Författararkiv: christiandahlgren

”Det gäller bara att försöka vara som folk”

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 5/12:

December utan TV:s julkalender? Inte en chans! Nu mer än någonsin behöver vi fantasi, förväntan och mysig eskapism. Barn som vuxna. Hela familjen. Och julkalendern, med sitt perfekta format av 24 korta avsnitt fram till stora dopparedagen, brukar vanligen kunna leverera.

Så även i år. Det första avsnittet av Mirakel har strömmats mer än 810 000 gånger på SVT Play. Vid den linjära sändningen på SVT1 bänkade sig över två miljoner tittare framför apparaterna. Jag var en av dem, givetvis. God barnkultur har ingen övre åldersgräns.

Jag gillar skarpt den magiska berättelsen där flickorna Mira och Rakel byter såväl kropp som tid med varandra. 1920-tal möter 2020-tal och vice versa, i stil med konceptet ”Back to the Future”. Det är dråpligt, kul och rafflande.

Succén för Mirakel är ett välförtjänt bevis på att julkalendern står sig stark som omhuldad tradition. Årets omgång är den 60:e i ordningen sedan urpremiären i rutan 1960 med Tittelure. I den långa raden TV-kalendrar som följde har många svenskar säkert egna barndomsfavoriter i kärt minne, som populära Gumman som blev liten som en tesked (1967), Trolltider (1979) och Sunes jul (1991). Eller kommer ihåg besvikelsen av en del bottennapp, som den infernaliskt sega gammelskånska bondedrapan Det blir jul på Möllegården (1980).

Min personliga älsklingskalender – jag kollar nostalgiskt om den på DVD varje år innan jul – var faktiskt också något av en flopp. Julius Julskötare (alternativt betitlad Kalenderhuset) från 1978 var i vilket fall ingen kioskvältare och kritiserades som alltför avancerad, barnen kunde inte hänga med.

Som nioårig parvel fick jag själv huvudbry och tyckte den var rätt konstig. Idag ser jag Julius Julskötare som ett charmigt, originellt försök att höja underhållningsribban för oss ungar. Även om det kanske misslyckades när det begav sig, är kalendern absolut värd att återupptäcka med mognare blick.

Det svängiga manuset skrevs av krogshow-rävarna Åke Cato och Björn Barlach. För musiken svarade jazzkatten Lasse Bagge, motor i legendariska Gals & Pals – det svenska 60-talets Manhattan Transfer. Handlingen utspelades bakom och framför luckorna i julkalendern. Bokstavligen alltså. Scenografin i TV-studion var en jättelik, utseendemässigt identisk version av pappkalendern som fanns att köpa i butikerna och hade ritats av ingen mindre än mästertecknaren EWK!

Skådespelarna var heller inte fy skam. Medverkade gjorde Birgitta Andersson, Jörgen Lantz, Jon Skolmen och magnifike Per Oscarsson. Deras festliga karaktärer bebodde Julius Julskötares väldiga, innehållsrika kalenderhus med bank, tidningsredaktion, hotell, teater och mycket annat. Till och med en riksdag. Titelrollen axlades av Björn Skifs som angenämt guidande centralfigur genom alla skruvade episoder.

Att jag inte fattade hur häftigt, coolt och bra det var! Lyckligtvis växer man upp och blir omdömesgillare. Åtminstone som julkalenderkonsument. Men fortfarande är det åtskilliga som missat eller glömt det märkvärdiga i att Björn Skifs, Sveriges främste rock- och popsångare, har Julius Julskötare på sin digra meritlista.

I den färska självbiografin, vitsigt kallad Mitt liv som scengångare, skriver Björn Skifs lakoniskt att hans julskötarinsats 1978 ”tycks ha gått de flesta spårlöst förbi”. Kommentaren han får är oftast: ”Va? Har du gjort julkalendern? I TV?”. Synd, säger jag som ohjälpligt insnöad kalendernörd och notorisk Skifsdiggare. Men en artist med hans annars exceptionellt framgångsrika karriär – bara det att ha legat etta på amerikanska Billboard! – kan nog ta det med ro.

