Månadsarkiv: september 2019

Hur tondöv får man bli?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/9:

Benjamin Franklin, den amerikanske statsmannen och frihetskämpen, satte i ett av sina många inspirerade ögonblick fingret på människans existentiella öde: ”Det finns ingenting som är säkert i denna värld, utom döden och skatten”.

Ack, ja. Och hur särskilt svidande sanna klingar inte dessa ord när vi i suckande vanmakt står vid macken och tankar bilen? Ty lika givet som att liemannen obevekligen tar måttet på oss alla och i det tysta redan syr vår kostym (för att tala med Tomas Tranströmer), lika givet är det uppenbarligen att drivmedelsskatterna ständigt ska kosta oss skjortan.

Den respit som M/KD-budgeten, salig i åminnelse, gav oss är förbi. Nu kommer S/MP-regeringen, med sina bägge samarbetspartier C och L, att dra igång den automatiserade indexbaserade överuppräkningen igen.

Det är en makalös politisk manick egentligen, i realiteten en faktiskt fungerande perpetuum mobile som uppfanns förra mandatperioden. Ingen ny beslutsenergi från riksdagen behöver tillföras, maskineriet är helt självgående och kan i princip ticka på för evigt.

Politik är verkligen det möjligas konst. Såvida ingen ingriper, kan den årliga höjningen av drivmedelsskatten efter konsumentprisindex plus två procent fortsätta tills bensin- och dieselpriset gör att bara inkomsttagare i Joakim von Ankas division har råd att köra vanlig bil.

Men för att kompensera för den återstartade överindexeringen låter regeringen meddela att drivmedelsskatterna samtidigt också sänks, vilket påstås neutralisera effekten. Dessutom kommer det bli en ökad inblandning av biobränslen.

Summa summarum av detta reptrick blir ändå att Sveriges bilister efter årsskiftet tvingas betala runt 15 öre mer per liter bensin och drygt 10 öre mer för dieseln. Typiskt, va?

Det mest bekymmersamma är kanske inte den enskilda höjningen i sig, utan snarare den politiska signalen. Bilismen är redan kraftigt överbeskattad långt bortom vad som i grunden är miljömässigt och samhällsekonomiskt motiverat.

Särskilt bland invånarna på landsbygden, där bilberoendet är som störst, finns ett växande missnöje med ett politiskt storstadsetablissemang som man upplever inte förstår, eller inte bryr sig om, deras situation.

Att spä på dessa känslor genom att trissa upp bensinpriset ytterligare, ger dessvärre intryck av en illavarslande tondövhet från regeringspartiernas sida.

Mer glans åt demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/9:

Det är något lite fattigt och aningen blekt över riksdagens högtidliga öppnande, om man minns hur det var förr (eller råkat se gamla klipp på Youtube).

Fram till 1974 samlades folkets valda ombud i rikssalen på Stockholms slott till det suggestiva, taktfasta trampet av Karl XI:s drabanter och med kungen i prålig utstyrsel sittande på drottning Kristinas silvertron.

Det var glans och festivitas, en kring det fria svenska statsskicket verkligt vördnadsbjudande ceremoni. Så länge vi ändå har den konstitutionella monarkin kvar – och bekostar hovet med skattemedel – varför inte kräva full valuta för apparaten och låta den tjäna riksdagen med maximal förhöjande historisk prakt?

Ska kungen i egenskap av nationens statschef öppna riksmötet, kan han väl lika gärna göra jobbet ordentligt.

En återgång till den traditionella ordningen, eller en lätt modifierad variant därav, hade troligen ökat allmänhetens intresse för riksdagen och gjort dess öppnande till en omsusad händelse i klass med, tja, den årliga Nobelfesten. Det vore vår demokrati, och det viktiga arbetet i rikets högsta organ för offentlig makt, definitivt värd.

