Månadsarkiv: december 2019

Där lokaltidningen dör vissnar demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:

Nyligen utkom Östra Småland med sitt sista nummer, någonsin. Ska vi se detta som varnande tecken i skyn? Trots högkonjunkturen gick 14 av 22 lokaltidningsföretag med förlust förra året, enligt Dagens Media.

Myndigheten för press, radio och TV förkunnar i en rapport att den svenska dagstidningsmarknaden slog ett historisk rekord i ekonomisk kräftgång 2018. Visserligen noterade många tidningar en tillväxt i digitala prenumerationer, men det kompenserade inte bortfallet för den tryckta pappersvarianten och fortsatt sjunkande annonsintäkter.

Det innebär onekligen en sporrande utmaning för i synnerhet den lokala journalistkåren att bevisa sitt värde och vara relevanta för sina läsare. Annars, om det vill sig riktigt illa, kan Sverige stå inför en amerikansk utveckling med stora vita fläckar på den geografiska mediekartan.

Finanskrisen för tio år sedan blev i USA rena sotdöden för nätverket av regionala och lokala tidningar. Vad händer med samhällen som plötsligt står utan professionell journalistisk bevakning? En omedelbar konsekvens är att insynen i och kontrollen av den offentliga verksamheten försämras, politiska och byråkratiska makthavare kan lättare komma undan.

Amerikanska studier pekar exempelvis på att medborgarnas skattepengar används mindre effektivt och förvaltningen blir kostsammare när granskningen från oberoende media upphört. Den som tycker det är viktigt att motverka maktmissbruk och slöseri med allmänna medel har således all anledning att hålla fast vid sin tidning.

Historikern Timothy Snyder menar att lokaljournalistiken är omistlig för den liberala demokratin. I sin bok Vägen till ofrihet – som analyserar våra dagars auktoritära högerpopulistiska våg i Ryssland, Europa och USA – skriver han:

”Där det finns lokaltidningar rör journalistiken händelser som människor ser och intresserar sig för. När lokalpressen försvinner blir nyheterna abstrakta. De blir ett slags underhållning, inte rapportering, om det välbekanta”.

Detta, i kombination med en mediekonsumtion som alltmer domineras av de sociala nätjättarnas känslostyrda uppmärksamhetsekonomi, har gett vulgärnationalistiska krafter ett gyllene tillfälle att sprida en växande anda av samhällelig misstro och etablera ett tillstånd där ”ingenting är sant och allting är möjligt”.

Det är något som Vladimir Putin satt i system för att konsolidera sin makt, öppnade för Donald Trumps segertåg till Vita huset och som även Sverigedemokraterna i vårt eget land rider högt på. Inga har mer att vinna om den seriösa journalistiken marginaliseras till förmån för nätdriven nyhetsunderhållning och politisk Twitter-propaganda.

Följden enligt Snyder: ”Auktoritarismen inställer sig, inte för att människor säger sig vilja ha den utan för att de mister förmågan att skilja mellan fakta och önskningar”.

EU:s ombudsman måste vara pålitligt oberoende

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/12:

Inom kort ska Europaparlamentet rösta om vem som ska bli EU-ombudsman för den kommande femårsperioden. Det kanske inte låter särskilt rafflande, men det handlar om ett viktigt uppdrag i de europeiska folkens tjänst.

Hur viktigt det är har icke minst visat sig genom att det enligt SvD (9/12) finns ett betydande stöd bland EP-ledamöterna för att inte ge Emily O’Reilly fortsatt förtroende.

Hon är en före detta irländsk journalist som varit EU-ombudsman sedan 2013 och kandiderar på nytt. Ombudsmannens roll är att opartiskt granska och utreda missförhållanden inom EU-apparaten, antingen efter klagomål från enskilda personer och organisationer, eller på eget initiativ.

