Kategoriarkiv: Borgerligheten

Fem små ödesdigra ord av Maud Olofsson?

Publicerad den av
Svara

Centerns säregna ångestladdade skräck för kärnkraftsproducerad elektricitet har under decennier orsakat enorm oreda, för borgerligheten i allmänhet och svensk energipolitik i synnerhet. Även Socialdemokraterna, en gång det blågula kärnkraftsprogrammets fäder, förvillades ut i dimman under trycket från farhågorna som piskades upp i opinionen. 

Thorbjörn Fälldin var på många sätt en stor och beundransvärd politiker, vars betydelse kanske dock fortfarande är något underskattad. Men det religiöst färgade kärnkraftsmotståndet tillhör knappast den mest konstruktiva delen av hans politiska arv.

Att Maud Olofsson förmått göra upp med denna ingrodda Centertradition av vidskepelse mot atomer, är en prestation som borde förtjäna henne ett politiskt bragdguld. En av de värsta stötestenarna för borgerligt samarbete rullades därmed bort och öppnade vägen Alliansens epokgörande energiöverenskommelse. 

Men ännu verkar det för tidigt att ropa hej. På andra sidan bäcken står många Centerpartister och vägrar marschera över in i ”kärnkraftssamhället” (för att låna Fälldins eget språkbruk). Fyra ledamöter i Centerns riksdagsgrupp hotar att sparka bakut och fälla Alliansen under en kommande kärnkraftsomröstning i parlamentet. 

Hur ska Maud Olofsson hantera denna revoltunge? Frågan ställdes under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Efter en stunds slingerbultande blev beskedet: ”Det tar jag hand om!”

Psykologiskt sett knappast det smartaste uttalandet i en delikat partiintern situation, där känslorna redan är uppskruvade.

Den minnesgode påminns om Olof Palmes klassiska fadäs under en valdebatt i radio, där han lovade att arbetarrörelsen skulle ”ta itu med” Gunnar Hedlund (för att denne dristat sig till att kritisera Tage Erlander). Väljarna uppfattade Palmes förflugna ord som en total Socialdemokratisk krigsförklaring mot den stackars Hedlund och han vann en våg av sympatier (och röster) på kuppen. 

Har Maud Olofsson otur kan ”det tar jag hand om” göra henne till en spegelvänd version av företrädaren Hedlund i det här fallet. Vad som riskerar uppfattas som översitteri och diktat mot dem som försvarat Centerns ”själ”,  kan leda till att atomfienderna får vind i seglen och bara blir än mer beslutsamma, come hell or high water.

Vilket naturligtvis blir en finfin present till Socialdemokraterna om Alliansens energipolitik plötsligt faller i bitar. Borgerligt kärnkraftselände 2.0 – och en slags ironisk postum revansch för Olof Palme dessutom.

Tingsten om söndagens TV-debatt i Agenda

Publicerad den av
Svara

”Superveckan” har den kallats, denna nyss avverkade upptakt på valåret. Förra söndagen var det TV-duell mellan statsministerkandidaterna Reinfeldt och Sahlin, med uppföljande holmgång i radio på onsdagen. Och sedan då en fullskalig partiledaredebatt i SVT:s Agenda under gårdagskvällen.

Onekligen var det mera tryck och fläkt i den sistnämnda. Men för att citera en kommentator:

”Enigheten ifråga om grundläggande värderingar har i det hela ökats, det kan ingen förkunnare av ideologiernas kraft förneka, men enighet är, utom i krig, inte någon eldande företeelse.

Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare, och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken.

Till detta kommer att de aktuella frågorna blir alltmera invecklade och att röstningen därför mera måste bero på förtroende för ett parti än på en ståndpunkt i en sakfråga.”

En ganska koncis och träffsäker analys av ”superveckans” debatt-triologi, inte sant?

Raderna tillhör emellertid Herbert Tingsten. Han skrev dem 1970 apropå utvecklingen i den mogna demokratin. Ändå är det nu fyrtio år sedan. Om Tingsten tyckte att svensk politik behäftades med själlöshet och idéfattigdom då, undrar jag verkligen vad hans domslut skulle bli idag! 

Med risk för att stämplas som hopplös nostalgiker framhärdar jag dock i min åsikt att både kvaliteten och underhållningsvärdet på debatterna fortfarande låg på en helt annan nivå när ”fantastiska fyran” var i farten: Bohman, Fälldin, Ahlmark och Palme.

