Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Arbetsmarknad och sysselsättning

Godare jul med Ulf Kristersson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/12:Corren.

Spanar jag i kristallkulan för 2015, tror jag att det särskilt finns en rikspolitiker med kapacitet att göra skillnad på ett positivt sätt. Det är Ulf Kristersson, Moderaternas nya finansministerkandidat. Därför vill jag, dagen till ära, skänka honom en julklapp.

Paketet innehåller boken Reformmanifest för visionärer av vår förträfflige Correnkolumnist Stefan Fölster, till vardags chef för Reforminstitutet. Kristersson får boken som en uppmuntran för sin friska ambition att återföra välbehövlig liberal reformglöd till sitt parti.

Han vill ge mera makt åt folket genom att fortsätta sänka skatten och hans motivering är befriande rak: ”Det är en värderingsfråga. Det är i grund och botten bättre med ett lägre skattetryck” (Dagens industri 18/12).

Han vill lösa ett av Sveriges värsta strukturproblem och ta bort politikertillverkade hinder som gör att arbetsmarknaden fungerar så dåligt som just en marknad.

Han avvisar bestämt usla populistiska idéer som att förbjuda riskkapitalbolag från att utveckla välfärden, att tvinga börsbolagen att kvotera sina styrelser och införandet av fler förmyndaraktiga pappamånader i föräldraförsäkringen.

Med politiker som Ulf Kristersson finns hopp om att Sverige kan fira en ännu godare jul nästa år som ett friare, bättre och rikare land.

Allians för missväxt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/10:Corren.

Correns ledarredaktion uppfattade Stefan Löfven som en näringslivsvänlig pragmatiker i den politiska mittfåran. I händelse av att Alliansen skulle förlora regeringsmakten och ingetdera block fick majoritet, ansåg vi att det bästa för Sverige vore en S- och M-regering.

En sådan koalition kunde blåsa nytt friskt liv i de senaste 30 årens liberala reformagenda som både S och M varit bärare av, men som tyvärr slumrat in under Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod.

Fokus borde vara att bryta de förlamande låsningarna som förhindrat rationella lösningar på de allt mer brännande strukturproblemen inom arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och energisektorn.

Samt att få ordning på den misskötta försvars- och säkerhetspolitiken i det pressade läge som uppstått när orosmolnen hopat sig över vårt närområde och kring våra gränser. Valnattens resultat ansåg vi talade för en sådan okonventionellt sammansatt, men stark reformregering.

Väljarna signalerade att de önskade förändring. Dock fanns endast en segrare: det främlingsfientliga missnöjespartiet SD. Alliansen backade, de rödgröna låg totalt still på 2010 års förlustnivå, något mandat för skarpa vänstersvängar fanns inte och den traditionella blockpolitiken var i praktiken upplöst.

Samtidigt hade Stefan Löfven hela valrörelsen talat sig varm för breda lösningar och gett intryck av att vilja samarbeta med borgerligheten. Fältet tycktes – förnuftsmässigt sett – ligga öppet för S och M att axla vuxenansvar för landet och riva tag i de oförlösta frågor, som inte minst underblåst SD:s chockerande framgång.

Alltså: i nationens intresse borde de två största partierna förena sig och bilda en ”allians för tillväxt”.

Så blev det inte. När det var upp till bevis, trädde Löfven ut på scenen som vore han Håkan Juholts ideologiska vänstertvilling och band sig fast vid de två små rödgröna ytterlighetspartierna i en svag minoritetsregering, vars inriktning kan summeras som en ”allians för missväxt”.

De allvarliga strukturproblem som plågar Sverige riskerar att nu att fördjupas. Pakten som S slutit med MP och V om den ekonomiska politiken är en smällande grönsocialistisk bredsida av pålagor och restriktioner som hotar arbetslinjen, företagsamheten och innovationskraften i landet.

En klassisk passage i den amerikanske presidenten Calvin Coolidges State of the Uniontal 1923 fångar med spöklik träffsäkerhet konsekvenserna av det budgetförslag som Löfvenministären och dess marxistiska partner Jonas Sjöstedt lagt på riksdagens bord:

”Höga skatter slår mot allt och tynger ner alla. De drabbar fattiga människor hårdast. De försvagar industrin och handeln. De gör jordbruket olönsamt. De ökar kostnaderna för transporter. De utgör en avgift på varenda nödvändighet i livet.”