Det arbetet har Emily O’Reilly skött på ett utmärkt vis. Hennes integritet och vilja att gå till botten med oegentligheter kan knappast ifrågasättas. Bland annat har hon kritiserat hemlighetsmakeriet kring lagstiftningsarbetet i det slutna Europeiska rådet.

”Det ligger i allmänhetens intresse att personer som fattar beslut kan ställas till svars och att man kan se hur lagstiftning förhandlas fram”, har hon slagit fast. En demokratisk självklarhet kan tyckas, men uppenbarligen inte i EU.

Emily O’Reilly har även satt fokus på Europaparlamentarikernas kontorspengar. Utöver sitt saftiga arvode på drygt 92 000 kronor i månaden får EP-ledamöterna cirka 48 000 kronor i ersättning varje månad för administrativa kostnader – utan krav på kvitton och dylikt.

EP-ledamöterna är ytterst förtegna om hur dessa pengar används, vilket O’Reilly funnit anmärkningsvärt och det på goda grunder. Kontorspengarna går nämligen inte sällan rakt in på politikernas personliga bankkonton.

Inte konstigt om många EP-ledamöter vill bli av Emily O’Reilly och byta ut henne mot en kvinna från det eget skrået – den tidigare mångårige Europaparlamentarikern Cecilia Wikström.

Liberalerna tvingades peta henne från sin EP-lista i våras, då SVT avslöjat att hon extraknäckte som välbetald styrelseledamot åt bolagen Beijer Alma och Elekta. Som sådan är hon skyldig att alltid se till företagens bästa. Lojalitetskonflikten det innebar mot medborgarna som förtroendevald parlamentariker begrep Wikström inte och fick därför silkesnöret av sitt parti.

Nu är hon hastigt och lustigt åter i ringen som en av favoritkandidaterna till ny EU-ombudsman. ”Diskriminering” kallar Wikström plötsligt sitt gamla krav på att ingen EP-ledamot ska kunna söka O’Reillys jobb utan en treårig karenstid med hänsyn till jävsrisken. Men varför bry sig om denna oblyga kovändning?

Vill Europaparlamentarikerna slippa en obekväm EU-ombudsman som snokar i hur deras kära kontorspengar spenderas torde Cecilia Wikström passa fint. Hon har själv som EP-ledamot vägrat redovisa stålarna.

Vad håller du på med, Ulf Kristersson?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/12:

Jag trodde på Ulf Kristersson. Jag trodde att han menade allvar med att vara den ”vuxne i rummet”. Jag trodde att valet av honom som moderatledare hösten 2017 skulle innebära att borgerlighetens tongivande parti ånyo blev ett kraftcentrum för klassisk liberalkonservativ idépolitik som syftade till att ta Sverige i frihetligare riktning.

Jag trodde uppenbarligen fel.

Socialdemokraterna må vara skamlösa som kohandlar sig till ännu en period vid regeringsmakten i utbyte mot att genomföra ett program vilket i långa stycken är förbluffande liberalt.

Plötsligt lovar Stefan Löfven att sätta flera efterlängtade borgerliga reformer i verket som Alliansen knappt vågade andas om under Fredrik Reinfeldts tid. Exempelvis värnskattens avskaffande (den ryker äntligen vid årsskiftet).

Inte undra på att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ser illrött och rasar. Men att Ulf Kristersson går honom till mötes när det handlar om att stoppa förverkligandet av gamla liberala hjärtefrågor? Skammen vandrar ogenerat hånflabbande på torra land.

När januariavtalet offentliggjordes hotade Sjöstedt med misstroendevotum om regeringen gjorde slag i saken med att införa marknadshyror (i nyproducerade lägenheter) och att modernisera arbetsrätten.

Ingen blev väl förvånad över att det ständigt lika skjutglada SD förklarade sig villigt att haka på. Desto märkligare även M och KD meddelade att de gärna gav Sjöstedt sitt stöd för att sänka regeringen på just dessa punkter! Hur seriöst är det?

