Esteten Carl August Ehrensvärd menade att Blekinge var den första behagliga platsen på jordklotet som en resenär norrifrån nådde. Efter att vandrat i den pastorala kulturmiljön kring herrgården Skärfva, som Fredrik Henrik af Chapman skapande i samarbete med Ehrensvärd under 1700-talet, är jag benägen att ge honom en poäng. Här finns vila och ro för själen.
Vid havet på Sturkö i Blekinge. Här vill jag leva.
Skrivit i Corren 9/2:
”Jag är Döden. Jag har redan länge gått vid din sida”, säger riksdagsspärrens lieman till Kristdemokraterna likt den berömda repliken i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet. Om man ska tro opinionsmätningarna alltså.
Men att idag skriva av partiet som en ödesbestämd förlorad kraft bör vi nog inte göra, ty Döden i KD:s fall kan när det kommer till kritan vara illusorisk – precis som han hos Bergman ju bara var Bengt Ekerot med vit färg i ansiktet.
Ebba Busch Thor må hittills haft det knackigt på partiledarfronten. Dock kanske hennes stormande sångsuccé i SVT:s Så ska det låta häromdagen markerar en vändpunkt. Ett ytligt underhållningsprogram kan man förvisso tycka. Men betydelsen av ett lyckat framträdande i sådana sammanhang ska inte underskattas.
Minns Göran Perssons ”kossan Doris-strategi” som förvandlade den offentliga bilden av honom från ansatt statsministerbuffel till en hygglig ”Trivsel-Torsten” (för att använda hans eget uttryck) i mångas ögon. Eller klassikern när Tage Erlander fick ett folkligt ansikte genom att berätta en rolig historia hos Lennart Hyland och närmast blev landsfader på kuppen.
Så vem vet? Ebba Busch Thor har måhända gjort ett medialt genombrott som väcker väljarna till ökat intresse för henne och KD även när det gäller sakpolitiken.
Att partiet har en begåvning av format i Sara Skyttedal gör knappast saken sämre. Vad hon kan använda plattformen som nybakat kommunalråd i Linköping till, har vi ivrigt väntat på. Och när Skyttedal väl levererar, då slår det gnistor.
Utspelet om att etablera en Nato-flygbas i Linköping är verkligen ett utropstecken. Debattmässigt är det faktiskt ett briljant sätt att pedagogiskt belysa vilket dåligt skämt vår försvars- och säkerhetspolitik blivit.
Om inte regeringen kan hindra Karlshamns kommun från att sälja ut territorium i militärt känsliga Blekinge till den aggressiva Putinregimens Gazprom, varför ska då inte Linköping kunna kontra med att stationera Nato-styrkor här? Är den nationella säkerheten prisgiven det kommunala självstyrets överhöghet så är den.
Och eftersom regeringen i det hotfulla omvärldsläget varken förmått ge vårt försvar rejälare muskler, eller vill stärka skyddet av Sverige genom Nato-medlemskap, då får vi väl själva göra det bästa av situationen för att åtminstone värna Linköping och Östergötland.
Poäng till Skyttedal för smart opinionsbildning som får oss alla att tänka till. Än är det prima liv i KD.
Skrivit i Corren 1/2:
Det går inte att blunda för att den ryska energijätten Gazprom är ett maktinstrument i Putinregimens händer. Gasledningsprojekten Nord Stream 1 och 2 i Östersjön tjänar Kremls postsovjetiskt imperialistiska ambitioner. Västeuropa görs mer beroende av ryska energileveranser. EU blir därmed än sårbarare för Putins splittrings- och utpressarpolitik.
Samtidigt bidrar gasledningarna till att Ryssland kopplar ett starkare grepp om den strategiskt viktiga Östersjöregionen. Dessa pipelines är revirmarkörer i havet, ledningarna och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. En förträfflig ursäkt för Ryssland att trappa upp sin redan mycket påtagliga, aggressiva militära närvaro.
Det var illa att Alliansregeringen 2009, i skuggan av Georgienkriget dessutom, lade sig platt för Kreml och motståndslöst accepterade bygget av Nord Stream 1. Det innebar bland annat att Gazprom tilläts utnyttja blekingehamnen i örlogsbasen Karlskrona för att bunkra upp 14 300 rörledningsdelar (varje rör var 12 meter långt och vägde 23 ton, det säger något om projektets omfång).
Marint känsligt område för svensk del? Herregud! Minns bara var den beryktade sovjetiska ubåten U137 gick på grund någonstans under kalla krigets åttiotal…
När skuggan nu fallit än tyngre och mörkare från Rysslands ockupation av Krim och krigande i östra Ukraina, har det blivit dags för Nord Stream 2. Ingen har undgått att säkerhetsläget drastiskt försämrats. Därför har heller inte Löfvenregeringen kunnat agera lika viljesvagt mot Putin som Alliansen gjorde förra gången.
