Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Borgerligheten

Löfven som borgerlighetens gisslan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/9:Corren.

Talmannen har gett Stefan Löfven uppdraget att bilda regering. Vilket var väntat. Knäckfrågan är vad som väntar sedan. Klurigt läge råder. Vi är vana vid att något av de traditionella blocken vinner eller förlorar. 2014 har inget av dem vunnit. Valet har bara en segrare: SD – som övriga partier, på goda grunder, inte vill ta i med tång.

Löfven har hamnat i positionen som regeringsbildare därför att Alliansen tappat röster, inte därför att den rödgröna sidan lyckats övertyga väljarna om sin egen förträfflighet. Jämfört med valet 2010 är summa summarum för de rödgröna plus minus noll.

Något förändringsmandat bort från de övergripande linjerna i Alliansens politik finns inte. Löfven var snabb att fatta dessa realiteter när han kvickt kastade Vänsterpartiet ur koalitionsleken. Med Jonas Sjöstedt ombord på regeringsskutan hade det också varit omöjligt att ens försöka rekrytera stöd från C och FP.

Egentligen håller dessa Allianspartier Löfven som gisslan nu. Utan borgerligt stöd är Löfvens framtid som statsminister blek, och hittills har hans utsträckta hand över blockgränsen mötts av isande kyla.

Ett smart drag för att tina upp låsningarna borde vara att offra även Miljöpartiet. I relation till de högt ställda förväntningarna floppade MP stort i valet.

Rationellt sett har Löfven inga fördelar av att binda sig vid en grönradikal parter i regeringen, som både ideologiskt och på många avgörande sakpolitiska områden står Socialdemokraterna fjärran. Däremot om Löfven placerar MP utanför Rosenbad tillsammans med V och istället kör solo, har S genast ett mycket bättre utgångsläge för att locka några av Allianspartierna till en uppgörelse vid förhandlingsbordet.

Löfven måste antagligen bjudas på S-godis som höjd a-kassa och sjukpeng. Men i utbyte kan borgerligheten få mycket annat och icke minst: kunna blockera avvikelser från den tillväxtvänliga mittenkurs som väljarna i grunden önskar.

Det kan vara värt priset för att låta Löfven överleva som statsminister på sin bräckliga S-farkost, och faktiskt strategiskt bädda för en reformstark borgerlig regeringscomeback 2018. Alternativet nyval vill ändå knappast något parti, inte ens SD trots Jimmie Åkessons skrämskott, få skulden för att driva fram.

Låt Löfven få en kallsup eller två

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/9:Corren.

Pang! Där smällde Stefan Löfven igen dörren för V. Jonas Sjöstedt bjöds inte ens på ett ansiktsräddande försök till förhandling om regeringsmedverkan. Istället tvingades Sjöstedt moloket vandra ut i mediernas obarmhärtiga strålkastarsken och vädra sin bittra besvikelse över konstaterat faktum. Naturligtvis gjorde Löfven fullkomligt rätt.

V har lagt allt sitt krut i valrörelsen på att stoppa vinster i välfärden under parollen ”inte till salu”. Nej, och varken väljarna eller Löfven ville heller köpa. Priset hade blivit tokhögt med hela den moderna välfärdssektorn i akut kris, svindlade skattesummor i utgifter för att ersätta de bortjagade välfärdsföretagen, och ett abrupt slut på medborgarnas valfrihet.

Endast ett ideologiskt förblindat ytterkantsparti kan komma på tanken att ställa till med något sådant. Ändå trodde uppenbarligen Sjöstedt och hans kamrater att de hade chans verkställa den politiken. Vilket säger åtskilligt om den ansvarslösa verklighetsfrånvändhet som råder inom denna krets av hipstermarxister och gamla Berlinmursnostalgiker.

Löfvens demonstrativa avvisande är en tydlig inbjudande signal till borgerligheten. Utan samarbete över blockgränsen är hans planerade S/MP-koalition dömd till nederlag och undergång. Siktet är inställt på att få C och FP att lämna Alliansen.

Båda nobbar stenhårt. Sverige riskerar således att bli politiskt roderlöst. Allianspartierna lär säkert känna viss skadeglädje över att se Socialdemokraternas bräckliga regeringsskuta driva på grund och sjunka i vågorna. Varför skulle dom kasta ut en livboj till Löfven? Låt honom drunkna! Okej.

