Kategoriarkiv: Arbetsmarknad och sysselsättning

Rättvisa klyftor

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 6/3:

Regeringen ökar klyftorna! Det är en ständig refräng i vänsteroppositionens anklagelseakt mot Alliansen. Och vänstern har rätt. Det visar SCB:s statistik. DN publicerade siffrorna häromveckan.

1999, då statsministern hette Göran Persson, hade en icke-arbetande person 75 procent av den ekonomiska standard som en arbetande person åtnjöt. 2011 är namnet på statsministern Fredrik Reinfeldt och då hade den icke-arbetande svenskens relativa ekonomiska standard krympt till 58 procent.

Den främsta orsaken är jobbskatteavdraget. De ökande klyftorna är alltså medveten politik från regeringens sida. Men är det fel? Snarare vore det djupt problematiskt, både nationalekonomiskt och moralfilosofiskt, om det inte lönade sig bättre – mycket bättre! – att jobba än att leva på bidrag.

Vilket ingalunda betyder att vi ska uppträda hjärtlöst mot människor som saknar förmåga till egen försörjning. Tvärtom. Men skulle det löna sig illa att gå till jobbet jämfört med att stanna hemma, korrumperas grundläggande mänskliga drivkrafter och samhällets välståndsbas eroderas. Dessutom vore det helt enkelt orättvist.

En viktig anledning till att Alliansen kom till makten 2006 var just en känsla bland många väljare i den strävsamma medelklassen att Socialdemokraterna vänt dem ryggen. I den borgerliga retoriken hävdades att S förvandlats från ett arbetarparti till ett ”bidragsparti”.

Vilket det fanns visst fog för. Ser man till hur olika grupper röstade i det föregåendet valet 2002 (det sista som de rödgröna hittills vunnit) är det ganska talande för egenintresset att 68 procent av de arbetslösa, 65 procent av de långtidssjukskrivna och 59 procent av de förtidspensionerade valde något vänsterparti.

Men det förlorade fokuset i jobbpolitiken kom sedermera att kosta S dyrt. Minska klyftorna? Förklara gärna då varför arbete ska löna sig sämre igen.

Fler kor väntar på slakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/Corren.2:

”Gatorna i Stockholm är fyllda med blod från slaktade heliga kor,” skriver The Economist med en dramatiskt beundrande formulering i sitt senaste nummer.

Den brittiska tidskriften jämför rent av den svenska reformeringen av välfärdsstaten med Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien under 80-talet och pekar på en rad hårda fakta.

1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, innan folkhemmets regleringsekonomi och brutala skattetryck sänkte oss till 14:e plats i den internationella välståndsligan 1993. Sedan dess har svenska politiker genomfört en ”revolution i det tysta”. De offentliga utgifterna har pressats tillbaka från 67 procent av BNP i början av 90-talet till dagens 49 procent.

Arvs- och förmögenhetsskatten har slopats, samtidigt som bolagsskatten minskats till 22 procent. Vi har utan dramatik kunnat byta ATP-eländet till ett hållbart pensionssystem, fått ner budgetunderskottet till 0,3 procent av BNP och inriktningen på sunda statsfinanser höll Sverige avundsvärt säkert flytande när den globala krisen slog till.

The Economist hyllar även liberaliseringen av den offentliga sektorn, där skolpeng och privata aktörer inom vård och omsorg fått verksamheterna att fungera effektivare. Sverige har lyckats med konststycket att kombinera en stor stat med en konkurrenskraftig kapitalism, menar tidskriften och kallar modellen för en slags ”modifierad thatcherism”.

Både socialdemokrater och borgerliga kan slicka i sig berömmet. Strukturreformerna, som lett oss ur det sena folkhemmets stagnationsperiod till 2000-talets dynamiska skede, är ju resultatet av den bästa sidan i vår politiska kultur: att gemensamt i pragmatisk anda göra det nödvändiga för att lösa svåra problem.

Till skillnad från Thatchers omdaning av Storbritannien, som orsakade stora politiska och sociala konvulsioner i samhället, har våra systemförändringar skett förbluffande harmoniskt relativt sett.

