Kategoriarkiv: Blekinge

Vad är bäst för eleverna?

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Det stormar kring utbildningsväsendet i Karlskrona. Igen. Barn- och ungdomsförvaltningen har beslutat att stänga en liten trivsam skola i Skrävle. De drabbade på landsbygden är upprörda.

Åter anses centralorten gynnas på bekostnad av kommunens övriga delar. Barnen far illa när de måste flytta till större och otryggare enheter, sägs det. Och är småskolorna hotade, hotas även glesbygden att ytterligare utarmas. Vad hände med den stolta parollen ”hela Sverige ska leva”?

Förvaltningschefen Maria Persson står dock rak i blåsten: ”Jag har ju inte landsbygden för ögonen när jag försöker få ihop verksamheten gällande skola och förskola i kommunen. Jag måste i första hand se till hur vi ska klara kvaliteten där för de pengar som vi får tilldelade”.

En del menar att denna uppfattning är cynisk. Jag anser den klok. Då kommunens resurser sannerligen inte är obegränsade, måste våra beslutsfattare våga sätta ned foten och prioritera. I detta fall bör väl elevernas bästa vara vägledande. Och vad gäller då? Låt mig hänvisa till det legendariska skolrådet Mats Hultin Craelius (1922-2008).

Han arbetade från mitten av 60- till början av 80-talet som ansedd expert på utbildningsfrågor vid Världsbanken i Washington. Som sin stora uppgift hade han att hjälpa u-länder i Latinamerika, Afrika och Sydostasien att bygga upp fungerande skolor.

För att detta skulle gå vägen, var förstås Världsbanken samtidigt tvungen att ha ett omfattande utvärderingssystem för att mäta effektiviteten och kvaliteten i de olika ländernas utbildningsprogram.

Slutsatsen som Mats Hultin Craelius kunde dra var entydig. Varken lokaler, klassernas storlek, skolornas placering, et cetera, spelade någon egentlig roll. Den viktigaste, allt överskuggande faktorn handlade om en sak: kvaliteten på lärarkåren. De länder som satsade på sina lärare gav barnen störst chanser att trivas och lyckas i skolan. Vilket man kanske borde tänka på även för Karlskronas del.

Sedan kan vi naturligtvis inta den ideologiska hållningen att landsbygdens småskolor är värda att behålla av andra skäl. Men då rör vi oss från utbildningspolitik till regionalpolitik.

Sverige har i decennier satsat hundratals skattemiljarder på att hela landet ska leva. Utvärderingar finns i massor (av ESO, Nutek, med flera) och samtliga pekar samstämmigt åt ett håll: vi kunde lika gärna elda upp pengarna. Insatserna har inga bestående effekter, urbaniseringen fortsätter ändå.

Tråkigt? Visst. Men avgör själva hur vi ska hantera den kunskapen.

Den paranoida världsbilden

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Så stod han där i talarstolen, Jimmie Åkesson. Det var i lördags, solen sken över hans idylliska hemstad Sölvesborg. Men kring SD-ledarens huvud fanns ändå mörka moln, omöjliga att jaga bort. Terrordåden i Norge, blodbadet på Utøya, Anders Behring Breivik.

Åkesson påstod sig vara förbannad och arg. Orsaken till hans ilska var ”häxjakten” i media som pågick mot Sverigedemokraterna i chockvågen efter den norska massmördaren. Dennes motiv grundades på psykisk sjukdom, menade Åkesson. Att koppla ihop SD med Breivik var skamligt och falskt.

Åkessons sommartal övertygade dock knappast. Vad blodbadet i Norge blottat är ju ofrånkomligen den yttersta konsekvensen av extremismens retorik, sprungen ur samma paranoida världsbild som förenar Europas vulgärnationalister på den yttersta högerkanten.

Breivik kan förvisso anses sjuk. Men sjukdomen är av ideologisk natur, symptom som även märks inom SD. Hos både Breivik och Åkesson finns föreställningen att vi lever i en samhällelig nödsituation, där normupplösning, kaos och gränsöverskridande rörlighet utgör ett akut hot mot allt som vi har gammalt och kärt.