Samtliga var inte enbart färgstarka personliga profiler. De var också idéburna människor med klart brinnande övertygelser. Sannolikt skulle heller ingen av dem trivas särskilt väl i 2000-talets PR- och fokusgruppstyngda politiska klimat. 

Var det bättre förr, alltså? Tja, ni kan ju avgöra själva. Jämför exempelvis Reinfeldts och Sahlins aktuella dueller med den klassiska ”Hulkdebatten” mellan statsminister Thorbjörn Fälldin och oppositionsledaren Olof Palme valåret 1982. Länk till den inspelade radioupptagningen finns här.

Mer att läsa:
Herbert Tingsten: Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratien (utökad upplaga 1967). 
Citatet ovan är hämtat ur essäsamlingen När skymningen faller på (1970). 

Tyvärr – Saabaffären luktar ruffel

Publicerad den av
2

Det till synes omöjliga blev plötsligt verklighet. Spyker får köpa Saab av GM. 

Den hårt prövade personalen på fabriken i Trollhättan, som tvingats åka en känslomässig berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan, jublar förståeligt nog. Spykers vd Viktor Muller sprudlar av optimism. Näringsminister Maud Olofsson skiner som vore sommarsolen redan här. 

Och GM? Drar väl en suck av lättnad och tvår sina händer.

Det känns trist att vara glädjedödare. Men den här affären måste räknas som en av bilbranschens absolut mest osannolika. En förlusttyngd holländsk marginaltillverkare köper en ännu mera förlusttyngd svensk (eller rättare: amerikansk) nischtillverkare, som aldrig varit lönsam ens under högkonjunktur.

När lilla Saab varken fick snurr på hjulen med draghjälp från Wallenbergsfärens Scania, eller som integrerad del av biljätten i Detroit, vad kan då pytte-Spyker bidra med? Glada tillrop? Den industriella logiken är minst sagt svår att greppa. 

Upplägget på dealen mellan Spyker och GM känns inte heller vidare övertygande. Snarare ter sig finansieringen som ett äventyrligt gungfly. I praktiken lånar GM ut pengar till Spykers köpeskilling i form av preferensaktier. Återbetalningen ska ske inom en fyraårsperiod. Inga problem, påstår Viktor Muller. Han hoppas klara skivan genom att Saab då ska ha börjat leverera plussiffror i bokföringen. Oddsen på det?

Ur ett vidare perspektiv osar det hela även katt rent politiskt. Eftersom GM de facto gjort upp med Spyker, hamnar Alliansregeringen i en sorts utpressningssituation. Vad kan man nu göra, annat än att gå i god för det där maffiga lånet från Europeiska investeringsbanken (EIB) till Saab på dryga fyra miljarder kronor? Detta är ju ett avgörande villkor för affären.

Möjligheten att säga nej är obefintlig. Såvida man inte har lust att stämplas som Saabs dödgrävare. Och det är knappast något Alliansregeringen har råd med under ett valår, då borgerligheten – och i synnerhet näringsminister Olofssons Centerparti – redan hänger på repen opinionsmässigt. 

Men för väljarna är risken överhängande att det kommer surt efter. Garantin för EIB-lånet är ju utskrivet på oss svenska skattebetalare. Statssekreterare Jöran Hägglund (C) intygar att han har ”trovärdiga säkerheter” som pant. Vilka är då de? Reservdelslagret? Skrotvärdet på fabriken?

Pengarna från EIB är dessutom öronmärkta för utvecklingen av ny miljövänlig teknik, som motorer. Varifrån Spyker ska få resurser till övrig produktutveckling, för att inte tala om den dagligt löpande driften, är inte klarlagt. Det handlar om många miljarder. Viktor Muller säger sig dock ha finansiärer i kulisserna. Okända, hemliga personer… 

Frågetecknen är många. Besvärande många. En nykter bedömning måste komma till slutsatsen att det inte luktar så lite ruffel om alltihop. Rimligen förlängs bara plågan för Saabs anställda när de kalla realiteterna obevekligen sätter in. Därutöver skadas samhällsekonomin, näringslivet och framtidens jobbtillväxt då den nödvändiga strukturomvandlingen i Västsverige fördröjs ytterligare ett antal år. 

Borgerligheten behöver mer kött och blod

Publicerad den av
5

Det var ett politiskt tungviktsmöte i SVT:s Agenda under söndagskvällen när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin drabbade samman i ringen. Någon vidare nivå på matchen blev det väl dock inte.