Björn Skifs är en svensk naturtillgång, ej blott inom musiken och det rena underhållarfacket. Tänk vilken värld det vore om övriga mänskligheten präglats av samma genuint sympatiska läggning som denne fenomenale Vansbrokille.

I självbiografin berättar Skifs om sin bakgrund, ett arbetarhem i Dalarna. Föräldrarna var ”typiska socialdemokrater”. Dock tjatades det aldrig om politik kring köksbordet. Han sveptes heller aldrig med av 70-talets vilda vänstervåg. Några som helst krav att agitera på barrikaden har han inte känt från sin publik. Men ibland har Skifs tyckt att det varit ”lite pinsamt” att ideligen verka fly offentliga ställningstaganden. I vissas ögon har det fått honom att ”framstå som både mesig och omedveten”.

Men det låter Björn Skifs förstå att han definitivt inte är. ”Mina ideal är både grundade och tydliga, vill jag påstå. Jag betraktar mig som en klassisk humanist, en människa som försöker hävda allas lika värde oavsett kön, ålder, hudfärg, religion, tjocklek på plånbok eller vad det nu kan vara som skiljer oss åt. Vi har alla samma rätt till ett värdigt liv, till att bli sedda, älskade och respekterade. Inga konstigheter alls egentligen”.

Precis! Och ändå, som han beklagande konstaterar, är det ”värderingar som ju ständigt är satta på undantag i vår värld”. Ja, suck. Hur himla svårt kan det vara att bara vara hygglig? I religiösa ting menar sig Björn Skifs vara agnostiker, men: ”det skulle aldrig falla mig in att försöka övertyga någon åt det ena eller andra hållet. ’Det gäller bara att försöka vara som folk’, sa alltid min pappa och det fick gälla som livsåskådning”.

En förträfflig sådan. Försök bara vara som folk. Försök vara som Björn Skifs. Då lär det mesta ordna upp sig ganska snart. För övrigt aspirerar han med sin aktuella singel (Christmas Eve) After Midnight på att ånyo sköta om julen åt oss. Vem kan vara lämpligare för det uppdraget?

Julkalendern 1978, tecknad av EWK.

Löfven misslyckas katastrofalt och vinner ändå

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/12:

I SCB:s stora partisympatimätning för november får Socialdemokraterna hela 29,4 procent. Det betyder att partiet inte bara ligger högre än valresultatet 2018. Utan också att S endast backat med blygsamma 4,3 procentenheter sedan SCB:s föregående mätning i maj. Det kan förvisso synas som ett rejält ras.

Men mot bakgrund av pandemikrisens hantering måste Socialdemokraterna sägas ha kommit märkvärdigt billigt undan på väljarbörsen. I synnerhet som statsminister Stefan Löfven vägrat medge att regeringen gjort några fel.

Den övergripande strategin har opolitiska tjänstemän på Folkhälsomyndigheten fått stå för. Bristfälligheterna i coronatestningen – rena rama genomklappningen i Östergötland – har lastats på regionerna. Att skyddet av vårdtagarna på äldreboendena varit skandalöst otillräckligt, ja även det är främst någon annans sak. Löfven sväljer icke en klunk ur den bittra kalken.

Nog finns skäl att rikta kritik mot hur diverse systemaktörer på lägre nivåer skött sig. Och nog kunde beredskapen varit väsentligt bättre på många håll. Men i en bråddjup nationell kris är det regeringen som bär det tyngsta ansvaret för att leda landet genom vedermödorna och se till att systemet klarar rycken när det verkligen gäller. Det torde vara en betydande del av poängen med att alls ha en regering.