Tja, ungefär lika seriöst som att M och KD förra veckan – tillsammans med SD – slöt upp bakom Sjöstedts utslungade misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) som knappt blivit varm i kläderna på sin post.

Förra mandatperioden menade Alliansen – inklusive M och KD – att arbetsförmedlingen hade misslyckats så fullständigt att den inte kunde reformeras i grunden fort nog. Precis den reform som Alliansen krävde är nu Nordmarks ansvar att driva i hamn och då ges borgerligt eldunderstöd till Sjöstedt för att sabotera alltsammans!

Är detta billigt populistiska maktspelande i taktikens träskmarker Ulf Kristerssons idé om förtroendeingivande moderat oppositionspolitik? Den ”vuxne i rummet” går inte bara i trotsig pajkastningsopposition mot sig själv på viktiga sakområden.

Han lierar sig med V och SD, två riksdagspartier på var sin sida ytterkanterna, sprungna ur 1900-talets värsta kollektivistiska förtryckarideologier, vars visioner om samhället ligger ljusår från det liberalt frihetsorienterade Sverige som brukat vara Moderaternas målsättning och kännemärke. Hur ska detta sluta?

Jag börjar bli rädd för att Ulf Kristersson kommer att gå till den moderata partiledarhistorien som Yngve Holmbergs överman i att lyckas sämst med sin uppgift.

Gängbrottsligheten är Åkessons vinstlott

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:

Det är förstås en oerhörd händelse. Skottlossning vid en nattklubb i centrala Norrköping, kulregn i en helt öppen stadsmiljö och två män mördade i vad som misstänks vara en uppgörelse inom den kriminella MC-gängsvärlden.

Det råa dubbelmordet natten mot torsdagen kunde varit som hämtat ur filmer vi sett om gangsterväldets Chicago på 1920-talet, men det är Östergötland 2019. Slående var kommentaren från en förbipasserande kvinna morgonen efter dådet, som till NT:s reportrar på området kring brottsplatsen sa: ”Konstigt nog blir man inte förvånad längre, det skjuts varje dag i Sverige nu”.

Orden speglar sannolikt en tämligen spridd känsla hos kategorin vanligt hederligt folk. Avtrubbningen börjar sätta in. Det oerhörda blir normaliserat. I samma veva tilltar – föga förvånande – misstron mot det politiska etablissemanget som låtit det ske, vilket fått en raskt ökande skara väljare att vända sig till SD som aldrig haft en sådan tacksam skördetid som denna höst.

Konsekvent har SD kopplat ihop brottsutvecklingen (liksom valfritt samhällsproblem på menyn) med ”massinvandringen” och gisslat övriga partier för att närmast landsförrädiskt blundat för denna ”sanning”. Varje skjutning, varje sprängning, som flashar förbi i mediernas nyhetsrapportering ter sig likt en bekräftelse på SD:s envist kolporterade budskap.

Och det katastrofala bemötandet från såväl Stefan Löfven (S) som Ulf Kristersson (M) snarast understryker den verklighetsbild Jimmy Åkesson målar upp. ”Vi såg inte det här komma”, påstod Löfven fåraktigt om den grova våldsvågen i en herostratiskt ryktbar magplask-intervju i SVT:s Agenda (17/11). Bättre valarbetare än en statsminister som ger intryck av usel koll, naivitet och förlorat grepp om sakernas tillstånd kan väl inte SD få.

Kort därpå (19/11) gjorde Kristersson ett opportunistiskt utspel på Facebook som vi idag förstår var en ouvertyr till denna veckas samarbetsförlovning mellan honom och Åkesson. Moderatledaren bad om ”förbehållslös ursäkt” för i den mån hans parti ”smädat” och ”frusit ut” alla röster som vågat peka på problemen kring exempelvis gängkriminaliteten – med tydlig underförstådd adress till kritikerna av de senaste årens ”massinvandring”.

