I väntan på Iron Maiden

Skrivit i Corren 2/1:

Jag har aldrig blivit så överkörd i hela mitt liv. Och det var alldeles, alldeles underbart. Ljuset släcktes i arenan, ur mörkret hördes Winston Churchills mäktiga röst: ”We shall go on to the end… We shall fight with growing confidence and growing strength… We shall never surrender”. Blixtar, dunder, pang! Ut på scenen studsade sångaren Bruce Dickinson med basisten Steve Harris vid sidan och öppningslåten Aces High fick taket att lyfta av exploderande jubel.

Året var 1984 och Iron Maiden spelade på Scandinavium i Göteborg. Jag var femton bast, ditlockad av några hårdrocksdiggande polare i plugget. Det var första gången jag såg den brittiska gruppen i direkt aktion, serverande en fullständigt knäckande kavalkad av högoktanigt Maiden-godis som 2 Minutes to Midnight, The Trooper och Run to the Hills.

Adrian Smiths och Dave Murrays duellerande gitarrer hade ett superhäftigt, intensivt sound. För att inte tala om galningen Nicko McBrain som hamrade trumfigurer ungefär som två eller tre snubbar satt bakom kaggarna. Sedan var det förstås härligt läbbiga Eddie, Maidens maskot, inkarnerad som en farao från forntidens Egypten. Man kunde inte annat än att kapitulera. Totalt.

Gissa vad jag önskar mest av 2021? Att få uppleva den känslan igen, att vara del av en väldig publik som glädjerusig ger sig hän åt en riktigt rivig livemusikshow. Som så mycket annat under 2020 punkterade coronapandemin konsertverksamheten. Min egen sommars planerade höjdpunkter var Ulf Lundell i Borgholm och, givetvis, Iron Maiden på Ullevi. Inställt och inget att göra åt.

I övrigt har jag inte haft några allvarligare svårigheter att anpassa mig till de restriktioner som coronakrisen kräver. Men att leva utan livemusik är i längden en tuff prövning. Människan är en social varelse och att samlas till gemensam kulturkonsumtion – på festivaler, teatrar, biografer, konstutställningar eller vad det nu kan handla om – är ett djupt inrotat behov. Själv lider jag av stark Maiden-abstinens.

Det var med albumet Powerslave 1984 och mastodontturnén World Slavery Tour som Iron Maiden nådde den position som saliga Led Zeppelin haft decenniet tidigare: världens största hårdrocksgrupp. Kröningen blev 1985 års liveskiva Live After Death, även utgiven som konsertvideo för dem som missat the real thing.

Inte undra på att konkurrenterna om metal-tronen halkade efter. De flesta lät tämligen bleka mot den nyskapande fräschör, sprudlande vitalitet och grymma energi som Maiden demonstrerade under första hälften av 80-talet. Periodens fem studioalbum – Iron Maiden, Killers, Number of the Beast, Piece of Mind och Powerslave – är samtliga helgjutna klassiker. Det finns knappast ett enda svagt spår.

Flera utmärkta plattor med vidhängde turnéer skulle komma. Fortfarande är det förbluffande prima gry i de numera härdade veteranerna. Men främst det är den ikoniska eran 1980-85 som gjort Iron Maiden till odödliga stjärnor på musikhimlen. Huvudsakligen är det Steve Harris förtjänst. Det var han som startade bandet 1975, och har till denna dag med exceptionell målmedvetenhet hållit fast vid sin vision om vad Maiden ska vara.

Musiken är egentligen, för sin genre, frapperande komplex och progressiv. Inte sällan kryllar låtarna av avancerade taktbyten och intrikata gitarrharmonier. Personligen älskar jag visserligen Maidens två första, lite punkigare album där Paul Di’Anno svarade för sången. Men den odiskutabla formtoppen infann sig med Bruce Dickinson.

