Månadsarkiv: maj 2020

Vem drar egentligen i politikens trådar?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/5:

Att organiserade särintressen, ideella som kommersiella, via lobbyverksamhet försöker få politiska makthavare att anamma deras sak är ingenting nytt.

Lobbyism var redan ett etablerat begrepp i början av 1800-talet, då Encyclopedia Britannica förklarade fenomenet som personer vilka ”frekventerar lobbyn i den lagstiftande församlingen i syfte att påverka dess medlemmar i deras officiella agerande”.

Detta måste inte vara något konstigt, fel eller skumt. Tvärtom. Påverkansarbete är ett naturligt inslag i demokratin. Det kan sätta ljus på missförhållanden som behöver rättas till, lyfta goda idéer som samhället i helhet kan vinna på och överlag göra beslutsfattarna mer välinformerade.

Men det kan också handla om klassisk rent-seeking. Alltså att en aktör söker tillskansa sig otillbörliga fördelar på bekostnad av andra genom manipulation av regelverket, snedvridande subventioner eller offentliga kontrakt till tveksamma politiska projekt utan större nyttovärden (ett aktuellt fall är höghastighetstågen, robust olönsamma för alla utom de företag som vill åt skattemiljarderna det kostar att bygga banorna).

Det är viktiga är att spelet är transparent och kontrollerat så att risken för korruption undviks och att medborgarna garanteras koll på hur processerna bedrivs. I USA stadgas att lobbyister ska vara registrerade, att deras kontakter med politiker redovisas, att pengar i påverkanskampanjer öppet bokförs.

I EU-apparaten råder slappare tyglar. Unionen har ett påverkansregister för lobbyister, men det är bara frivilligt. Det vill Liberalerna ändra på. I en nyligen inlämnad partimotion till riksdagen (2019/20:2055) argumenteras för ökad insyn i EU:s beslutsfattande. ”Ett steg mot detta mål är att alla lobbyister behöver förtecknas i ett obligatoriskt offentligt register”.

Ett utmärkt förslag. Men att det kommer från just Liberalerna ter sig något pikant. När det gäller lobbyverksamhet saknar Sverige tyglar. Rakt motsatt USA tillåts ett hemlighetsmakeri i partipolitikens kulisser, där inte sällan pengastarka intressenter kan göra sig breda utan att allmänheten får minsta möjlighet till insyn och ansvarsutkrävande.

Liberalerna framstår själva som rena skräckexemplet i den serie avslöjande reportage som SvD publicerade förra veckan (7-8/5). Partiledaren Nyamko Sabunis agenda sägs i hög grad vara styrd av gamla partikamrater som numera är välbetalda PR-konsulter åt näringslivet. Bland annat ska Sabunis i och för sig vettiga krav på en elektrifiering av vägarna, som kom med i januariavtalet, vara en beställningsprodukt från lastbilstillverkaren Scania.

Hur vore det om Sabunis parti föreslog ett obligatoriskt offentligt lobbyistregister även för Sveriges del? Då kan väljarna åtminstone bilda sig en tydligare uppfattning om vems ärenden Liberalerna går på det politiska marknadstorget.

Höghastighetstågen har aldrig varit så fel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:

Tidigare i år utkom den folkbildande boken Slöseriet med dina skattepengar – 258 exempel som du inte vill betala för, skriven av Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening. Föga otippat ingår höghastighetstågen i denna, inte sällan dråpliga, genomgång av hur offentliga medel missbrukas i stort som smått.

Notan för att bygga ett nytt, futuristiskt stambanenät mellan Stockholm, Göteborg och Malmö hör till det saftigare slaget. I boken skriver Gustafsson att Trafikverket beräknat projekt till 230 miljarder kronor. Men denna redan svettiga kalkyl förbiser en rad kringkostnader, som bygget av en ny station i Jönköping för 28 miljarder. När Stockholms handelskammare kritiskt synade räkningen för hela kalaset blev summan 400 miljarder kronor.

Johan Gustafsson konstaterar syrligt: ”Snabbtågen kan alltså bli nästan dubbelt så dyra som tänkt, men skulle inte vara samhällsekonomiskt lönsamma ens till halva priset. Men när någon annan betalar kan de nog bli verklighet ändå”.

Nu borde dock den risken minskat betydligt med coronapandemin som ställt allt på ända. I januaripartiernas avtal från förra året står det visserligen att höghastighetsbanorna ska färdigställas. Men vem kan ens till nöds försvara ett sådant pengaslukande lyxprojekt i megaklassen längre, när den bråddjupa krisen kräver fokus på angelägnare prioriteringar?