Utifrån väller ondskan in över oss med militanta muslimer, galopperande våldskriminalitet och ekonomiskt parasitära flyktingar som främsta uttryck. Och det tyngsta ansvaret bär de kulturradikala Socialdemokraterna, vilka förråder nationen genom att bejaka islamisering och massinvandring.

Vad högernationalisterna kolporterar är rädsla, oro, misstro och avsky. Minns exempelvis vad Åkesson skrev i Aftonbladet om den muslimska invandringen: ”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden” (19/10 2009).

Två dagar tidigare hade Åkessons kollega Richard Jomshof deklarerat följande på SD:s partidagar i Ljungbyhed: ”Vi har en aldrig sinande ström av människor som vill ta sig hit. Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem, men jag företräder absolut inte den vägen.”

Nej, Jomshof vill inte skjuta. Något annat finns heller inga skäl att tro om Åkesson. Men uppenbarligen finns risken att andra triggas att löpa hela den hatfyllda linan ut. I 90-talets början ansåg lasermannen att Ny Demokratis hets mot invandrare gav honom rätt att skjuta.

Likaså anser Breivik att hans terrordåd legitimerades av det budskap som dagens högernationalister sprider. Må detta bli en väckarklocka för alla dem som frestats att lägga sin röst på Åkesson och hans kumpaner.

Vad klappar Ronnebys hjärta för?

Publicerad den av
1

Blekinge är Sveriges trädgård, brukar det heta. Och Ronneby är hjärtat i Sveriges trädgård. Om man får tro kommunens egen slogan. Det låter ju flott. Själv har jag alltid undrat på vilket sätt detta yttrar sig, vilken täckning Ronneby har för parollen. Rent konkret alltså.

Personligen har jag inget emot Ronneby, tvärtom. Det är en liten normaltrevlig, småsömnig ort där folk är som folk är mest. Hyggliga, helt enkelt. Stadskärnan tar man gärna en promenad i, om man har vägarna förbi. Helt okej konsthall finns också. Ibland spelas bra jazz. Inte så pjokigt. Sen ska vi inte glömma Ronneby Brunn förstås. Även om anläggningen under vinterhalvåret bär vissa drag av Overlook Hotel i The Shining.

Men detta att Ronneby skulle vara hjärtat… Tänk efter. Vad menas? Det är i grund och botten en ganska storvulen och, ja rent ut sagt, aggressiv proklamation. Ty om Ronneby påstår sig vara Blekinges hjärta, betyder inte det att de fyra andra kommunerna i Sveriges trädgård då måste sakna ett sådant? Fler än ett hjärta kan logiskt sett inte finnas.

Beskåda alltså detta hjärtlösa Karlskrona. Hjärtlösa Olofström. Hjärtlösa Karlshamn. Sölvesborg? Nej, där är det så hjärtlöst. Men i Ronneby – minsann.

Att inte övriga blekingar rasat över denna råa förolämpning från Ronnebys sida är märkligt. Men de är måhända mer föredragssamma och godhjärtade, vad vet jag?

Skämt åsido. Ronnebybornas hjärtan tycks i varje fall inte klappa särskilt varmt för Tommy Nilsson. Artisten. En gång sjöng han i det bortglömda rockbandet Easy Action. Därefter gjorde han succé i Melodifestivalen med låten En dag. Men detta hände sig 1989 och mycket vatten har flutit genom Ronnebyån sedan dess. Till helgen skulle Tommy Nilsson uppträda på Karön i Ronneby skärgård. Endast fyra personer var intresserade av att köpa biljett. Arrangören Joakim Bengtsson tvingas ställa in och är bitter:

”Det är fruktansvärt tråkigt. Man klagar och säger att det inte händer någonting i Ronneby, men samtidigt går man inte på de evenemang som finns”, säger han i dagens Sydöstran.

Och fortsätter sitt utfall mot Ronnebyborna med följande ord: ”Det var samma sak när vi öppnade nattklubb, det kom inte någon. Jag vet faktiskt inte vad man ska göra för att locka ut dem och det är riktigt tråkigt att det inte går att arrangera något här”.

