Kategoriarkiv: Borgerligheten

Den eviga byråkratin…

Publicerad den av
Svara

Och så var det snart valrörelse igen. Politiker från alla håll dyker upp i buskarna, lovar runt och håller tunt.

Eller? Tvärtemot gängse uppfattning brukar faktiskt svenska politiker var ganska bra på att försöka infria sina löften till väljarkåren.

Dock kan man undra hur Alliansens utlovade bantning av den vildvuxna myndighetsfloran egentligen ska räknas. Särskilt Folkpartiet slog på trumman 2006 för att minska antalet myndigheter. Hur gick det?

Facit fick vi i våras. Siffrorna förefaller talande. De statliga myndigheterna har minskat från 468 till 390 stycken. Men i viss mån är det en synvilla. Statskontorets utredare Michael Borchers förklarade i SVT:s Rapport den 9/4:

”Det är inte minskad verksamhet eller ändrade åtaganden utan framför allt ändrade organisationer… det är inte så mycket som har lagts ned eller tagits bort.”

Den offentliga byråkratins imperium verkar synnerligen svår att rubba. Ronald Reagan hade nog ändå rätt när han luttrad konstaterade:

”A goverment bureau is the nearest thing to eternal life that we’ll ever see on this earth.”

S kräver sanningskommisson om hemligt SD-avtal i Karlskrona

Publicerad den av
Svara

Ingicks ett hemligt samarbetsavtal mellan den borgerliga femklövern och SD i Karlskrona efter valet 2006 för att tvinga bort S från makten? Uppgifterna från den avhoppade FP-kanslisten Mikael Lejdeby är naturligtvis en politisk bomb (se här och här). 

Kommunalrådet Kent Lewén (FP) och miljö- och byggnadsnämndens ordförande Carl-Göran Svensson (M), vilka bägge pekats ut av Lejdeby, blånekar kategoriskt. Allt är bluff och lögn. Enligt Lewén skulle Lejdebys motiv röra sig om ren hämnd för att FP gav honom dåliga referenser efter anställningen. 

Men Mikael Lejdeby verkar inte vara den typen av människa. Tvärtom uppfattar jag honom som lågmäld, genuin och seriös. Och varför skulle han riskera hela sin heder genom att träda fram öppet i media med en komplett fabricerad historia? Jag tycker att Lewéns hämndförklaring låter ganska tunn. 

Oppositionsrådet Patrik Hansson (S) kräver nu att femklövern i Karlskrona lägger korten på bordet. Han vill ha en lokal ”sanningskommission” om det beryktade avtalet (se här och här). Självfallet kommer aldrig någon sådan kommission att tillsättas. Däremot är det utmärkt att S håller trycket uppe. Kanske spricker det då fram mer information framöver. 

Om inte annat måste det ju finnas åtskilliga borgerliga företrädare och sympatisörer i Karlskrona som vägrar acceptera blotta misstanken att deras partier spelar under täcket med främlingsfientligheten. Hoppas jag i alla fall! 

Kärnkraft, ja tack!

Publicerad den av
Svara

År 2010 ska kärnkraften vara avvecklad, påstods det länge efter den famösa folkomröstningen i mars 1980 (tre linjer fanns att rösta på – alla krävde avveckling!). Nu är det 2010.

Kärnkraften är inte skrotad. Tvärtom segrade förnuftet och rationaliteten. Efter gårdagens historiska omröstning i riksdagen läggs folkomröstningshärvan till handlingarna. Beslutet är visserligen omgärdat med en del märkliga förbehåll. Men det väsentliga är detta: kärnkraftens framtid är tryggad och det blir inte förbjudet att bygga nya reaktorer.

Det gjorde Alliansen bra! Och det är jag säker på att åtskilliga S-politiker instämmer i. Trots allt – det var ju Socialdemokraterna som drev fram och var politisk fadder för det svenska kärnkraftsprogrammet. 

I övrigt, betrakta denna tidlöst träffande kommentar till frågan som i decennier förlamade den energipolitiska debatten i Sverige: 

M i Blekinge vägrar ”dissa” SD

Publicerad den av
2

Lagom till valrörelsen håller Folkpartiet i Blekinge på att självdestruera sedan dess avdelningsordförande i Olofström flaggade för samarbete med Sverigedemokraterna (senaste nytt i skandalen här). 