Sveriges misslyckande i bemötandet av pandemin är en tragedi som börjat eka varnande över världen. På ledarplats i amerikanska Washington Post trumpetades den 1 december ut: ”Swedens anti-lockdown experiment flopped. Now it faces av wave of pandemic pain”.

Tidningen noterar att Sverige har såväl dramatiskt högre dödstal i covid-19, som antal konstaterade nya smittfall, jämfört med övriga Norden. Även om vårt land nu, sent omsider, tvingats ändra kurs mot hårdare restriktioner, slår Washington Post fast att det finns en viktig lärdom att dra av Sveriges tidigare milda linje: ”pröva den inte, om du vill rädda liv”.

Inget vackert betyg. Den så kallade ”Sverigebilden” utomlands lär sannolikt för långt tid framåt präglas av det blågula coronahaveriet. Men ”regeringsbilden” hos väljarna här hemma är trots allt förbluffande positiv, om man ska tro SCB.

Borträknat Liberalerna, som befinner sig fortsatt under isen, och inräknat Vänsterpartiet, samlar regeringssidan över 50 procent i opinionen. Alternativet högerut (M, KD och SD) får nöja sig med 45,1 procent. Någon säker prognos för ett maktskifte kan knappast utfärdas. Stefan Löfven må vara en föga imponerande statsminister. Men som politisk överlevnadskonstnär tycks han i absolut särklass.

Heja Roland, sänk skatten i Linköping!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/12:

Coronaeländet har bara börjat. Även med ett vaccin i faggorna kommer vi att tvingas hantera pandemin hela nästa år, på alla nivåer i samhället. Det kärva budskapet ger regeringskansliets krissamordnare Elisabeth Backteman i DN (29/11). Med Sverige översköljd av farsotens andra våg blir inte minst ekonomin än mer pressad.

Vad kan göras för att lindra prövningarna? I Linköping har S föreslagit att den kommunala bostadsjätten Stångåstaden borde avstå från att höja hyrorna under 2021. Correns ledarsida har instämt och pläderat för att det vore en pragmatiskt riktig krisåtgärd i dessa exceptionellt tuffa dagar då vi alla måste hjälpas åt (se ledaren den 19/11).

Den styrande Alliansen har dock avvisat S-förslaget, trots att Stångåstadens ekonomi nog utan större problem skulle klara ett års frysta hyresnivåer för den goda sakens skull. Tidskriften Hem & Hyra belyste i januari hur kommunen årligen plockar Stångåstaden på runt 60 miljoner kronor som går till annan verksamhet. Detta stora vinstuttag kritiserades av Hyresgästföreningen i Linköping som bevis på att det politikerkontrollerade bolagets hyror var oskäligt höga.

Förvisso är kommunala bolag en styggelse och inget som hör hemma i en sund marknadsekonomi. Fast oavsett ideologisk hållning i den frågan får man väl ändå konstatera att Stångåstaden lär ha marginaler för en ”coronarabatt” på hyrorna – något som kunde vara befogat i rådande undantagsfall från alla normala omständigheter.

Roland Larsson, C-ledamot i styrelsen för kommunkoncernen Stadshus AB, tycker inte det. ”Det är högst förvånande att Corren på ledarplats förordar något så unikt som att kommunen skall börja bedriva fördelningspolitik genom sina bolag”, skriver han i ett inlägg i måndagens tidning. Jo, möjligen.

Men låt oss erinra om vad som står på första raden i det borgerliga samverkansprogrammet för mandatperioden 2018-2022: ”I Alliansens Linköping sätts människan före systemet”. I unikt svåra tider är det kanske på sin plats för Allianspartierna att leva upp till den devisen och visa lite flexibilitet.

Å andra sidan har Roland Larsson förstås fullständigt rätt i att det inte kommer alla Linköpingsbor till del om Stångåstaden fryser hyrorna. Han menar att ett bättre och rättvisare fördelningspolitiskt instrument är sänkt kommunalskatt. Absolut! Vilken ljuv musik i våra öron!