Men vad blir då konsekvenserna för landet om den politiska eliten kapitulerar från ansvaret att nå konstruktiva lösningar på den parlamentariska röran? Näringslivet har redan tröttnat. ”Sverige behöver en stark regering i denna oroliga tid och att åstadkomma det kommer att kräva nytänkande och öppenhet”, manar Proventus vd Daniel Sachs.

Låt för all del Löfven bli lite blöt och få några kallsupar. Sedan kan bojen kastas i. S-ledaren är pragmatisk och mittenorienterad. Ta fasta på det. Reinfeldt och Borg ska lämna politiken, vilket borde underlätta för M att starta om med en ny reformallians i Löfvens sällskap.

Släpp prestigen och agera som mogna statsmän, inte som tjuriga tonåringar.

Allians för tillväxt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/9:Corren.

Hoppet som tändes under valrörelsens sista skälvande vecka om en superspurt för Alliansen blev till intet. Miraklet som krävdes för att rädda regeringen kvar vid makten inträffade aldrig.

Dessutom rasade det ledande regeringspartiet Moderaterna rejält jämfört med valresultatet 2010. En klar förlust för Alliansen alltså. Men på andra sidan den traditionella blockgränsen stod heller inget klart segrande alternativ.

Socialdemokraterna gjorde ännu ett historiskt uselt val, sett i ljuset av de siffror partiet vant sig vid från folkhemsepokens fornstora dagar. De rödgröna hade inte en tillstymmelse till gemensamt program att bjuda väljarna på, utan spretar helt vilt sakpolitiskt.

Löfven har pekat ut MP som sin naturliga samarbetspartner, men i verkligheten kontrasterar hans mittenorienterade pragmatism bjärt mot de grönas tillväxtfientliga och antimodernistiska samhällsvisioner.

Och vad kommer de hårdnackade radikalerna i V att kräva för att sluta upp bakom en S/MP-koalition? Röran blir inte mindre av att denna minst sagt omaka trio saknar majoritet.

Den parlamentariska situationen är mer fragmenterad och svårmanövrerad än i mannaminne. Vad vi bevittnar är rimligtvis den gamla invanda blockpolitikens upplösning. Sverige behöver ett fungerade styre.

Nu är dags göra det bästa av läget. Faktum är att en förkrossande majoritet av svenska folket inte röstat på utopiska stollepartier. Ur det perspektivet finns ett mycket starkt mandat för att sy ihop en ny allians för tillväxt, välfärd och sysselsättning.

Löfven har själv dömt ut blockpolitiken som fördummande, och gång på gång gjort samarbetsinviter till C och FP. I sig en signal om att MP och V inte är något sällskap som Socialdemokraterna känner sig direkt bekväma med. Löfven har också tagit hel del stryk under valrörelsen för sin (berättigade) ovilja att offra kärnkraften på avvecklingsfanatikernas altare.

Men enbart stöd för C och FP räcker inte, dessutom riskerar dessa två borgerliga småpartier utifrån tidigare erfarenhet att förtvina opinionsmässigt i Socialdemokratins skugga. Det problemet har inte det mer jämbördiga Moderaterna som rent sakligt, och frånsett den retoriska krutröken, i grunden är Löfvens naturligaste parter.

Både S och M ligger i mittfältet, båda är reformistiska systembevarare, båda står för modernitet, marknadsekonomi, frihandel, internationellt samarbete och en slags praktisk socialliberalism. Och tillsammans kan de på ett betryggande sätt stänga SD ute!

Så vad hindrar dem? Valresultatet blir endast en komplicerad och oförutsägbar röra om dessa två regeringsbärande partier vägrar ta ansvar och vara konstruktiva. Se möjligheterna istället!

Här finns ju en gyllene chans att bilda en handlingskraftig regering som kan blåsa nytt liv i den svenska reformagendan. S och M passar som hand i handske för att gemensamt riva tag i avgörande områden som kärnkraften, försvaret, industripolitiken, skolan, forskningen.

Dessa två partier hade både kunnat vitalisera Sverige och sig själva om de gör slag i saken.

Sätt kraft bakom orden

Publicerad den av
2

Corren.Skrivit i Corren 4/9:

Inledningsvis den goda nyheten. Alliansen försökte under gårdagen sätta försvarsfrågan i valrörelsens centrum. De fyra borgerliga partiledarna gjorde ett gemensamt utspel på DN Debatt, förklarade i ordalag som ingen kunde missförstå att Rysslands aggressiva uppträdande är djupt oroande och lovade ökade anslag till det svenska försvaret.