I sin regeringsförklaring påminde Stefan Löfven om att Sverige firar hundra år som demokrati under denna mandatperiod. ”Demokratin vi ärvde av tidigare generationer ska vara starkare när vi lämnar den vidare”, sa statsministern.

Man bör nog inte i det sammanhanget underskatta ceremoniernas respektingivande betydelse för att trygga ett fortsatt vitalt och brett förankrat folkstyre, oavsett ideologiska konjunkturer.

Vi står nu också inför en omvälvande politisk period. Nya block är under formering som helt ritar om förutsättningarna i partilandskapet. Borgerligheten är sprängd, men det är även vänstern.

S/MP-regeringen ska i långa stycken föra en liberal reformpolitik i samarbete med Centern och Liberalerna. Kommer detta resonemangsäktenskap att överleva kompromissernas prövningar och utvecklas till något fastare?

Moderaterna och Kristdemokraterna är å sin sida på väg mot ett allt oblygare närmande till SD och vad blir frukten av detta? Som mönstret artar sig idag, är det inte osannolikt att valet 2022 blir ett nervigt slag mellan en liberalt orienterad mitten/vänster och en konservativt/auktoritärt färgad höger.

I vilket fall lär det vara ett spännande riksdagsår som väntar oss.

Utan ansvar i Jemen?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/9:

”Det lyckliga Arabien” kallades Jemen en gång i tiden. Idag är det helvetet på jorden, skådeplats för världens just nu värsta humanitära katastrof.

Jemen är sedan flera år sönderslitet av ett brutalt, cyniskt och komplext krig som i grunden är uttryck för en regional maktkamp mellan de bägge intervenerade ärkerivalerna Iran och Saudiarabien.

Hittills beräknas kriget skördat omkring 60 000 dödsoffer. Över 20 miljoner av Jemens knappt 30 miljoner invånare är i desperat behov av humanitär hjälp för att klara livhanken.

Det råder skriande brist på mat, rent vatten, mediciner och bränsle. Hot om utbredd svält är överhängande, sjukdomar som kolera och difteri sprider sig.

Kriget bedrivs fullständigt hänsynslöst med upprepade attacker mot civila mål, bland annat bombas sjukhus, ambulanser och bostäder. FN:s krigsbrottsutredare konstaterade i en väldokumenterad rapport förra veckan att de stridande partnerna gjort sig skyldiga till horribla övergrepp i form av mord, tortyr och sexuellt våld.

Sverige har i sammanhanget spelat en märklig tvetydig roll. Regeringen har dels försökt bidra till att stoppa kriget genom att låta vårt land stå värd för FN:s fredssamtal.

Men har samtidigt vänt bort blicken från den svenska vapenexporten som bidragit till att hålla Jemenkriget igång. När SVT i december förra året konfronterade utrikesminister Margot Wallström och justitieminister Morgan Johansson i frågan, var ingen av dem pigga på att alls tala om saken.

Den moraliska stormakten – som Sverige sedan gammalt gärna vill framställa sig som – har uppenbarligen sina mörka fläckar.

Nu riktar Amnesty International svidande kritik mot en rad ledande företag inom den internationella vapenindustrin. De gör inte tillräckligt för att hindra att deras produkter används i kränkningar av mänskliga rättigheter, menar Amnesty.

Ett av företagen på de anklagades bänk är Saab, som levererat militärt materiel till Saudiarabien och dess i Jemen allierade krigsförbrytare Förenade Arabemiraten. Att radarsystem från Saab använts i Jemenkriget är tyvärr ett obestridligt faktum.

Men Saabs kommunikationsdirektör Sebastian Carlsson tvår likt Pontius Pilatus sina händer.

Staten har ju gett tillstånd för vapenexporten. Staten är bättre på att göra bedömningar kring mänskliga rättigheter. Att kräva att ett enskilt företag som Saab skulle kunna bygga upp en egen analyskapacitet på detta område är ”inte realistiskt”, hävdar han (SVT 9/9).