Alliansen har i sitt program deklarerat en ”ambition om ett minskat skattetryck”. Den ambitionen har ledarsidan, skam att säga, tvivlat på. Icke längre. Heja Roland! Gör verklighet av orden. Nu är det perfekta tillfället att lätta bördorna och hjälpa Linköpings skattebetalare att klara pandemikrisens ekonomiska påfrestningar.

”Skriv kort, helst inte alls”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/11:

Ledarsidan har i alla år haft ett tröttsamt bombastiskt tonläge. Istället för argument och analyser har det varit predikningar och övertalningar. Ingen generositet. Ingen värme och humor.

Så löd Sigge Ågrens hårda dom över hur den politiska opinionsbildningen sköttes på liberala Expressen, tidningen han 1944 var med om att starta. Men på den tiden och några osaliga decennier framåt regerade ännu partipressen.

”Liberal” ska därför på ledarplats i dåvarande Expressen uttydas som obrottsligt lojalt folkpartistisk. Särskilt stimulerande kan det knappast varit att ta del av dylika litanior till evigt försvar av Bertil Ohlin & Co. Sigge Ågren hade nog som professionell redaktör fog för sin kritik. Även om den kritiken säkert färgades av att han privat deklarerade sig som ”glödande socialdemokrat”.

Måhända inte konstigt med hans bakgrund. Han föddes 1910 i arbetarkvarteren på Vegagatan i Göteborg, i en tvårumslägenhet som beboddes av en familj på nio personer och där kände fattigdomen svida in på skinnet. Efter sporadiska högskolestudier halkade han in på journalistbanan 1934 som vikarierande korrekturläsare på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Och visade sig snart ha en formidabel nyhetsnäsa.

Vid Expressens grundande rekryterades han till Stockholm och kom som legendarisk redaktionschef 1952-69 att få central betydelse för skapandet av den moderna, riksspridda kvällstidningen. Han var drivande i Expressens uppbyggnad av ett eget redaktionsnät i landsorten och att tidningen skulle finnas att köpa över hela Sverige senast klockan 16 varje dag. En logistisk mardröm att lösa då. Men det lyckades, bland annat tack vare en pionjärsatsning på distribution via flyg.

Fast den främsta anledningen till att vi bör minnas och hålla Sigge Ågren högt, det är hans stora språkliga inflytande. Förr präglades gärna tidningarna av sövande långrandiga artiklar. Språkbruket var ofta officiöst, tillkrånglat och myndighetshärmande. Sånt otyg var Ågren svuren att befria Expressen ifrån, troligen bidrog hans starka klassmedvetande och jämlikhetspatos till detta.

Snobberi ville han inte veta av. Tidningen satte heder i att vara folklig. Den skulle tala lika rappt och okonstlat i nyhetsspalterna som vanliga människor gjorde på gatan utanför redaktionsfönstret.

”Du skall älska dina läsare mer än dig själv”, förkunnade Sigge Ågren och drillade reportrarna i att handskas lättfattligare med pennan. I en manual gav han två exempel på rubriker till samma artikel. Den första: ”Kortare tidsintervaller ger snabbare passage”. Den andra: ”Röd gubbe blir fortare grön”. Gissa vilken rubrik som Ågren föredrog!

Fortare uppmanades också journalisterna att komma till både sak och punkt: ”Skriv hälften så långt. Högst. Och korta sen”. Eller som Sigge Ågren i en bevingad drastisk formulering uttryckte det: ”Skriv kort, helst inte alls” (möjligen hade han ledarredaktionen i åtanke…).

Gensvaret från läsekretsen gick inte att ta fel på. Upplagan ökade och ökade, till Sveriges största. Branschen tvingades ta lärdom och förnya tidningsspråket enligt Expressens mönster.

