En stunds koppla av med ABBA, ett gammalt gediget pussel från Kärnan med 200 rejäla träbitar som ligger härligt i handen. Inte överdrivet komplicerat, men kul och det är ju huvudsaken.
Pussel och pop!
Svara
Månadsarkiv: november 2019
Skyttedal har helt rätt om höghastighetstågen
Skrivit i Corren 11/11:
Rent ut sagt brutala. Det var Sara Skyttedals dräpande ord om investeringskostnaderna för höghastighetstågen under debatten på KD:s riksting i helgen. Hon företrädde partistyrelsen som yrkade på en omsvängning i frågan om detta politiska sorgebarn.
Och omsvängning i KD-församlingen blev det. Den tidigare tummen upp för jätteprojektet vändes neråt. Sakligt sett en riktig dom. Sara Skyttedal slog huvudet på spiken. Det går knappast att karaktärisera investeringskostnaderna som något annat än just brutala. 230 miljarder kronor är den officiellt presenterade notan, svindlande bara den.
Ändå tyder mycket på en glädjekalkyl. Mötet med den krassa verkligheten lär göra budgeten till ett svart hål i monsterklass som suger åt sig skattepengar i högre hastighet än aldrig så snabba tåg.
Inkluderat lokala följdinvesteringar som nya stationshus (exempelvis i Linköping) och andra fördyrande kringkostnader, uppskattar Stockholms Handelskammare att en mer realistisk nota kommer att landa på runt 400 miljarder kronor, kanske så högt som 500 miljarder!
I det ljuset tycks Trafikverkets beräkning av den samhällsekonomiska förlusten – 75 bortkastade öre för varje satsad krona – som försiktigt tilltagen. Sverige är trots allt ingen tätbefolkad kontinent. Även om tåg i sig är populära, saknas tillräckligt resandeunderlag på längre sträckor för att göra ett splitternytt nationellt höghastighetsnät rationellt motiverat.
Dessutom riskerar vi att superinvestera i ett transportsystem som knappat hinner bli färdigt innan det är föråldrat. Runt hörnet väntar självkörande elektriska bilar på vägarna och eldriva flygplan på himlen mellan städerna. Hur revolutionerande känns då höghastighetstågen i jämförelse, som baseras på en tungfotad (om än trevlig) tekniklösning från 1800-talet?
Dock. Oavsett vad man är kritiker eller anhängare av projektet är det nog lika lätt att förbluffas över snurrigheten i den politiska hanteringen. Vilka besked gäller egentligen från maktens boningar och hur ska man få en chans att bli klok på förhandlingsprocessen?
Okej att KD bytt fot om höghastighetstågen. Men kolla Moderaterna som först sagt nej, sedan ja och därefter nej igen. Eller Liberalerna som sagt ja, nej, ånyo ja och nu intagit en slags limboposition.
Det ställer i vidare perspektiv ett principiellt frågetecken om de svenska riksdagspartierna är beslutsfähiga och går att lita på i större satsningar som kräver bred enighet och uthållighet över mandatperioderna. Nästa gång kan det ju röra något vettigt.
Canal Boat Scene
Från King Classic Collection och det första pussel på 1000 bitar som jag lagt. Riktigt klurigt faktiskt. Men desto skönare känsla när det nu är färdigt.
Hurra för Magdalena Andersson!
Skrivit i Corren 7/11:
Magdalena Andersson (S) står på sig. Hon vill inte längre kännas vid sin tidigare inkarnation som oppositionspolitiker, då hon utmanade finansminister Anders Borg (M) i tävlingen om vem som tog överskottsmålet på blodigast allvar.
Andersson vann och blev finansminister själv. Bara för att sedan, ett halvår efter valet 2014, vända på klacken och förklara att överskottsmålet borde avskaffas. Att den ståndpunkten gäller än låter hon nu förstå genom att ånyo plädera emot sin egen gamla dogmatiska retorik från förr.
Magdalena Andersson är därmed det levande beviset på att det finns hopp om politiken. Man behöver inte fasta i söndertuggade ideologiska teser, man kan börja tänka själv, bli klokare och ändra åsikt utan att skämmas – även om man är en aktiv partist.
Ty i principfrågan har Magdalena Andersson naturligtvis rätt. Överskottsmålet i statsbudgeten har tjänat ut. Det påpekade nationalekonomen Assar Lindbeck redan 2008.
Det var han som under 90-talskrisen var arkitekten bakom överskottsmålet som ett tillfälligt medel att få bukt med den galopperande statsskulden, som på den tiden motsvarade närmare 75 procent av BNP.