En av de få ljuspunkterna i regeringen är försvarsministern Peter Hultqvist som verkar mer realistiskt sinnad om Försvarsmaktens behov än sin moderata företrädare. Dock har Löfven girat in på en apart kurs i säkerhetspolitiken genom att uttryckligen utesluta Natomedlemskap, vilket spelar Putin rakt i händerna och undergräver Östersjödemokratiernas gemensamma förmåga att hålla stånd mot ett aggressivt Ryssland.

Löfven har förskingrat sin trovärdighet på en rad avgörande områden. Han och hans regering förtjänar att falla.

Rödgrön pyrrhusseger

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 17/10:

Sysselsättningen borde varit Alliansens trumfkort i valrörelsen. Men de borgerliga partierna misslyckades att visa det. Istället kunde den rödgröna trion hamra in föreställningen att Alliansens jobbpolitik varit ett fiasko.

Arbetslösheten hade ju ökat med 1 procentenhet sedan 2006 till nuvarande 7,9 procent! Men argumentationen var ett trick med rök och speglar. Det menar Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och vd för Institutet för Näringslivsforskning, i gårdagens SvD.

Han slår fast att det är sysselsättningsmåttet som är det intressanta och där är Sverige bäst i EU. Inget annat land i unionen har en lika hög sysselsättningsgrad som vi: 80 procent i åldersgruppen 20-64 år. Detta trots att Alliansen fick den globala finanskrisen på halsen.

Fler svenskar fick jobb, sysselsättningen ökade. Det är Alliansens facit.

Men, påpekar Henrekson, fokuserar man enbart på arbetslöshetsmåttet blir intrycket ett annat. Många kan vara arbetslösa fast sysselsättningen är hög, eftersom en person måste vara aktivt arbetssökande för att räknas till kategorin.

Och fler arbetssökande blev det mycket riktigt under Alliansen, då politiken gick ut på att stärka svenska folkets drivkrafter för att gå från bidragsförsörjning till produktiv sysselsättning.

De rödgröna lyckades dock vända detta emot borgerligheten, genom att ensidigt vifta med arbetslöshetssiffran. En lika fiffig demagogisk manöver som Stefan Löfvens löfte om att pressa ner Sveriges arbetslöshetsnivå till EU:s lägsta år 2020.

Det öppnar oanade möjligheter för en slug politiker.

Göran Persson var en sådan. Han trollade bort massor av arbetslösa människor genom att helt sonika förtidspensionera dem. Ty den person som saknar jobb och inte söker något, den personen är heller inte arbetslös. Statistiskt sett alltså.

Löfven kan lätt infria vad han lovat genom att skicka varenda arbetslös svensk till att snurra runt i kunskapslyftande kurser på obestämd tid. Vips, arbetslösheten bedöms som obefintlig! Om samtidigt de riktiga jobben blir färre och sysselsättningen faller, ja det är liksom en annan femma…

Eftersom Alliansen brast i att övertygande inpränta dessa elementa hos väljarkåren, och därmed värna förutsättningarna för en fortsatt god sysselsättningsutveckling, har den nya regeringen kunnat excellera i gammal rödgrön vänsterideologisk ”rättvisepolitik”.

På bordet ligger idag ett batteri av tillväxthämmande förslag: höjda arbetsgivaravgifter för unga, större pålagor på energin, avtrappade jobbskatteavdrag, ytterligare uppdriven marginalskatt (som redan är världens värsta), fler ska tvingas betala statlig inkomstskatt, privata aktörer inom välfärdssektorn ska få svårare att bedriva verksamhet, och så vidare.

I grönvänsterns retorik håller Sverige på att gå sönder. Därför behövs mer intäkter till de offentliga kassorna. Tvärtom kan det bli mindre skattepengar än innan. Aldrig har vård, skola och omsorg haft så mycket resurser som under Alliansens tid. Vilket berodde på att man gjorde arbete och företagande lönsammare, och fler i sysselsättning genererade fler skattekronor.