De jabbade tämligen torrt och förutsägbart med boxhandskarna. Bägge höll sig till sina programmerade budskap, tog inga risker som hade kunnat ge debatten lyster och hetta. Särskilt ur ideologiskt perspektiv. Men Reinfeldt är en utpräglad pragmatiker och Sahlin gjorde inga försök att bryta den mittenorienterade, administrativa diskurs som så tydligt präglar svensk rikspolitik numera. 

Ska vi ta Agendadebatten som riktningsvisare för årets valkamp, så bekräftade den snarare rådande trend där partierna inte tävlar om väljarnas gunst med idéer och berättelser om framtiden. Utan främst om teknokratiska lösningar.

Som bekant gör Reinfeldt och Sahlin anspråk på statsministerposten för nästkommande mandatperiod. Men deras möte påminde snarare om en duell mellan två statssekreterare. Fredrik Reinfeldt klassades till och med som en ”vandrande promemoria” av retorikexperten Katti Sandberg i SvD. 

Nå, även om debatten inte tillförde någonting nytt utöver redan kända ståndpunkter, kan vi dock klart och tydligt konstatera följande om dessa två huvudområden:

A) Skatterna.
Med Reinfeldt får vi i alla fall behålla mer av våra egna pengar. Det får vi inte under Sahlin, som lovar att driva upp skattetrycket något. Därmed riskerar hon även att försvåra återhämtningen av nya arbetstillfällen.

B) Sjukskrivningarna och förtidspensionerna. 
Med Reinfeldt har lavinen under föregående S-period vid makten hejdats och börjat rullas tillbaka. Socialförsäkringssystemen hotade att knäckas. En uppstramning var helt nödvändig. Sahlin är också mycket medveten om detta och tycker inte annorlunda i sak. Men hennes alternativ till regeringens åtgärder känns ofullgånget och mindre robust. Därmed finns en fara att fler människor ånyo blir institutionaliserade i sjukskrivningssvängen. 

Ändå brottas Reinfeldts regering med vissna opinionssiffror och har nederlaget grinande i ögonen. Med tanke på hur många borgerliga PR-experter som det dräller av, är det häpnadsväckande hur uselt Alliansen skött marknadsföringen av sin egen politik. 

Jobbavdraget, juveln i Reinfeldts krona, tycks man inte ens ansträngt sig för att effektivt sälja in hos väljarkåren. Istället har Socialdemokraterna lyckats skjuta in sig på ”pensionärsskatten” och tryckt Alliansen på defensiven. Samma sak när Sahlin gång på gång trummar in att regeringen ”lånar till skattesänkningar”. Ingen slagkraftig, pedagogisk kontring där heller.

Som lök på laxen har Alliansen även klampat på minan i sjukskrivningsfrågan. Man tänkte rätt, men slarvade förbluffande illa i det politiska genomförandeledet. Vilket fick det rödgröna blocket att flina i mjugg och kamma hem massor av gyllene gratispoäng på kuppen. 

En viktigt förklaring till denna borgerliga kräftgång är just det teknokratiska perspektivet, som hittills tillåtits dominera från regeringskansliets fönster i Rosenbad. Sköter man bara statsmaskineret ordentligt, smörjer dess kugghjul och drar i korrekta spakar, kommer utfallet säkert få folk att fatta galoppen – förr eller senare. 

Men nu är det senare. Och behovet av att formulera en övertygande idépolitisk ram kring maskinisten Reinfeldts fixande vid kontrollpanelen ter sig skriande. Politik är trots allt inte enbart administration. Det handlar även om känslor, förväntningar, lidelse, inspiration, kött och blod.

Handen på hjärtat, när visade borgerligheten prov på sådant sist? 

Dags för Alliansen att satsa på en gemensam valsedel?

Publicerad den av
Svara

För några år sedan genomgick Centern en lovande återfödelse. Det storstädades plötsligt på bondeloftet. Ut åkte resterna av den förvirrade epoken Olof Johansson med böjelse för antimodernism, landsbygdsromantik och 50-talsnostalgiskt armkrokande med Socialdemokraternas Göran Persson. 

Istället tonade Centern fram som borgerlighetens vassaste systemkritiker och verkade vilja bli ett mer liberalt alternativ än både Folkpartiet och Moderaterna. Maud Olofsson spelade därtill en viktig roll i alliansbygget, som kom att försätta det rödgröna vänsterblocket i opposition vid valet 2006. 