Som om inte detta var illa nog, håller nu även Moderaterna i Blekinge dörren öppen för den främlingsfientliga extremhögern.

I senaste numret av gratistidningen Commersen presenterar länets ledande företrädare partiets handlingsprogram. Artikeln illustreras med ett fotografi där riksdagsledamöterna Annicka Engblom och Gustav Nilsson figurerar tillsammans med Jeppe Johnsson, tidigare riksdagsman som nyligen avgick för att bli oppositionsledare i hemkommunen Sölvesborg. 

Trio strålar av tillförsikt. De lovar att Blekinge ska ta nya steg i utvecklingen. Fast förutsättningen är förstås att det traditionellt S-dominerade länet får andra styrande. Det vill säga att Moderaterna kommer till makten. Men vilka partier ämnar man då sätta sig vid bordet med?

Jeppe Johnsson ger enligt Commersen svar enligt följande: 

På frågan om Moderaterna kan tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna svarar han att Moderaterna går på val på sin politik. Eventuella allianser blir en senare fråga. 
I enskilda frågor kan han tänka sig att samarbeta med vem det än är som stöder Moderaternas förslag. 
– Vi dissar ingen, säger Jeppe Johnsson.
Men att sitta i ”regeringsställning” med Sverigedemokraterna ställer han sig dock tveksam till.

Jeppe Johnsson är alltså ”tveksam” till att styra med SD. Och han ”dissar” dem inte. Jeppe Johnsson dissar ju inget parti, främlingsfientligt eller ej. Så generöst och vidsynt av honom – att vara tolerant mot intoleransen. 

Det är ju ganska klara besked. En röst på Moderaterna i Blekinge skulle kunna bli en bonusröst på Jimmie Åkesson och hans kumpaner.

Jimmie Åkesson bor för övrigt själv i Sölvesborg, där SD har fem mandat i fullmäktige och Åkesson är en av kommunens mest kryssade lokalpolitiker. 

Jeppe Johnsson känner honom garanterat mycket väl. De bägge lär nog kunna komma bra överens. Eller vad säger Annicka Engblom och Gustav Nilsson? 

Borgerligheten i Blekinge tycks bara alltmer tragisk. Vart ska länets väljare som önskar ett anständigt blått alternativ vända sig?

Snart verkar de enbart ha sofflocket att lita på.

Blommande eller vissna procent för Alliansen?

Publicerad den av
Svara

Jubel i busken! Alliansen hurrar för Demoskop. Änligen ett opinionsinstitut som levererar positiva siffror. 

För första gången på evigheter har regeringen dragit ifrån oppositionen. Den aktuella procentställningen är nu 49,2 för blått-blått mot 47,4 för rött-grönt (se här, här och här). 

Resultatet kan möjligen tolkas som att väljarna reagerat surt över Team Sahlins budgetalternativ, som presenterades ett par dagar innan mätperiodens slut. Gissningsvis är det då främst löfteshotet om att ytterligare höja den redan drakoniska bensinskatten som kostat sympatier. 

Eller så är det bara tillfälligheter som råkat spela ett spratt med procenten.

Även om Demoskops undersökning ger en välbehövlig psykologisk injektion för Alliansens valarbetare på fältet, så vet förstås borgerlighetens ledarskikt att lätt kommet är lätt förgånget. Än vet ingen om de rödgrönas ledning verkligen är bruten. Det intressanta är den långsiktiga och sammantagna trenden. 

Opinionsmätningar om partisympatier är ju som svalor. En gör ingen sommar. 

Symbolisk tågresa

Publicerad den av
Svara

Alliansen är på spåret igen. Fantastiska fyran – Reinfeldt, Björklund, Olofsson, Hägglund – åker tåg genom Sverige. Igår besöktes bland annat Borås och Göteborg, idag tuffas det vidare till Skövde och Örebro. Verkar vara en trevlig utflykt.