Löfven och hans kamrater tycks vara offer för sin egen framgångsrika svartmålning av Alliansens Sverige när de nu satsar på åtgärder som hotar att få motsatt effekt.

Spräck SD:s sagotroll

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:Corren.

Sverigedemokraterna är en politisk framgångssaga. Partiet har ökat oavbrutet i de senaste valen genom att berätta sagor om att flyktingar och invandrare hotar Sverige.

Nu har Jimmie Åkessons främlingsfientliga järnrörsrörelse samlat 781 000 väljare bakom detta budskap. I eftervalsdebatten höjs en del röster som menar att dessa väljares ”oro” måste tas på allvar. Varför det? Det är komplett nonsens att ett land hotas av att det får fler invånare.

Hade Sverige däremot varit ett land med stagnerat eller minskat befolkningsantal, ja det skulle sannerligen varit oroväckande. Ty den främsta källan till nationellt välstånd är humankapitalet. Egentligen är varje individ som söker sig hit en resurs, ingen belastning.

Det är människors arbetskraft, flit, idéer, entreprenörskap, framtidstro och personliga strävan att bygga upp en bättre tillvaro som ger ett land dess styrka.

Det klassiska exemplet är USA, avskytt av europeiska högerextremister därför att det amerikanska projektet i sig motbevisar tesen att massiv invandring och kulturell mångfald obevekligen leder till svaghet, dekadens och söndring. USA är som bekant en supermakt som ställer alla andra länder i skuggan och utgör världens ekonomiska draglok.

Problemet Sverige lider av är icke, som SD hävdar, tillströmningen av människor och utvecklingen mot större mångfald i samhället. Problemet är det fyrkantiga svenska systemet som dåligt lyckats hantera dessa i grunden positiva fenomen.

Konsekvensen är dels att resursutnyttjandet blivit sämre än vad det kunde ha varit, dels att en stigande mottaglighet skapats för Jimmie Åkessons förvillelser.

Det effektivaste sättet att desarmera SD är inte fler slagord, breda manifestationer och upprop, eller symbolpolitiska åtgärder (typ språktest, medborgarskapsritualer, mångfaldsplaner, etc). Det är strukturella reformer.

Idag har ett destruktivt batteri av politiska regleringar saboterat bostadsmarknaden. Det har bland annat tagit sig uttryck i hård segregering, missgynnande av familjer med blygsammare ekonomisk ställning och ett akutartat bristande utbud i Sveriges tillväxtområden (främst storstäderna).

Men den värsta stötesten är möjligheterna till egen produktiv försörjning. Enligt OECD är Sverige det industriland som har störst sysselsättningsklyfta mellan inrikes- och utrikesfödda (76,6 respektive 62,6 procent var i arbete 2011).

SCB:s siffror för 2013 visar att andelen sysselsatta inrikesfödda svenskar uppgick till 83,1 procent, medan endast 66,1 procent av de utrikesfödda hade jobb. Mediantiden för en nyanländ flykting att komma ut på arbetsmarknaden är 8 år!

Tunga skatter, orimligt höga lägstalöner, krångligt regelverk och rigid lagstiftning straffar ut enkla jobb, försvårar anställningar, hämmar företagande och entreprenörskap. Så kan vi bara inte fortsätta.

Med en dysfunktionell bostads- och arbetsmarknad borde väl få förvånas över att integrationen gnisslar. Att räcka varandras händer och sjunga ”We shall overcome” löser föga ur det perspektivet.

Men om S och LO slutar att stå i vägen för nödvändiga liberaliseringar, och borgerligheten i sin tur blir mindre systemreformistiskt ängsliga, lär nog situationen kunna ljusna betydligt. På kuppen spricker SD:s sagotroll.

Symbolpolitiskt haveri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:Corren.

Man kan peka på Glyttingebadet som en illustration av den socioekonomiska segregeringen i Linköping. Anläggningen är en ruin, stängd, öde, vandaliserad. En skamfläck, menar många. Det är lätt att instämma.