Men tiden i regeringen har uppenbart kramat musten ur Centern. Partiets trovärdighet bland yngre liberala storstadsväljare föll med de patetiska tårarna på Fredrik Federleys kinder, när han i riksdagens talarstol hulkande förklarade sig tvungen att rösta ja till den kontroversiella FRA-lagen. 

Maud Olofsson har heller inte varit någon jublande succé som näringsminister. Hennes angrepp på Vattenfall nyligen blottade en politiker som föreföll både okunnig och tunn.

Därtill har hon fått klä skott för att GM tröttnat på det eviga sorgebarnet Saab, fastän regeringen saklig sett gjort helt rätt som vägrat rädda den sedan länge undergångsmärkta biltillverkaren i Trollhättan.

En politisk räddningsplanka kunde varit klimatfrågan, där Centern borde haft chansen att dra nytta av sin inarbetade miljöprofil. Istället är det Miljöpartiet som lyckats profitera på den debatten. Miljöminister Andreas Carlgren tycks lika borta från banan som Centerns övriga ministrar. 

Kraschen i Expressen/Demoskops senaste opinionsundersökning är stenhård och bekräftar det deppiga läget. Centern ligger nere för räkning på 3,1 procent, och skulle alltså inte ens komma in i riksdagens om det vore val idag. Även Kristdemokraterna hamnar strax under spärren med 3,9 procent. Göran Hägglunds kampanj för ”verklighetens folk” tycks inte ha slagit an bland verklighetens väljare. Också Folkpartiet backar något, men har ändå en någorlunda stabil position på 7,4 procent. 

Alliansen, vilken lite paradoxalt fick nytt liv när finanskrisen slog knock på ekonomin, är tillbaka i dödsskuggans dal – och det med besked. Trots att även Vänsterpartiet ligger lågt som en sjunken båt, klarar Socialdemokraterna och Miljöpartiet skivan på egen hand. 

Nu skulle man naturligtvis kunna säga följande. En opinionsmätning är bara en opinionsmätning och inte the real thing. Loppet är ingalunda kört. Väljarkåren är lättrörligare än någonsin, lika otrogna partierna som blocken. Mycket kan hända till valet om åtta månader. När Mona Sahlin & Co granskas noggrannare i sina illa sydda sömmar kommer säkert en backlash för vänstern. Etc.

Visst, det är rimliga argument. Men ingenting av detta motsäger att Alliansen brottas med allvarliga problem när gäller utsikten att bli återvald. Den friska frejdighet man visade prov på inför 2006 års holmgång är som bortblåst. En rejäl, offensiv omladdning vid kanonerna känns alltmer nödvändig. Som att svetsa sig mera samman i valet under beteckningen Allians för Sverige på partiernas röstsedlar, kort och gott. 

SvD:s ledarsida föreslog detta recept innan förra valet och det borde vara än angelägnare nu. Moderaternas starka dominans har i praktiken förvandlat de övriga allianskamraterna till perifera satellitpartier, som för att rädda sitt eget skinn kan tvingas till mer eller mindre genomtänkta profileringsutspel ju närmare valdagen kommer. Ett gemensamt borgerligt valparaply hade kunnat verka återhållande på dylika desperata soloåkningar. 

Samtidigt bör man betänka att de ideologiska skillnaderna inom borgerligheten (ja, inom svensk politik överhuvudtaget) blivit suddigare och suddigare. Som kraftcentrum för idéburen debatt och opinionsbildning spelar knappast något parti en övertygande roll längre. Sånt sköts på helt andra håll numera via tankesmedjor, politiska bloggar, idétidskrifter, kvalitativa ledarsidor, osv. 

Någon demokratisk förlust skulle därför näppeligen en intimare borgerlig allians medföra. Redan finns ju också en inneboende gravitation mot etablerandet av ett tvåpartisystem de facto, eftersom blocken cementerats med både gjutjärn och betong. Om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen kan möjligen spelplanen ändras. Men givet dagens situation förefaller en borgerlig valallians som den mest rationella satsningen för att på allvar komma in i matchen igen. 

Vad har man egentligen att förlora på att pröva? Tanken på ännu en långvarig socialdemokratisk regeringsperiod borde väl om inte annat stimulera till djärvare lösningar för att vitalisera politiken och skärpa motståndet.

Nya moderater vill bli gammal vänster

Publicerad den av
Svara

”Nya” Moderaterna vill bli ännu nyare. I somras tillsatte partiet därför några referensgrupper för att ytterligare fräscha till politiken inför valet. En av dessa leddes av MUF:s förbundsordförande Niklas Wykman, som nu blivit klar med sitt grupparbete. Han kräver att Moderaterna tar upp den radikala fanan för att krossa könsmaktsordningen i samhället: 

”Kvinnor, muslimer, homosexuella och många andra är idag underordnade den vite, heterosexuelle mannen. Vi ska vara en rörelse mot en sådan underordning.”