Verkligen? Det är alltså publiken det är fel på. Invånarna. Orten. Mentaliteten. Man vägrar att vara tacksam i Ronneby. Man tar inte vad som bjuds. Man är kräsen och snål. Något hjärta i Sveriges vissnaste trädgård har man sannerligen inte. Man nobbar Tommy Nilsson, besöker inte Bengtssons nattklubb. Ronneby är värre än fucking jävla kuk-Åmål, liksom.

Tack, nog har vi hört ramsan förr. Joakim Bengtsson bor i varje landsortskommun. En person som är lokal, savvy nöjeskung i egna ögon. Men går på sjunkbomb efter sjunkbomb. Och skyller sina felsatsningar och sin bristande känsla för publikens smak på publiken. Enklare var det på 50-talet. Då räckte det med en lövad dansbana i skogen och fesljummet brännvin i buskarna. Numera är dock preferenserna något annorlunda.

Men vägen till Ronnebybornas hjärtan är för den skull knappast omöjlig att finna. Om det finns arrangörer med fräschare blod i ådrorna. Eller som har grönare fingrar. Sådana lär ju inte skada om man vill bedriva verksamhet i Sveriges trädgård.

Israel – en apartheidstat?

Publicerad den av
1

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Få konflikter väcker sådana hätska känslor bland utomstående som den till synes eviga motsättningen mellan israeler och palestinier. Det visade inte minst förra månadens handbollsmatch i Karlskrona, då Israel mötte Sverige. En massiv polisinsats behövdes för att garantera de israeliska idrottsmännens säkerhet. Lyckligtvis blev det heller inga våldsamheter som under Davis Cup-tennisen i Malmö häromåret.

Men verbalt gick det som vanligt hett till. Demonstranter utanför Rosenholms arena krävde, i namn av solidaritet med det utsatta palestinska folket, stopp för idrottsutbyte med Israel. Ja, allt annat utbyte också.”Bojkotta apartheidstaten Israel”, löd deras eldfängda budskap. Apartheid rådde förr i Sydafrika, där en samvetslös vit minoritetsregim bedrev ett ideologiskt, institutionaliserat rasförtryck mot landets svarta majoritetsbefolkning.

Något sådant förekommer inte i Israel, hittills Mellanösterns enda demokrati. Parallellen till apartheidtyranniets Sydafrika är således falsk och ger uttryck för en föga konstruktiv demonisering.

Därmed inte sagt att jag hellre skulle sällat mig till skaran av pro-israeliska demonstranter, som också fanns på plats vid utanför Rosenholm. Många av dessa intar en alltför okritisk hållning till Israels hårdhudade, nationalistiska regeringspolitik och blundar på ett oacceptabelt sätt för palestiniernas svåra situation. Varje sann Israelvän borde särskilt protestera mot bosättningarna på Västbanken, en kolonisering som inte bara förgiftar förhållandet till palestinierna. Utan också brutaliserar det israeliska samhället och urgröper de demokratiska värden som den judiska staten står för.

Situationen är idag mycket nedslående. Den tidigare starka israeliska fredsrörelsen är numera marginaliserad efter Ehud Baraks misslyckande i Camp David hösten 2000 och den därpå följande andra intifadan. Samtidigt är det palestinska ledarskapet svagt och splittrat. Att Gaza hamnat i händerna på den islamistiska terrororganisationen Hamas, vars mål är Israels förintelse, gör sannerligen ingenting bättre.

Slutligen är det dock inga andra än israelerna och palestinierna själva som måste förhandla fram en hållbar kompromiss som leder till fred och frihet. Vilken roll kan vi utomstående spela för att underlätta vägen dit? Är det att fortsätta underblåsa en redan tragisk polarisering? Personligen tror jag att verklig solidaritet kräver något helt annat.

Palme i Blekinge

Publicerad den av
Svara

På andra sidan den julifagra Danmarksfjärden i Karlskrona, från Långö sett, ligger Nättraby. Där härjade för länge sedan en prost som hette Erik Palme. Om honom fäller den egna släkthistoriken följande omdöme:

Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter sitt eget huvud.