Frågan har länge varit en följetong i Linköpingspolitiken och åter blivit aktuell i dessa valtider. S har påpassligt föreslagit en utredning om ett nytt utomhusbad mellan Skäggetorp och Ryd. Alliansen har snabbt varit positiva. Trots att kommunen storsatsar på en ny simhall några få kilometer inne i stan och där det, som bekant, redan finns badmöjligheter.

”Vi vet att den mentala resan till badhuset är längre än den fysiska resan”, säger Ellen Aguirre (S), vice ordförande i kultur- och fritidsnämnden (Corren 2/9). Så är det säkert. Men vad löser man då med att bygga en ersättningsanläggning för Glyttingebadet?

Visst, kommunen har nog råd och det kan för all del bidra till att öka boendekvaliteten i Skäggetorp/Ryd. Fast problemet är väl snarare den psykologiska barriär som står i vägen till badandet och andra aktiviteter i övriga stadsdelar. Vore det inte vettigare att försöka riva detta hinder, än att spilla tid och pengar på välvillig symbolpolitik om vi önskar ett mer blandat Linköping?

Inte för att vara ogin. Men bassängen i Glyttinge är och förblir ett sidospår, som kan vrida fokus från det väsentliga.

Corren visade tisdags hur klyftorna ökat i Linköping sedan 2006. Är målet utjämning genom att klippa topparna är det korrekt. Bättre bemedlade kommundelar har fått det ännu bättre. Är det inte rikedomen som ska bekämpas, utan fattigdomen, blir bilden lite annorlunda.

Faktiskt har den disponibla hushållsinkomsten stigit i samtliga bostadsområden; från Ryd, Berga och Skäggetorp till Innerstaden och Hackefors (endast välmående Garnisonen har backat något). Denna goda nyhet förtar dock inte att utanförskapet fortfarande är ett stort och allvarligt bekymmer.

2012 var andelen socialbidragstagare i Skäggetorp nästan 27 procent, exempelvis. En förskräckande siffra. Kommunalrådet Murrahem Demirok (C) förklarar situationen som konsekvensen av att Linköping valt att vara välkomnande mot flyktingar, men att ”Sverige varit mindre lyckosamt att dra nytta av all den kraft som dessa människor har” (Corren 9/9). Vilket är pudelns kärna.

Ingen annan enskild faktor är viktigare för integrationen än att komma in på arbetsmarknaden och dess sociala sammanhang, känna styrkan i att kunna försörja sig själv och sin familj, tjäna pengar till att successivt förbättra den egna tillvaron och göra klassresan uppåt till en etablerad samhällsposition.

Men regeringen har inte orkat göra de strukturella reformer som krävs för att slipa ner jobbtrösklarna och få igång dynamiken. Åtta år är den svenska mediantiden för nyanlända flyktingar att nå ett riktigt arbete. Ta hela den sociala problematik som det för med sig och vi kan snacka om barriär!

Ungdomar som växer upp under sådana förhållanden, där föräldrarna tvingas till ett själsdödande bidragsberoende och där skolan misslyckas med att motivera till ansträngning och flit, riskerar att hamna i en negativ spiral och förlora ljuset i sina ögon.

Släck människors hopp och drivkrafter, trösta dem med en vattenbassäng, ett allaktivitetshus, fagra löften om 90-dagarsgarantier till offentligt pyssel, etc. Det funkar inte.

Lära för arbetslivet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/7:Corren.

I onsdagens tidning rapporterade Corren om höstens gymnasieintagning i Linköping. Vad gäller yrkesprogrammen är söktrycket som vanligt inte mycket att skryta med. Tendensen är likadan i övriga Sverige och har så varit under flera år.

Det kan tyckas förvånande. Att arbetslösheten bland unga människor är besvärande hög är sannerligen inget okänt fenomen. Rationellt sett borde då yrkesprogrammen vara glödheta, eftersom chanserna till jobb efter examen vanligen är bättre än för många andra utbildningar.

Är svenska elever bortskämda med drömmar om flashigare yrken? Behöver skolan bli duktigare på yrkesvägledning? Kanske. Helt klart är i vilket fall att matchningen på arbetsmarknaden skevar oroväckande och att företagen har stora problem med rekrytering och kompetensförsörjning. Vilket i sin tur hotar tillväxten och välståndet i samhället.