Utmärkt. Det mest fundamentala uppdrag en regering har är att värna nationens säkerhet. Äventyras den, äventyras allt annat. Med den mörknande hotbilden i vårt närområde kan det inte nog understrykas hur viktigt det är att väljarkåren medvetandegörs om vad som står på spel.

Sedan den mindre goda nyheten. Alliansen har inte mycket att sätta bakom orden: 300 miljoner kronor ytterligare om året fram till 2018. Det motsvarar ungefär sju promille mer i försvarsbudgeten. Bättre än noll förstås, om det kan vara någon tröst. Sanningen är dock att vår beredskap aldrig varit så deprimerande usel som just nu.

1989, kalla krigets sista år, satsade Sverige 2,4 procent av BNP på försvaret. Därefter beslutade regering och riksdag, i bred enighet, att fred kring våra gränser gällde för överskådlig framtid. Konsekvensen blev att försvarsbudgeten idag halverats till 1,2 procent av BNP, minst i Norden.

Vi har också Nordens minsta försvarsmakt, dessutom främst organiserad för insatser i Långtbortistan. Som ÖB påpekat, skulle militären endast klara att försvara Sverige under högst en vecka mot ett angrepp, riktat mot ett begränsat mål (läs Stockholm, resten av landet lämnas i praktiken åt hemvärnet).

Men! Detta under opitimistisk förutsättning att försvaret först får ordning på personalrekryteringen och tillförs 3-4 extra miljarder kronor mellan 2015-2019. Blir det skarpt läge imorgon, gud förbjude, är den aktuella försvarsförmågan alltså obefintlig.

Vi skulle tvingas kapitulera i stort sett direkt, motståndet kan i realiteten bara bli symboliskt. Vilken respekt för svensk suveränitet och oberoende väcker det hos ett Ryssland som har ökat sina militärutgifter dramatiskt sedan 2008 och har kapacitet att mobilisera soldater i miljoner?

Ukrainakrisen är illa nog, men glöm heller inte att Ryssland militärt sett dominerar i Östersjön och är mycket aktiva. I studien Ryska elitförband (2013) skriver Joakim von Braun och Lars Gyllenhaal:

”Ryssland arrangerar numera lika många militärövningar som under sovjetisk tid, inklusive oanmälda storövningar för elitförband. Många av de soldater som övar i dag är, till skillnad mot gårdagens, välbetalda och stolta yrkessoldater medan officerarna ofta har stridserfarenhet från Afghanistan, Tjetjenien och Georgien”.

Inte konstigt att Sverige tyr sig till Nato så långt det överhuvudtaget går. Eller som Alliansregeringens partiledare uttrycker det i sin DN Debattartikel: ”Med ett alltmer hotfullt Ryssland ökar behovet av ett starkt och enat Europa. Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra”.

Men utan Natomedlemskap saknar Sverige det som verkligen räknas: försvarsgarantier. Och ingen säkerhet värd namnet kan byggas på dagens lösa sand. Den regering vi väljer den 14 september ska ta nästa försvarsbeslut 2015. Kommer den regeringen vara beredd att göra vad situationen kräver?

Medan valrörelsen handlar om annat

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/8:Corren.

Ryssland skickar in tungt beväpnade soldater i östra Ukraina, enligt samma ”smygmodell” som vid annekteringen av Krim tidigare i år. Det tycks som Putin är beredd att slita loss ytterligare en bit av landet.

Förmodligen är ambitionen att upprätta en från Kiev skenbart ”oberoende” separatistisk republik, i realiteten under Kremls överhöghet. ”Något har gått sönder” lyder Socialdemokraternas mantra i valrörelsen. Så är det. Med buller och bång har den europeiska säkerhetsordningen slagits i kras.

Fast detta oerhörda är inte vad S menar. Utan istället en diffus anklagelse om konsekvensen av Alliansens välfärdspolitik! 100 år efter första världskrigets utbrott, och 75 år efter det andra, tvingas vi ånyo bevittna hur en aggressiv stormaktsgranne bedriver erövringskrig i Europa.

Ändå föredrar de svenska partierna helst att tala till väljarkåren om annat. Kanske är vi ”fredsskadade” efter 200 år av icke-krig och därför inte förmår att greppa vad som egentligen sker.