1970 gav Sigge Ågren ut sina memoarer, Sanning till 90%. I slutet av boken reflekterar han över journalistikens framtida utmaningar. Hur kommer tidningarna att se ut, vad ska de innehålla, hur ska de distribueras? Vad kommer läsarna att efterfråga och behöva? Vilka krav ställs på den nya tidens journalister?

Teknikutvecklingen är i färd att radikalt stöpa om förutsättningarna i massmedielandskapet, konstaterar Ågren. Satelliterna gör att världen krymper och att ”alla nyheter blir lokalnyheter”. Databanker håller på att ersätta traditionella arkiv och möjliggör ett informationsflöde av enorma mått.

Redan har Ågren en föraning om vad som komma skall med IT-revolutionen. I november 1969 har Tokyobladet Asahi Shimbun blivit först ”med en trådlös tidning. Under en försöksperiod på ett år ska man experimentera med att överföra hela tidningssidor, bilder och annonser direkt till en mottagare i hemmen. På fem minuter matas en full sida fram i faksimil”.

Men oavsett vart den tekniska utvecklingen bär, är Sigge Ågren vid 70-talets gryning förvissad om den goda journalistikens fortsatta relevans och överlevnad. ”Så länge det finns byråkrati, centraldirigering, förtryck att kämpa mot, enskilda människor att hjälpa och stödja, så länge har journalisten sin givna uppgift och tidningarna sin framtid.”

Amen to that, Sigge!

Då bör Tre Kronor lämna isen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/11:

Varje morgon, när Svetlana Aleksijevitj läser e-posten från sina landsmän i Belarus, rinner tårarna längs hennes kinder. Den berömda författaren och Nobelpristagaren befinner sig själv i Berlin för medicinsk behandling.

I ett möte med tidskriften Der Spiegel, som TT refererade häromdagen, visar hon foton på människor som gripits av Lukasjenkoregimens hantlangare. För vilket brott? Krav på frihet och demokrati. Straffet? Svår misshandel, tortyr, ibland med dödlig utgång.

På Der Spiegels fråga hur länge Svetlana Aleksijevitj ämnar stanna i den tyska huvudstaden, svarar hon: ”Tills Aleksandr Lukasjenko är borta. Vad han gör nu är en katastrof. Sedan valfusket i augusti har 27 000 personer fängslats: forskare, professorer, vanliga människor, arbetare, studenter. Människor från livets alla vägar. Lukasjenko förstör landet”.

Vad tyrannen i Belarus i praktiken gjort är att förklara krig mot sitt eget folk. Fredliga demonstranter utsätts för ett allt brutalare våld.

Statsapparaten har specialtrupper i form av maskerade män som härjar på gatorna och tidigare denna månad blev den 31-årige regimkritikern Roman Bondarenko ett av deras offer. Han överfölls helt oprovocerat utanför sin bostad i närheten av Förändringens torg i Minsk och fick så allvarliga skador att han avled.

Anklagelser har riktats mot Dimitrij Baskov för delaktighet i dödsmisshandeln. Han är inte vem som helst, utan ordförande i Belarus hockeyförbund och nära vän till Lukasjenko. Är det något diktatorn älskar nästan lika högt som att sitta enväldigt vid makten, så är det ishockey. Lukasjenko brukar spela själv, två gånger i veckan.

Han har säkert mycket kul att snacka med sin lojale hejduk Baskov om, när de inte är upptagna av att slå landets frihetsaktivister sönder och samman. Som hur jätteroligt det ska bli nästa år. Då ska ju hockey-VM inte bara arrangeras av Lettland i Riga, utan också av Belarus i Minsk (blodet på gator och torg får man väl klädsamt spola bort innan dess).

Inom IIHF, Internationella hockeyförbundet, råder emellertid mer motstridiga känslor. Det kanske inte längre ser så bra ut att låta Lukasjenko stå som värd. Jobbigt börjar det bli med alla kritiker som envist tjatar om övergrepp och brott mot mänskligheten i Belarus.