Borde vi därför uppmuntra en ökad andel kvalificerad arbetskraftsinvandring? Ja, det är aldrig fel. Men är knappast hela svaret. Lika lite som att obligatorisk högskolebehörighet på yrkesprogrammen skulle vara någon patentlösning (snarare är den partipolitiskt driva övertron på välsignelserna av akademisk massutbildning problematisk).

Däremot måste näringslivet bli vassare på att redan tidigt försöka konkurrera om elevernas intresse, skapa förståelse för denna sektors betydelse och påvisa vilka goda utvecklingsmöjligheter som industrin och teknikföretagen i allmänhet ger.

Väl i yrket öppnas inte sällan dörrar för både fortbildning och karriär. Näringslivet har flera starka lobbyorganisationer som sitter på högar av pengar, likaså har motparten LO en formidabel kassa till sitt förfogande. Hur väl utnyttjas dessa resurser för att locka nya generationer unga till en framtid inom industriföretagen? Det är något som arbetsgivare och fack gemensamt har alla skäl i världen att fundera noggrannare över.

Samtidigt är det nödvändigt att grundskolan skärper kraven – och det rejält! – på basala kompetenser hos eleverna. Förra månaden publicerade Svenskt näringsliv en rapport, Redo för jobbet?, där organisationens 3600 medlemsföretag tillfrågats om synen på skolans förmåga att rusta ungdomarna för yrkeslivet.

De redovisade erfarenheterna måste betecknas som nedslående, ja direkt chockerande. Unga nyanställda brast ofta i enkla färdigheter som att läsa, skriva och räkna. Ett annat problem gällde vikten av att komma i tid, vara ordningsam, uthållig och uppföra sig respektfullt mot medarbetare och kunder. Även ungdomarnas initiativkraft, kreativitet och analytiska tänkande lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Rapporten bekräftar på ett sorgligt sätt djupet i den svenska skolkrisen. Om inte det blir ordning och bättre resultat i klassrummen, vad hjälper det då näringslivet om yrkesprogrammen i gymnasiet plötsligt får ett aldrig tidigare skådat uppsving?

Klagokör klingar falskt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/6:Corren.

Det är synd att Alliansen ligger lågt med fler jobbskatteavdrag inför nästa mandatperiod. Denna borgerlighetens paradreform har gjort det lönsammare att arbeta, i synnerhet för låg- och medelinkomsttagare, och därmed stimulerat till ökad sysselsättning och fler skattekronor till välfärden.

De fem stegen på jobbskatteavdragen som genomförts mellan 2007-2014 har betytt att 99 procent av alla heltidsarbetande svenskar fått över 1000 kronor mer i plånboken varje månad, 90 procent har fått mer än 1500 kronor.

Att människor får behålla en större del av frukten från det egna arbetet är viktigt. Inte bara som ett ekonomiskt incitament, eller för att det ger enskilda ökad frihet och makt i vardagen. Utan också för att det är moraliskt rätt.

Det måste vara en väsentlig skillnad på att arbeta och inte arbeta. Annars korrumperas värdeskalorna i samhället. Bidrag som a-kassa och sjukpenning ska vara drägliga, men får inte som förr utformas så att de kan tjäna som alternativa försörjningskällor i åratal.

Men hur är det då med pensionerna? När Alliansen lanserade jobbskatteavdraget inför valet 2006, kontrade Socialdemokraterna med att kalla förslaget för ”pensionärsskatt”. Demagogiskt försökte partiet framställa skattesänkningen för yrkesarbetande som en skattehöjning för pensionärerna.

Någon tyngre skattebörda för pensionärerna innebar naturligtvis aldrig jobbskatteavdraget, ingen pensionär fråntogs ett ringaste öre genom reformen. Bara att arbetsinkomster beskattades gynnsammare i relation till pensionsinkomster. Denna relativa skillnad har S och andra kritiker av Alliansen, icke minst pensionärernas intresseorganisationer, sedan dess utmålat som höjden av orättvisa.

