Månadsarkiv: mars 2021

Erlander hade det heller inte så roligt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:

”Partiväsendets överdrift och ensidighet är det vedervärdigaste av allt det värdigvärdiga jag erfarit och känner,” menade Georg Adlersparre. Han tillhörde 1809 års män som störtade Gustaf IV Adolfs envälde, gav oss såväl en ny kungaätt som en ny författning och banade väg för det moderna Sverige. Trött på alltihop tycks han blivit ändå.

Louis De Geer, den skicklige reformatorn som 1876 blev den förste med ämbetstiteln statsminister, suckar i sina memoarer över dumdryga regeringsförhandlingar och noterar resignerat om beslutet i ett visst ärende: ”Jag fann saken för viktig för vårt lands hela politiska framtid för att icke till en viss grad underkasta mig den känsla av förödmjukelse, som jag tror nästan alltid vara förknippad med rollen af en partichef, enär det, såsom det är sagdt, i partier oftast är svansen, som styr huvudet”.

Den som läser Tage Erlanders dagböcker finner en katalogaria av gnagande missmod, ledsnad och tvivel. Som den hastigt bortryckte Per Albin Hanssons otippade efterträdare skriver han dagen innan valet till partiledare och regeringschef 1946: ”Oerhört – hur detta ska gå vet jag inte. Kritiken har ju rätt – jag ingen de stora linjernas man. Jag är rädd, har alltid varit rädd och att jag nu accepterat beror sannerligen inte på framåtanda och maktvilja, utan rädsla för gruppen. Lojaliteten mot gruppen och partiet”.

Thorbjörn Fälldin vann 1976 en historisk valseger som bröt Socialdemokraternas långa maktmonopol. Men slitningarna i den borgerliga trepartikoalitionen var svåra och det massmediala trycket gjorde ingenting lättare. I januari 1978 blev måttet rågat när Aftonbladet publicerade ett rått personangrepp i form av en uppseendeväckande infam satirisk artikel.

”Där framställdes jag som en andlig krympling. Jag skulle inte vara vid mina sinnens fulla bruk”, mullrar Fälldin i Arvid Lagercrantz intervjubok En bonde blir statsminister. Familjen tog det hårt. Fälldin kände att han inte orkade längre och ville lämna politiken. Men samlade ihop sig, stod ut och stretade på. I likhet med så många andra före och efter honom som tjänat Sverige så gott de kunnat.

Vad hade vårt land varit utan dem? Människor som axlat offentligt ansvar, sökt det gemensamma bästa utifrån sina övertygelser, trots fel och brister och tuff kritik gnetat vidare. Särskilt nu i dessa påfrestande pandemitider är uppgiften knappast avundsvärd att försöka hantera läget.

På ledarsidor som denna skälls det gärna på makthavarna i den politiska apparaten, stundtals kanske inte helt rättvist. Men ibland skadar det nog inte med en balanserande, uppmuntrande eloge också. Sverige är ju inget dåligt land att leva i, kan bli ännu bättre förstås, så krokna för Guds skull inte. Vilka ska annars klara skivan åt oss?

Linköping som värsta skräckexemplet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/3:

Studiero är en av de viktigaste frågorna som svensk skola måste ta tag i. Uppmaningen kom från Andreas Schleicher, chef för OECD:s internationella Pisa-mätningar som visade att Sveriges elever inte nådde önskvärda kunskapsresultat.

Att stökigheten i klassrummen var ett stort problem bekräftades samtidigt av Skolinspektionen. 1600 skolor och 100 huvudmän granskades. Den vanligaste bristen? Trygghet och studiero.

Debatten om kaoset i skolan fick rejäl fart. Dåvarande utbildningsminister Jan Björklund (FP) tillsatte en statlig utredning med uppdrag att lämna förslag på åtgärder för mer ordning och reda.

Detta var våren 2014. Ett paradigmskifte tycktes skönjas. Äntligen definitivt slut på det gamla radikalpedagogiska vänsterflummet som präglat det svenska skoletablissemanget. Istället skulle fokus riktas på behovet av lugn och disciplin, det centrala för all fungerande undervisning.

Sju år senare, våren 2021: ”Jag blir kallad fyllo och fittfröken av nioåringar. Jävla kärring var ett skällsord förut. Nu känns som en västanfläkt i jämförelse”, säger Nina Ramic Toll. Hon är lågstadielärare på en skola i Linköping.