Det fungerade utmärkt. Åren strax efter millennieskiftet var statsskulden hanterbar igen: omkring 45 procent av BNP. Mission accomplished. Men för Perssons och Reinfeldts regeringar var inte överskottsmålet längre ett medel avsett att lösa ett specifikt problem. Det hade i deras värld förvandlats till ett mål i sig, absurt nog. Nivån har det dock ruckats på.
Ursprungligen var överskottsmålet satt till 2 procent av BNP över en så kallad konjunkturcykel, men justerades snart till 1 procent och är från 2016 reducerat till en tredjedels procent av BNP. Alltid något. Men det betyder, annorlunda uttryckt, att svenska medborgare fortsätter att överbeskattas – bara detta år med 16 miljarder kronor i vad som de facto blivit ett kollektivt statligt tvångssparande.
Det går inte att rationellt försvara. Statsskulden är idag den lägsta på över 40 år och ligger bekvämt på cirka 25 procent av BNP. Från borgerligt håll finns därför ingen begriplig anledning till att kritisera Magdalena Andersson för att hon vill ersätta överskottsmålet med ett balansmål i budgeten.
En annan sak är vad S-finansministern vill få loss den omotiverat insamlade pengahögen till. Givetvis är hon sugen på att spendera rubbet för regeringens räkning. Det borde en borgerlighet värd namnet däremot vägra acceptera och istället kräva att överskottsmiljarderna gick tillbaka till det pungslagna svenska folket i form av sänkt skatt. Någon rättvisa måste det ändå vara.
Vem hade inte ledsnat på att vara LO-bas?
Skrivit i Corren 6/11:
Vilken prominent figur inom den svenska politiska klassen skulle du kunna tänka dig att hamna bredvid på en kräftskiva utan att behöva riskera att ha tråkigt? Jag hade chansat på Carl Bildt.
Men ett säkrare kort vore nog Karl-Petter Thorwaldsson, ärligt talat. Han har alltid varit en glad lax, folkligt frejdig med en varm och sympatisk framtoning, är som person lätt att tycka om.
När Karl-Petter Thorwaldsson nu avviserar sin kommande avgång som LO-ordförande är han också befriande öppet mänsklig om skälen.
Åtta år i uppdraget får räcka. Han tycker att han börjar blekna som opinionsbildare, känner en trötthet på sig själv och sin roll.
”Varje dag när man vaknar så tänker man på att man är LO-ordförande. Varje gång man går och lägger sig så tänker man på att man är LO-ordförande. Däremellan ägnar man i princip hela dagarna åt att fundera på sitt arbete och det tar en jävla tid av ens hjärna” (SR 5/11).
Det är uppriktigt sagt, vilket hedrar honom. Det är krävande på toppen och förståeligt om Thorwaldsson istället vill gå och fiska ett tag. Särskilt som LO numera är en starkt gnisslande maktapparat på reträtt.
Ett tecken är att Karl-Petter Thorwaldsson misslyckats att hålla samman LO inför avtalsrörelsen, Pappers och Kommunal har valt att förhandla själva. Men det är en bagatell jämfört med den hotande existentiella kris för LO:s fackligt-politiska samverkan med S som Thorwaldsson haft att hantera. Relationen mellan arbetarrörelsens luggslitna gamla tvillingpar är på väg att slitas itu.
Genom januariavtalet har S bundits till omfattande liberaliseringar, bra för Sverige men ett beskt piller för LO som varken gillar skattesänkningar i allmänhet eller en reformering av arbetsrätten i synnerhet. Det gör knappast Stefan Löfven heller, dock är han ju nödd och tvungen för att kunna behålla statsministerposten.
Thorwaldsson har högljutt påstått sig föredra nyval framför att rucka på den heliga kon LAS, men lämnats likt en ropande röst i öknen av partiet han dessutom sitter i det verkställande utskottet för.
Samtidigt har han varit oförmögen att stoppa det politiska blodflödet bland sina egna medlemmar som överger S i allt raskare takt. Andelen SD-sympatisörer är enligt Sifo idag större inom LO-leden än den stadigt krympande socialdemokratiska stödtruppen.
Thorwaldssons svar är att vilset vädja om att bli bästis och bundis med de reformerade kommunisterna i Vänsterpartiet, vars inflytande i den fackliga rörelsen LO traditionellt bekämpat! Vilken soppa. Inte konstigt att han är less på alltihop och längtar efter roligare saker i livet än att administrera LO:s sönderfall.