Är inte pension uppskjuten lön kanske? Varför då denna kränkande straffbeskattning av människor som slitit och släpat hela sina liv? Ungefär så ekar klagovisan i debatten.

Argumentationen är vilseledande och populistisk. Jobbskatteavdraget är lika lite en pensionärsskatt, som pensionen är uppskjuten lön. Pengarna som dagens pensionärer har betalat in under sina yrkesverksamma år, har redan gårdagens pensionärer för länge sedan förbrukat. Det är alla som jobbar nu som finansierar utbetalningarna från de allmänna pensionsfonderna.

Eftersom systemet är sammanlänkat med rådande ekonomiska utveckling, tjänar pensionärerna på att så många som möjligt arbetar och bidrar till högre tillväxt. De borde alltså tvärtom glädjas åt jobbskatteavdraget, vilket dessutom är extra gynnsamt för personer över 65 år om de väljer stanna kvar på arbetsmarknaden.

Vidare har även pensionärskollektivet successivt fått minskad skatt med totalt över 16 miljarder kronor under Alliansen. Genomsnittspensionären har fått det ekonomiskt bättre hela tiden. Medelinkomsten har ökat med 16 procent mellan 2006-2013, enligt Pensionsmyndigheten (DN 4/10 2013).

Välståndet skiftar förstås då pensionärerna inte är någon homogen grupp, men andelen fattiga är internationellt sett låg och snacket om att de äldre skulle hamnat i strykklass är faktiskt mera myt än verklighet.

Jobbregeringen laddar om

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/6:Corren.

Alliansen binder sig vid jobbmasten och lovar att minst 5 miljoner svenskar ska vara i sysselsättning år 2020. Det betyder att 350 000 nya, produktiva arbetstillfällen ska ordnas tills dess. Politiker kan naturligtvis inte kommendera fram dessa jobb, men de kan göra den tillväxtskapande jordmånen bättre.

På DN Debatt i går presenterade Alliansens partiledarkvartett några reformer som ska bidra till det. Bland annat ställs siktet in på smidigare integration genom att flyktingar ska lära sig svenska snabbare och att utländska akademikers betyg ska översättas fortare. Man vill även satsa mer på underlätta stegen till eget företagande. Fler förslag lär följa ju närmare valet vi kommer.

Återstår att se om fokuset på arbetslinjen räcker för att vinna väljarnas hjärtan även denna gång, men sakligt sett är Alliansen rätt ute. Jobben är och förblir centrala på varje regerings agenda. Fanns det någon rättvisa i politiken bör Alliansens trovärdighet på området vara betydligt högre än den spretiga oppositionens.

I synnerhet Miljöpartiets, som till och med gör ett nummer av att svenskarna ska jobba mindre eller inte alls. Socialdemokraterna har dock lanserat ett mål som liknar Alliansens; att arbetslösheten ska vara den lägsta i EU 2020. Det kan låta bra, men förtjänar en varning från den politiska konsumentombudsmannen (om det fanns en sådan).

För det första är målet relativt, vilket i olyckligt fall skulle kunna tänkas bli dryga 10 procent och vad är det för seger? För det andra frestar ett sådant mål erfarenhetsmässigt till politiskt trixande. Minns Göran Perssons patentmetod att föra bort arbetslösa ur statistiken med förtidspensioneringar.

Alliansens sysselsättningsmål kontrasterar skarpt därvidlag genom att vara både hederliga och djärvare. Utrymmet för manipulation minimeras och misslyckas man, ja – då står man obönhörligen där i skamvrån.

Konjunkturinstitutet (KI) har visserligen spått att knappt 5 miljoner kommer att vara sysselsatta i Sverige just 2020, vilket S tagit till intäkt för att håna Alliansens ambitionsnivå. Men KI:s framtidsprognos för jobbtillväxten är ingalunda självklar, utan en politik som stimulerar sysselsättningen kan det inte bli mycket att skryta med alls.

Vilket S borde veta. Förra gången partiet regerade under den tidigare nämnde Persson (med MP och V som stödhjul) var det ju stagnation på sysselsättningsfronten. Trots ett hyfsat konjunkturläge.