Hmm… Statsminister Fredrik Reinfeldt hyllar Tage Erlander. Finansminister Anders Borg drömmer om att bli Gunnar Sträng. Utrikesminister Carl Bildt agerar som vore han en blandning mellan Per Gahrton och Maj-Britt Theorin. Och sedan börjar alltså Moderaternas egen knatteledare låta likt en karbonkopia av Gudrun Schyman.

Moderaterna har onekligen en intressant syn på begreppet förnyelse, när man ger intryck av att vilja bli en ny variant av det gamla survänsterblocket. Och då det dominerande regeringspartiet ivrigt sänder ut sådana röda signaler, kommer knappast heller resultatet i SCB:s stora  väljarundersökning för november som någon direkt överraskning. 

Alliansen noterar blott 42,5 procent, medan Mona Sahlins vänsterkartell samlar 50 procent av väljarna bakom sig. Klart att folk föredrar originalet Coke framför kopian Pepsi… Hur vore det om regeringen Reinfeldt istället inskärpte att den är borgerlig, är stolt över att vara borgerlig och bildade mer opinion för borgerliga idéer? 

För övrigt skuttar SD upp till 5,1 procent hos SCB. Men vänsterblockets  – Mona Sahlin och hennes kamrater alltså – övertag gör att Jimmie Åkessons främlingsfientliga muslimhatarklubb inte lyckas bli vågmästare. Det är nog det enda positiva inslaget i den mätningen. 

Fel att kasta igen dörren på Mona

Publicerad den av
1

Hur motbjudande tanken än är, så pekar trenden mot att Sverigedemokraterna forcerar riksdagsspärren nästa höst. Sedan partiledaren Jimmie Åkesson fick slunga ut sitt hat mot muslimer på debattplats i Aftonbladet, tycks SD ha parkerat sig på en nivå strax över fyra procent i opinionsmätningarna (vad är det egentligen för stämningar som gror i folkdjupet?). 

Risken att vi får ett främlingsfientligt parti som vågmästare efter nästa val är därmed överhängande. Hur göra då? Förre statsministern Ingvar Carlsson (S) rekommenderar en blocköverskridande regering. Hans tidigare skyddsling och kronprinsessa Mona Sahlin är beredd att verkställa. I dagens DN säger hon rent ut:

Inget annat än en majoritetsregering är acceptabelt. Med de utmaningar som Sverige står inför de kommande åren vore det politisk katastrof med en minoritetsregering som är beroende av Sverigedemokraterna… Men jag ser inte Moderaterna som deltagare i en bred regering, i första hand är det Folkpartiet och Centern som är aktuella.

Jag tycker Mona Sahlin agerar moget och ansvarsfullt här. Hotet från SD är en realitet och väljarna har rätt att få veta vilka alternativ som gäller om olyckan skulle vara framme. 

Om Sahlin är redo att hänga av Vänsterpartiet är det knappast att sörja. Att Moderaterna inte ska vara med – trots att de faktiskt sakpolitiskt står närmare S numera – är riktigt. En stor koalition S + M vore kvävande för hela det politiska fältet. Liknande erfarenheter från Tyskland manar inte till efterföljd. S + FP + C + MP är förvisso ingen optimal lösning. Men ändå, givet situationen, en rimlig väg att gå. 

Dock har Folkpartiets och Centerns partisekreterare så gott som omedelbart slagit igen dörren i ansiktet på Sahlin. De bägge är förstås måna om att inte skapa sprickor inom Alliansen. Taktiskt vill man inte göra några utfästelser som hotar den samlade borgerlighetens trovärdighet.

Jag kan förstå detta. Men hukandet är samtidigt ett underbetyg åt rationaliteten i det svenska politiska samtalet. När valörerna prövas måste seriösa partier kunna handla med landets och demokratins bästa för ögonen. Väljarna får heller inte ses som enfaldiga barn, oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 

Den enda plan B som vädrats från borgerligheten hittills, är lite löst snack om att försöka fånga in Miljöpartiet som stödhjul åt Reinfeldt & Co. Svagt, diffust och föga respektingivande – dessutom är hela upplägget redan avfärdat av de gröna språkrören. 