Men allt är förstås inte rosor. The Economist poängterar att de offentliga utgifterna måste fortsätta att reduceras, om Sverige ska kunna säkra välståndet i långa loppet. Vi dras ännu med skadligt höga skatter som inverkar negativt på företagsamhet och entreprenörskap. Till exempel.

Ett allvarligt bekymmer rör sysselsättningen, som blivit Alliansens Akilleshäl. Särskilt den omfattande ungdomsarbetslösheten, drygt 22 procent, är mycket besvärande för regeringen som fruktlöst famlar med trubbiga åtgärder (utbildning, praktik, illusoriska jobbpakter). Fredrik Reinfeldt pratar om att fler enkla jobb behövs som ingång till arbetsmarknaden. Korrekt.

Men han är vågar inte ta strid för det. Låglönejobb är tabu, likaså uppmjukning av den destruktivt stela arbetsrätten. Men hur ska annars de enkla jobben för utsatta grupper stimuleras fram?

Vi kan vara stolta över att Sverige är på rätt väg, men vi bör inte vara nöjda. Fler heliga kor återstår att slakta.

Efterlyses: enkla jobb

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/1:Corren.

”Det är ett jätteuppdrag att hantera denna massarbetslöshet som vi ska städa upp efter Göran Persson”, deklarerade Anders Borg i oktober 2006. Alliansen hade precis vunnit valet och Borg var helt färsk på finansministerposten. Nivån på det som då kallades massarbetslöshet var 6,6 procent.

Nu har snart Anders Borg varit finansminister i sju år och hans eget departement beräknar arbetslösheten för 2013 till 8,2 procent. I kalla siffror tycks jätteuppdraget att städa efter Persson vara ett flagrant misslyckande.

Dock ska man minnas att det rådde högkonjunktur när Göran Persson fortfarande satt i Rosenbad. Ändå klarade han inte att nå sitt eget mål om en arbetslöshet på fyra procent, trots frenetiskt tricksande med sifferkolumnerna, och trots att mängder av sjukskriva och förtidspensionerade med arbetsförmåga hölls borta från AMS-statistiken.

I dag är dessa människor hänvisade till arbetsmarknaden. Tillsammans med ungdomar, flyktingar och lågutbildade har de svårast att få anställning. Något som inte underlättas av den globala finanskris, vilken vällt in över Sverige och fått de ekonomiska hjulen att kärva. Den risiga konjunkturen tros numera vara på väg att slå i botten.

Men återhämtningen till nya goda år tar tid och på sedvanligt vis dröjer det ännu lite längre innan vändningen märks i sysselsättningstalen (eftersläpningseffekten innan orderböckerna fyllts till bredden och företagen börjar söka mer arbetskraft igen).

Att Sverige som ett exportberoende land drabbats omvärldens minskade efterfrågan kan rimligen inte Alliansen lastas för. Kärnfrågan är om arbetslösheten är högre än nödvändigt, givet omständigheterna. Läget hade sannolikt varit värre utan jobbskatteavdragen, den halverade restaurangmomsen och RUT-avdraget.

Samtidigt hade läget sannolikt varit bättre om inte Riksbanken hållit uppe räntan de senaste två åren. Det menar i alla fall vice riksbankchefen Lars E O Svensson, som ogillar Stefan Ingves hårda tyglar i penningpolitiken och hävdar att konsekvensen är 65 000 nya arbetstillfällen som aldrig tillkommit.

Men huvudproblemet är inte konjunkturberoende, utan strukturellt. I förra veckans riksdagsdebatt gjorde Fredrik Reinfeldt en korrekt analys: Sverige måste skapa fler enkla jobb. Det är det enda sättet att bekämpa arbetslösheten. Just på denna punkt finns det också skäl till befogad kritik mot Alliansen.

Skarpare åtgärder för att stimulera enklare jobb åt svåranställda i utsatta grupper hade kunnat vara lägre ingångslöner och flexiblare arbetsrätt. Men Reinfeldt och Borg anser detta vara politiskt omöjligt.

Alternativet? Att gasa på med traditionell arbetsmarknadspolitik: utbildning och praktik i olika varianter och kombinationer. Fast någon förbluffande tillväxt av enkla jobb lär sådana insatser knappast ge.