IIHF lär därför lura på att eventuellt flytta VM till… Ryssland! Vilken lysande idé: att istället ge Vladimir Putin äran, som inte bara älskar hockey som Lukasjenko, utan också förklarat sig beredd att storma in i Belarus för att hjälpa Lukasjenko kvar vid makten. Ska VM gå av stapeln hemma hos någon av dessa två tungt belastade kriminalfall, bör Tre Kronor naturligtvis hellre lämna isen än att spela bland gangsters och mördare.

Går det att lita på LiU?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/11:

”När det kommer till kritan vill politikerna styra”, sa Mats Ericson, ordförande för Sveriges universitetslärarförbund, vid akademikerfacket Sacos högskolepolitiska forum i Stockholm förra hösten.

För att säkra forskningens oberoende krävde Ericson att den högre utbildningens frihet skulle skyddas i grundlagen. Den nuvarande skrivningen är dessvärre förbluffande svag. I regeringsformen står det blott: ”Forskningens frihet är skyddad enligt bestämmelser som meddelas i lag”. Det är allt.

Statsvetarprofessorn Leif Lewin ifrågasatte nyligen på DN Debatt (1/11) om denna korta paragraf överhuvudtaget är ett grundlagskydd. ”Det är en hänvisning, men en hänvisning till en helt vanlig lag, till högskolelagen”, konstaterade han bistert och pläderade för att regeringen måste ge den akademiska friheten ett starkt konstitutionellt värn.

Det vore en reform av central vikt med tanke på ”det allvarliga läge som den globala demokratin hamnat i och universitetets möjligheter att bekämpa den faktaresistens som är förknippad med de auktoritära och populistiska tendenserna”. Angelägenheten i Lewins budskap kan inte nog understrykas.

Fråga Michael Ignatieff, rektor på Central European University (CEU), som framträdde på Sacos ovan nämnda högskolepolitiska forum i oktober 2019. Då hade CEU precis tvingats flytta sitt lärosäte till Wien från Budapest på grund av den högerauktoritära ungerska regeringens trakasserier (samma regim som många sverigedemokrater idoliserar…).

Ignatieff sa att han tidigare inte riktigt tänkt på hur viktiga universiteten är för ett fritt samhälle, för bevarandet av demokratin som helhet. Han pekade på betydelsen av att fler människor måste bibringas insikten om att den akademiska friheten är ”en garanti för alla medborgares frihet”.

Det är ord som inte minst ledningen på Linköpings universitet bör fundera över. När det kommer till kritan tycks LiU-toppen visa större omsorg om att hålla sig väl med den klåfingriga politiska makten, än att försvara det akademiska uppdraget.

Som Corren rapporterat (23/11) uppger sig tre LiU-forskare – däribland den internationellt välrenommerade polisexperten Stefan Holgersson – blivit trakasserade av universitetsledningen efter att de förra året publicerat en lika kritisk som politiskt känslig rapport om Brottsförebyggande rådets verksamhet. Inget som maktens höga herrar gillade. Enligt forskarna har LiU vikt sig för politiska påtryckningar och försökt tysta dem.

Grundlösa anklagelser, hävdar LiU. Men forskarnas uppgifter förefaller väl underbyggda. Äger de sin riktighet är detta en första klassens skandal som angår varenda en av oss. Ty i ett land där inte forskningens frihet kan garanteras, där eroderas ett omistligt fundament varpå demokratin vilar.

Anders Tegnell som coronakrisens Hans Holmér

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/11:

Sverige kastas in i en djupt omskakande, traumatisk kris. En rejäl karl stiger fram och tar befälet. Regeringen och hela nationen lutar sig mot honom i prövningens svåra stund.

Medierna äter ur hans hand. Han utstrålar trygghet, gedigenhet och kompetens. Vi är förvissade. Mörkret må ligga tungt över landet. Men det finns ljus i tunneln och det kommer att lösa sig.