Sverige är nu i explosiv världsklass
Skrivit i Corren 5/11:
Vågen av hänsynslösa sprängattentat fortsätter och har nått en sådan omfattning att Sverige hamnat på världskartan. Den explosivt accelererande våldsspiralen som drabbar oss har ingen sett maken till bland jämförbara västerländska samhällen under fredstida förhållanden.
”Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner eller länder med en lång historia av terrorism för att hitta en motsvarighet”, säger kriminologen Amir Rostami (DN 4/11). Antalet sprängningar, senast tre stycken ytterligare i Malmö den gångna helgen, har blivit så många att dåden fått karaktär av ett normaliserat inslag i den svenska nyhetsrapporteringen.
Det är en skrämmande utveckling. Med de två sprängningar som skakade Linköping i somras vet vi, direkt och konkret, vilken fasa varje ny svart rubrik innebär. Att smällande bomber kommit att tillhöra den svenska vardagsverkligheten betyder mer eller mindre att de kriminella gängen håller samhället som gisslan.
Hur vi hamnat i en sådan bisarr, oacceptabel och internationellt sett unik situation kan tyckas svårt att förstå. Det är ett gigantiskt misslyckande för rättsstaten, det är ett svidande underbetyg för den styrande politiska klassen.
Och det är vanliga medborgare som tvingas betala det tyngsta priset när våldsmonopolet rämnar. I dess ruiner har de kriminella gängen kunnat ägna sig åt en privat kapprustning. Medlemmarna har triggat varandra till en allt samvetslösare brutalitetsnivå i sina uppgörelser, som inte sällan rör kontrollen över den extremt lönsamma illegala knarkhandeln.
Vilka sanktioner har gänget mött? Få skjutningar och ännu färre sprängningar klaras upp. Gängmedlemmarna kan i det närmaste härja riskfritt från lagens långa förtvinade arm. Resultatet är att det grova våldet bitit sig fast, och blivit så utbrett, att man snart måste börja gradera det som systemhotande.
Det blir inte bättre av att politikerna panikartat sprutar ur sig ogenomtänkta förslag till åtgärder som antingen har klena effekter (hårdare straff) eller raserar rättssäkerheten (anonyma vittnen). Ska man knäcka de kriminella gängen behövs snarare vad vi saknar idag: ”en fungerande organisation av poliser, åklagare och andra myndighetsföreträdare”, menar kriminologen Leif GW Persson (Expressen 22/9).
Specialrekrytera några hundra personer i en styrka öronmärkt för uppdraget. Övervaka, spana, utred. Problemet kommer då att kunna halveras de närmaste åren. ”Inom ramen för gällande lagstiftning och till en kostnad av ett par hundra miljoner”, enligt GW. Men att få ordning på den notoriskt dysfunktionella polisen är förstås lättare sagt än gjort.
Allhelgonahelg
Wämö kyrkogård i Karlskrona. Samling kring Rosbergs från Långö. Vi hedrar minnet av mamma Inger, morfar Anders och mormor Elsa med ljus, blommor och som sig bör: jazz (de är ju coola katter).
Clifford Brown – Dial ”B” for Beauty
Sverige skulle lyssnat bättre på Per Ahlmark
Skrivit i Corren 1/11:
När liberalen Per Ahlmark 2003 skrev ett nytt förord till Vänstern och tyranniet, en av 90-talets viktigaste svenska böcker och som gjorde upp med kommunismens medlöpare, underströk han att det öppna demokratiska samhället åter måste rusta sig till kamp.
Med den internationella terrorismen och 11-septemberattackerna 2001 stod vi inför ett förnyat hot av civilisatoriska dimensioner. ”Den tredje totalitära världsåskådningen under de senaste hundra åren har nu trätt fram med kraft och tydlighet. Efter kommunismen och nazismen ser vi hur den islamska fundamentalismen ställer liknande krav på oss. Vi ska anpassa oss till dess anspråk som inte medger invändningar, pluralism eller kompromisser”, varnade Ahlmark.
De radikala islamisterna ryggar inte för ohämmat våld, målet är erövring och utplåning av deras fiender. ”Liksom nationalsocialismen och kommunismen har de sina heliga texter som ska tolkas bokstavligt. De tre ideologierna har alla sina utopier, kräver alla att få styra världen och är alla inställda på folkmord. De föraktar frihet, avvisar demokrati och hatar judarna (men delvis på olika sätt)”.
Hur rätt hade han inte. Barbariets profeter kan skifta förklädnader och språkbruk. I grunden är det bara varianter av samma gamla onda frälsningslära av blod, död och brutalt förtryck som de representerar.
