Kategoriarkiv: 1969

En dröm för Bill Brown

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/8:

1969 står i fokus som aldrig sedan… ja, sedan det verkligen var 1969. Det femtioårreminisceras friskt kring Apollo 11:s månlandning, Woodstockfestivalen, Beatlesskivan Abbey Road (en remixad, utökad jubileumsversion av albumet kommer inom kort) och i sin nya rulle Once Upon a Time in Hollywood tar sig Quentin Tarantino an den hemska Mansonsekten som bara han kan.

Mindre uppmärksammat är – obegripligt nog – att 1969 även var året då författaren Richmal Crompton gick ur tiden. Hon stod för en av mina första stora läsupplevelser som skapare av det legendariska engelska busfröet Bill Brown i en lång serie obetalbara ungdomsböcker från 1920-talet och framåt (den sista boken utkom postumt 1970).

Den evigt 11-årige samhällsomstöraren Bill hade en ofelbar destruktiv förmåga att ställa till kaos, upplösa ordningen och driva gäck med konventionerna i vilka sammanhang han än dök upp. Inte minst i skolan, naturligtvis.

Att Richmal Crompton vid sidan av sitt författarskap själv var lärarinna till yrket hindrade henne inte från att, med sin skolhatande bror Jack som modell, göra Bill till alla lärares och rektorers svåraste huvudvärk.

Vi förstår att fara är å färde när Crompton i Bill tar hämnd kittlande illavarslande skriver: ”Bill var grundligt uttråkad. Skolan tråkade alltid ut honom. Han tyckte illa om kunskaper och han tyckte illa om att tvingas gå in på detaljer. Och han tyckte illa om att svara på frågor. Som politiker kunde han haft en lysande framtid”.

Jag tänkte omedelbart på Bill när jag i veckan läste DN:s granskande artiklar om Barn- och elevombudet (BEO), en självständig myndighetsfunktion som sorterar under Skolinspektionen. BEO ska skydda elevernas intressen och bland annat motverka mobbing. Men tycks snarare i obalanserad aktivistisk nit blivit lärarkårens nemesis.

Likt en hök slår BEO ned på lärares ”kränkningar” av stökiga elever och uppmuntrar en skadeståndsdrivande anmälningskultur som undergräver försöken att upprätthålla ordning, disciplin och studiero i klassrummet. Antalet anmälningar har växt lavinartat sedan myndigheten inrättades 2006 med då 389 fall, till förra årets 1910.

De politiska intentionerna bakom BEO:s tillkomst var nog vackert tänkta. Meningen kan dock inte varit att konsekvensen skulle resultera i vad upptågsmakaren Bill garanterat hade älskat: att många lärare känner sig rädda för att få en kränkningsanmälan på posten om de ingriper mot elever som saboterar undervisningen.

Apropå 1969 är det förresten också 50 år sedan den olycksaliga läroplanen Lgr 69 trädde i kraft, där politikerna beslutat avskaffa betygen i ordning och uppförande. Gissa om Bill hellre än sin gamla engelska skola hade föredragit vår moderna svenska!

Jag tvivlar dock starkt på att Richmal Crompton, om hon levt idag, för egen del skulle uppskattat ett byte till en kateder i vårt land.

Varför inte 1969 igen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/5:

Det finns ingen anledning för Moderaterna att fegspela i oppositionsställning. Särskilt när det nu gått knackigt i opinionen en längre tid, borde partiet ta alla chanser att visa färgen ordentligt som en liberalkonservativ spjutspets för ett frihetligare Sverige.

Det gör dessutom hela den politiska debatten spänstigare och tvingar övriga partier att hålla sig i bättre trim. Därför är det utmärkt att Moderaterna annonserat en egen offensiv på skatteområdet. Enligt januariavtalet ska S/MP-regeringen med Centern och Liberalerna genomföra en omfattande skattereform under innevarande mandatperiod.

Vad resultatet blir av denna produkt är dock ännu oklart, eftersom det råder stridande viljor inom samarbetskonstellationen och att Moderaterna skulle ansluta sig till huggsexan blir nog svårt om Socialdemokraterna står fast vid sin uppfattning att det samlade skatteuttaget inte kan minskas.

I läget vore det välgörande med ett alternativt förslag som visar på motsatsen, vilket Moderaterna också har ambitionen att leverera framöver. I det arbetet skulle det knappast skada med en viss utmanande politisk djärvhet, i stil med de gamla ideologiska takterna hos Gösta Bohman som ju Moderaterna tagit till heders igen.