I Corren har Nina Ramic Toll och andra av hennes kollegor vittnat om en arbetsmiljösituation som får nackhåren att resa sig. Hot, våld och kränkningar är vardag. Såväl barn som personal lever farligt. Pojkar leker skjutglada gängkriminella och kommer till skolan med knivar och järnrör.

I klassrummen är det en ständig kamp för att åstadkomma något som liknar ordning mellan utbrott av spring över bänkar, spottloskor, kastade föremål och slagsmål. I fikarummen gråter lärare av förtvivlan och vem kan klandra dem?

Correnreportagen är skakande läsning och belyser en komplett oacceptabel verklighet. Vad hände med makthavarnas snack om bättre ordning och reda, om hur viktigt det var med studiero? Uppenbarligen saknades erforderlig kraft bakom parollerna. Annars borde inte Linköpings skräckexempel till skolhaveri kunnat existera idag.

Skoldebattören Isak Skogstad, städslad som sakkunnig expert åt Liberalerna, har skrivit tankeväckande om brittiska Michaela Community School, belägen i ett av Londons utsatta områden. På några år lyftes denna skola till en av Storbritanniens främsta genom återgång till stenhård disciplin och traditionell katederundervisning.

Vad väntar vi här hemma på?

”Tyvärr skulle modellen inte vara laglig i Sverige eftersom skolor måste rätta sig efter rådande lagar och läroplaner, men även om det var möjligt hade många tongivande och progressiva pedagoger protesterat högljutt”, beklagar Skogstad i tidskriften Kvartal (18/2).

Ur led är fortsatt tiden. Vad ska krävas för att vrida den rätt igen?

Birgitta Ohlssons tid är nu

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/3:

Liberalernas djupa opinionskris är självförvållad. Det är ett parti som tappat sin liberala kompass och förtroendet bland väljarna har blivit därefter: under isen.

Efter valet 2018 tog L och C steget över blockgränsen och gjorde upp med S/MP-regeringen. Detta eftersom M och KD i avgörandets stund svek den tidigare överenskommelsen inom Alliansen att hålla SD-dörren stängd. Goda liberala skäl talade för omöjligheten att stödja en regeringsbildning där Ulf Kristersson hölls gisslan som statsminister av Jimmie Åkesson.

Goda liberala skäl talade för Januariavtalet. Stefan Löfven tvingades betala så sakpolitiskt dyrt att man snudd på kan karaktärisera det fortsatta S/MP-styret som administratörer av en tredje mandatperiod åt den forna Alliansen.

Hur förvaltade Liberalerna sedan denna intressanta situation? Genom att genast välja en annan partiledning med Nyamko Sabuni i spetsen som osade av motvilja mot alltsammans. Partiets chanser att trovärdigt kommunicera och begripliggöra sin roll i det politiska landskapet spolierades. Istället slog förlamningen till och ett splittrat L hamnade i limbo.

I fredags försökte Nyamko Sabuni bryta dödläget. Med knapp majoritet beslöt hennes partistyrelse att lämna Januarisamarbetet efter höstens budgetförhandlingar och mobilisera för en borgerlig regering 2022 – som inte skyr Jimmie Åkessons hjälpande hand.

Sabuni lovar visserligen att vara garant för att inte liberala kärnvärden ska offras på SD:s altare. Men hur realistiskt är det? Det är en farlig illusion att Åkesson skulle låta sig nöja med oförargliga smulor från det borgerliga regeringsbordet, om det är han som ska leverera mandaten som är hela kalasets förutsättning.

Snarare riskerar L att i praktiken bli ett legitimerade alibi åt SD, en öppet liberalismhatande rörelse med rötter i nazism och fascism, del av samma främlingsfientliga auktoritära populisthöger som raserat demokratin i Ungern och Polen och drivit USA till avgrundens rand under Trump. Därmed torde konkursen vara fulländad för Liberalernas räkning.

Än är dock inte sista ordet sagt. Den 28 mars ska Liberalernas partiråd besluta om den SD-vänliga linjen och med ett nej är rimligen Sabunis ställning som partiledare ohållbar. Kalla i så fall in Birgitta Ohlsson, den liberala stjärnan från Linköping som lämnade politiken efter sitt misslyckade försök att utmana Jan Björklund 2017. Då var inte tiden mogen för henne.