Krisen drar ut på tiden. Det sker en del märkligheter kring den hyllade rorsmannen. Tvivlet börjar gnaga om han stakat ut rätt kurs, kritiska röster hörs, fast sånt där slås helst bort. Vi vill lita på honom, fortsätta tro på att han är klippan i stormen, och regeringen gör det in i det längsta.

Men till sist tvingas även statsministern inse att situationen är ohållbar. Misslyckandet ligger i öppen dager och frälsaren skjuts åt sidan, en fallen man.

Jag syftar på Hans Holmér, länspolismästaren som i mars 1986 tog över spaningarna efter Olof Palmes mördare med total uppbackning från högsta ort och katastrofalt resultat. Spökar han igen?

Visst. Det är kanske en dum, obekväm och haltande jämförelse. Men jag kan inte befria mig från tanken att statsepidemiologen Anders Tegnell liknar den svenska coronakrisens motsvarighet till Holmér.

Det var Tegnells och Folkhälsomyndighetens expertstyre som regeringen överlät tömmarna till när covid-19 drabbade oss. Sverige skilde som bekant ut sig internationellt genom att välja en mjuk linje i hanteringen av smittan.

Såväl inför den första vågen i mars, som inför den andra vågen nu, spelade Anders Tegnell ner riskerna och har trots sina tämligen uppseendeväckande felbedömningar tagit genomgående lätt på invändningarna mot den valda strategin. Någon ödmjuk vilja till kurskorrigering har han knappast utmärkt sig av.

Till och med OECD:s färska rapport, där Sverige bland annat konstateras vara Europasämst på att stävja smittspridningen, möter Tegnell med ro och hävdar att den ”helt saknar kontext” (SVT 23/11).

Men det är svårt att dribbla bort faktum att Sverige har brutalt många fler avlidna i covid-19 än våra grannländer – 6406 döda människor mot Norges 306, Danmarks 784 och Finlands 375. Det är en kontext som ingen ansvarskännande regering kan nonchalera, om ambitionen finns överleva politiskt och moraliskt. Det är uppenbart att statsledningens förtroende är på upphällningen.

Beslutet om maxbegränsningen till 8 personer vid allmänna sammankomster skedde på regeringens eget bevåg. I söndags försökte Stefan Löfven demonstrera att han tagit tillbaka tyglarna och höll ett stentufft tal till nationen med det obevekliga budskapet: ”Ställ in. Boka av. Skjut upp.” Anders Tegnells mer sangviniska väg synes ha nått sin ände.

”En djefla man, som kan många konster”

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/11:

Författare, dramatiker, poet, brevskrivare, fotograf, målare, språkforskare, resenär, alkemist, mystiker, rabulist… ”Du ser att jag är en djefla man, som kan många konster”, för att tala med August Strindberg själv. Givetvis behärskade han även, och det till fulländning, konsten som journalist.

Tidigt är han flitig i pressen och fortsätter så livet ut. Någon egentlig åtskillnad mellan journalistiken och författarskapet erkänner han inte. ”Det är i tidningarne och tidskrifterna vi skola söka våra dagars litteratur”, förkunnar han 1878.

Massmedieprofessorn Lennart Weibull menar rent av att Strindberg ”nästan alltid, i allt han gjorde, var journalist. Hans texter frammanar genom sina exakta beskrivningar och sin starka närvarokänsla tydliga bilder för läsaren. Genom olika till synes enkla stilistiska grepp förmedlar de förtätade stämningar”.

Detta skriver Weibull i förordet till journalisten Annette Kullenbergs bok Strindberg – murveln (1997) som uteslutande är vigd åt vår nationalförfattares journalistiska konster och späckad med stilstudier på hans mästerskap i genren.