Budskapet som ska säljas in till väljarna, då? Det är ett valprogram i nio punkter. Om vad Alliansen INTE tänker göra. Inte höja skatten för vanliga löntagare, inte avskaffa RUT, inte införa kilometerskatt, etc. Den som önskar besked om vad Alliansen verkligen vill, får vänta på perrongen till sensommaren. 

Också en form av negative campaigning.

Jag hoppas dock att Reinfeldt & Co begrundat exemplet George Bush, den äldre. Under valkampanjen till Vita huset 1988 lovade även han triumferande att inte höja skatten: ”Read my lips, no new taxes!”.

Väl vald till president tvingades Bush göra tvärtom, vilket naturligtvis ledde till urspårat förtroende. Väljarna kickade ut honom fyra år senare. 

För övrigt är Lena Melins kommentar till Alliansens tågturné den mest tänkvärda i tidningsfloden:

”SJ Event borde ta över hela SJ. De skötte det abonnerade tåget. Framme i tid. Jättegod mat. Inga avstängda toaletter. Fungerande eluttag. Toppen!” 

Vad säger inte detta om Alliansens Sverige? Det krävs tydligen att man måste vara en synnerligen priviligerad resenär, som kan specialchartra egna lok och vagnar, för att SJ ska börja leverera acceptabel standard…

Snön faller, elpriset stiger

Publicerad den av
Svara

13,80 kr! Det är vad en kilowattimme kostade på elbörsen Nordpool i morse.

Kyla, otillräckliga nivåer i vattenkraftverkens magasin och underhåll av flera kärnreaktorer uppges vara anledningen till att priset skjuter genom taket. 

Sverige är ett land där vinter infaller med jämna mellanrum. Sånt bör man planera för. Det heller inte första gången kapaciteten i vår energiförsörjning lämnat mycket övrigt att önska.

Förutom elräkningar som ger konsumenterna skrämselhicka, har det vissa år till och med hotats med ransonering. Situationen är varken värdig eller rimlig för en modern industrination. 

Magnus Thorstensson, analytiker på Svensk energi, säger:

”Det finns utrymme för fler investeringar. Det ser vi i Finland, där man nu bygger ett femte kärnkraftverk och där de lämnat in ansökningar om att bygga ytterligare två.” 

Sverige håller sakta på att röra sig i samma riktning som vårt östra broderland. I över tre decennier har energipolitiken lamslagits av infernaliskt trassel och känslomässig vidskepelse. Men nu är tillnyktring i sikte.

Den 1 augusti är det menat att vi äntligen kan vända blad. Då tänker nämligen Alliansregeringen upphäva den gamla lagen om att Sverige måste skrota kärnkraften. Därmed ges möjlighet att bygga splitternya, effektivare reaktorer. 

Om inte riksdagsvalet i september ställer allting på huvudet igen. Den rödgröna vänsterkartellens fobi mot atomalstrad elektricitet kvarstår. I DN den 19/2 gjorde Tomas Eneroth, energipolitisk talesman för Socialdemokraterna, klart vad ett maktskifte innebär:

”Den här nya lagen kommer i så fall inte att leva länge till. Nybyggnadsförbudet kommer tillbaka.”

Risken att vi även kommande vintrar får sitta och huttra i stugorna medan elpriset gräver djupa hål i hushållskassan är alltså i realiteten vad som erbjuds från vänsterfronten. Tack, tack.

Men det kunde redan varit värre. Minns att riksdagen en gång slog fast att all kärnkraft skulle varit avvecklad i år, 2010. Om det skett hade väl 13 spänn och 80 öre per kilowatt ansetts som rena fyndpriset. 

Därför får vi leva med principlösa skatter

Publicerad den av
Svara

Det opinionskrisande Centerpartiet har samlats i Göteborg för sina kommundagar. Maud Olofssons invigningstal innehöll en plädering för sänkt skatt. Dels för pensionärerna, dels för vissa delar av tjänstesektorn. 

I det förra fallet vill partiet utjämna skillnaderna något i förhållande till den arbetande befolkningen, som fått njuta frukterna av firma Reinfeldt & Borgs jobbskatteavdrag.

I det senare fallet kräver Olofsson att momsen differentieras från 25 till 12 procent för branscher som frisörer och restauranger. Syftet är att stimulera framväxten av nya jobb, särskilt för unga människor. 