Beredskap att bygga en fastare bro över blockgränsen i orostider borde åtminstone finnas hos ett konstruktivt idéparti som Folkpartiet. Om jag känner den reflekterande, kloke socialliberale partisekreteraren Erik Ullenhag rätt så är det nog vad han ärligen tycker också. 

Alltså: avvisa inte Sahlins regeringsalternativ. Men kräv gärna Jan Björklund som statsminister…

Mona Sahlin hycklar om SD

Publicerad den av
2

Hotet om att Sverigedemokraterna inte bara ska komma in i riksdagen, utan även bli vågmästare efter valet nästa år, hänger som ett svart moln över det politiska landskapet. 

Om det värsta blir verklighet ställs både den borgerliga alliansens, liksom den rödgröna trepartikartellens, mödosamt utmejslade planer på huvudet. Hur ska de anständiga partierna hantera en sådan situation? 

Från Socialdemokraternas sida har beskedet till väljarna varit glasklart. När Mona Sahlin talade i Almedalen den 8 juli förra året slog hon fast:

”Aldrig gör vi oss beroende av ett parti som SD – i någon politisk församling, någonstans, någon gång.” 

Även den 2 juli i år när Sahlin framträdde på samma plats, förkunnade hon:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, någonstans, någonsin, någon gång göra oss beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Budskapet upprepades ånyo i samma reservationslösa ordalag av Sahlin under sitt sommartal i Nacka den 15 augusti:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Inte en millimeters utrymme för tvivel, alltså. I de beslutande församlingar där Socialdemokraterna är representerade – oavsett om det är riksdag, kommunfullmäktige eller landsting – ska det vara totalt otänkbart för Monas Sahlins parti att gå i armkrok med SD. 

All heder till henne för detta. I Aftonbladet idag (20/10) låter Sahlin även meddela att hon är öppen för en blocköverskridande regeringskonstellation om de främlingsfientliga Sverigedemokraterna får en utslagsgivande roll i riksdagen 2010:

”Jag säger nej till samarbete med odemokratiska partier, men inget av de andra partierna i riksdagen är odemokratiska.”

Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet förklarar sig tydligt stå på samma linje som Sahlin. Mycket bra. Dåligt uppsminkade fascister som SD, vilka hetsar mot muslimer i termer snarlika 30- och 40-talens judefientliga hatpropaganda, ska inte ges något inflytande över regeringsmakten i Sverige. 

Hur är det då på den borgerliga planhalvan? Tyvärr har statsminister Fredrik Reinfeldt (M) satt i system att offentligt vara notoriskt oklar på denna avgörande punkt. Kommer en eventuell borgerlig minoritetsregering efter valet 2010 att luta sig mot SD eller inte? 

Att låta den frågeställningen sväva i dimma är inte bara ett svek mot väljarna. Utan lämnar också fältet fritt för gnagande misstankar om hur pass engagerad borgerligheten egentligen är i kampen mot intoleransens mörkermän. Man saknar onekligen en idéburen företrädare av Bengt Westerbergs kaliber på detta område. 

Enligt vad en källa i Folkpartiets riksdagsgrupp nyligen sade mig, har det aldrig ens seriöst diskuterats vilka handlingsvägar som kan bli aktuella om SD tar plats som riksdagens vågmästare. Uppenbarligen litas det på att detta otäcka scenario ändå inte kommer att inträffa. En ganska vågad nonchalans. Någon slags beredskap borde man väl ändå rimligen kunna begära?

Men snack – eller inte snack – om hypotetiska situationer är en sak. Hur partierna handlar i skarpa lägen är en annan. Trots Mona Sahlins kategoriska uttalanden och Fredrik Reinfeldts fluffiga undanflykter kan vi redan nu dra vissa slutsatser om vad deras ord är värda.

I vissa kommuner är ju SD vågmästare. Som exempelvis i Karlskrona, där SD har hela åtta mandat och de fyra borgerliga partierna jämte Miljöpartiet försökt styra i minoritet sedan valet 2006. Det har ärligt talat gått ganska knackigt. Det politiska klimatet mellan borgerligheten och Socialdemokratin är sedan länge förgiftat, misstron från bägge håll är kraftig. 

För att bryta dödläget satte sig kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) i förhandlingar med SD:s gruppledare Richard Jomshof hösten 2007. Moderaterna i Karlskrona sökte alltså aktivt stöd från SD. Men tvingades abrupt avbryta alltihop. Från Stockholm kom nämligen en otvetydig order från Fredrik Reinfeldt: inga överenskommelser med SD!