Vill man vara lite elak, kan man ju säga att med det släktdraget var det nog inte konstigt att prostens sonsons sonsons son Olof blev statsminister 1969. Samma år föddes för övrigt jag, som genom mitt fönster på Långö har utsikt mot Nättraby. Hej Palme!

Nättraby kyrka, Karlskrona. Här var Olof Palmes anfader Erik Palme (1737-1815) egensinnig präst när det begav sig. 

Rädda kulturarvet Skärfva!

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran (23/3):

Som en blekingsk ryggåsstuga korsad med ett grekiskt tempel. På annat sätt är det svårt att karaktärisera vad som måste vara ett av vårt lands märkvärdigaste byggnadsverk, herrgården Skärfva. Uppförd i Karlskrona vid 1700-talets slut av fartygssnillet Fredrik Henrik af Chapman. Med sin djärva förening av nordisk allmogestil och antikens klassiska ideal har Skärfva fascinerat och förbryllat besökare i alla tider. Det är kort sagt ett unikt arkitekturhistoriskt arv, som både återspeglar andan och personligheten hos denne märklige Chapman.

För dryga 230 år sedan fick han uppdraget av Gustav III att sjösätta det som blev Sveriges sista stormaktsflotta. Och revolutionerande hela skeppsbyggnadskonsten på kuppen. När Chapman kom till Karlskrona införde han rationaliserad serieproduktion efter vetenskapliga metoder på örlogsvarvet. Högeffektiv planering och hårt driven standardisering var melodin. Då något fullständigt banbrytande. Långt senare använde USA samma system för att snabbtillverka de omtalade Libertyfartygen under andra världskriget.

Skärfva var Chapmans sommarresidens, där han fortsatte att utveckla sina epokgörande idéer om skeppskonstruktionens teori och teknik. Den fantastiska bostaden ligger harmoniskt inbäddad i naturen och kring herrgården anlades även en engelsk park av Chapmans barndomskamrat William Chambers, med tiden berömd hovarkitekt i London. Till parken ritade Chambers också ett mycket speciellt klocktorn, som faktiskt är Sveriges första nygotiska byggnad.

Från 1860-talet har Skärfva funnits i ätten Wachtmeisters ägo, men snart inte länge till. Den ekonomiska bördan för renovering och underhåll har blivit övermäktig. I ungefär ett år har Skärfva annonserats ut till försäljning på den internationella privatmarknaden. Personligen tycker jag det är förbluffande, ja rent skandalöst, att Karlskrona kommun hittills visat så lite intresse för att säkra Skärfva åt kommande generationer. Dess värde i världsarvet är ju oskattbart. I höstas vädjade förvisso landshövding Gunvor Engström till staten för att rädda Skärfva.

Men utan rejäl uppbackning från våra kommunpolitiker och andra lokala representanter lär inte mycket hända. I synnerhet som alliansregeringen knappt har någon kulturpolitik att tala om. Desto angelägnare att de som värnar Karlskrona och dess världsarv nu höjer sina röster till Skärfvas förmån. Varför inte låta kommunen och staten dela på kostnaderna för inköp och drift?

”Öppen dialog” med SD i Karlskrona?

Publicerad den av
1

I dagens Sydöstran förklarar Björn Gustavsson (MP), ordförande i Karlskronas idrotts- och fritidsnämnd, varför han släpper in det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna i nämndens arbetsutskott:

”En öppen dialog är något som är grundläggande för mig och Miljöpartiet är ett öppet parti.”

Det är inte första gången Miljöpartiet i Blekinge närmar sig Sverigedemokraterna. Inför valet förra året uttalade Sofia Bothorp, gruppledare för MP i Karlskrona, att hon gärna såg ett samarbete med SD:

”Vi kan ju inte frysa ut och stänga ute Sverigedemokraterna och de som vill vara med och påverka samhället i en riktning mot hållbarhet och ekonomisk hållbarhet” (Blekingenytt 28/4, 2010).