Men andra ord ska vi alltså tro att en avancerad, högteknologisk försvarskoncern som Saab är oförmöget att själva förstå vad som händer i Jemen, till skillnad från vilken hyfsat informerad nyhetskonsument som helst.

Har bara staten gett grönt ljus är det fritt fram att sälja militära produkter till kriminella förtryckarregimer med gedigna krigs- och människorättsbrott på meritlistan.

Flykten från det egna ansvaret är i Saabs fall ovärdigt och minst sagt beklämmande. Att regering och riksdag skamligt ser genom fingrarna med hanteringen kan omöjligen tas som en godtagbar ursäkt.

Sätt punkt för Palme

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:

Imorgon tisdag börjar officiellt höstterminen i svensk politik med riksmötets öppnande. Det kan bli spännande, då statsminister Stefan Löfven inför riksdagen väntas tillkännage två ersättande förmågor i regeringskretsen.

Sedan tidigare är det klart att arbetsmarknadsdepartementet behöver en ny chef, när Ylva Johansson ska överta Cecilia Malmströms position som svensk EU-kommissionär i Bryssel. Och med fredagens besked att Margot Wallström lämnar Arvfurstens palats – av familjeskäl, enligt hennes egen utsago – har det även uppstått en vakans att fylla på utrikesministerposten.

Att Ylva Johansson packar väskan är logiskt. Hon har suttit som arbetsmarknadsminister i fem år. När nu arbetsmarknadspolitiken står inför en liberaliserande omstöpning som följd av januariavtalet, är det rimligt med en ny och fräschare kraft på Johanssons gamla ansvarsområde.

Lika logiskt är att Wallström gör sorti efter sina fem år på UD. Förr var hon ansedd som en socialdemokratisk förnyare. När Löfven i oktober 2014 utsåg henne till utrikesminister blev det istället som en reinkarnerad Olof Palme gjort comeback.

Wallströms uppvisningar i traditionalistisk plakatpolitik kanske fick S-nostalgikerna att drömma sig åter till det radikala 70-talet, men tjänade knappast det moderna Sverige särskilt väl.

I en blandning av blåögd naivism och moralisk rättfärdighet ville Wallströms UD bifalla FN:s utopiska konvention om globalt förbud mot kärnvapen. Att kärnvapenavskräckning är grundbulten i Natos försvarsstrategi – som även Sverige genom sitt nära samarbete med västalliansen är helt beroende av – brydde sig inte Wallström om.

Tvärtom läxade hon ilsket upp Nato som varnade för de säkerhetspolitiska konsekvenserna av Sveriges demonstrativa särlinje, och hamnade på kollisionskurs med försvarsminister Peter Hultqvist som under hotet från Ryssland fört vårt land djupare in i Natolägret än någonsin.

Inte heller EU verkade Wallström överdrivet intresserad av. Hon gav tusan i unionens gemensamma utrikespolitiska linje för att Sverige skulle erkänna Palestina som självständig stat, trots att en sådan stat inte existerar och inte kan existera förrän israeler och palestinier gjort upp vid förhandlingsbordet.

I Mellanösterns enda existerande demokrati lyckades däremot Wallström vinna erkännande som så Israelfientlig att hon förklarades som persona non grata. Men FN gillade Wallström varmt.

Hon tycktes vilja prioritera denna organisation som Sverige centrala forum för främjande av fred och säkerhet i världen. Till vilken nytta?

FN är mest en diplomatisk samtalsklubb som varken gör principiell åtskillnad mellan demokratier och tyrannier, eller spelar någon nämnvärd roll i vår tids mest brännande konflikter.

Margot Wallströms främsta insats som utrikesminister är att hon pedagogiskt visade det fåfängt olyckliga i att försöka väcka den antikverade Palme-andan till liv igen. Nu är det dags att sätta punkt för detta återfallsexperiment och gå vidare med någon som är mer lyhörd för samtidens realiteter.