Kanske vill inte Alliansen prata så högt om saken, eftersom det blottar regeringsansvaret för en svensk försvarsmakt som knappt längre finns. Kanske anser även S att det är en pinsam fråga, då också försvarspolitiken åskådliggör hur kroniskt splittrat det egna rödgröna alternativet är.

Nato vore väl åtminstone rimligt att ta upp till diskussion? Alliansen och S är nu eniga om att ytterligare närma sig demokratiernas försvarsorganisation. Ett nytt avtal mellan Nato och Sverige har precis beslutats, som innebär att Natostyrkor ges rätt att öva och ingripa på svenskt territorium vid krissituationer. Finland går samma väg.

Ett ringa myrsteg återstår till fullvärdigt Natomedlemskap. Bra, tjänstefel annars. Men vilka partier basunerar ut detta på gator och torg? I praktiken ser det ut som våra politiker, bakom kulisserna, håller på att förbereda sig för en hotade, skarp konflikt som kan drabba Sverige.

De önskar bara inte förbereda sina egna väljare på dessa obehagliga eventualiteter. Trots att det är valrörelse. Eller just därför.

Än spökar Hannes Alfvén

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/7:Corren.

1970 stod den smått legendariske centerprofilen Torsten Bengtson i riksdagen och pläderade för ”ett pärlband av kärnkraftverk” längs Norrlandskusten.

Tre år senare hade Centern svängt helt under sin nya partiledare Thorbjörn Fälldin. På partiets stämma i Luleå 1973 var fysikprofessorn och Nobelpristagaren Hannes Alfvén inbjuden för att tala om kärnkraftens faror. Alfvén var en stridbar och kontroversiell gestalt i vetenskapskretsar.

Han tillbringade mycket tid i USA, där han kommit att influeras av 60-talets radikala stämningar på universiteten och den framväxande miljörörelsen med sitt starka kärnkraftsmotstånd.

Alfvén blev frälst och fick snart positionen som något av en debattpionjär i Sverige när han fränt polemiskt började ifrågasätta vårt planerade kärnkraftsprogram (som han själv varit med att bygga upp). Alfvén mötte Fälldin på en lunch i Stockholm och sedan var det klippt.

Fälldin övertygades om att ”ett rent skräckscenario” väntade om Sverige fortsatte ”marschen in i kärnkraftssamhället”. Hannes Alfvén fick därefter lägga ut texten på Luleåstämman, som förvandlades till ett väckelsemöte i atomfientlighetens tecken. Med ombudens stöd i ryggen kunde så Fälldin meddela pressen: ”Ställer ett parti fortsatt satsning på kärnkraft efter nuvarande principer som villkor för regeringssamverkan kommer Centern att säga nej”.

Där och då bröts den breda politiska samsyn som funnits i Sverige ända sedan riksdagen 1956 beslutat att utveckla reaktorprototyper för att säkerställa landets framtida energibehov. Tillväxten och välfärden var beroende av att särskilt den elintensiva basindustrin var tryggt försörjd med energi.

Enorma belopp hade investerats i kärnkraftstekniken, där Sverige ett tag var världsledande innovatör. Centerns omvändelse till alternativrörelsens romantiskt doftande antimodernism ställde allt på huvudet.

Den politiska debatten förgiftades av en närmast religiös oförsonlighet i frågan. Det borgerliga samarbetet försvårades allvarligt för lång tid framöver. Fälldinregeringen 1976, den första icke-socialistiska på 44 år, sprack och misslyckandet kastade en tung skugga över de borgerliga partiernas förmåga att styra landet.

Samtidigt brottades S med ett internt vänsteruppror mot Palmes traditionellt kärnkraftsvänliga hållning, vilket ytterligare komplicerade situationen. Försöket att lösa problemet genom den märkliga folkomröstningen 1980 (med tre nej-linjer, ingen ja-linje!) skapade bara ännu fler frågetecken om energipolitikens inriktning och villkor.

Det hör till Alliansregeringens historiska bedrifter att borgerlig enighet nåtts kring kärnkraftspolitiken igen. Centern har klokt nog givit upp arvet från demagogen Hannes Alfvén. Sveriges kvarvarande reaktorer är ålderstigna och håller inte för att trimmas i all oändlighet.

Nya anläggningar måste snart byggas. Inom vänsteroppositionen spökar dock Alfvéns ande fortfarande. S är tvehågset men pragmatiskt, MP och V är rabiata kärnkraftsfiender.