Miljöpartiet kan. Enligt Expressen (6/5) är det av bottenlåga opinionssiffror pressade regeringspartiet ivrigare än någonsin att komma igång med sin hjärtesatsning. Medan miljarderna ändå sprutar ur statskassan för att hålla Sverige flytande genom pandemieländet, propsar MP på akutfinanisering av höghastighetstågen som ett led i krispolitiken. Det har tydligen gett upphov till en schism i januarikvartetten, eftersom Liberalerna på goda grunder vägrar höra talas om saken.

Men gissningsvis finns det delar av näringslivet som hett åstundar att MP triumferar. Undantaget Stockholms handelskammare, har de andra regionala handelskamrarna som berörs av det planerade höghastighetsnätet lobbat hårt för projektet. Här vankas ju möjlighet till smällfeta statliga kontrakt – vilket företagen sannerligen behöver dessa dagar, kan man tycka.

Men det är skillnad på en krispolitik som ger tillfälligt överlevandsstöd till verksamheter som sedan kan börja skapa värden igen, och en krispolitik som permanent plöjer ner astronomiska summor i en infrastruktursatsning som bara skinnar skattebetalarna utan att ha skuggan av en chans att ge samhället några pengar tillbaka.

Johan Gustafsson ska för övrigt vara varmt välkommen åter till sin hemort Linköping. Han har precis bytt jobb från Slöseriombudsman till regionchef för Svenskt Näringsliv i Östergötland. Det innebär förhoppningsvis ett kännbart avbräck i lobbykampanjen för höghastighetsslöseriet härifrån, i alla fall.

Medborgarna har rätt att få veta!

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 7/5:

”Ingenting, absolut ingenting blir bättre för ett samhälle när man tar bort yttrandefrihet och pressfrihet”, skriver Journalistens chefredaktör Helena Giertta i senaste numret av Journalistförbundets tidning (22/4). Men det är precis vad som sker i land efter land, tvingas hon konstatera: ”Listan över inskränkningar som skylls på coronaviruset är förfärande lång”.

Tyrannier som Kina och Iran är som vanligt värst med att tysta ner, kväva och förhindra en vederhäftig rapportering om pandemin. Men även i demokratier som Indien och Japan undertrycks pressfriheten. Regimen i EU-landet Ungern har tagit convid-19 som förevändning till att införa undantagslagar som i realiteten upphävt både folkstyret och den fria nyhetsförmedlingen.

Allvarligt? Det är bara förnamnet. Ty i kärva tider är den oberoende journalistiken särskilt viktig som kanal för saklig information, kritisk granskning och debatt.

Det internationellt florerande censur- och mörkläggningsviruset gör den lömska coronapandemin än farligare, eftersom människor förvägras möjligheten att bilda sig en korrekt uppfattning om situationen och dra egna slutsatser om hur bra eller dåligt makthavarna sköter krishanteringen.

Makt måste alltid mötas och balanseras av motmakt. I synnerhet när den offentliga apparatens herrar begär vårt förtroende att ta Sverige genom den svåraste samhällsutmaningen sedan andra världskriget. Öppenhet, transparens och ansvarsutkrävande är centralt för en fortsatt fungerande demokrati och medborgarnas rätt att få veta.

Men som avslöjats i flera medier görs nu flagrant våld på detta även i det som ska vara offentlighetsprincipens förlovade land. Sörmlands Nyheter (3-5/5) har exempelvis kunnat rapportera om att svenska kommuner i samverkan med Socialstyrelsen mörkar hur arbetet med coronapandemin går, och undanhåller pressen uppgifter om smittspridningen inom äldreomsorgen (av ”integritetsskäl”, lyder standardursäkten).

Som Corren rapporterat (4-5/5) är Motala och Linköping delaktiga i hemligstämplandet av information om förhållandet för den utsatta seniora riskgruppen på de kommunala äldreboendena.

Agerandet strider mot allt vad lagstiftning och regelverk heter, menar tryckfrihetsexperten Nils Funcke (SVT 3/5) och han påpekar: ”Det primära för myndigheterna idag är ju att vidta åtgärder för att bekämpa den här pandemin och en del i det är att vi har en upplyst allmänhet som vet hur läget ser ut inom bland annat äldrevården”.

Som sagt. Vad blir bättre av en kringskuren press-, yttrande- och meddelarfrihet? Vad blir bättre av att dra folk bakom ljuset? Ingenting. Absolut ingenting.