Ännu en biståndsskandal

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:

Inga-Britt Ahlenius ryggar som vanligt inte från att uttrycka den ofiltrerade sanningen: ”Det är fullständigt parodiskt och naivt, man blir helt galen när man hör det. Noll koll!”.

Varje skattebetalande svensk medborgare har skäl att instämma. Kritiken som den orädda tidigare chefen för Riksrevisionen och FN:s internrevision riktar mot Sida i Aftonbladet (2/9) kan inte kallas annat än förintande.

”Det är ju verkligen en fars på hur man bedriver utvecklingsarbete”, säger Ahlenius om den senaste biståndsskandalen där Sida årligen rullat iväg hundratals miljoner skattekronor i stöd till African Enterprise Challenge Fund (AECF).

Denna organisation, en av Sidas största pengamottagare, påstår sig ha det altruistiska målet att hjälpa fattiga afrikaner genom att stimulera småföretagsamheten söder om Sahara.

Snarare har den styrande AECF-nomenklaturan varit mycket företagsamma i att stimulera sina egna giriga behov av ett luxuöst privatleverne på den svenska biståndsmyndighetens bekostnad (eller riktigare: det arbetande svenska folkets).

Efter att oegentligheterna kommit i dagen har Sida fryst utbetalningarna, men skadan är förstås redan skedd.

Det är inte första gången, bara i år, som Sida ertappas med uppseendeväckande dålig koll och farsartad skötsel av sitt fögderi.

I våras avslöjades att Sida under två decennier pumpat in totalt omkring 200 miljoner skattekronor till en biståndsorganisation i Genéve, International Center for Trade and Sustainable Development, vars ledning levt ett jetsetliv ”bortom all kontroll” (SvD 9/3).

Förutom demoraliserande haverier av detta slag, kan man fråga sig vilket slags utvecklingsarbete Sida bedriver genom att ge generösa anslag till exempelvis Palestinska myndigheten, internationellt ökänd för grovt förtryck och systematiska brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.

Statlig biståndsverksamhet måste inte vara fel och kan, rätt bedriven, göra viktig skillnad. Vem kan väl motsätta sig insatser för att bekämpa hunger och fattigdom, eller hjälp till uppbyggnaden av goda institutioner för främjande av fred, demokrati och fungerande marknader?

Problemet med den svenska biståndspolitiken är att den närmast inbjuder till slöseri, maktmissbruk och korruption.

Biståndsbudgeten är nämligen enorm, 51 miljarder kronor för 2019. Detta som automatisk följd av det beslutade målet att 1 procent av bruttonationalinkomsten årligen ska avsättas till biståndsutgifter.

Det kan verka behjärtansvärt på pappret och låter fint att skryta om i den politiska retoriken.

Men i realiteten har enprocentsmålet skapat ett svårhanterbart berg av skatteguld med kontraproduktiva incitament att hellre snabbt spendera och få iväg pengarna till olika projekt, än att spendera pengarna så effektivt och hållbart som möjligt.

Vill man vara mera rättvis mot Sida, kan man säga att det är en myndighet som fått en övermäktig uppgift i att hålla reda på det väldiga biståndsflödet och därför drabbats av administrativ stress – med upprepade skandaler som konsekvens.

Det borde vara en tydlig signal till regering och riksdag om att den nuvarande biståndspolitiken är i starkt behov av reformering.

Jag vill bo i Raoul Wallenbergs land

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/9:

Dessa dagar för 80 år sedan bröt andra världskriget ut. Nazityskland anföll Polen (i maskopi med det kommunistiska Sovjet, nota bene!), Storbritannien och Frankrike svarade med att förklara Hitlerväldet krig.

Dessa dagar är det också första gången som den parlamentariska migrationskommitténs åtta partier möts, i syfte att göra upp om den kommande svenska invandrings- och flyktingpolitiken.