I Trelleborg råder en liknande parlamentarisk situation. SD är vågmästare, en borgerlig allians med Moderaterna i spetsen regerar sedan förra valet i minoritet. Pressad av lågkonjunkturens risiga ekonomi föreslog nyligen den styrande alliansen att skolmaten på gymnasiet skulle avgiftsbeläggas. 

Det ledde förstås till protester från eleverna. Men också till att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fann varandra. För några veckor sedan gick oppositionsrådet Catherine Persson (S) arm i arm med SD:s lokala representanter i ett demonstrationståg genom staden. 

Tillsammans har S och SD majoritet i fullmäktige. Under gårdagens sammanträde när avgiftsfrågan diskuterades, avlöste de bägge partierna varandra i talarstolen med gemensam kritik mot alliansens sparförslag. 

Trelleborgs Allehanda ger idag en ögonblicksbild av stämningen: 

”Åhörarplatserna i Trelleborgssalen på Parken var välfyllda. Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas argument för att skrota avgiften följdes av applåder.”

Samstämmigheten i debatten utmynnade i votering, där S och SD röstade ihop för att fälla borgerlighetens skolmatsavgift. Röstsiffrorna blev triumfatoriska 29-22 i Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas favör. 

Till Trelleborgs Allehanda kommenterade Folkpartiets Lars Hemzelius efteråt: 

”Det är ju märkligt att Mona Sahlin har sagt att Socialdemokraterna aldrig någonsin ska samarbeta med Sverigedemokraterna och att man sen ändå gör det i Trelleborg.”

Exakt! Jämför exemplen från Karlskrona och Trelleborg. Vem är det som då har störst trovärdighet i hur SD ska behandlas: Sahlin eller Reinfeldt? Den saken tål att tänkas på… 

Sluta tafsa på biblioteken!

Publicerad den av
Svara

I den politiska söndagsskoleretoriken talas det gärna skimrande vackert om kultur.

Förtroendevalda kan när så påkallas formulera underbart fluffiga pratbubblor om hur sagolikt betydelsefull Kulturen är för människors hälsa, trivsel, personliga utveckling, demokratiska sinnelag, och allt möjligt annat positivt och behjärtansvärt.

Men i den gråa sammanträdesverkligheten gäller ofta andra tongångar.

Kulturanslagen behandlas inte sällan som en restpost i budgetsammanhang. Skall det sedan sparas pengar brukar kultursektorn hamna främst i frontlinjen när svångremmen plockas fram.

Illustrativt är hur det började blåsa iskallt kring folkbiblioteken under den ekonomiska krisen i början av 90-talet. På många håll befarades att själva grundvalen för denna viktiga kulturinstitution hotades.

Men i valrörelsen 1994 förklarade dåvarande oppositionsledaren Ingvar Carlsson (s) att det fick vara någon måtta på slaktarknivarnas framfart ute i landet. Han lovade därför att stifta en bibliotekslag, där alla medborgare skulle garanteras tillgång till folkbibliotek och avgiftsfria boklån.

Carlsson vann valet och höll ord. Lagen var förvisso ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Men utifrån den faktiska situationen ett motiverat sådant. Som Carlsson själv sade: ”Det här är ett undantag, det handlar om en hörnsten i kulturpolitiken”.

Att Ingvar Carlsson kände extra varmt för folkbiblioteken är kanske inte så konstigt. Han är ju bördig från Borås, känd för sin mycket välrenommerade bibliotekshögskola.

Varför den borgerliga alliansen nu går till val på att skrota bibliotekslagen är dock mera märkligt. I synnerhet från folkpartiets sida, som påstår sig vilja värna läsandet och det gemensamma kulturarvet med en statligt sanktionerad ”kanon” av svenska litteraturklassiker.

Men att säkerställa fri och öppen tillgång till dessa kanoniserade titlar är de nypatriotiska Leijonborgliberalerna tydligen inte lika intresserade av.

Torgförda argument från allianspolitikerna i stil med att biblioteken skulle utvecklas bättre utan statligt skydd för deras fortsatta existens känns inte vidare genomtänkta. Nog för att jag annars är övertygad om att Sverige skulle må bättre av mer marknadsliberalism och inte mindre, generellt sett.

Men jag har svårt att se vilka stora välsignelser som vinst-, konkurrens- och privatiseringsfilosofin skulle ge just på biblioteksområdet. Det hela verkar mest vara en grej där ideologisk nit fått gå före sak.