Bothorps frieri till SD fick stöd av Claes Jansson, gruppledare för MP i landstinget Blekinge och kommunpolitiker i Karlshamn. I Sydöstran den 29/4, 2010 deklarerade han:

”I Miljöpartiet har vi inga centrala påbud om att hålla Sverigedemokraterna utanför… Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att själv ha en dialog med folkvalda SD-representanter.”

Ingen som röstade på MP i Blekinge torde alltså ha blivit lurade av att få SD på köpet. Men nog är det beklämmande. Vad blir nu nästa steg i denna ”öppna dialog” med hatets och intoleransens företrädare? Jag är ledsen, men i en kommun där sådant sker har jag ingen större lust att bo.

Märklig kultursyn i Karlskrona

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

”En ovärderlig turistattraktion för Karlskrona”, sa kommunalrådet K-G Svenson (M) vid invigningen av Rizah Kulenovics privata konstmuseum i Vattenborgen förra sommaren. Det var även där K-G Svenson nyligen höll sin avtackningsfest när han efter valet lämnade politiken. För honom är tillkomsten av museet juvelen i kronan under femklöverns styre. Uppslutningen från stadens etablissemang har också varit stor.

Jag tycker att Vattenborgens restaurang är väldigt trevlig. Men museet är knappast någon attraktion för en konstpublik, möjligen en ironisk drift med den. Utställningshallen är förbluffande sunkig, tavlorna är lika dåligt hängda som uselt belysta. Påståendet att det osköna huvudnumret bär Leonardo da Vincis signatur utmanar löjet, liksom att kopian av Fragonards Den stulna kyssen är originalet (det kan i verkligheten beskådas på Eremitaget, S:t Petersburg).

Om det finns äkta verk i resten av samlingen, tillhör de definitivt inga av konstnärernas mest framstående prestationer. ”Det värsta skräp jag sett under mina 67 år i konstvärlden”, konstaterade Nationalmuseums tidigare överintendent Per Bjurström i Aftonbladet redan 2007.

I marknadsföringen av museet uppges att Rizah Kulenovics anfader är Kulin Ban, Bosniens nationella grundare på 1100-talet. Konstsamlingen ska ha tillhört denna förnäma ätt i generationer. Jag bad en journalistkollega från Bosnien kontrollera uppgiften. Resultatet? Några nu levande släktingar till Kulin Ban existerar inte. Dra era egna slutsatser.

Jag uppfattar dock inte Kulenovic som en medveten skojare. Snarare som en underhållande fantast, lite av en Münchhausenfigur, som genuint tror på vad han själv säger. Tja, än sen?

Problemet är att Karlskrona kommun tagit alltsammans på allvar, skänkt museet karaktär av officiell legitimitet, till och med släpat dit kulturministern på besök. Vad säger detta om kultursynen, omdömet och bildningsnivån hos ansvariga politiker och tjänstemän? Bland seriösa kulturintressenter äventyras kommunens namn som okvalificerat och dilettantiskt. Inte underligt att utvecklingen av Karlskronas verkliga turistattraktion, världsarvet, aldrig blivit mycket att hurra för. Eller att kulturlivet i övrigt är så torftigt.

H C Andersen skrev en saga med titeln Kejsarens nya kläder. En uppdaterad version skulle kunna heta Vattenborgens nya skepnad.

Får hon staten att rädda Skärfva?

Publicerad den av
Svara

En blekingsk ryggåsstuga korsad med ett grekiskt tempel. Det är en god karaktäristik av herrgården Skärfva, uppförd i Karlskrona under 1700-talets slut av fartygssnillet Fredrik Henrik af Chapman.

Byggnaden är helt unik i sitt slag. Ett fascinerande arkitekturhistoriskt arv, som återspeglar andan och personligheten hos denne märklige Chapman, skeppsbyggarkonstens motsvarighet till Carl von Linné.

Sedan 1860-talet har Skärfva varit i ätten Wachtmeisters händer. Men kostnaderna för drift och underhåll har tvingat dagens ägarpar att lägga ut Chapmans sällsamma residens till försäljning på den privata marknaden.

Men nu vill Blekinges landshövding Gunvor Engström att staten övertar ansvaret. ”Skärva är en nationalklenod som kräver en säkrad framtid”, säger hon till tidningen Sydöstran.