Jag undrar om migrationskommitténs ledamöter möjligen reflekterat något över detta, onekligen intressanta, slumpmässiga sammanträffande. Måhända kunde det stämma till en stunds eftertanke.

När kriget drabbade Europa i september 1939 stängdes obevekligen gränserna. Vi vet vad det betydde för de av nazisterna förföljda judarna.

Redan innan krigsutbrottet hade Tysklands judar svårt att finna fristad i något annat land. Sverige begärde, tillsammans med Schweiz, att nazisterna skulle stämpla ett rött ”J” i deras pass för effektivare avvisning bort från oss.

Endast omkring 3000 judar släpptes, ytterst motvilligt, in i Per Albins proklamerade folkhem där det varken skulle finnas kelgrisar eller styvbarn. Men denna solidariska samhällsgemenskap var menad för etniska svenskar.

Ja, 30-talets obarmhärtigt snåla flyktingpolitik är en svart fläck och en tung historisk läxa. Dock visade Raoul Wallenberg under andra världskrigets fruktansvärda år att det också fanns ett annat Sverige.

Ett medkännande, humanistiskt, modigt Sverige som tog civilisatoriskt ansvar för utsatta människor i nöd och vägrade kapitulera för ondskan. Förra veckan, den 27 augusti, var det – också av en intressant sammanfallande händelse – Raoul Wallenbergs officiella minnesdag.

Partierna som är representerade i migrationskommittén införde den i almanackan genom ett riksdagsbeslut 2013. Jag antar det inte menades som en tom gest, utan att det faktiskt skulle betyda något väsentligt. Men nu undrar jag.

Efter den stora flyktingvågen 2015 siktar Socialdemokraterna av allt att döma på att långsiktigt permanenta en stram migrationspolitik. Den Stefan Löfven som förr vägrade godta ett Europa som byggde murar likt 30-talets, vill nu annorlunda.

Samma sak gäller Moderaterna som gjort Reinfeldts tal om öppna hjärtan till ett anatema och istället kräver ett strängt volymtak på 5000-8000 asylsökande per år. Sverigedemokraternas krav är noll – inte en enda flykting till undan krig, terror och förtryck har längre här att göra.

Vårt socialstatssystem, vars grundbultar kvarstår från Per Albins i demokratisk socialism draperade nationalistiska folkhemsprojekt, må vara illa anpassat för en omfattande invandring. Särskilt när handlar om grupper från utomeuropeiska länder med risig utbildning, låga arbetsmarknadskvalifikationer och andra kulturella normer.

Inte konstigt att det uppstår spänningar. Men jag ser hellre att människan sätts före det ängsliga systembevarandet än tvärtom och att ett seriöst reformbejakande fokus inriktas på att bättre lösa integrationsproblemen.

Blir den oheliga majoriteten av S, M och SD i migrationskommittén bestämmande för framtidens politik, är vi tillbaka i ett obarmhärtigare och självtillräckligare Sverige. Det är inte Raoul Wallenbergs land – det öppna, humanistiska, välkomnande Sverige jag vill tillhöra och känna patriotisk stolthet över att vara medborgare i.

Den försvagade staten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/9:

”Vi får de politiker vi förtjänar”, påstås det klichéartat ibland. Inte sällan är det någon dryg figur med fallenhet för förnumstigt köksfilosoferande som kläcker ur sig det också.

Icke desto mindre är det marigt att bara rakt av invända mot en sådan utsaga – givet att detta kollektiva ”vi” i påståendet är liktydigt med befolkningen i en demokratisk nation som Sverige.

Den offentliga makten utgår ju enligt grundlagen från folket, som med viss regelbundenhet anmodas att utse eller förkasta sina styrande politiska företrädare i allmänna, fria och hemliga val. Antag att de styrande företrädarna under en längre tid, och trots växlande konstellationer vid regeringsmaktens spakar, haft en del avgörande tillkortakommanden gemensamt.