Man lyckades nyligen övertala lokalpolitikerna på Gotland att inte sälja ut Slite hamn till ryssarna på samma sätt som blev fallet med Karlskrona några år tidigare. Eller övertala, förresten. Krasst handlade det snarare om att regeringen fick muta gotlänningarna med skattebidragspengar (”statlig kompensation”) för att de skulle förmås att backa.
Men regeringen har inte kunnat rubba makthavarna i den lilla landsorten Karlshamn från att för lockande rubelmiljoner låta Gazprom använda svenskt territorium för bygget av Nord Stream 2. Under tisdagen röstade kommunens majoritetskoalition – Socialdemokraterna, Liberalerna och Centern – precis som ryssarna önskat.
Inga försök till ansiktsräddande politikersnack kring detta kan dölja den faktiska konsekvensen: Kreml är enbart att gratulera som får ett potentiellt brohuvud mitt i Blekinge, nästgårds flottans Karlskrona.
Hur är det möjligt att en sådan situation kunnat uppstå?
Något måste vara allvarligt sjukt när vitala nationella säkerhetsintressen i orostider kan åsidosättas så här av en ansvarslös kommunstyrelse, medan regeringen fåraktigt tvingas skylta inför världen med neddragna brallor.
Vad sänder det för signal om Sverige? Inte lär respekten för statens förmåga att sköta sina kärnuppgifter och värna vårt konungarikes integritet öka direkt.
Skrivit i Corren 16/6:
Insomnad under partiledardebatten på Helgeandsholmen drömmer jag om Fabian Månsson. En ur svensk granit huggen politisk rabulist och renässansman av ett slag som bara inte existerar längre. När han var i farten fanns ingen risk för att någon skulle nicka till.
Vid en riksdagsdebatt 1921 mot en bondeförbundare som ville inskränka rösträtten, replikerade Månsson ilsket: ”Vet hut! Vet sjudubbelt hut”. Han tillrättavisades genast av talmannen som anmodande honom att ”icke använda sig av kränkande uttryck”.
Månsson höll stilenligt färgen: ”Det är inga kränkande uttryck mot människor, som icke ha något förstånd”.
Naturligtvis hade Fabian Månsson idag varit omöjlig i partipolitiken. Och det säger väl mer om partipolitiken än om Fabian Månsson.
Han föddes 1872 i det blekingska fiskarsamhället Hasslö utanför Karlskrona, där han också kom att begravas 1938 samt sedan även stå staty. Det imposanta minnesmärket invigdes 1972 av Olof Palme, som hyllning till en av socialdemokratins stora pionjärer.
Den väldige, självlärde tvåmetersmannen Månsson gjorde sig känd som eldfängd agitator, tidningsredaktör, riksdagsledamot, frälsningssoldat, historiker och författare. 1932 blev han hedersdoktor vid Uppsala universitet. Livet ut betitlade han sig dock stolt som ”järnvägsarbetare fd” i telefonkatalogen (Månsson hade i unga år försörjt sig som rallare).
Någon renlärig, testuggande partigängare var han aldrig. Svenskt biografiskt lexikon fångar det väl:
”Som riksdagsman var M originell och med en ideologisk profil som avvek från de flesta andras. I hans politiska åskådning blandades liberala och socialistiska inslag men hela tiden mot en bakgrund av konservativ vakthållning kring nationella värden”.
Man kan se Månsson som en frihetlig, individualistisk S-motsvarighet till Vilhelm Moberg. Släktskapet med den småländske odalliberalen är tydligt i Månssons romantrilogi Gustaf Vasa och Nils Dacke (1928-48, sista delen utgavs postumt).
Däri diktade han märgfullt om överhetens skatteförtryck som hårt drabbade det produktiva, arbetande folket. Känn på följande smakprov:
”Hur mycket humle har du skördat?” frågade fogdefrun, Malin. Bonden Germund nämnde en summa, och att fogden redan fått hälften.
Fogdefrun reste sig med stickande ögon.
”Hälften!” väste hon. ”Sa du hälften, din tjuv? Vet du inte att alla landbönder sedan åratal till frälset avlämna all den humle som skördas i deras humlegårdar? Tror du inte att kungen har samma rätt som en vanlig frälseman? All humle från din humlegård skall lämnas till kungens fogde. Det är kungens befallning. Den humle du behöver får du köpa av fogden”.
”Jag har själv anlagt humlegården”, sade Germund. Han hade förut stått med nedböjt huvud och tittat på henne med en lurande blick, men nu rätade han upp sig och såg henne in i de små grå råttögonen.