Även om vi bör välkomna ett sänkt skattetryck i Sverige, så kan jag inte låta bli att känna en viss trötthet inför Olofssons förslag. Åter en av alla dessa politiker som ska dribbla med olika skattesatser. Motiven kan vara aldrig så behjärtansvärda, man avser att fixa det ena, än det andra. Procenttal justeras hit och dit, alltefter dagsform och infall. Det enda som består är skattepolitikens principlöshet.

Dock har det inte alltid varit så. Under 80-talet kom det gamla svenska skattesystemet till vägs ände. Ständiga politiska ingrepp hade skapat ett sådant lapptäcke att inte ens Socialdemokraterna orkade med eländet längre. Plötsligt kunde man höra hur ledande representanter för arbetsrörelsen fällde förintande omdömen som ”ruttet” och ”perverst” över samma skattesystem, vilket tidigare hyllats som höjden av rättvisa. 

Tillsammans med Folkpartiet genomförde Ingvar Carlssons regering den stora skattereformen 1990-91, vars grunddrag var mycket kloka. Skattesatserna skulle vara låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Äntligen började det bli ordning på torpet.

Steget till en fullt ut filosofiskt och demokratiskt hållbar skattepolitik var därmed inte långt borta. Med detta menar jag naturligtvis en generell platt skatt. Principen är: en man, en röst – en man, en skattesats. Utan undantag och över hela fältet. Procentsatsen kunde ligga på, låt säga, 20 eller 25 procent. 

Men knappt hade skattereformen sjösatts förrän politikerna fick kli i fingrarna. Socialdemokraterna slog exempelvis till med en särskild ”värnskatt” på höginkomsttagare efter 1994 års val. Av rätteviseskäl, hette det. Trots att den bara ger peanuts till statskassan, samtidigt som den skadar dynamiken i ekonomin genom att bland annat krympa utbildningspremien. Saken blir inte mindre absurd av att Fredrik Reinfeldts nya Moderater numera skjutit värnskattens avskaffande långt in i en diffus framtid.

Men innan Reinfeldt hade Moderaterna en partiledare som bottnade i fasta övertygelser, värderingar och idéer. Han hette Bo Lundgren och gillade platt skatt skarpt. Även Folkpartiets Lars Leijonborg attraherades av tanken, Göran Hägglund uttryckte viss sympati – liksom Maud Olofsson. 

Så här sa hon om platt skatt i SvD den 2/2 2006:

”Det som är bra är att den är enkel och stimulerar människor till att arbeta.”

Precis. Och att stimulera till fler människor i arbete har förstås varit Alliansens ledstjärna, paradfråga och enskilt viktigaste sakområde. Platt skatt skulle varit ett utmärkt recept i sammanhanget. Men framför allt hade den platta skatten varit rätt.

Varför kroknade borgerligheten då på upploppet och släppte alltsammans? Av samma anledning som Socialdemokraterna komprometterade sin egen skattereform från 90-talets början.

Väl i regeringsställning vill politikerna styra och ställa, ratta och tricksa, så mycket som möjligt. Om skattesystemet låses av principer beskärs deras makt och manöverutrymme. Det blir en väldigt jobbig mental tröskel för ministrar och riksdagsledamöter att komma över i en kultur som den svenska, där myten om politikens omnipotens har ett sådant stadigt grepp över sinnena. 

Därför lär vi få leva med kortsiktiga skattedribblartyper av Maud Olofssons snitt länge till. För att travestera Strindberg: det är synd om medborgarna.

Ska Sverige utrusta gangsterregimer?

Publicerad den av
3

För 30 år sedan uppdagades att det statliga företaget Telub i Växjö inte bara sålde känslig militär utrustning till Muammar Khadaffis Libyen, utan också utbildade libyska soldater i Sverige. Att vårt land aktivt bidrog till att vässa klorna på Khadaffis aggressiva skurkvälde var förstås en praktskandal.

Ansvaret föll tungt på de borgerliga regeringarna Fälldin och Ullsten, som släppt igenom den motbjudande affären.