De flesta invandrare är dock inte kriminella. De flesta ”ursvenskar” är det inte heller. Orsakerna till gängvåldets utbredning är komplexa. Forskare, polis och myndigheter har länge varnat, faktiskt i decennier, för vilken situation som varit under uppsegling. Den styrande partipolitiska klassen har emellertid varit svaga med att agera och därmed sänkt sitt eget förtroende.

Det har blivit SD:s vinstlott till normalisering från sina rötter i den brunsvarta främlingsfientliga myllan. Nu är det Åkesson som åtnjuter trovärdigheten, problemformuleringsprivilegiet och de växande opinionssympatierna. Det är också oerhört. Men knappast överraskande.

Varför hörsammades aldrig Finn Bengtsson?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:

Misslyckandet är uppenbart. Den offentliga sjukvårdsapparaten i Östergötland dras med stora ekonomiska underskott och växande patientköer. Den styrande fyrpartikoalitionen i regionen (S, MP, C och L) höjer därför skatten med 85 öre från årsskiftet. Och den borgerliga oppositionen (M och KD) sträcker vapen. ”Vi finner oss i beslutet”, meddelade det moderata regionrådet Marie Morell nyligen.

Men hennes partikollega Finn Bengtsson vägrar finna sig. Han vill inte förknippas med ett politikerkollektiv som parerar sina tillkortakommanden genom att gräva ännu djupare i medborgarnas plånböcker. Istället väljer han, som Corren kunde rapportera om i tisdags, att lämna sitt uppdrag som ledamot i regionfullmäktige.

Det är beklagligt att Moderaterna förlorar en sådan kompetent, klok och fritänkande kraft som Finn Bengtsson i det politiska arbetet. Samtidigt är avhoppet förståeligt. Att fortsätta ösa in pengar i ökande mängder kan omöjligen vara en försvarlig lösning, när grundproblemet är den dysfunktionella sjukvårdsorganisationen som sådan.

Det vet Finn Bengtsson bättre än många andra i debatten. Själv tillhör han ju inte bara som överläkare och professor den yrkesutövande professionen med kvalificerade insikter i den dagliga verksamheten. Han har också som tidigare M-riksdagsman envist drivit frågan om nödvändigheten av en djupgående strukturell reformering av det svenska sjukvårdssystemet.

För mer än tio år sedan studerade han den holländska modellen på nära håll, förordade att Sverige borde följa exemplet och skrota de lika ineffektiva, ojämlikt drabbande som kroniskt kostnadskrävande landstingsreviren (idag omdöpta till regioner). Det var framsynt och riktigt.

Sjukvården i Nederländerna brukar nu regelmässigt, tillsammans med Schweiz, rankas som Europas bästa. I korthet är systemen i båda dessa länder baserade på obligatoriska privata försäkringar, där konkurrens råder mellan såväl försäkringsgivare som vårdutförare och staten tar ansvar för särskilt behövande. Ingen riskerar att ställas utanför och den eviga svenska sjukvårdssjukan – bristen på tillgänglighet – är ett okänt fenomen.

Gång på gång väckte Finn Bengtsson motioner i riksdagen och på moderata partistämmor om en förändring enligt holländskt och schweiziskt mönster. Resultatet blev ständiga avslag, år efter år. Kanske var det för mycket begärt att den politiska klassen i landstingen/regionerna skulle acceptera att avskaffa sig själva, även om det vore till patienternas fromma…

Men denna höst har faktiskt röster höjts inom Moderaterna, bland annat från MUF och finanslandstingsrådet Irene Svenonius i Stockholm, att tanken ändå inte är så dum. Sent börjar syndaren långsamt vakna, tydligen. Varför partiet inte kunde lyssna på Finn Bengtsson från början är dock svårbegripligt. Då hade måhända det skattehöjande sorgebarnet Region Östergötland redan varit ur världen.