Även här är kontrasten till Alliansen slående. ”Åtta års jobbmisslyckande”, har skuggfinansministern Magdalena Andersson (S) kallat Reinfeldtregeringens resultat. Verkligen? I den bästa av världar kan naturligtvis allt vara bättre, men givet verkligheten av global finanskris och eurokraschen som Alliansen oförskyllt haft att hantera sedan 2006 är meritlistan inte särskilt tokig.

Över en kvarts miljon nya jobb har tillkommit under perioden och det beror inte på befolkningsökningen, som oppositionen försöker bortförklara fakta med. Det beror inte minst på att jobbskatteavdragen har gjort det lönsammare att arbeta och att Socialdemokraternas tidigare så generösa bidragskranar skruvats åt.

Färska siffror från EU:s statistikbyrå Eurostat visar att Sverige 2013 hade den högsta sysselsättningsgraden (79,8 procent i åldern 20-64 år) i hela unionen. Misslyckande? Döm själva.

Hoppfullt från LO

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/5:Corren.

”En borgerlig moraltant från sekelskiftet”, har Göran Greider kallat Karl-Petter Thorwaldsson. Det skedde på S-kongressen 1993 då Thorwaldsson var SSU-ordförande och hade lanserat begreppet ”egenmakt”.

Thorwaldsson såg behovet av att förnya välfärdsstaten och ge enskilda medborgare större inflytande gentemot de offentliga systemen.

Samtidigt var Thorwaldsson, med bakgrund i det pragmatiska Metallfacket, en god traditionalist av genuint S-märke: Gör din plikt, kräv din rätt – i den ordningen! Han varnade för tendenser av bidragspassivisering och talade uppfordrande om arbetslinjen.

Inte alltid populärt bland konservativa vänstersocialdemokrater. Särskilt som Thorwaldsson under SSU-perioden blev något av en favoritsosse på borgerliga ledarsidor. Applåder från höger måste ju per definition vara suspekt. Därav Greiders utbrott och kanske en delförklaring till att han sedan inte nådde de riktiga höga positionerna inom rörelsen.

Bland annat parkerades han som ombudsman på Metall och blev därefter chef för studieförbundet ABF. Man undgår inte intrycket av begåvningsslöseri med en person som borde fått spela en tyngre roll i Socialdemokraternas idéutveckling inför framtiden.

Liksom exemplet Mona Sahlin anades drag av en svensk Tony Blair som aldrig fick chansen att blomma ut ordentligt. Under epoken Göran Persson stagnerade också partiet, vilket bäddade både för det borgerliga maktskiftet 2006 och det fria fallet med katastrofen Håkan Juholt.

Hade S skött sina kort bättre, kunde partiet möjligen ha fångat upp de stämningar som istället Fredrik Reinfeldts nya moderater skickligt gjorde till sina. Faktiskt kan man se Karl-Petter Thorwaldsson som en slags ideologisk S-variant av Reinfeldt.

Det tydde därför på ett smart drag av LO när organisationen enhälligt valde Thorwaldsson till ordförande våren 2012. LO:s tidigare starka maktposition i samhällslivet hade gradvis eroderat och anklagades, inte sällan med rätta, för att vara en försurande bromskloss som mest värnade gamla privilegier.

Kunde Thorwaldsson vara mannen att modernisera LO till en relevant, positiv och konstruktiv kraft? Sådana förväntningar tycktes komma på skam med när LO fortsatte spåret med fyrkantiga vänsterkrav som begränsningar av vinster i välfärden, stoppade skattesänkningar, höjda bidrag, kolossala offentliga satsningar, etc. Inget nytt under solen.

Hade Thorwaldsson blivit sin organisations gisslan, eller bidade han bara sin tid genom att invänta rätt tillfälle att börja visa färg? Måhända ser vi nu tecken på det sistnämnda. Knappt har Svenskt Näringsliv fått en ny vd i Carola Lemne förrän Thorwaldsson erbjudit förhandlingar om ett nytt huvudtal på arbetsmarknaden.