Det svenska skattetrycket är idag 43,8 procent av BNP, det fjärde tyngsta i världen (Frankrike är för närvarande i ledningen, om någon undrar). Pålagornas bördor drabbar allt och alla, hämmar produktiviteten och företagandet, försvagar civilsamhället, och vanligt folk blir mest utsatt när fogden rutinmässigt berövar dem saftiga delar av deras arbetsinkomster.

Tänk vilka krafter som skulle frigöra sig om skattetrycket bara kunde normaliseras till OECD:s genomsnitt på 34,2 procent av BNP!

När Olof Palme blev socialdemokratisk partiordförande och statsminister 1969 var det på krönet av det klassiska folkhemsbygget. Finansminister Gunnar Sträng menade att välfärdsstaten i allt väsentligt nått sin fullbordan. Det som kvarstod att göra politiskt var egentligen endast administration (synd att Sträng inte fick gehör). Skattetrycket låg då på 36,3 procent av BNP.

Varför skulle det 2019 vara omöjligt att återgå till den nivån, i synnerhet om man tar hänsyn till den femtioåriga välståndsutveckling som ligger emellan och som gjort vårt land mycket rikare än vad som var fallet 1969?

Må Moderaterna med gott mod ta fajten!

Olof Palme tar över som statsminister efter Tage Erlander 1969. Skattetrycket var då drygt 36 procent av BNP.

Try 69 – you like it! (13)

Publicerad den av
3

På Dramaten i Stockholm håller Ingmar Bergman den 27 februari 1969 en öppen repetition av George Büchners pjäs Wozyzeck. Demonregissören får syn på DN:s teaterkritiker Bengt Jahnsson. Pang! ”Det kändes skönt att klippa till”, säger Bergman nöjt till Expressen dagen därpå. Jahnsson hade nämligen på ett ”infamt sätt förödmjukat och förolämpat vissa skådespelare”. Smockan kostar 5000 kronor i böter. Bergmans kommentar: ”Det var det väl värt!”

Try 69 – you like it! (12)

Publicerad den av
Svara

Den 23 oktober förkunnar Svenska Akademiens ständige sekreterare Karl Ragnar Gierow att 1969 års nobelpris i litteratur går till absurdisten Samuel Beckett. ”För en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning”, lyder motiveringen. Men tror Akademien att pristagaren ska resa till ett kylslaget Stockholm, får de vänta på Godot. Diktaren befinner sig i soliga Tunisien och låter istället en kompis hämta nobelmedaljen den 1o december.

Try 69 – you like it! (11)

Publicerad den av
Svara

Sensuellt värre, ja närmast porrigt tycker många, blir det när Jane Birkin och Serge Gainsbourg 1969 sjunger duett i Je t’aime… moi non plus. En del pryda radiostationer i Europa bannlyser låten, vilket inte hindrar den från att bli listetta i Norge. Ursprungligen skrev Gainsbourg denna skandalsuccé till sin dåvarande tjej Brigitte Bardot. Sen träffade han Birkin och versionen med Bardot släpptes inte förrän 1986.

Try 69 – you like it! (10)

Publicerad den av
Svara

Neil Armstrong tar ett litet steg och ett jättekliv för alla andra som är intresserade den 2o juli 1969. I början av decenniet lovade president Kennedy lättsinnigt att USA skulle skicka en gubbe till månen. Ingen hade en susning om hur det skulle gå till, eller om ens månytan gick att promenera på (kvicksand?). Men NASA tog itu med saken, uppfann massa teknik i rasande fart och åtta år senare var man där. En konspirationsteoretiker försökte nyligen få tvåan på månen, Buzz Aldrin, att erkänna att rymdresan var en bluff. Som bekant är det ingen bra idé att provocera folk med värmländskt blod i ådrorna. Aldrin svarade med en rak höger.

Try 69 – you like it! (9)

Publicerad den av
Svara

Kring lunchtid den 30 januari 1969 hörs ljuv musik från ovan vid affärsdistriktet Savile Row i London. Det är The Beatles som klivit upp på taket till sitt eget skivbolag Apple med gitarrer, trummor och förstärkare. Konserten filmas som final till dokumentären Let it Be. Innan hade medlemmarna hoppats att polisen dramatiskt skulle stoppa The Fab Four genom att slita instrumenten ur händerna på dem. Men när det kom till kritan bad polisen bara artigt bandet att de skulle sluta, vilket beatlarna lika artigt gjorde. De var ju engelsmän, trots allt.