Även opinionsmässigt tycks borgarna huggit rejält i sten. Enligt en nyligen publicerad undersökning, beställd av Svensk Biblioteksförening, är det folkliga stödet för bibliotekslagen massivt. 9 av 10 svenskar vill ha den kvar.

Undra på det.

I det lokala kulturlivet är biblioteket som ett pulserande hjärta – en gemensam icke-kommersiell oas, ett för oss alla välkomnande rum som stimulerar till tankeflykt, fantasi och bildning. De offentliga biblioteken med dess avgiftsfria boklån är helt enkelt en omistlig del av vårt samhälles intellektuella infrastruktur.

Det förstod Ingvar Carlsson. Det är bara beklagligt att inte Fredrik Reinfeldt-alliansen förmår vara lika tydlig på den punkten.

(Borås Tidning 2006-08-12)

Tacka Bildt och Carlsson!

Publicerad den av
Svara

Mellan 1870-1970 åtnjöt Sverige en nära nog oavbruten ekonomisk uppgång. Tack vare det liberala systemskifte som framsynta statsmän likt finansminister Johan August Gripenstedt genomdrev under 1800-talets mitt, kunde vi bli ett av världens rikaste länder.

Sedan kom det grus i välståndsmaskinen.

Medborgarna tog standardhöjningen för given och trodde att den bara skulle fortsätta av sig självt i all evighet. Politikerna – till höger som vänster – var mer intresserade av att föreslå nya kostnadskrävande välfärdsreformer, än att underhålla de ekonomiska hjul som höll hela systemet i gång.

Resultatet blev kris, rost och devalveringar.

Sverige behövde en ny start, men det skulle bli flera förlorade år innan stagnationen kunde brytas. De första stegen togs när Ingvar Carlsson var statsminister och Kjell-Olof Feldt finansminister. Valutaregleringen avskaffades, det gamla snåriga skattesystemet reformerades och Sverige ansökte om medlemskap i EU.

Den borgerliga Bildt-regeringen, som tillträdde 1991, fortsatte på den inslagna vägen med än större frenesi. Olof Palmes socialistiska löntagarfonder skrotades och privata alternativ uppmuntrades. Det blev friskolor, reklamradio och bemanningsföretag.

Och inte minst: telemarknaden avreglerades, vilket ledde till IT-sektorns starka framväxt.

I det korta perspektivet överskuggades dock betydelsen av Carlsson-Bildt-epokens strukturreformer av det statsfinansiella moras som Sverige sjönk ned i under början av 90-talet. Det var priset vi fick betala för gamla synder.

Men Göran Persson genomförde sedan med betydande dådkraft en ekonomisk sanering som fick Moder Svea på rätt köl igen. Det är också Perssons historiska insats.

Och i övrigt? Inte mycket, tyvärr.

Efter den framgångsrika budgetsaneringen hade Persson skaffat sig massor av politiskt kapital, som han egentligen aldrig haft lust att spendera.

I kombination med sin unikt starka maktposition och retoriska briljans skulle Persson på ett lysande sätt kunnat fullfölja reformeringen av Sverige och stärka vårt lands möjligheter att klara globaliseringens utmaningar.

Istället har Göran Persson blivit ett förlorat löfte. Efter 90-talets kraftprov har han tyckt sig nöja med att njuta av makten för dess egen skull, och ägnat sig åt en del halvhjärtade politiska projekt av i detta sammanhang mindre betydelse.

Förvisso uppvisar Sverige glänsande tillväxtsiffror just nu. Storföretagen gör rekordvinster. Men det är effekten av socialdemokratiska och borgerliga reformer som ligger ett drygt decennium tillbaka i tiden. Massarbetslöshetens gissel tycks dock bestå. Och vad görs för att få bukt med det stora antalet sjukskrivna och förtidspensionerade?

Det går inte att möta framtiden genom att vila på gamla lagrar. Skall vi bädda för en god tillväxt och välfärd även i morgondagens Sverige borde vi vara i färd med en rad nödvändiga åtgärder.

På agendan står exempelvis: Ett lägre skattetryck, som inte dödar det personliga initiativet. En växande tjänstesektor. En flexiblare arbetsrätt. Ett utbildningsväsende av internationell toppklass. Säkerställandet av billig energi till hushåll och företag. En ordentlig översyn av socialförsäkringssystemet.

Intet av detta är Göran Persson märkbart intresserad av att åstadkomma. Därför behöver Sverige en ny regering.

(Borås Tidning 2006-08-09)