Hur ska detta faktum plåstras över vid en rödgrön majoritet i höst? Precis som med Fälldin 76 riskerar vi få en regering med en tickande splitterbomb inbyggd. 70-talets grälsjuka energihärva all over again? Herregud…

Jobbregeringen laddar om

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:Corren.

Alliansen binder sig vid jobbmasten och lovar att minst 5 miljoner svenskar ska vara i sysselsättning år 2020. Det betyder att 350 000 nya, produktiva arbetstillfällen ska ordnas tills dess. Politiker kan naturligtvis inte kommendera fram dessa jobb, men de kan göra den tillväxtskapande jordmånen bättre.

På DN Debatt i går presenterade Alliansens partiledarkvartett några reformer som ska bidra till det. Bland annat ställs siktet in på smidigare integration genom att flyktingar ska lära sig svenska snabbare och att utländska akademikers betyg ska översättas fortare. Man vill även satsa mer på underlätta stegen till eget företagande. Fler förslag lär följa ju närmare valet vi kommer.

Återstår att se om fokuset på arbetslinjen räcker för att vinna väljarnas hjärtan även denna gång, men sakligt sett är Alliansen rätt ute. Jobben är och förblir centrala på varje regerings agenda. Fanns det någon rättvisa i politiken bör Alliansens trovärdighet på området vara betydligt högre än den spretiga oppositionens.

I synnerhet Miljöpartiets, som till och med gör ett nummer av att svenskarna ska jobba mindre eller inte alls. Socialdemokraterna har dock lanserat ett mål som liknar Alliansens; att arbetslösheten ska vara den lägsta i EU 2020. Det kan låta bra, men förtjänar en varning från den politiska konsumentombudsmannen (om det fanns en sådan).

För det första är målet relativt, vilket i olyckligt fall skulle kunna tänkas bli dryga 10 procent och vad är det för seger? För det andra frestar ett sådant mål erfarenhetsmässigt till politiskt trixande. Minns Göran Perssons patentmetod att föra bort arbetslösa ur statistiken med förtidspensioneringar.

Alliansens sysselsättningsmål kontrasterar skarpt därvidlag genom att vara både hederliga och djärvare. Utrymmet för manipulation minimeras och misslyckas man, ja – då står man obönhörligen där i skamvrån.

Konjunkturinstitutet (KI) har visserligen spått att knappt 5 miljoner kommer att vara sysselsatta i Sverige just 2020, vilket S tagit till intäkt för att håna Alliansens ambitionsnivå. Men KI:s framtidsprognos för jobbtillväxten är ingalunda självklar, utan en politik som stimulerar sysselsättningen kan det inte bli mycket att skryta med alls.

Vilket S borde veta. Förra gången partiet regerade under den tidigare nämnde Persson (med MP och V som stödhjul) var det ju stagnation på sysselsättningsfronten. Trots ett hyfsat konjunkturläge.

Även här är kontrasten till Alliansen slående. ”Åtta års jobbmisslyckande”, har skuggfinansministern Magdalena Andersson (S) kallat Reinfeldtregeringens resultat. Verkligen? I den bästa av världar kan naturligtvis allt vara bättre, men givet verkligheten av global finanskris och eurokraschen som Alliansen oförskyllt haft att hantera sedan 2006 är meritlistan inte särskilt tokig.

Över en kvarts miljon nya jobb har tillkommit under perioden och det beror inte på befolkningsökningen, som oppositionen försöker bortförklara fakta med. Det beror inte minst på att jobbskatteavdragen har gjort det lönsammare att arbeta och att Socialdemokraternas tidigare så generösa bidragskranar skruvats åt.

Färska siffror från EU:s statistikbyrå Eurostat visar att Sverige 2013 hade den högsta sysselsättningsgraden (79,8 procent i åldern 20-64 år) i hela unionen. Misslyckande? Döm själva.

Om Alliansen faller

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/6:Corren.

Det finns bara två partier som kan vara regeringsbildare: M och S. Deras partiledare är statsministerkandidater per automatik. Att några andra än Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven skulle chefa i Rosenbad efter valet finns inte på kartan.