Men det har den blivit nu. Med råge! Svensk liberalism är i skriande behov av en orädd, profilstark och entusiasmerande ”ur-och-skur-demokrat” av rätta virket. När Liberalernas existensberättigande står på spel, och den liberala demokratins fundament utmanas, borde inte ett kraftpaket som Birgitta Ohlsson vara alltför svårövertalat.

Rådjursvägen – på spaning efter Noice och tonårsdrömmen som flytt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

– Hasse Carlsson begick självmord, sa Anders.
– Va? Gjorde han? Kan omöjligt stämma. Han dog leverskador. Från heroinmissbruket, sa jag.
Anders såg tveksam ut.
– Vi kan fråga min granne, Jarri. Han borde veta. Han kände dom, var råddare åt bandet och umgicks en del med Hasse.

Det var söndag, runt tolvtiden. Vi hade tagit var sin öl på en sunkig kinakrog i Gustavsbergs centrum. Degarna satt och tryckte på spelautomater. TV-skärmarna visade någon ointressant sportsändning. Jag hade kommit med Värmdöbussen från Slussen. Anders bodde med sin familj här ute numera, bland de stilfulla funkishusen som den legendariska KF-arkitekten Olof Thunström ritat på 40- och 50-talen.

Själv var det första gången jag satte min fot i trakten. Annars höll jag mig mest innanför tullarna. Men ingen av oss var ursprungligen från Stockholm, bägge hade vi växt upp i Kungsbacka utanför Göteborg.

Jag drack det sista ur ölglaset och försökte finna orden om vårt gamla favoritalbum.
– Tonårsdrömmar är ju fortfarande outstanding. Som ett vykort direkt från de tidiga ungdomsåren med all längtan och frustation. Äkta, rå naivitet. En i svensk rockmusik väldigt underskattad platta, egentligen.
– Man vill gärna tro att allt det där är en produkt av klassisk höghusångest, betong och enkla omständigheter. Men vänta så fel du har i så fall. Häng med!

Vi lämnade stället, passerade över en stor och ödslig bilparkering. Kylan från den februarikalla asfalten trängde upp genom mina tunna Converse.

– Hasse flyttade tillbaka hit sedan, efteråt. Drev omkring, beställde kaffe på Konsums fik, saknade pengar att betala med, satt bara och glodde. Enligt vad jag hört alltså. Det var ju långt innan min tid, sa Anders.
– Du vet när jag jobbade i skivaffär i Malmö på slutet av 80-talet? Jag träffade Freddie Hansson ett par gånger då. Han var ständigt på språng mellan krogarna. Arbetade som mentalskötare där nere. Fast han ville aldrig snacka om Noice. Allt han sa var bara: ”Det var längesen”.

Himlen blev gråare, molnen tyngre. Vi promenerade i kuperad terräng, längs en gångstig som förband centrumet med bostadsområdet Lugnet på andra sidan. Den välartade, burgna och småsömniga stämningen bland de tegelröda villorna kändes bekant. Jag kunde lika gärna vara tillbaka i Kungsbacka. Medelklasstristessen blev närmast fysiskt påtaglig. Efter en stunds gemensamt irrande fann Anders skylten.

– Rådjursvägen! Här bodde dom. Några av dom i alla fall.

Vi svängde in på gatan, läste lite på måfå namnen på brevlådorna, spekulerade löst kring vilken villa som kunde tänkas tillhöra vems familj. Trummisen Robert Klasens hus, vilket var det? Det var hos honom som Noice brukade repa innan genombrottet. Medan vi snackade dök plötsligt en vithårig, äldre kvinna upp från ingenstans.

– Du! Hon kanske är Hasse Carlssons mamma, viskade Anders.

Tanten gick med långsamma steg längs villagatan. Hennes ryggtavla blev mindre och mindre. Ingen av oss sa något mer. Det började regna. Vi frågade aldrig Jarri.

Vattentorn – mer än bara vatten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/3:

Vad kan Linköpings vattentorn säga oss? En hel del. Det gamla tornet på Kanberget är en anslående vacker jugendinspirerad tegelbyggnad, ett 45 meter högt landmärke ritat av Axel Brunskog och invigt 1910. Numera är det sedan länge omgjort till bostadshus.