”Då jag kom hit fanns ingen humlegård utan ett tistelland, där nu humlegården ligger. Varken kungen eller hans fogde har anlagt humlegården här, utan jag. Så tager jag också hälften av vad som växer i den eller så växer där ingen humle mera.”
Alla likheter mellan Vasas fogdevälde och våra dagars skatteglada politiska klass, som också i princip tycks betrakta all vår mödas frukt som statens, är självklart rena tillfälligheter…
Men man kan ju undra hur poppis Fabian Månsson varit i S-leden numera. Eller i vilket annat riksdagsparti som helst.
Gamla Långöbron i Karlskrona, strax efter kl 5 på morgonen. Mitt hem vid havet är sålt, jag flyttar längre uppåt landet och en tradition är över. Släkten på mors sida har funnits på ön sedan 1900-talets gryning. Nu finns ingen längre kvar. Tåget mot Linköping, tidningen och det andra livet väntar. Au revoir.
Skrivit i Sydöstran 19/12:
”Karlskrona kommun ska vara bland de 125 högst rankade i Svenskt Näringslivs undersökning om näringslivsklimatet år 2012.”
Så skrev den borgerliga femklövern i sin budget för året som nu snart är till ända. Höga ambitioner är utmärkt. Men det måste också finnas politisk kraft att sätta bakom orden.
Annars blir det bara retoriskt snömos, som urholkar förtroendet och respekten för de kommunala makthavarnas förmåga att leverera. Inom näringslivet kan man inte nöja sig med prat. Där gäller handling och resultat.
Traditionellt har Karlskrona knappast utmärkt som något sprudlande företagsparadis i stil med Gnosjö, snarare dess motsats. Ändå fanns hopp om att en lovande uppryckning var på gång. Bland landets 290 kommuner hade Karlskrona 2007 en skämmig placering på 225:e plats i Svenskt Näringslivs ranking.
Följande år vände trenden och 2011 nådde Karlskrona plats 143. Det gick åt rätt håll och den signalen var viktig. ”Vi är en kommun som lever för förändring med en positiv anda”, sa kommunalstyrelsens ordförande Camilla Brunsberg (M) då.
Sedan gick tyvärr luften ur ballongen. Facit av femklöverns mål om att nå 125-strecket 2012 blev istället ett dramatiskt fall ner mot bottenligan igen. Kommunen hamnade på plats 204.
Svenskt Näringsliv konstaterade: ”Årets ras visar på ett stort missnöje bland de drygt 200 företagare som svarat i Karlskrona. Företagen ger ett uttryck för att kommunpolitikers och kommunala tjänstemäns attityder försämrats och att man inte är nöjd med kommunens service och tillämpning av lagar och regler”.
Den negativa situationen bekräftades i barometern Årets företagarkommuner, som UC och Företagarna står bakom. Där mäts näringslivsutvecklingen genom studiet av fyra faktorer: omsättning, kreditvärdighet, resultat och antalet företag. Karlskrona låg på plats 272, nästan sämst i Sverige.
Detta är genuint allvarligt och utgör ett svidande underbetyg för kommunens styrande. Karlskrona är naturskönt och vackert. Men utgör en avkrok i relation till den ekonomiska aktiviteten i övriga landet. Därför måste Karlskrona vara extra duktigt på att göra sig attraktivt för företag och entreprenörer.
Utan ett blomstrande näringsliv som skapar resurser och möjligheter vissnar framtiden. Jobben, befolkningsutvecklingen och den kommunala ekonomin är beroende av att politiker och tjänstemän inser dessa basala fakta. Och agerar därefter.
Skrivit i Sydöstran 21/11:
”Blekinge är ett fredligt ställe. Att gå längs ständerna och i skogen är underbart. När man far mellan världens olika oroshörn är det ett bra ställe att slappna av på.” Det sa Kofi Annan till Dagens Industri förra veckan, då han intervjuades om sina nyutkomna memoarer.
Att FN:s tidigare generalsekreterare uppskattar Blekinge och har sitt sommarviste på Gyön tycker jag tillhör Kofi Annans mest försonande drag. Men när hans självrättfärdigande bok dök upp på mitt skrivbord häromdagen, måste jag erkänna att det kändes jobbigt att ens ta i den.
Det låter kanske konstigt. Den sobre och verserade Kofi Annan brukar vanligen mötas med stor respekt och beundran. Jag har aldrig begripit varför. För mig är han en moralisk katastrof i elegant kostym. Ty världspolitikens ledare bör bedömas efter deras uppträdande i svåra krissituationer, när avgörande värden står på spel och grundläggande valörer prövas. Hur ska vi då se på Kofi Annan?