Vilket innebär att de aldrig kan undfly ansvaret att stå för en politik som är heltäckande, realistisk och genomförbar. Till skillnad från mindre partiers företrädare kan varken Reinfeldt eller Löfven unna sig lyxen att sjunga med änglarna för att vinna lättköpta poäng i opinionen, hänge sig åt att fantisera om mer eller mindre utopiska förslag, snöa in på en enda specifik hjärtefråga att driva utan hänsyn till konsekvenserna för landets väl och ve i övrigt.

Annars skulle de omedelbart blotta sig själva för skurar av nedgörande kritik och förskingra sina respektive partiers trovärdighetskapital som statsbärande.

Man kan likna Reinfeldt och Löfven med föräldrarna i familjen Sverigesson som måste se till hushållsbudgeten inte spräcks, att maten står alltid står på bordet, att det ständigt finns hela och rena kläder på morgonen och att barnen inte kan få allt de pekar på. Ofta otacksamma uppgifter, men nödvändiga.

Väljarvindarna blåser dock inte åt Moderaternas eller Socialdemokraternas håll. M är stukat efter bakslaget i EP-valet och ligger enligt SCB:s senaste mätning bara kring 22 procent, mer än sju procentenheter back jämfört med valet 2010. Siffrorna för S imponerar inte heller, dagarna då partiet kunde regera i ensamt majestät tillhör historien.

Istället pågår en opinionskantring längre vänsterut till den sorglöst radikala och bångstyriga gruppen av miljöpartister och vänsterpartister och med schymanska socialistfeminister som jokrar i leken. Inkluderat S har denna rödgröna opposition över hälften av väljarna i ryggen.

Alliansen noterar däremot knappt 37 procent i SCB. Skulle borgerligheten lyckas vända på steken under de få månader som återstår till valet vore det, nyktert sett, den största comebacken sedan Lasarus. Samtidigt, vilket Alliansens valkonvent i går tydligt illustrerade, existerar bara ett samlat sakpolitiskt – och därtill stabilt beprövat – alternativ. Och det är dagens regering.

Efter åtta år vid makten är det förståeligt om många svenskar känner lockelsen av att pröva något nytt och spännande, särskilt som Alliansen inte gnistrar av reformvilja som förr. Förvaltningsperspektivet har fått företräde, delvis beroende på att SD seglade in som vågmästare 2010 och berövade Alliansen dess tidigare riksdagsmajoritet.

Men vad är förändring för förändringens skull värd? Frågan är om Löfven ens kan förvalta som statsminister. Den peppande valupptakt med ballonger och hurtig musik som Reinfeldts Allianslag bjöd på, kan inte Löfven göra om på sin sida blockgränsen eftersom han inte har ett lag, inga koalitionspartners, inget ihopsvetsat team redo att äntra maktens taburetter.

Det enda som finns är, med Carl Bildts klassiska ord, en rödgrön röra – rörigare än någonsin. Det står skrivet i stjärnorna hur Löfven ska kunna vispa ihop någon slags funktionsduglig, statsbärande politik av den soppan.

Utvägen? Den har hittills aldrig prövats. Men det vore nog inte dumt om Reinfeldt och Löfven mentalt förbereder sig på att ta gemensamt föräldraansvar för Sverige.

Sjung ut om vinsten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/5:Corren.

Under söndagens partiledardebatt i SVT var Jonas Sjöstedt glasklar: ”Vi vill ha förbud mot vinster i välfärden. Det är vår viktigaste fråga”.

Retoriskt skickligt har Sjöstedt hamrat in sin rödglödgade kritik mot att privata företagare tillåts profitera på barn, gamla och sjuka. Välfärden dräneras på resurser samtidigt som riskkapitalisterna skrattar hela vägen till banken.

Enligt en färsk rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet anser sju av tio svenskar att det är ett bra förslag att neka vinstutdelning i skattefinansierad vård, skola och omsorg. Inte konstigt att Vänsterpartiet växer inför riksdagsvalet. Tydlighet lönar sig.

Borde inte det sporra Alliansen att vara lika tydliga till vinstintressets försvar? SOM-institutets rapport innehåller nämligen en intressant motsägelse. Ungefär lika många svenskar som vill förbjuda eller begränsa vinster i välfärden, tycker också att det är viktigt med valfrihet i välfärden. Hur ska denna valfrihet bli möjlig om de privata alternativen kvävs?

Det var svenska väljares utbredda missnöje med de offentliga monopolen som drev fram liberaliseringarna inom välfärdssektorn under 80- och 90-talen. Enskilda aktörer har sedan dess bidragit till större mångfald, ökad kvalitet, högre servicegrad och mer valuta för skattepengarna än på den gamla folkhemska monopoltiden.