Där låg ett skimmer över Gunnar Larssons dagar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/5:

Den 29 mars fyllde Gunnar Larsson 80 år, IFK Göteborgs legendariske ordförande under den gyllene epoken när killarna från Kamratgården var odiskutabla kungar och SM-gulden samlades på hög.

Även om jag själv aldrig varit särskilt intresserad av fotboll, var det naturligtvis ytterligt svårt att som uppväxt på västkusten inte påverkas av klubbens sagolika framgångar. I plugget skulle man heja på Blåvitt. Så var det bara.

Stämningen i maj 1982 är omöjligt att glömma. Torbjörn Nilsson, Glenn Strömberg & Co knäckte mot alla odds de västtyska superstjärnorna i Hamburger SV och vann UEFA-cupfinalen med otroliga 4-0. Den historiska triumfen dominerade allt. Det var som hela samhället, åtminstone i Göteborgstrakten där jag bodde, för en vacker stund befann sig ovan molnen i kollektiv eufori. Tänk vad idrotten kan göra, i sina bästa ögonblick.

Kontrasten till stämningsläget denna majmånad 2020 kunde knappast varit skarpare. Den hemska coronapandemin överskuggar allt. Under måndagen rapporterades att viruset skördat ytterligare 90 människoliv i Sverige. Bland dem Gunnar Larsson. Det är för jävligt, för jävligt.

Hur länge ska detta förbannade elände hålla på? Statsminister Löfven – för övrigt partikamrat till Gunnar Larsson som ju också var S-politiker i Göteborg – säger att det inte handlar om veckor, utan om månader vi måste räkna med innan smittan lägger sig.

Men den som nu i praktiken framstår som nationens verklige rorsman, icke-politikern och statsepidemiologen Anders Tegnell, kom med ett mer hårdkokt besked om sjukdomen i söndagens SvD: ”Vi kanske aldrig någonsin blir av med den, eller så dröjer det till vi får vaccin eller liknande. Och vi kommer att få hantera den under lång tid, på det här akuta sättet något år till, tror jag”.

Konsekvenserna av ett sådant utdraget förlopp lär bli brutala på flera plan. Trots den prunkande våren är det snarare en veritabel istid vi går in i. Konjunkturinstitutet larmade nyligen (29/4) om att pandemin slår hårdare mot ekonomin än vad som tidigare antagits.

Enligt deras senaste kalkyl väntas Sveriges BNP minska med i snitt 7 procent under 2020. Det av krisen mörbultade näringslivet hänger flämtande mot repen. Arbetslösheten stiger snabbt, Arbetsförmedlingen spår (4/5) att den är uppe i 11 procent till sommaren. Hur många sitter inte med höga bolån? Kommer de att fortsatta kunna betala, kommer bostadsmarknaden att rasa?

Ja, nog oroas man över sitt jobb, lånen och ekonomin i dessa mörka coronatider. Den fråga som främst gnager inom mig är dock annan. Min pappa är jämnårig med Gunnar Larsson och hittills frisk. Han fyllde 80 den 10 januari, då vi firade honom rejält hemma på västkusten.

Kommer han att finns kvar till sin nästa födelsedag?

Fångad i schackspelets magiska nät

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 4/5:

”Netflix och gin, mina vänner. Bara Netflix och gin kan ta våra stackars hjärnor igenom den här våren”, skriver Johan Hakelius resignerat i Expressen (2/5). Ja, visst blir coronaisoleringen psykiskt påfrestande i längden.

Den gode Hakelius får dock ursäkta. Det finns potentare medel att tillgripa än starksprit och kabel-TV för att rädda skallen från den sociala distanseringens vedermödor.

Låt mig erinra om vad Frans G Bengtsson förkunnar i sin klassiska essäsamling med den dagsaktuellt klingade titeln Sällskap för en eremit (1939): ”Bland alla allvarligt odlade förströelser, som kulturmänniskan under tidernas lopp funnit på för att förläna innehåll åt sin tillvaros tomhet, torde det finnas mycket få, kanske ingen, med sådan alluppslukande attraktion som schackspelet, för dem som en gång råkat in dess magiska nät”.

Skam att säga, måste jag erkänna mina tidigare tvivel på dessa ords riktighet. Men av en slump såg jag häromåret filmen Pawn Sacrifice om det tragiska geniet Bobby Fischer och den berömda VM-matchen mot Boris Spasskij i Reykjavik 1972. En utomordentligt fascinerande historia.