Löfvens julbudskap

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 28/12:

”Go home, go home!” Så hälsade LO-förbundet Byggnads lettiska arbetare välkomna till Sverige i slutet av 2004. Lettland hade då precis blivit medlem i EU. Men att unionens fria rörlighet för arbetskraft även skulle omfatta invånarna i öst sågs med stor skepsis av den svenska fackföreningsrörelsen.

Man fruktade konkurrens om jobben och att LO:s maktställning skulle försvagas. När en lettisk firma vann en upphandling i Vaxholm om ett kommunalt skolbygge, försatte Byggnads arbetsplatsen i blockad. Detta trots att den lettiska firman var villig att teckna kollektivavtal (fallet hamnade senare i EG-domstolen, som dömde till letternas fördel).

I samma veva varnade statsminister Göran Persson för ”social turism”, det vill säga att de nya EU-medborgarna skulle flockas i Sverige och sno åt sig trygghetssystemens förmånsgodis. Det var otäcka tongångar som avslöjade en tendens till protektionistisk välfärdschauvinism inom den blågula socialdemokratins led.

Vi påmindes sorgligt nog om detta dagen före julafton då Stefan Löfven intervjuades i DN. Som ett eko av Byggnads ”go home, go home!” i Vaxholm skyllde han SD:s opinionsframgångar på att människor utanför EU fått större möjligheter att jobba i Sverige.

Regeringens uppgörelse med Miljöpartiet om att öppna för ökad arbetskraftsinvandring menade Löfven vara fel, och han ansåg att denna invandring borde stoppas. Signalen var tydlig: utlänningar tar våra jobb, fäll ner gränsbommarna! Det var alltså julbudskapet från ledaren för Sveriges största parti. En populistisk flirt med tidigare S-väljare som gått till SD? Det är svårt att se det på annat sätt.

Tidigare i år påstod Jimmie Åkesson: ”Som sprungen ur fackföreningsrörelsen har Stefan Löfven ungefär samma syn som vi på arbetskraftsinvandring.” (SvD 27/1). Nu är det tyvärr bekräftat.

Där fixar marknaden integrationen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/11:

”Sverige är ett land för lata människor och det passar inte somalier. Vi är ett folk som vill visa vad vi kan och går för oavsett utbildningsbakgrund. Många somalier i Sverige tvingas att bli passiva av staten då regelverket för att starta eget är svårt och omöjligt.”

Det är ord och inga visor från Jamal Hashi, en somalisk flykting som kom till Sverige 2003. Men han gav snart upp och sökte framtiden i Minneapolis, USA. Han är numera stolt ägare till två restauranger och har lyckats lansera kamelhamburgare på menyn. Synd att vi gick miste om den kulinariska innovationen här hemma…

Exemplet Jamal Hashi är hämtat från rapporten Somalier i svenskbygd Minneapolis, skriven av Akarawatou Sly Agouda, mångfaldsstrateg i Mjölby, efter en studieresa 2010. Rapporten är högintressant läsning som varmt rekommenderas.

Minneapolis ligger i delstaten Minnesota, klassisk mark för svenska utvandrare decennierna kring förra sekelskiftet. I dag kommer strömmen av nybyggare istället från Somalia, en del har även som Jamal Hashi tagit vägen över det land som Karl-Oskar och Kristina flydde från i Vilhelm Mobergs berömda romanserie.

Att Sverige, trots sin humana flyktingpolitik, fortfarande kan upplevas som hopplöst är nedslående, men knappast konstigt. Omkring 70 procent av somalierna i Sverige är arbetslösa. I Minneapolis och Minnesota har omkring 70 procent av somalierna jobb. Inte ens analfabetism är något oöverstigligt problem.

I Akarawatou Sly Agoudas rapport berättas om Fatima, en äldre kvinna som varken kan läsa eller skriva. Hon har trots detta öppnat en liten butik med tyger och kläder. ”Att kunna köpa och sälja har ingenting med skola att göra. Jag kan räkna pengar. På det området kan ingen lura mig. Även om jag inte blir rik, kan jag försörja mig själv”, säger hon.

Fatima är inte ensam. Egenföretagandet bland somaliska kvinnor och män som skulle varit helt uträknade i Sverige, är mera regel än undantag i Minneapolis. Hjälp och kontakter för att komma igång får de av African Development Center, en enskild organisation som uppmuntrar till entreprenörskap och fungerar som guide in i det amerikanska samhället.