Ett privat välfärdsföretag måste ha nöjda kunder och ständigt stå på tå för att behålla dem, annars är resultatet konkurs. Vinst är dels ett kvitto på att verksamheten sköts väl, dels en förutsättning för att företagare ska vilja satsa tid, möda, pengar och intresse på att bygga upp någonting alls till andra människors gagn.

Vidare borde vi välkomna riskkapitalbolagen istället för att svartmåla dem. De utvecklar verksamheter genom att tillföra kapital och kunskap som höjer produktiviteten och professionaliteten i välfärden.

Det är själva affärsidén: att skapa ett kvalitativt mervärde så att riskkapitalbolagen kan få avkastning på sin investering vid försäljning. Vinstintresset fungerar alltså förädlande.

Ja, det finns några mycket medialt uppmärksammade exempel på motsatsen. Men det vore groteskt om sådana fall ska tas till intäkt för att strypa en hel bransch och jaga bort alternativen från marknaden, vilket blir konsekvensen av Jonas Sjöstedts politik.

En fördel med privata välfärdsföretag är att misskötsel vanligtvis straffar sig ganska fort. Ansvariga aktörer tvingas skärpa sig eller lägga ner. Hur ofta händer det med risiga skolor, äldreboenden och vårdmottagningar i offentlig regi?

Vinstintresset gör att pengar används effektivare, samma incitament finns inte inom den dominerande kommun- och landstingsförvaltningen. Vi har faktiskt aldrig betalat så mycket för vård, skola och omsorg som idag

”Resurserna ökar år för år och i snabbare takt än vad förändringarna i befolkningens storlek och ålderssammansättning kräver”, skriver SKL i en nyligen publicerad rapport.

Sedan 1980 har kommunernas välfärdskostnader, i fasta löner och priser, ökat från 478 till 760 miljarder kronor. Om detta borde Alliansen berätta. Samt påpeka att en optimalare användning av dessa skattepengar snarare talar för fler vinstdrivande välfärdsföretagare, inte färre.

Snacka går ju

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/3:Corren.

Hört talas om Förenklingsdagen? Det är ett årligt event som Näringsdepartementet arrangerat sedan 2009 och syftar till ”dialog, kunskapsutbyte och inspiration för aktörer som arbetar med att förenkla för företagen”.

Den senaste Förenklingsdagen ägde rum i december. Blir det fler gånger hänger sannolikt på om Alliansen överlever valet eller inte.

Men oavsett vilken regering folket väljer i höst, kan vi tryggt räkna med att den politiska söndagsskoleretoriken om betydelsen av att minska företagarkrånglet består. Alla partier, till och med Vänsterpartiet, vill numera vara företagarnas bästisar.

Minns bara Mona Sahlins 90-talsklassiker om att svenska företagare är vår tids ”hjältar”. Under hennes och Björn Rosengrens gemensamma chefande på Näringsdepartementet snackades det så mycket blomsterspråk kring företagandet att de bägge fick epitetet ”pratministrar”. Den S-drivna ordverkstan gick på högvarv, trögare var det med konkreta resultat.

När Maud Olofsson tog över 2006 utlovades storstilad ändring, och hennes efterträdare Annie Lööf har fortsatt hålla Centerfanan högt. Ändå konstaterar Världsbanken i en färsk rapport att klimatet för nyföretagare är sämst i Norden.

Av 189 länder har Sverige fallit till 61:a plats gällande hur lång tid entreprenörer behöver slåss mot byråkratin innan de kan börja göra affärer med sina bolag (2011 befann vi oss på plats 39).

Det beror inte på att Alliansen trasslat till det mera. Utan därför att andra länders regeringar är duktigare på att underlätta för sin närande sektor än vad våra politiker har varit.

Världsbanken menar att pappersexercisen och kostnaderna för att starta företag i Sverige förblivit onödigt betungande, likaså att den rigida regleringen av arbetsmarknaden och det höga skattetrycket är problematiska faktorer.

Inget jättesmickrande facit efter åtta års borgerligt maktinnehav. Dialog- och inspirationsmöten på Näringsdepartementet i all ära. Men vill inte Annie Lööf prata sig in i historien som en ny Mona Sahlin är det nog dags att lägga in en högre växel i förenklingsmaskineriet.

Tala är silver, handling är – bokstavligen – guld.