Kategoriarkiv: Blekinge

Renässans för spårvagnen

Publicerad den av
2

Detta år innebär ett vemodigt jubileum för många äldre Karlskronabor. Det har nämligen passerat 60 år sedan spårvagnarna försvann från stan. Linjen som de trafikerade gick mellan ändhållplatserna Bergåsa (ute vid nuvarande lasarettet) och Amiralitetsgatan 17 på Trossö. 

Invigningsturen hade ägt rum den 21 december 1910. Den blå ”lådan” (som spårvagnen kallades i folkmun) blev snart ett kärt inslag i karlskroniternas vardagsmiljö. När sista färden gick klockan 01.00 natten till den 15 maj 1949, hade i princip hela stan varit på fötter för att ta farväl under dagen. Därefter hänvisades folk till att åka buss. 

Karlskronas spårvagnsflotta fick ett något otippat öde. Karosserna annonserades ut i tidningen som billiga objekt att göra sommarstugor av. Det var en del som nappade på erbjudandet. På Aspö i skärgården lär det fortfarande finnas en sådan ombyggd gammal spårvagn kvar. 

Spårvagnar har funnits i många svenska städer. Men i takt med att bussar sågs som ett bättre alternativ, var Karlskrona blott en ort i raden som lade ner sin rälsbundna gatutrafik under efterkrigstiden. Stockholm, som länge hade Sveriges största spårvagnsnät, fimpade praktiskt taget rubbet i samband med högertrafikomläggningen 1967. 

Enbart Göteborg och Norrköping gick mot strömmen. Där beslöt man istället för satsa vidare på denna ädla, kollektiva transportform. Det var ett framsynt drag. Ty numera rullar spårvagnen en veritabel renässans till mötes. 

Tydligast märks detta internationellt. Under de senaste decennierna har det på åtskilliga håll i Europa och i USA växt fram nya linjer, trafikerade av toppmoderna spårvagnar – tysta och smidiga, kapacitetsstarka och energisnåla. Och helt avgasfria. 

Även i Sverige börjar nu flera städer haka på trenden. I Stockholm planeras för en återutbyggnad av det svårt stympade spårvagnsnätet. I Malmö, Lund, Uppsala, Jönköping, Helsingborg och Linköping är spårvagnens comeback antingen redan beslutad, eller under utredning. Göteborg och Norrköping, som frimodigt hållit sig på banan hela tiden, fortsätter att lägga ännu mera spår i backen. 

I somras manifesterades intresset genom bildandet av ett nytt, landsomfattande nätverk – Spårvagnsstäderna. Bland medlemmarna finns ett antal tunga kommunpolitiker, som Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M). 

Spårvagnarna tycks kort sagt ha framtiden för sig. Förvisso representerar de ingen billig investering. Men väl på spåret är de miljövänliga, säkra, effektiva – och inte minst mysiga. Dess positiva inverkan både på stadsutvecklingen och för invånarnas trivsel bör inte underskattas. 

Busslinjer kan när som helst dras om och försvinna. Det sker inte lika lätt med spårvagnar, som därför ofta förknippas med starka symbolvärden av trygghet och kontinuitet. Spårvagnshållplatserna blir som fasta bastioner i en ständigt föränderlig omvärld, och som sådana även naturliga mänskliga samlingspunkter kring vilka gärna kiosker, affärer och annan verksamhet frodas. 

Kanske borde även Karlskrona fundera på att låta spårvagnarna återvända till ”staun”. Helt orimlig är väl inte idén?

Värna Karlskrona – förstör inte Kålö!

Publicerad den av
2

Karlskrona är som ett miniatyrrike på öar. Själv huserar jag på Långö, strax intill stadens hjärta på Trossö. Norra delen av Långö gränsar till den lilla naturön Kålö i Danmarksfjärden. Sundet mellan Långö och Kålö, med sina många små anspråkslösa bryggor i vassen, är för mig ett av jordens mest harmoniska ställen. 

På Kålö finns bara några masonitstugor och en pytteaktig fritidshamn, tillhörande Karlskrona Båtsportförening som haft ön som hemvist sedan 1941. Annars är det orörd mark, där träd, fåglar och ekorrar härskar i stort sett ostörda. Ganska fantastiskt med tanke på hur nära centrum alltihop är. Det är sådant som bidrar till att göra Karlskrona till en unik skönhet bland Sveriges städer. 

Men tjänstemännen på kommunens samhällsbyggnadsförvaltning har andra planer. Enligt ett förslag som nu luftas i offentligheten ska Kålö omgestaltas till oigenkännlighet. En bro för biltrafik med asfaltering, betong och hundratals bostäder innebär rena skövlingen. 

Som sprungen ur en familj, vars rötter på Långö sträcker sig till 1900-talets början, kan jag inte bli annat än chockerad över hur brutala planerna ter sig. Jag har alltid betraktat Kålö som en grön lunga, vilken gett omistlig karaktär åt hela området. Långö – och Karlskrona – skulle förlora en väsentlig del av sin identitet om denna underbara och rofyllda miljö sprängdes sönder för att ge plats åt okänsliga gräddhyllor vid vattnet. 

Förtätning av staden är på modet idag. Sådant får emellertid inte innebära att alla fina oaser, som vi också behöver i de centrala delarna, med nödvändighet måste hårdexploateras. Att just kasta sig över Kålö verkar dessutom obehövligt, eftersom det inte precis saknas utrymme att låta kommunen växa på andra håll. 

Folkpartiet har ännu inte formellt tagit ställning till Kålöförslaget. Dock har jag inte hört någon liberal som uttryckligen sagt sig gilla det. Jag har även lyssnat in stämningar inom andra partier och vet att det finns flera skarpa motståndare där.