Det är fascinerade att skåda vattentornen som byggdes runt om i Sverige från senare hälften av 1800-talet till åren kring förra sekelskiftet. Norrköping har ett gammalt vattentorn som liknar vårt i manifesterad pampighet och exemplen kan mångfaldigas. På andra håll som i Göteborg, Landskrona och Borås blommade nationalromantiken ut i vattentorn som kan förväxlas med rustika riddarborgar.

Arkitekturen är helt klart menad att imponera. Vattentornens funktion som högreservoar sammanföll med vad vi idag skulle säga vara uttryck för ”city branding” – ett varumärkesbyggande i syfte att framhäva stadens mäktighet, stabilitet och ambitioner.

Bakgrunden till tidens ivriga uppförande av vattentorn var att den ekonomiska utvecklingen och städernas ökande befolkningstillväxt krävde rationella lösningar på vattenförsörjningen. Att hinka upp vatten ur brunnar dög inte längre.

Förutsättningen för industrialismen var ångmaskinen, som behövde massor av vatten. Likaså behövdes ett effektivt distributionssystem av vatten för att förbättra saniteten och förebygga sjukdomar bland alla människor som började trängas i stadskvarteren. Att snabbt kunna släcka hotande bränder var ett annat motiv.

De lokala makthavarna närmast tävlade i påkostade skrytbyggen till vattentorn som symboler för den egen stadens förträfflighet. En inte mindre fängslande våg av vattentornsbyggande kom efter andra världskriget då urbaniseringen raskt tilltog. Folkhemsingenjörerna massproducerade moderna bostäder med WC och tvättmaskiner, vilket fordrade en kraftig expansion av VA-nätet.

Nya vattentorn sköt upp som potenta utropstecken i stadsbilden, signalerande det progressiva Sveriges okuvliga utvecklingsoptimism. Gestaltningen gick i radikal modernistisk anda, faktiskt rena science fiction-arkitekturen. Brottet mot den borgerliga sekelskiftsepokens klassiska och av historicism färgade stilideal kunde inte vara större.

Trendsättare – även internationellt – blev det 58 meter höga vattentornet Svampen i Örebro, ritat av Sune Lindström på 50-talet. Svampformen möjliggjordes av den tekniska innovationen att gjuta betong med spännarmering, vilket gav arkitekterna friare händer till spektakulära grejer.

I Laxå, Halmstad, Kalmar och Malmö var det som om invånarna plötsligt fått påhälsning av stora rymdskepp. Att göra vattentorn som liknade flygande tefat blev nämligen också populärt. I Linköping fick vi 1958 ett nytt vattentorn i Ramshäll som jag misstänker är deras kontrollcenter. Ty påminner det inte om en rymdbas?

Varför tvekar Liberalerna?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/3:

”Jag kommer inte att bidra till att vi isolerar partier”, sa Nyamko Sabuni när hon mötte Jimmie Åkesson i SVT:s Agenda (28/2), ”det är inte så vi gör Sverige mer frihetligt”. På vilket sätt blir då Sverige mer frihetligt om Liberalerna bidrar till att ge Sverigedemokraterna makt och inflytande?

Den frågan kan man fundera över. Tydligt är att Nyamko Sabuni vantrivs i Januarisamarbetet som hon hotar att bryta, till priset av nyval om så vore. Men huruvida det innebär att Liberalerna siktar på att förena sig med M, KD och SD – det ”konservativa blocket” i vardande – finns det fortfarande inget svar på. Liberalerna vet inte själva. Från Sabuni gäller ännu så länge ett dimmigt ”var god dröj.”

Det är en sak att inte gilla att dväljas i skuggan av Socialdemokraterna. Ett intressant alternativ för Liberalerna kunde vara att vägra binda sig till någon konstellation framöver och profilera sig som en självständig parlamentarisk vakthund för liberala idéer.

Men att ens tveka i positioneringen till SD? För liberaler värda namnet borde lockelsen att haka på Ulf Kristerssons och Ebba Buschs friarstråt ut i den auktoritära högerpopulismens träsk vara tämligen obefintlig.