Om vi i Sverige lyssnat bättre på Per Ahlmark redan då, 2003, skulle möjligen förståelsen av allvaret i den islamistiska utmaningen varit mera utbredd och beredskapen större. Dessvärre måste man konstatera att det officiella svaret länge präglades av naivitet, bristande kunskap och yrvaket fumliga åtgärder.
Vi har heller inte undgått att bli drabbade av dödlig islamistisk terror. IS-sympatisören Rakhmat Akilov, mannen bakom det hemska terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017, skulle aldrig fått uppehålla sig här. Trots avslag på sin asylansökan, trots att han fanns på Säpos radarskärm, lyckades han i flera år hålla sig undan tills det var för sent.
Antalet våldsbesatta islamistiska extremister i Sverige har ökat från några hundra till tusentals sedan 2010. I EU har vi, näst Belgien, varit den mest omfattande exportören av IS-krigare till Mellanöstern. IS-kalifatet där är idag söndersmulat och dess portalfigur Abu Bakr al-Baghdadi död. Det är också al-Qaidaledaren Usama bin Ladin sedan 2011. Den giftiga ideologin är ingalunda oskadliggjord för det.
Sex islamistiska hatpredikande imamer som Säpo tagit i förvar har nu regeringen beslutat ska förpassas ur riket, men det är osäkert om utvisningarna kan verkställas. Hur många har de hunnit radikalisera? Hur många fler står på tur att sprida deras avskyvärda budskap? Med etablerandet av islamismens nätverk i Sverige lär vi få brottas med obehagliga frågor som dessa en lång tid framöver.
Alla är inte Cornelis Vreeswijk
Skrivit i Corren 31/10:
Medborgare! Cornelis Vreeswijk använde alltid det ordet när han tilltalade sin publik. Höviskt, uppfordrande, inte utan en stänk av ironi i tonfallet. Medborgare! En andlig sådan var polarn’ Cornelis utan tvekan, men formellt sett? Nej.
Vår störste vispoet sedan Carl Michael Bellman hade aldrig något registrerat svenskt medborgarskap. Han lär en gång mitt i karriären gjort ett försök hos myndigheterna. Det gick illa.
Ett fyrkantigt intyg krävdes nämligen på att Cornelis Vreeswijk behärskade svenska språket. Byråkratin godtog inte den folkkäre trubadurens hänvisning till sin rika produktion på ärans och hjältarnas tungomål. Mäster Cee förblev sitt holländska pass trogen livet ut.
Medborgare! Sug på den historien medan ni funderar på punkt 41 i januariavtalet mellan den rödgröna regeringen och dess bägge borgerliga samarbetspartier.
Där förkunnas att prov i svenska ska återinföras som krav för medborgarskap i vårt avlånga konungarike. Även prov i samhällskunskap ska avkrävas – såvida inte den nu av regeringen tillsatta utredningen når en annan slutsats i dessa frågor. Bör den det, medborgare?
Exemplet Vreeswijk används ibland för att driva gäck med språkkravet som främst varit Liberalernas skötebarn sedan partiet lanserade det till visst rabalder inför valet 2002. Men hur många människor är ett klockrent språkligt och konstnärligt geni som Cornelis?
När han kom hit från Nederländerna som tolvåring strax efter andra världskriget var Sverige också ett annorlunda land än 2000-talets, tryckande homogent, invandrare fanns knappt.
Den unge Cornelis bestämde sig för att erövra språket så fort som möjligt, inkörsporten blev serietidningen Fantomen. Sedan satt han på biblioteket varje dag, slukade svenska diktare som Ivar-Lo, Ferlin, Ekelöf och Bellman på löpande band. Handen på hjärtat, alla medborgare av ursvensk folkstam. Är det en lektyr som ens ni dagligdags längre självmant konsumerar?
Från forskarhåll råder stark skepsis mot ett återinfört språkkrav. Vetenskapliga belägg för att det skulle gynna inlärning saknas, menar experterna. Må så vara.
För integrationen i dagens mångkulturella, etniskt pluralistiska Sverige är snarare möjligheterna att snabbt komma i arbete den avgörande faktorn. I jämförelse förefaller språk- och samhällskunskapstester vara rituella utanpåverk. Är de därför helt meningslösa?
USA, en nation byggd på invandring från jordens alla hörn, har tester för medborgarskap som är väldigt enkla. Att kunna en handfull engelska ord, nämna några amerikanska presidenter och helgdagar räcker. Poängen är symbolisk, att markera betydelsen av tillhörighet i den nya samhällsgemenskapen. Värdet av detta bör nog inte underskattas. Eller vad tror ni, medborgare?
Christian Dahlgrens Blogg 