Skrivit i Corren 2/1:

Jag har aldrig blivit så överkörd i hela mitt liv. Och det var alldeles, alldeles underbart. Ljuset släcktes i arenan, ur mörkret hördes Winston Churchills mäktiga röst: ”We shall go on to the end… We shall fight with growing confidence and growing strength… We shall never surrender”. Blixtar, dunder, pang! Ut på scenen studsade sångaren Bruce Dickinson med basisten Steve Harris vid sidan och öppningslåten Aces High fick taket att lyfta av exploderande jubel.

Året var 1984 och Iron Maiden spelade på Scandinavium i Göteborg. Jag var femton bast, ditlockad av några hårdrocksdiggande polare i plugget. Det var första gången jag såg den brittiska gruppen i direkt aktion, serverande en fullständigt knäckande kavalkad av högoktanigt Maiden-godis som 2 Minutes to Midnight, The Trooper och Run to the Hills.

Adrian Smiths och Dave Murrays duellerande gitarrer hade ett superhäftigt, intensivt sound. För att inte tala om galningen Nicko McBrain som hamrade trumfigurer ungefär som två eller tre snubbar satt bakom kaggarna. Sedan var det förstås härligt läbbiga Eddie, Maidens maskot, inkarnerad som en farao från forntidens Egypten. Man kunde inte annat än att kapitulera. Totalt.

Gissa vad jag önskar mest av 2021? Att få uppleva den känslan igen, att vara del av en väldig publik som glädjerusig ger sig hän åt en riktigt rivig livemusikshow. Som så mycket annat under 2020 punkterade coronapandemin konsertverksamheten. Min egen sommars planerade höjdpunkter var Ulf Lundell i Borgholm och, givetvis, Iron Maiden på Ullevi. Inställt och inget att göra åt.

I övrigt har jag inte haft några allvarligare svårigheter att anpassa mig till de restriktioner som coronakrisen kräver. Men att leva utan livemusik är i längden en tuff prövning. Människan är en social varelse och att samlas till gemensam kulturkonsumtion – på festivaler, teatrar, biografer, konstutställningar eller vad det nu kan handla om – är ett djupt inrotat behov. Själv lider jag av stark Maiden-abstinens.

Det var med albumet Powerslave 1984 och mastodontturnén World Slavery Tour som Iron Maiden nådde den position som saliga Led Zeppelin haft decenniet tidigare: världens största hårdrocksgrupp. Kröningen blev 1985 års liveskiva Live After Death, även utgiven som konsertvideo för dem som missat the real thing.

Inte undra på att konkurrenterna om metal-tronen halkade efter. De flesta lät tämligen bleka mot den nyskapande fräschör, sprudlande vitalitet och grymma energi som Maiden demonstrerade under första hälften av 80-talet. Periodens fem studioalbum – Iron Maiden, Killers, Number of the Beast, Piece of Mind och Powerslave – är samtliga helgjutna klassiker. Det finns knappast ett enda svagt spår.

Flera utmärkta plattor med vidhängde turnéer skulle komma. Fortfarande är det förbluffande prima gry i de numera härdade veteranerna. Men främst det är den ikoniska eran 1980-85 som gjort Iron Maiden till odödliga stjärnor på musikhimlen. Huvudsakligen är det Steve Harris förtjänst. Det var han som startade bandet 1975, och har till denna dag med exceptionell målmedvetenhet hållit fast vid sin vision om vad Maiden ska vara.

Musiken är egentligen, för sin genre, frapperande komplex och progressiv. Inte sällan kryllar låtarna av avancerade taktbyten och intrikata gitarrharmonier. Personligen älskar jag visserligen Maidens två första, lite punkigare album där Paul Di’Anno svarade för sången. Men den odiskutabla formtoppen infann sig med Bruce Dickinson.

Hans omfångsrika, operaliknande mistlursstämma passade Maiden perfekt. I någon mening är också Iron Maiden en slags hårdrockens motsvarighet till Richard Wagner. Bombastiska musikstycken med massor av attack i uttrycket, texter kretsande kring fantasy, fälttåg och historiska teman, kombinerat med spektakulära scenföreställningar.

Att Iron Maiden regerat på topp så länge, trots en karriärsvacka på 90-talet, bevisar onekligen att kvalitet och ihärdighet lönar sig. Med tiden har bandet vunnit fans i alla åldrar. 1984 var det vi tonåringar som fyllde Scandinavium. På denna sida millennieskiftet har det blivit som ett generationsöverskridande allsång på Skansen när Iron Maiden uppträder.

Jag hoppas innerligt på vaccineringen så att pandemin lägger sig. Då kanske vi ses på Ullevi den 3 juli? Japp, detta datum, denna sommar, ska Maidens spelning bli av. Up the Irons! We shall never surrender.