Jämför denna lyckade marknadsbaserade integration med det svenska systemet av statliga bidragsbyråkater, AMS-kurser och mångfaldsprojekt. Vad blir nyttan av sånt? Människor som kunnat göra Sverige rikare slås ändå ut, då trösklarna till arbetsmarknaden förblir brutalt höga och jättekrånglet att starta företag består.

Felet är inte somaliernas eller någon annan invandrargrupp. Ansvaret vilar på politikerna i riksdag och regering vilka skyr liberaliserade reformer. Som R T Rybak, borgmästare i Minneapolis, syrligt säger: ”Vi har inte råd med stigmatisering av somalier i Minneapolis, men det kanske ni har i Sverige”.

Kan vi ändra oss?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/9:

Säg ”fas 3” och det är ingen djärv gissning att många ryser av obehag. Fas 3 är sista ledet i jobb- och utvecklingsgarantin som regeringen införde 2007. Denna garanti innebär att en person som fruktlöst jagat anställning under 450 dagar slutligen anvisas plats hos någon hugad arbetsgivare.

Som tack för besväret får arbetsgivaren 225 kronor om dagen och behöver varken betala lön, försäkringar eller arbetsgivaravgift. Fas 3-personen får i sin tur nöja sig med 65 procent av den senast utbetalda ersättningen från a-kassan.

Dessa personer är idag en icke oföraktlig skara, över 30 000. I pressen har det skrivits larmande spaltmeter om meningslösa arbetsuppgifter, deprimerade människor som känner sig utnyttjade och knappt kan överleva på sina magra bidragspengar.

Modernt slaveri, hojtar oppositionen illrött anklagande. Själva begreppet ”fas 3” tycks blivit så komprometterat att regeringen bytt etikett på alltihop. Istället heter det ”sysselsättningsfasen”. Oklart vad man vinner på detta nyspråk. Resultaten är i vilket fall nedslående. Endast 15 procent av sysselsättningsfasens deltagare har gått vidare till riktiga jobb eller utbildning.

”Jag är den förste att hålla med om att fas 3 inte blev som vi hoppats på”, menar nu tidigare arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin (M) som var en av huvudarkitekterna bakom Alliansens jobbpolitik. Till Aftonbladet säger han det inte bör gå mer prestige i detta än att man kan ändra sig. Ett uttalande som oppositionen lär slå åtskilliga sköna politiska mynt av.

Frågan kvarstår dock: vad göra istället? Vilken hjälp får långtidsarbetslösa av att snurra runt i det demoraliserande AMS-maskineriet, när de strukturella murarna på arbetsmarknaden består? Höga ingångslöner och en oflexibel arbetsrättslagstiftning utestänger effektivt dem med svagast ställning.

Deras otrygghet är priset som vi med redan etablerade jobb betalar för vår egen trygghet. Är vi själva villiga att ändra detta förhållande? Fundera gärna på svaret, ty där ligger problemets kärna.

Hur är det med viljan, Karl-Petter?

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 4/9:

I ljuset av den brinnande eurokrisen framstår Sverige närmast som en ö av ekonomisk stabilitet. Statsfinanserna är tryggt balanserade, tillväxten hyfsad och även sysselsättningsutvecklingen kan man säga varit positiv. Fram till 2008 minskade arbetslösheten, för att därefter stiga när kollapsen på den globala finansmarknaden slog till.

Men sedan 2009 finns åter en trend, låt vara svag, av tilltagande sysselsättning. Faktiskt har andelen sysselsatta ökat med cirka 300 000 personer sedan 2005. Alliansen, vars segrande huvudfråga i valet 2006 var att bryta utanförskapet, skulle kunna förtjäna en liten guldstjärna. Observera: liten guldstjärna då, alltså. Ty även om trenden sakta kryper åt rätt håll, har ju samtidigt befolkningen ökat och jobbtillväxten är definitivt otillräcklig.

Med arbetslöshetssiffror som ligger kring 7-8 procent kan ingen vara nöjd. I synnerhet är det ungdomar och invandrare som drabbas hårdast. För dessa grupper är utanförskapet fortfarande en bister och kall realitet.

