det också skäl till befogad kritik mot Alliansen.

Skarpare åtgärder för att stimulera enklare jobb åt svåranställda i utsatta grupper hade kunnat vara lägre ingångslöner och flexiblare arbetsrätt. Men Reinfeldt och Borg anser detta vara politiskt omöjligt.

Alternativet? Att gasa på med traditionell arbetsmarknadspolitik: utbildning och praktik i olika varianter och kombinationer. Fast någon förbluffande tillväxt av enkla jobb lär sådana insatser knappast ge.

Alliansens seger och skattedebattens nederlag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 13/12:

Våren 2005 startade lovande. The Economist, husorgan för varje makthavare med självaktning, publicerade ett nummer på temat ”The flat-tax revolution”.

Tidskriften var hänförd över systemet med platt skatt som flera länder i Central- och Östeuropa infört efter kommunismens fall. Vad som tidigare mest betraktats som en fängslande vision bland marknadsorienterade politiker och opinionsbildare i väst, hade faktiskt förverkligats med succéartat resultat på andra sidan av den gamla järnridån.

The Economist beskrev utvecklingen som ett steg mot enklare, rättvisare och bättre skatter i Europa. Plötsligt blev ämnet även hett i svensk debatt. DN:s ledarsida hakade snabbt på The Economist och pläderade för den platta skattens välsignelser.

”Sverige bör dra lärdom av grannarna i öst”, förkunnade den liberala morgontidningen och radade upp argumenten: det blir lönsammare att arbeta och utbilda sig, det stimulerar ekonomisk tillväxt, det minskar behovet av byråkrati, etc (DN 24/4 2005).

Bland de borgerliga partierna, ännu i opposition, väcktes ett snart allt livligare intresse. FP:s Lars Leijonborg gillade tanken, KD:s Göran Hägglund uttryckte sympati och Centerns Maud Olofsson instämde. Bara Fredrik Reinfeldt avvek. Dock hade Moderaterna tidigare drivit frågan och förhoppningar fanns om en renässans.

I början av valåret 2006 lät CUF-ordföranden Fredrik Federley förtröstansfull: ”Om alliansen blev överens skulle man kunna införa platt skatt det tredje året med en borgerlig regering” (SvD 2/2 2006). En borgerlig regering fick vi. Men ingen platt skatt. Intresset tvärdog när makten var vunnen.

I tisdagens SvD försökte dock MUF:s ordförande Erik Bengtzone åter skaka liv i debatten. Han krävde höjt grundavdrag och platt inkomstskatt i syfte att göra beskattningen rättvisare och människors liv friare. Ett hedervärt initiativ. Sverige bör sträva mot enhetlighet och neutralitet i skatteuppbörden.

Största problemet på den vägen tycks emellertid vara att borgerligheten drabbats av samma sjuka som Socialdemokraterna uppvisat i regeringsställning. Väl på taburetterna vill politikerna styra och ställa så mycket som möjligt. Om man låser skattesystemet genom de fasta principer som platt skatt innebär, begränsas regeringens makt och manöverutrymme.

Sånt är mentalt svårsmält i vår offentliga kultur där myten om politikens omnipotens är stark. Kortsiktigt dribblande med olika skattesatser, momsnivåer och avdrag är både ett sätt att demonstrera handlingskraft och njuta maktens sötma. Därför har vi också fått leva med ett lapptäcke till skattesystem.

Kanske krävs det först en ny generation politiker som Erik Bengtzone för att ändra på det.

Befria företagen från bidragen

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 3/11:

Ut med Socialdemokraternas bidragslinje, in med Alliansens arbetslinje. Det var borgerlighetens vinnande väg till regeringsmakten.

Att dra åt pengakranarna i socialförsäkringssystemen och göra det mer lönsamt att arbeta var lika sunt som nödvändigt. Mindre skatteslöseri, bättre incitament för jobb och välstånd, samt ökade möjligheter för den enskilde att lämna beroendet av staten och stå på egna ben. Men när det gäller bidragsflödet till företagen fortsätter slantarna att rulla.

Enligt en färsk rapport från Svenskt Näringsliv delar staten ut omkring 28 miljarder kronor årligen i olika former av stöd. Det kan röra främjade av forskning och innovation i diverse branscher, att ställa upp med riskkapital, kompetensutveckla entreprenörer och allt möjligt annat som anses behjärtansvärt.

Den hugade företagaren har mängder av instanser i byråkratdjungeln att fylla i bidragsblanketter hos: Arbetsförmedlingen, Vinnova, Tillväxtverket, Norrlandsfonden, Kammarkollegiet, ALMI Företagspartner, Industrifonden, Högskoleverket. Och så vidare.