Men hade det inte varit för Expressens reporter Ingvar Hedlund, som 1981 fick Stora journalistpriset för avslöjandet, hade sannolikt svenska staten kunnat fortsätta att tjäna pengar på den militära handeln med Khadaffis diktatur. Det var först genom att affären gavs offentlighet i medierna som Telub pressades till att riva kontrakten.

Det hade varit skönt om man idag kunnat blicka tillbaka på Telubskandalen såsom en moralisk väckarklocka när det gäller riktlinjerna för export- och handelspolitiken. Aldrig mer skulle våra förtroendevalda tillåta att svenska företag involverades i någon främmande diktators förtryckarapparat, hade vi kunnat säga.

Men icke. Istället tvingas vi bevittna hur ännu en borgerlig regering förskingrar sitt moraliska kapital genom ett skrupulöst köpslående med det libyska tyranniet. Denna gång heter det statliga företaget inte Telub, utan Rymdbolaget.

Med regeringens stöd vill nämligen Rymdbolaget sälja teknisk övervakningsutrustning avsedd att skärpa kontrollen av Libyens gränser. Murarna kring denna veritabala fängelsestat skulle därmed bli ännu högre. Detta för att – som det heter – stävja flyktingsmuggling. Rymdbolaget har redan varit nere på försäljarstråt hos Muammar Khadaffis intresserade hantlangare. Med på resan var handelsminister Ewa Björling (M). 

Till nyhetsbyrån TT försvarar Björling Rymdbolagets affärer enligt följande:

”Flyktingsituationen i Libyen lämnar en hel del övrigt att önska och det sker grava kränkningar av mänskliga rättigheter för just flyktingar. Det är därför det är viktigt att vara på plats och kunna påverka.”

På TT:s (minst sagt berättigade) fråga om hon inte är rädd för att övervakningssystemet ska missbrukas, replikerar Björling:

”Säg så här. Khadaffi och hans regim är det stora problemet och att de kränker mänskliga rättigheter för flyktingar. Jag är övertygad om att det här är ett bra verktyg att hindra det.”

Man blir mållös. Orden speglar antingen gränslös naivitet, komplett dumhet eller djupaste cynism. 

På vilket sätt skulle Khadaffis ökända diktatur bli mindre problematisk för att Sverige ger den ytterligare ett repressivt verktyg i arsenalen? På vilket sätt skulle flyktingarnas situation bli bättre av att Khadaffi kan jaga dem hårdare och effektivare? På vilket sätt bidrar detta till att minska kränkningarna av mänskliga rättigheter?

Om något borde väl Sverige snarare hjälpa flyktingarna att komma bort från detta eländiga land. Istället reducerar vi drastiskt alla deras frihetschanser. Det är inte svårt att hålla med Piratpartiets bägge riksdagskandidater Gun Svensson och Mikael Nilsson, som på Aftonbladet Debatt skriver:

”Björling visar genom sitt uttalande ett kallhamrat förakt för mänskligt lidande, som hon bidrar till att förvärra. Att Sveriges regering aktivt bidrar till förföljelse av utsatta människor är avskyvärt.”

Berättigad kritik levereras även av Vänsterpartiet. Riksdagsledamoten Alice Åström säger:

”Vi vet att diktaturen Libyen spärrar in flyktingar på obestämd tid. Att då sälja utrustning som är avsedd att hjälpa dem övervaka flyktingar är moraliskt förkastligt.”

Människorättsorganisationen Freedom House rankar i sin årsrapport för 2010 Libyen som en av de sju mest skoningslösa regimerna i världen (”worst of the worst”) – bland dem Nordkorea, Sudan och Burma. Det konstateras även att den totala frihetsgraden för mänskligheten, globalt sett, visar en oroande trend att minska. Rapportens deprimerande undertitel är: Erosion of freedom intensifies. 

Eftersom Sveriges regering uppenbarligen inte tvekar att utrusta frihetens fiender, fläckas också vår nation av delaktighet i denna lika sorgliga som farliga erosion. Den tre decennier gamla läxa från Telub återstår fortfarande att lära.

Mer att läsa:
Ingvar Hedlund: Ska Sverige utbilda terrorister? En rapport om Telubaffären (1980)