1993-1996 var han chef för FN:s fredsbevarande operationer. Tidigt 1994 fick han utförliga rapporter om att huturegimen i Rwanda förberedde utrotning av landets tutsier. Informationen kom direkt från Annans egen man på plats, den kanadensiske generalen Romero Dallaire, befälhavare över FN-trupperna i Rwanda. Dallaire vädjande om ingripande.
Kofi Annan reagerande endast med undvikande passivitet. Tre månader senare hade omkring en miljon tutsier hackats ihjäl. Folkmordet skulle sannolikt kunnat hindras, men blev möjligt på grund av FN-topparnas likgiltighet i kombination med stormakternas (i synnerhet USA:s) nekan att intervenera.
Samma kyliga ovilja till handling demonstrerade Kofi Annan året därpå, när 7000 bosniska muslimer slaktades i Srebrenica av den serbiske krigsförbrytaren Ratko Mladic. Stadens muslimer var utlovade FN-skydd. 600 holländska soldater i blå baskrar fanns där. Deras larm klingade ohörda när Mladic anlände och skred till verket. FN lyfte inte ett finger för att infria sina löften. Kofi Annan kunde exempelvis begärt att förstärkande NATO-flyg skulle sättas in mot de serbiska bödlarna. Han gjorde inget.
Att denne man därefter ansågs kvalificerad för att upphöjas till generalsekreterare säger oss åtskilligt om den förfallna värld som är FN-diplomatins. Kofi Annan är numera ångerfull om Rwanda och Srebrenica. Det är så dags.
Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
Är dessa gråa och fula cisterner det första en besökare till Karlskrona ska möta på vägen in mot Trossö? Borde inte oljehamnen flyttas eller läggas ner? Marken kan väl användas till något betydligt trevligare?
Ungefär så skrev jag i någon artikel under slutet av 90-talet. Ett kommunalråd gick i svaromål. Det var ord och inga visor. Idén avfärdades som helt verklighetsfrämmande. Förstod jag inte hur ohyggligt dyrt och oändligt komplicerat detta skulle bli? Dessutom hade kommunens styrande minsann viktigare saker att fokusera på än att ägna sig åt fria fantasier som mina.
Men det som då förklarades omöjligt gick ju faktiskt. Oljehamnens vanprydande cisterner kunde bevisligen försvinna. Lättnaden att bli kvitt eländet torde vara ganska allmän. Jag tycker att vi borde gå vidare i denna riktning och göra Karlskrona ännu attraktivare.
Det som förvånat mig genom åren är att det saknas en riktig högklassig marina för fritidsseglare. Vår fina stad på vattnet, den vackra skärgården och det förträffliga läget i Östersjön har en väldig potential, som förvaltats häpnadsväckande illa sedan kalla kriget tog slut och nya möjligheter öppnats.
Karlskrona grundades som en flottbas. Men under senare delen av 1900-talet, och även i dessa dagar, har militären snarare utgjort ett hinder i utvecklingen. Särskilt för turism- och besöksnäringen som kunnat generera stora pengar. Jämför med Västkusten. En gång var Marstrand inte mycket mer än en trist stenfästning, omgiven av fattiga fiskare. Se hur det är nu.
Med en målmedveten satsning skulle Karlskrona kunna ta upp konkurrensen och bli en internationell magnet för båtfolket kring hela Östersjön. Vilket uppsving hade inte det blivit! Nog är det bra att vår dassiga gästhamn äntligen får en ansiktslyftning. Fortfarande är dock läget vid infartsledens asfalt och avgaser knappast det bästa vi har att erbjuda.
Tänk istället tanken att vi ber militären lämna Trossö. Hela området som flottan lagt beslag på rymmer fantastiska exploateringsmöjligheter och kan utnyttjas betydligt mera optimalt. Varför inte bygga något i stil med Västra hamnen i Malmö, kombinerat med en marina för seglare som får både Marstrand och Smögen att blekna? Om oljecisternerna kunde flyttas kan väl också flottan röra på sig.
70 öre. Det är beloppet som Socialdemokraterna i Karlskrona nu kräver av oss i skattehöjning. Eller som partiet formulerar saken i sitt budgetförslag för 2013: ”skattejustering”.
Det räcker tydligen inte att kommunens invånare redan avstår närmare tre miljarder kronor årligen till Karlskronapolitikernas förfogande. Hallå, det är ju MASSOR av pengar! Går det verkligen inte ens att rätta politikergapet efter den befintliga matsäcken när så mycket mums finns uppdukat på bordet? (Att sänka skatten existerar knappast i tankevärlden).
Journalisten och socialdemokraten Anders Isaksson fastställde en gång diagnosen på den svenska politikerklassen enligt följande: alltid mer, aldrig nog.
”Justering” var ordet.
Christian Dahlgrens Blogg 