I måndags talade Thorwaldsson i Ekot om behovet av justeringar av arbetsrätten, anpassningar till ett modernt arbetsliv och ökad flexibilitet i förhållande till marknaden. Onekligen lovande tongångar. När partierna på bägge sidor blockgränsen låst sig själva i bevarandet av den föråldrade arbetsrättslagstiftningen modell 70-tal, vore det mycket värt om arbetsmarknadens parter istället kunde axla ansvaret för att nå smidigare lösningar.

Att LO tagit initiativet gör sannerligen inte saken sämre. Har förnyaren Karl-Petter Thorwaldsson vi känner från förr äntligen klivit ut på banan igen? I så fall varmt välkommen, du behövs!

Skenlösningarnas politik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/4:Corren.

Socialdemokraternas skuggfinansminister Magdalena Andersson presenterade under måndagen partiets vårbudget. Inga direkta nyheter förstås, eftersom man på bekant spinndoktormanér redan pytsat ut innehållet bit för bit i medierna under veckorna som gått för att maximera uppmärksamheten.

Partiet är också på tämligen maxat humör att plocka sedlar ur våra plånböcker. Totalt vill Socialdemokraterna att företagen och medborgarna ska betala in sammanlagt 32 miljarder kronor mer till statens kassakista. Detta för att lösa en rad angelägna samhällsproblem som med rätta oroar väljarna.

Men blir det någon valuta för pengarna? Ta bostadseländet. S vill satsa ungefär en miljard om året i bidrag till byggen av fler hyresrätter.

Det är inte ”något stort belopp i förhållande till de totala kostnader vi pratar om i den årliga bostadsproduktionen. Rimligen kan det här handla om en begränsad stimulans på marginalen”, konstaterar Boverkets analyschef Bo Söderberg (SvD 27/4).

Varför föreslår S inte avskaffande av hyresregleringen istället så att marknaden tillåts fungera? Då kan hyresrätter bli lönsamma att bygga igen för privata investerare och de långa köerna försvinna (se ledarsidan i gårdagens Corren).

S vill också, i likhet med Alliansen, satsa pengar på att minska klasserna i grundskolans inledande årskurser. Detta framställs som ett effektivt sätt att få bukt med elevernas fallande kunskapsnivåer, trots att åtgärden knappast har något stöd i etablerad forskning.

Mycket tyder snarare på att den svenska skolans kris inte främst är ett resursproblem, utan ett värderingsproblem. Lärarkåren är demoraliserad, eleverna brister i disciplin och ansträngning, föräldrarna tenderar att fly sitt ansvar för barnens studieresultat och förväntar sig anklagande att skolan ska sköta allt. Vad hjälper då mer skattepengar? (Författaren och debattören Patrik Engellau skriver tankeväckande om dessa aspekter på skolkrisen i sin nyutkomna bok Min oro).

Vidare anslår S två miljarder till förbättring av sjukvården. Fler vårdplatser utlovas. Ja, den usla tillgängligheten (bland den sämsta i Europa) är verkligen deprimerande. Men varför fokuserar man då inte på att komma till rätta med det gigantiska resursslöseri som orsakats av den föråldrade, fragmentiserade och kroniskt ineffektiva landstingsorganisationen?

Att heller inte regeringen orkat ta i frågan att avskaffa landstingen och strukturera om vården är ingen ursäkt. Nu fortsätter S bara att kasta friska pengar efter dåliga.

Och hur tror man att arbetslösheten skulle lindras genom kraftiga höjningar av arbetsgivaravgifterna för ungdomar, höjd moms för restaurangsektorn och försämrat RUT-avdrag? Sverige lider brist på enkla jobb som insteg på arbetsmarknaden, vilket särskilt drabbar unga, lågutbildade och invandrare.

Alliansen borde gjort mer för att undanröja hindren, absolut. Men S gör tvärtom situationen värre och erbjuder nya varianter av AMS-åtgärder och ett batteri av kurser som alternativ till produktiv sysselsättning genom sänkta trösklar (vilket partiets stora bidragsgivare LO bestämt motsätter sig).

Om något har Magdalena Andersson gett skenlösningarnas politik ett ansikte. Och du får betala notan.