Det är givetvis glädjande att någon lokal företrädare av betydelse äntligen inser vad Skärfva är värt. Sådant har det nämligen varit väldigt klent med i övrigt. Bisarrt nog.

Själv gjorde jag i början av förra året ett större reportage om Skärfva för Borås Tidnings räkning.

I samband med detta råkade jag se att Statens Fastighetsverk påbörjat en inventering av kulturhistoriska byggnader i landet. Eventuellt kunde man tänka sig att köpa in särskilt skyddsvärda objekt.

Jag tipsade då mitt gamla parti FP i Karlskrona om saken och uppmanade dem att ta ett initiativ för att rädda Skärfva. En skrivelse till Fastighetsverket kunde väl vara på sin plats? Intresset var praktiskt taget lika med noll.

Vad jag förstår har det inte funnits några andra partier i örlogsstaden som brytt sig heller. Detta trots att Skärfva faktiskt ingår i den marina världsarvsmiljö, som Karlskronas politiker annars inte är sena att skryta om.

Tur Gunvor Engström vet bättre. Hennes framstöt är mycket lovvärd. Förhoppningsvis lyckas hon väcka både den lokala opinionen och statens representanter, även om det lär bli en tuff match. Men jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om Fredrik Henrik af Chapman istället byggt Skärfva i trakterna kring Stockholm.

Antagligen hade problemet redan varit löst.

Mer att läsa:
Skärfva, ett sällsamt 1700-talsresidens
Tveksamt om staten vill köpa Skärva (BLT 19/10)

FP-haveriet fullbordat i Olofström

Publicerad den av
Svara

”Våga vara svensk!”. Så stod det på den famösa disktrasa som Erika Nagy, FP-ordförande i Olofström, spred bland väljarna under sin lokala personvalskampanj. Symboliken var inte svår att tolka. Det som uppfattas som ”osvenskt” skulle alltså vara orent, smutsigt – nödvändigt att göra rent hus med.

Ingen tvekan kan råda om Nagys uppfattning i frågan. Hennes disktrasa sammanfattade tydligt det budskap som hon offentligt torgförde: Sverige tar emot för många utlänningar, asylrätten måste begränsas, inte ens ensamkommande flyktingbarn borde få fristad.

Som kronan på verket hävdade hon sedan att FP i Olofström kunde inleda samarbete med Sverigedemokraterna. Först då tog det skruv hos FP på länsnivå i Blekinge, som såg sig tvungna att markera distans från henne.

I Olofström kunde hon emellertid lugnt köra vidare. Nu har Erika Nagy dessutom valts till ny gruppledare för partiet efter Emanuel Norén (läs här och här). Det liberala haveriet får väl därmed anses fullbordat.

Vad väntar härnäst? Att FP går samman med SD som oppositionsblock mot de styrande Socialdemokraterna i kommunen?

Dock skulle det ytligt kunna ses som en slags högre rättvisa att Olofströms främlingsfientliga variant av FP ändå åkte på ett ordentligt bakslag i valet. Partiet halverades, från fyra till två mandat.

Men sannolikt var den förlusten till icke ringa del Sverigedemokraternas vinst. All erfarenhet, inte minst från Danmark, visar ju att när demokratiska partier börjar spela på rasisternas planhalva, så är det rasisterna som gynnas.

Ur det perspektivet blev FP och SD i Olofström som kommunicerande kärl. De bägge partierna bytte väljarstöd med varandra. SD fick fyra mandat efter att tidigare haft två. En lärdom att dra, för den som önskar.

En hoppets ljuspunkt är emellertid vännen Ted Bergdahl (V), som blivit ny ledamot i Olofströms fullmäktige. Ted är en stark, orädd röst för humanistiska grundvärderingar, och sådana kommer SD-länet Blekinge sannerligen behöva under mandatperioden.

Mer att läsa:
Olofström – Folkpartiets sorgebarn
Konsten att rasera ett parti
Ted Bergdahl: ”Hyckleri om SD-avbön i Folkpartiet”
Ted Bergdahl: ”Sparka ut Erika Nagy”