Hans omfångsrika, operaliknande mistlursstämma passade Maiden perfekt. I någon mening är också Iron Maiden en slags hårdrockens motsvarighet till Richard Wagner. Bombastiska musikstycken med massor av attack i uttrycket, texter kretsande kring fantasy, fälttåg och historiska teman, kombinerat med spektakulära scenföreställningar.

Att Iron Maiden regerat på topp så länge, trots en karriärsvacka på 90-talet, bevisar onekligen att kvalitet och ihärdighet lönar sig. Med tiden har bandet vunnit fans i alla åldrar. 1984 var det vi tonåringar som fyllde Scandinavium. På denna sida millennieskiftet har det blivit som ett generationsöverskridande allsång på Skansen när Iron Maiden uppträder.

Jag hoppas innerligt på vaccineringen så att pandemin lägger sig. Då kanske vi ses på Ullevi den 3 juli? Japp, detta datum, denna sommar, ska Maidens spelning bli av. Up the Irons! We shall never surrender.

Lyx att leva, lyx att finnas till

Skrivit i Corren 31/12:

Död, covid-pest och pina. Är det så vi kommer att minnas det 2020 som Tennysons klocka på Skansen snart äntligen ringer ut i den bistra nyårsnatten? Nog har detta sannskyldiga annus horribilis varit en plåga.

Men en dag som denna, i väntan på det befriande tolvslaget, varför inte släppa allt det dystra och vända på det. Vad har 2020 bjudit på som varit positivt? Den mest omedelbara ljuspunkten är förstås corona-vaccinet, framtaget och godkänt på rekordtid. En fantastisk bedrift av den medicinska vetenskapen.

Tänk att vaccineringen redan är igång. Det är verkligen inte dåligt. Och tänk på vilka heroiska insatser vårdpersonalen i Sverige gjort under det gångna året för dem som insjuknat i pandemin. Mycket hårt och livsräddande arbete har skett i vårdens frontlinje, som förtjänar den djupaste uppskattning och varmaste tacksamhet.

Om regeringens prestationer lämnat en hel del övrigt att önska och coronakrisens elände överskuggat agendan, så finns det ändå fina grejer att notera på det inrikespolitiska pluskontot. Januariavtalet fortsätter att leverera lovande reformer med det ansvarstagande Centern som den numera viktigaste pådrivande liberala kraften i riksdagen. Heja Annie Lööf!

Nyligen blev en exempelvis en utredning klar om ett flexiblare strandskydd, något som är betydelsefullt för landsbygdens utvecklingsmöjligheter. Synnerligen glädjande är att ett moderniserat LAS ser ut att vara i hamn efter många och långa förhandlingsturer mellan arbetsmarknadens parter. Att detta, som stått på borgerlighetens önskelista i decennier, skulle hända under trycket från en S-ledd regering är faktiskt direkt remarkabelt.

Goda nyheter saknas inte heller utrikespolitiskt. Den segdragna, tröttsamt trassliga Brexitprocessen har precis nått sin lösning genom ett färdigt avtal mellan EU och Storbritannien. En svår huvudvärk i de europeiska relationerna är borta och ett nytt konstruktivt kapitel kan ta vid. Men det bästa för världen: Donald Trump led ett svidande nederlag i USA-valet – en lika härlig seger för den liberala demokratin som det är en rejäl smäll för den frihetsfientliga högerauktoritära populismen och dess ärelösa medlöpare.

Slutligen måste vi uppmärksamma att 80-talets nyromantiska kultband Lustans Lakejer är i gasen med en rykande färsk singel, Lyx, som påpassligt släpptes den 27 december – alltså samtidigt som vaccineringen mot coronan inleddes i Sverige. Refrängen kan, som Johan Kinde & Co skriver i ett pressmeddelande, tolkas som en bejakande hyllning till livet självt: ”Lyx att leva, lyx att finnas till”. Visst är det så! Håll ut, vänner. Fram med champagnen och lyxa på. Hoppet stiger vid horisonten.