Vem har påstått att Strindberg aldrig lyckas göra guld? Han kan till och med producera ett 24 karats referat av den aptråkigaste riksdagsdebatt:

”En bonde från nordligaste Norrland begär ordet; man har aldrig hört hans namn, han talar dåligt och man börjar promenera. En annan namnlös talar en stund till: och så ännu en! Man blir orolig! Var är Sven Nilsson, var är Carl Ifvarsson och greve Arvid! Klockan är elva och ingen av dem synes! Intelligenserna på Stockholmsbänken, som kastat yxan i sjön, leva upp och anmäla sig till ordet. Men vartill tjänar att tala, då fienden är borta. Diskussionen går lamt: bönder, som aldrig gjort annat än voterat, hålla föredrag och frambära röster från de avlägsnaste bygder om landets tunga betryck under ämbetsmannaväldet”.

Och så vidare. Inget händer, inget intressant sägs i den sömniga kammaren. Vi får inte ens reda på vilka sakfrågor som dryftas. Trots det sugs vi in i texten. Det är spännande, roligt och elakt. Artikeln är från 1876, Strindberg är 27 år och garvad frilans på den nya, moderna svenska tidningsmarknad som etableras decennierna före sekelskiftet.

Fast anställd i pressen är han bara en gång, på liberala Dagens Nyheter, grundad 1864 av Rudolf Wall. Med honom kommer Strindberg, ständigt mån om sitt oberoende, snabbt på kant. Han slutar i vredesmod efter fyra månader. Att bevaka maktspelet i riksdagen får Strindberg också snart nog av: ”Lokalaffärer, dynasti-intressen, äregirighet, slagsmål om styckning av statens goda kaka, det var hela politiken”.

Men journalistmiljön tröttnar Strindberg aldrig på. I den självbiografiska romansviten Tjänstekvinnans son förklarar han hur tidningsredaktionen ”tjusade såsom ett observatorium, från vilken man skådade ut över världen och såg världshistorien växa upp”.

Skildringar av murvelyrket återkommer i flera av Strindbergs romaner – Nya riket, Svarta fanor, Götiska rummen – dock inte sällan direkt oreserverat kärleksfulla. I Röda rummet går han sylvasst satiriskt loss på hela tidningsbranschen. Den är cynisk och korrumperad. Skribenterna är ogenerade vindflöjlar och bottenlöst inkompetenta.

Strindberg är förstås inte Strindberg om han inte gisslar och slår ihjäl med samma frustande, upproriskt skapande själ. ”Min eld är den största i Sverige och jag skall om ni vill sätta eld på hela detta usla nästet”, utropar han kaxigt och står vid sitt ord.

1910 drar han igång det väldigaste tidningsbråk vårt land skådat, Strindbergsfejden. Den nu åldrade titanen sprutar ur sig polemiska artiklar i aktuella samhällsfrågor, infernaliskt skojiga att läsa än idag dryga hundra år efteråt.

Det börjar med ett angrepp på Karl XII-vurmen, sedan tänder han fyr på allt vad det konservativa etablissemanget håller heligt och kärt: Svenska Akademien, kungahuset, Verner von Heidenstam, militären. Sven Hedin, populär upptäcksresenär i Asien och den siste svensk som adlas, är självfallet en humbug enligt Strindberg:

”Hedin har beskrivit sandhögar i oändlighet och kartlagt bergknallar, vilka alltid varit kända, ehuru ingen brytt sig om att kartlägga dem… En vanlig lantmätare, väl utrustad, skulle utan pittoreska äventyr ha utfört Hedins kartarbeten, men hans namn skulle aldrig trängt längre än till Lantmäterikontoret.”

Fredrik Böök, tung litterär smakdomare på högerorganet Svenska Dagbladet, rusar till motanfall i en typisk replik: ”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Hårda puckar. Men det är radikalen Strindberg och hans anhängare, liberaler och socialister, som bärgar segern. Fejden i spalterna bryter de konservativas dominans över kulturlivet i Sverige och banar väg för vänsterns bredbenta inmarsch på parnassen. Säga vad man vill om det konststycket. August Strindberg avrundade ändå tidningskarriären med flaggan svårslaget brinnande i topp.