Vilken nytta gör då subventionerna? Svaret är att man ofta inte vet. Över hälften av stödprogrammen utvärderas otillräckligt, eller vanligast: inte alls. Vilket i sig indikerar en förbluffande nonchalant inställning till förvaltningen av allmänna medel inom den svenska myndighetssfären.

Vad man däremot genom ekonomisk forskning vet, är att offentligt finansierat företagsstöd såväl i Sverige som internationellt sällan leder till några hållbara framgångar. Knappast konstigt. Ty varför skulle byråkrater ha större insikter om företagande och entreprenörskap än företagarna själva? Det är helt väsensskilda kulturer, vilket exemplet Nordfalks kan illustrera.

Det var ett mindre familjeägt företag på Västkusten som i decennier sålde kryddor med hyfsad lönsamhet. En dag fick ledningen en djärv idé. Man skulle satsa på tacos. Det blev ett riktigt lyft. 2001 byttes namnet till Santa Maria. Nu är företaget marknadsledande i Norden på smaksättningsprodukter, är verksamt i 30 länder, har 1400 anställda, och av omsättningen på 4,2 miljarder svarar texmex för 75 procent!

Fundera gärna på vad som hänt om kryddhandlaren från gamla Nordfalks kommit till Tillväxtverkets skrivbordshandläggare och sagt: ”Vi hade tänkt börja tillverka mexikansk mat, i Mölndal…” Sannolikheten att handläggaren gjort vågen för ett sådant projekt?

Det är inte genom byråkraternas sammanträdesrum vi når ett kreativare, konkurrenskraftigare och växande näringsliv. Bidragslinjen till företagen är fel. Väsentligt mer valuta för de 28 stödmiljarderna skulle vi få om pengarna istället användes till generella skattesänkningar. Det mår både företagandet och Sverige bättre av.

Skattebördan bör bli plattare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/11:

”Jag är för skattesänkningar under vilka omständigheter och ursäkter som helst, av vilken anledning som helst, varenda gång det är möjligt.” Det tyckte Milton Friedman, den berömde amerikanske nationalekonomen och Nobelpristagaren.

I vårt land, som under decennier haft ett av världens högsta skattetryck, är det väl inte svårt att hålla med honom. Varje åtgärd som lättar bördan kan förefalla lika välkommen som vatten i öknen för den utmattade vandraren.

Alliansen har också gjort en del i den vägen:  jobbskatteavdragen, slopad förmögenhets- och arvsskatt, sänkt krogmoms, etc. Märkligt är dock att Anders Borg vägrar avskaffa värnskatten som straffar utbildning och karriär, hårt arbete och risktagande. Det är en skatt som inte bara utgör ett hån mot enskilda människors strävsamhet, den hotar även tillväxten och borde aldrig ha införts.

Friedmans åsikt om att samtliga åtgärder i syfte att sänka skatten är bra per definition, håller ändå inte riktigt streck. Ta ROT- och RUT-avdragen. Nog för att de spelat en viktig roll för att stimulera tjänstesektorn och underlättat många svenskars vardag. Samtidigt har dessa avdrag skapat trassliga gränsdragningsproblem.

Är det rimligt att, som är nu på tapeten, ge skatterabatt för läxhjälp? Eller kan födelsedagskalas klassas som en form av barnpassning och därmed välsignas med RUT-avdrag? På sin hemsida har Skatteverket tvingats göra en lång lista över vad som är godkänt skattereducerat hushållsarbete och inte.

Intrycket blir närmast komiskt. Putsning av matsilver är okej, under förutsättning att det sker i hemmet. Rengöring av utomhuspool är inte okej. Däremot räknas rengöring av inomhuspool som städning och ger rabatt på skatten. Och så vidare.

Den totala konsekvensen av alliansens skattepolitik är en godtycklig härva av undantag, begränsningar, kryphål och varierande stimulanser för allt möjligt. Situationen påminner om 80-talets, då skattesystemet blivit ett sådant lapptäcke att till och med Socialdemokraterna fick nog.

1990-91 sjösattes därför den stora skattereformen vars bärande principer var låga skattesatser, likformiga regler och breda skattebaser. Sunt tänkt. Sedan dess har emellertid den politiska klåfingrigheten fört oss tillbaka till moraset.

Vad Sverige behöver är sänkt skattetryck i kombination med en idémässigt sammanhållen filosofi för beskattandet. En ny skattereform i stil med 90-talets vore önskvärt, vilken på sikt bör öppna dörren för ett platt skattesystem. Det innebär att alla betalar samma skattesats och alla undantag försvinner.

Det garanterar rättvisa, rationalitet, enkelhet och överskådlighet. Samt gör större delen av skattebyråkratins kontrollapparat onödig. Deklarationen kan skickas in på ett vykort. Och inte minst: människor blir friare och vet vad som gäller.