”Politik är att vilja”, sa Olof Palme i ett klassiskt uttalande. Den attityden verkar också LO:s nya ordförande Karl-Petter Thorwaldsson tagit fasta på. Intervjuad i lördagens Svenska Dagbladet menade han att det främst är ”en fråga om politisk vilja att få ner arbetslösheten”. Han hävdar att det ganska enkelt går att fixa 100 000 nya jobb redan i år och tycker att 3 procents arbetslöshet är ett fullt realistiskt mål.

Det låter ju bra och Thorwaldsson är onekligen en person som allmänt ger ett både resonabelt och pragmatiskt intryck. Bara detta att han som LO-ordförande vågar andas om en framtid utan hämmande turordningsregler för företagen är lovande. Tyvärr är dock hans aktuella recept för att ”knäcka ryggen på massarbetslösheten” inte mycket mer än det traditionella åtgärdsbatteriet som vi hört tuggas mängder av gånger förr. Bättre matchning från arbetsförmedlingens sida. Plusjobb till långtidsarbetslösa. Höjda grundkunskaper. Fler högskoleplatser.

Inte för att sådana åtgärder skulle vara meningslösa. Men något bevis på offensiv politisk viljestyrka som snabbt kan stampa fram hundratusentals nya arbeten ur marken är det väl knappast.

Men Thorwaldsson har helt rätt i att det går att rejält få ner arbetslösheten ganska enkelt om man vill. Sverige lider nämligen av ett allvarligt strukturproblem på arbetsmarknaden som stavas höga ingångslöner. De är bland det högsta i den industrialiserade världen. Priset betalas främst av gissa vilka? Ungdomar och invandrare, som tenderar att straffas ut eftersom de saknar tillräcklig erfarenhet som motiverar anställning till det relativt höga löneläget. Egentligen vet alla detta också, den ekonomiska forskningen är tämligen entydig om problematiken.

I Sverige är det emellertid som det är bättre att stå utanför arbetsmarknaden med bidrag och en potentiellt hög lön i fjärran, än att få komma in på arbetsmarknaden till en lägre lön, kunna etablera egen försörjning och sedan kunna jobba sig uppåt i lönegraderna. Tidigare har Folkpartiet och Centern föreslagit reformering på området, bara för att bli bryskt avvisade av Moderaterna som inte vill utmana Socialdemokraterna i denna för arbetarrörelsen känsliga fråga. Politiskt är läget låst.

LO skulle kunna ha nyckeln. Sannolikheten att Thorwaldsson ens skulle vilja nudda vid den är dessvärre mycket låg.

Det är riskkapitalet som levererar jobben

Publicerad den av
Svara

Den  offentliga välfärdssektorn är värst i behandlingen av sina anställda, säger en arbetsmarknadsforskare i Lund som jag talar med. Ständiga timvikariat och korttidsanställningar, risiga löner och dyster karriärutveckling. Forskaren suckar i telefonluren: ”Det som pågår är ren rovdrift av personal”.

Mellan åren 2006-2010 har dessutom antalet kommunalt anställda minskat med 44.000 personer inom skola, vård och omsorg. Den ekonomiska konjunkturen gör heller inte framtidsutsikterna ljusare. AMS räknar med att kommunerna, liksom landstingen, tvingas dra ned ytterligare. Totalt räknar man med att arbetslösheten ökar till 8,5 procent år 2013.

Men annorlunda är det inom de av vissa debattörer så bespottade privata vårdbolagen och friskolorna. Där har antalet anställda ökat med 53.000 personer perioden 2006-2010. Och någon avmattning finns inte i sikte.  De närmaste två åren väntas expansionen fortsätta med 47.000 fler människor som får jobb.

”Det stämmer att tillväxten är stark. Vi ser inga spår av någon finanskris”, säger Vårdbolagens näringspolitiske chef Håkan Tenelius till Dagens Samhälle, som redovisar siffrorna ovan i sitt senaste nummer (44/2011).

Caremaskandalen till trots – nog är riskkapitalisterna ganska bra att ha ändå, va? För övrigt vore det väl på tiden att även det offentliga ägandet synades hårdare i sömmarna. Rovdrift är ju lika oacceptabelt var det än förekommer. Eller?