Men att hänga ut miljö- och byggnadsnämndens ordförande Carl-Göran Svensson (M) som någon slags skurk i sammanhanget tycker jag inte är rättvist. Han har visserligen sagt att förslaget är spännande. Det ingår dock i hans uppdrag att förutsättningslöst pröva olika idéer för hur kommunen ska utvecklas och sedan inhämta synpunkter. 

Inget är hugget i sten bara för att man tittar på djärva förslag. Men detta synes mig vara ett mycket olyckligt och ogenomtänkt sådant. Jag kan därför lova alla oroliga invånare i stan, att jag ämnar göra mitt yttersta för att Kålö ska bevaras som en vacker naturidyll även för framtida generationer Karlskronabor.

Kyrkovalets månglare sänker tröskeln för Sverigedemokraterna

Publicerad den av
Svara

Och så var det valrörelse igen. Fast stoj, stim och heta debatter märker man inte mycket av.

Nej, kyrkovalet brukar sällan ha förmågan att sätta väljarnas hjärtan i brand. Förra gången det begav sig, 2005, var det endast 11 procent av de röstberättigade som grep möjligheten att påverka styret i den forna statskyrkan.

Vad göra åt denna vissna uppslutning?

Asarums och Ringamålas församlingar, belägna i Blekingekommunen Karlshamn, tror sig ha funnit receptet. För att öka väljarintresset lottas det ut presentkort bland folk som går till valurnan. Med ett värde av 200 kronor kan de sedan shoppa loss i lokala butiker.

Kyrkoherden Mats Lundgren förklarar i Radio Blekinge (11/9) att det annars är svårt att få väljarna engagerade. Det saknas frågor som bränner till. Alla partigrupper tycker ungefär likadant, menar han.

Verkligen?

Gäller det även Sverigedemokraterna, som nu satsar på att öka sin representation i kyrkan?

Om gängse kandidater har bekymmer med att formulera skiljeämnen och relevanta budskap i övrigt, borde de väl åtminstone ha någon klar ståndpunkt gällande vilket utrymme främlingsfientliga krafter bör ha i organisationen.

Sverigedemokraterna betraktar nämligen kyrkovalet som viktigt. Inte minst som en plattform för högre politiska målsättningar. Som de själva förkunnar på sin hemsida bidrar varje SD-röst ”till att stärka partiets ställning inför kommande riksdagsval. Ju bättre det går i kyrkovalet ju bättre är förutsättningarna för riksdagsvalet nästa år!”.

Personligen är jag varken medlem i Svenska kyrkan, eller ens religiös. Ändå kan jag inte låta bli att undra: om inte intoleransens nakna företrädare ger skäl nog för övertygade kristna humanister att resa motstånd och mobilisera väljare – vad krävs då?

Detta tragikomiska försök att fiska röster genom att vifta med presentkort gör knappast heller situationen bättre. I praktiken är det ju att underkänna den egna saken, att kyrkan inte förmår ta sig själv på riktigt allvar.

Förvisso må Asarums och Ringamålas församlingar vara blygsamma till storleken. Men signalen de sänder ut till resten av landet riskerar att få desto större betydelse, då man bidrar till att ytterligare sänka respekten för kyrkovalets vikt i allmänhetens ögon. Och vilket parti lär väl tjäna på det?

Dessutom borde sådant ogenerat schackrande med våra demokratiska processer vara djupt ovärdigt för Svenska kyrkan i synnerhet.

Missminner jag mig inte, så spelar väl Jesus en tämligen central roll för församlingsverksamheten. Var det inte han som en gång statuerade exempel genom att driva ut månglarna ur templet?

Men i Blekinge drar hans anhängare istället in månglarna i kyrkan. Ridå.

Slaveri och död, sa prästen

Publicerad den av
Svara

Centrumföreningen i Karlskrona vill att affärerna inne på Trossö ska ha söndagsöppet för att  ge mer liv åt stan. Dessutom får människor bättre möjligheter att handla när de är lediga från jobbet. 

En utmärkt idé kan tyckas. 

Men från Karlskrona stadsförsamling hörs en ilsken, illröd protest. Det är prästen Helene F Sturefelt i Fredrikskyrkan vid Stortorget som går till våldsamt angrepp mot affärsrörelserna i city. 

I Sydöstran den 12/8 och 17/8 menar hon att Centrumföreningen bara är ute efter att förleda folk till att bli viljelösa, konsumistiska robotar. Hon hävdar att handlarna ställer ”omänskliga krav”, att förslaget innebär ”en modern form av slaveri” som ”bränner ut människor” och ”dödar själen”. 

Språkbruket är inte bara grovt och osmakligt. Det är djupt förolämpande mot Karlskronas näringsidkare och deras strävan för att bidra till kommunens utveckling. 

Inte minst avslöjar Helene F Sturefelt en mer än lovligt nedlåtande syn på stans vanliga invånare, vilka uppenbarligen inte tilltros förmågan att handla rätt och riktigt på sin fritid – det vill säga att inte handla alls. 

Skulle jag vara i färd med att utplåna min själ om jag finner nöje av att strosa i butiker och shoppa på ”fel” dag? Den typen av fördömaraktigt moraliserande är knappast värdigt en representant för Svenska kyrkan. 

Om prästen Sturefelt är ute efter att stoppa utbredningen av slaveri och död i Karlskrona, borde hon väl även i konsekvensens namn kräva att de redan nu söndagsöppna köpladorna i Lyckeby bommar igen på vilodagen. 

Själv är jag mest bekymrad över den form av söndagsöppet som Fredrikskyrkan bedriver. I alla fall vid de tillfällen när Helene F Sturefelt står i predikstolen.