Lättpåverkad som jag är av coola rullar, kunde jag inte låta bli att skaffa mig ett flådigt schackbräde med fina Stauntonpjäser. Tyvärr kom jag aldrig mig för att använda det. Tills nu i den anbefallda coronakarantänen.

Jag och syrran fick plötsligt, i vår ömsesidigt uttråkade tillvaro när tennisen ändå är lagd på is, den ljusa idén att ta ett parti. Hon bor på behörigt avstånd, långväga bort i Malmö. Det är inget hinder. Vi skickar dragen via sms på mobiltelefonen. Och har verkligen smittats kraftigt, inte av convid-19. Utan av det intrikata, överraskande svårbotade schackviruset.

Jag förstår Frans G Bengtsson. Innan han blev känd författare till Röde Orm, misskötte han (enligt egen utsago) sina universitetsstudier i 1910-talets Lund med fanatiskt schackspelande på det legendariska vattenhålet Petri Pumpa. Dråpligt berättar han om den stora katastrofen:

”Världskriget utbröt, om jag minns rätt, en vacker dag medan vi voro i full aktion på detta ställe; ty jag tycker mig komma ihåg den oro som därvid grep oss alla – den enda sorts oro av vilken vi kunde gripas – rörande den då mycket omtalade världsmästerskapsmatchen mellan Lasker och Rubinstein: den skulle kanske nu gå om intet på grund av detta substanslösa bråk mellan icke-schackspelare, – virrpannor av vilka man ju för all del kunde vänta sig vad som helst. Våra farhågor visade sig välgrundade, ty den matchen blev aldrig av.”

En varning bör således utfärdas. Den som ägnar sig åt schack riskerar att bli så biten att allt annat hamnar i bakgrunden. Vilket onekligen känns som en välkommen nåd för sinnet denna sällsamt lugubra vår.

Mörk och dyster är denna vår

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/4:

Vilken katastrofal Valborg det blivit detta år! Coronapandemin fortsätter att hålla världen i ett stryptag och konsekvenserna är fasansfulla. Internationellt har över 3 miljoner smittfall konstaterats och 217 000 människor är avlidna. ”Det är så stora tal att det är svårt att förstå omfattningen”, medgav statsepidemiologen Anders Tegnell under onsdagens pressträff.

Utvecklingen ser inte särskilt ljus ut för Sveriges del heller. Mer än 20 000 smittade och stigande dödstal. Bara i vårt eget län har pandemin skördat 100 människors liv sedan utbrottet började, uppger Region Östergötland.

Folkhälsomyndighetens senaste (29/4) summering för hela nationen: hittills har 2462 människor ryckts bort av covid-19. Skrämmande siffror. Och långt högre än Danmark, Norge och Finland tillsammans. Hos våra nordiska grannländer har antalet avlidna, såväl i absoluta tal som i förhållande till folkmängden, varit mycket lägre (se Expressen 28/4).

Men där valde man också att ha hårdare restriktioner för att skydda sina invånare. Man får verkligen hoppas att Sveriges regering gjort rätt som litat på att Folkhälsomyndighetens liberala strategi blir den framgångsrikaste i långa loppet. Annars kommer nog huvuden att rulla i sällan skådad omfattning från maktens tinnar och torn när denna hemsökelse är förbi.

Redan kan med all deprimerande tydlighet konstateras den svenska beredskapsförmågan mot svåra samhällskriser rustats ned bortom det acceptabla. I slående kontrast till exempelvis Finland har vi inte ansetts behöva något civilförsvar att tala om. Förråden som byggdes upp under kalla kriget, med livsviktig utrustning för bland annat intensivsjukvård, är sedan länge tömda och skingrade.

Hur klokt framstår det idag, tycker ni? Fråga de tidigare S- och M-ledda regeringar som fattade besluten. Ett räfst- och rättarting för detta lättsinniga hasarderande med vår säkerhet vore befogad, om det fanns någon rättvisa.

Men just nu måste vi obönhörligen ta vårt personliga ansvar för att inte spela roulette med varandras liv och hälsa. Sjukvården är tungt belastad som den är och personalen gör ett heroiskt arbete. Bidra inte till en förvärrad smittspridning. Respektera rekommendationerna.

Tyvärr kan varken Valborg eller kung Carl XVI Gustafs födelsedag firas på sedvanligt traditionellt vis. Men det kommer ju fler vårar. Låt oss ta sikte på nästa Valborg, då vi fritt kan samlas kring brasan igen, symboliskt bränna det gamla och tråkiga. Ur askan stiger återfödelsen.