När Olsson drog kniv

Publicerad den av
Svara

Den hårdaste svenska sång som någonsin har gjorts, menar Aftonbladets nöjeskrönikör Fredrik Virtanen. Och det omdömet är nog inte helt fel. Rent musikaliskt är förvisso NJA-gruppens klassiker Balladen om Olsson en tämligen finstämd låt. Men texten är stentuff, proggig heavy metal.

Balladen om Olsson skrevs 1969 och skildrar en verklig händelse. Ett gäng stressade arbetare tar en kaffepaus när det blivit stopp i maskinen. Då dyker förmannen upp och läser lusen av jobbarna. Enligt reglementet är det nämligen inte bara förbjudet att dricka kaffe i grupp. Arbetarna får inte ens sitta ner utan måste fika stående. En av dem, Olsson, vägrar dock att låta sig hunsas längre och protesterar…

Då kom befälet och kastade Olsson
i golvet
Dom tryckte ner han i skiten för Olsson
börja’ bli farlig
För när dom inte kan ta en grabb på ett
annat sätt
Så försöker dom ta hans stolthet

(—)

Men Olsson var inte rädd
Han gick inte att knäcka
Ingen kunde ta ‘från han hans värdighet
Så han drog upp sin kniv och sa till
ingenjör’n

Jag ska skära strupen av dig din jävel
Jag ska släppa luften ur dig din fan

Budskapet kan säkert uppfattas som brutalt i överkant. Nog för att det är utmärkt och riktigt att ta strid mot svinaktiga chefer. Men att dra kniv framstår väl knappast som den bästa av konfliktlösningsmetoder…?

– Det är kanske inte direkt så man ska uppmuntra arbetarna att agera. Men det var faktiskt precis så han sa, säger Tomas Bolme som ingick i NJA-gruppen när det begav sig.

I mitten av 1969 hade gruppen – som bildats av en smått osannolik kombination av före detta tonårsidoler från popbandet Mascots och några aktörer från Kungliga Dramaten – åkt upp till Norrbottens Järnverk i Luleå för att intervjua arbetarna om deras situtation.

– Vi trodde att den lokala metallklubben skulle gilla att vi kom. Men fackets ordförande stod på ena sidan gatan och skrek: ”Åk hem!”. Men vi sökte oss till radikala jobbare och de tyckte det var skitkul, minns journalisten Gunnar Ohrlander.

Han var då manusförfattare i NJA-gruppen och skrev utifrån metallarbetarnas egna berättelser en musikteaterpjäs som starkt kritiserade hur Järnverket behandlade sina anställda.

– Hela pjäsen blev väldigt kontroversiell. Detta var ju i slutet av 60-talet och det var uppror i luften. Olsson hette egentligen Curt Muskos. Han berättade den här historien som låttexten i stort sett återger ordagrant, säger Gunnar Ohrlander.

Tomas Bolme kallar verklighetens Olsson för ”en riktig tuffing”.

– Det var ändå kul med någon som vågade säga ifrån. Tänk dig en svensk arbetare som blir så trakasserad och provocerad under lång tid att han slutligen drar kniv. Han menade säkert heller aldrig att skada någon. Men trakasserierna mot honom upphörde faktiskt efter det. Det blev heller inget rättsligt efterspel. Han fick inte ens en varning.

NJA-gruppen blev snart mera känd som Fria Proteatern och gjorde under 70-talet många uppmärksammade pjäser med fokus på arbetsliv, facklig kamp, glesbygd och politiskt maktmissbruk. Engagemanget gav också utdelning. Det som började med en omstridd uppsättning om missförhålladena på Norrbottens Järnverk fick sedermera fackföreningsrörelsen att skärpa tonen.

– Det slutade med att LO tog tuffa tag för att stärka arbetarskyddet. Men nu verkar proppen ha gått ur lite grann. Konkurrensen har ökat och man har börjat jaga folk på arbetsplatserna igen, menar Gunnar Ohrlander.

Han är fortfarande stolt över Balladen om Olsson, som inte upphört att väcka känslor.

–  För tio år sedan var det ett Norrköpingsband som gjorde låten igen. Covern spelades en hel del i radion där tills den förbjöds. Någon tyckte att låten var våldsförhärligande. Det var skoj!

(Borås Tidning 2008-05-11)