”SD är ett parti som sår misstro och fientlighet mot minoriteter, i synnerhet mot muslimer, och som inte bara vill stoppa invandringen utan också föra en politik som utgör ett hot mot fri kultur, fria medier och självständiga myndigheter”, skrev Robert Weil på DN Kultur i måndags.

Weil är finansman, filantrop och ordförande i The Per Ahlmark Foundation – stiftelsen som bär arvet vidare från den djupt saknade liberale debattören och forne FP-ledaren. Ahlmark ägnade sitt liv åt att rakryggat bekämpa det fria samhällets fiender, oavsett politisk flank, höger som vänster.

Weil påminner om hur Ahlmark under sitt sista offentliga tal – på Folkpartiets landsmöte 2012 – fördömde utvecklingen i Ungern och kritiserade den svenska höger som inte förmådde ta tydligt avstånd från Viktor Orbáns diktatoriska ambitioner.

När grundläggande demokratiska värden utmanas måste liberaler tjänstgöra som jourhavande varningsklocka, slog Ahlmark fast. Men nu, konstaterar Weil bedrövat, ”vacklar Liberalernas ledning alltmer inför tanken på att sluta upp bakom ett regeringsalternativ där maktunderlaget tvärtom hyllar och söker efterlikna det ungerska förtrycket genom att montera ned demokratiska institutioner”.

Vilsenheten om det liberala kärnuppdraget hos det parti som blivit Sabunis är oroande och tragisk. SD betackar sig dessutom för en eventuell liberal anslutning till gänget inför valet 2022. ”Det bästa är om Liberalerna åker ur riksdagen naturligtvis”, fräste Jimmie Åkesson i Agenda. Ridå. Vad återstår att diskutera?

Rena kallduschen över Ostlänken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/3:

”Helt oacceptabelt, säger Niklas Borg. Nog är det lätt att begripa den reaktionen från kommunstyrelsens ordförande i Linköping. Hett efterlängtad har Ostlänken varit. Nu har projektet drabbats av rena kallduschen.

Kanske inte oväntad dock, åtminstone för dem som försökt hänga med i turerna kring de politiskt kontroversiella planerna på att bygga ett stambanenät för höghastighetståg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Enligt Januariavtalet som S/MP-regeringen slutit med C och L ska alltsammans verkligen bli av.

Nya stambanor skulle innebära att trycket lättar på den befintliga järnvägen, kapaciteten ökar med fler tåg som kan köras fortare. Problemet är prislappen, så enorm att nyttan äts upp av kostnaderna många gånger om. Som den grandiosa infrastruktursatsningen ursprungligen varit tänkt måste skattebetalarna punga ut med flera hundratals miljarder kronor.

Regeringen är därför bett Trafikverket att hyfsa budgetramarna och utreda besparingsalternativ. Fyra förslag presenterades under måndagen och inget av dessa lär göra Trafikverket populärare i vår dynamiska del av landet. Inte undra på att Niklas Borg går i taket.

I tre av de aktuella förslagen reduceras Linköping till en mjölkpall med stationen styvmoderligt förlagd utanför staden. Samma bistra öde drabbar Norrköping i samtliga fyra förslag. Dessutom kräver ändringarna att den projekterade delsträckan Ostlänken i höghastighetsnätet försenas till nästkommande decennium.

Vem kan bli gladare av detta? Å ena sidan kan man förstå att Trafikverket tvingas skära i den så kallade systemutformningen om totalkostnaden ska pressas. Att anpassa den nya stambanan till stationer i stadskärnorna är enormt dyrt. Om Linköping därtill vill ha en järnvägstunnel genom centrum blir notan sannerligen inte billigare.

Å andra sidan spelar avståndet till stationen en stor roll för hur många som reser. Att smidigt kunna kliva av och på tåg mitt i city hör till järnvägens vassaste konkurrensfördelar. Vad händer om människor istället måste krångla sig ut till perifera stationslägen i såväl Linköping som Norrköping? Resenärsunderlaget tar stryk, Ostlänken förlorar i attraktionskraft.

Men vägs vinsten av centrala stationer mot den extrema investeringskostnaden riskerar slutkalkylen ändå bli en blödande ekonomisk förlust. Ett klassiskt fall av Moment 22. Hur det än räknas på höghastighetsäventyret är och förblir projektet en robust olönsam affär som regeringen nyktert sett borde skrinlägga.