Låt säga att det handlar om brister i prioriteringen av skattemedel och skötseln av statens fundamentala uppgift att skydda sina invånare mot inre och yttre hot. En ovacker dag anmäler sig verkligheten på ett sätt som omöjligen går att blunda för.

Exempelvis i form av en galopperande våldsbrottslighet av ett skrämmande råbarkat och svårhejdat slag. Eller i form av en stridslysten, internationell gangster till stormaktsgranne som tokrustar och inte är främmande för militära angrepp mot angränsande länder.

Ponera likt värsta dysterkvisten att bägge fenomen inträffar och att den egna statens beredskap att möta säkerhetshoten lämnar besvärande mycket övrigt att önska. Känns situationen bekant?

Demokratin bygger på att varje myndig, röstberättigad medborgare har ett ansvar att hålla sig någorlunda hyggligt informerad om samhälls- och omvärldsutvecklingen för att kunna göra upplysta val. Grattis, ur det perspektivet har vi fått de politiker vi förtjänar: politiker i både M- och S-ledda regeringar med identiskt allvarliga synder på meritlistan.

Forskare som sedan 90-talet varnat för den sociala problematikens explosiva följder i städernas utanförskapsområden har i stort sett ignorerats och det komplexa åtgärdsbatteri som tidigt behövts har uteblivit.

Rättsväsendet har handikappats av otillräckliga resurser och polisens dysfunktionella organisation har ingen ännu fått grepp om.

Det militära försvaret har i åratal ställts på svältkur trots övertydliga signaler om Rysslands vapenskrammel och aggressiva beteende.

I elfte timmen börjar anslagen motvilligt höjas, men det är från en patetiskt låg nivå som urholkat Sveriges försvarsförmåga till den sämsta i mannaminne. Dessutom låter regeringen meddela att de ökande försvarsanslagen (som först 2025 planeras motsvara 1,5 procent av BNP – vilket inte ens når upp till Natos minimirekommendation om 2 procent) delvis ska finansieras med en ny socialistdoftande bankskatt.

Räkna iskallt med att den pålagan blir bankkundernas lott – det vill säga du och jag – att betala. Den politiska klassen tar redan in 2111 miljarder kronor totalt i skatt från svenska folket (2018) och märkligt nog räcker pengarna aldrig!

Är det sådana styrande som vi förtjänar? Svaret kan även bli nekande. Ty de förtroendevalda har samtidigt ett ansvar att inte svika sina uppdragsgivare. Politiker måste kunna hushålla och prioritera väl med offentliga medel. Makten måste kunna förvaltas klokt och förutseende.

Missnöjd? Tillsammans får vi väl, väljare och valda, dela på skulden och i god demokratisk ordning bättra oss.

Blandad skog är bättre skog

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/9:

I jämförelse med de förskräckande bränderna i Amazonas är det kanske ingen fråga att snacka om. Vad spelar det svenska skogsbruket för roll när jordens lungor i Sydamerika hotas som producerar enorma mängder av syre till atmosfären och binder så mycket växthusdrivande koldioxid?

Visst. Situationen i Amazonas är ett avsevärt värre och akutare problem. Men det betyder inte att vi här uppe i Norden kan bortse från förvaltningsansvaret för vår egen plats på jorden. Och när det gäller skogen – som täcker 70 procent av Sveriges yta – har vi huvudsakligen skött det bra.

Skogen är vårt gröna guld som både bygger ekonomiskt välstånd och bidrar till att ”tvätta” klimatet på kol. Kapitalism och miljö i god förening!

Sedan början av 1900-talet har den produktiva svenska skogsmarken nästan fördubblats och uttaget är mindre än den årliga tillväxten. Vad är då bekymret?

Jo, från 50-talet drev myndigheterna och massaindustrin fram ett högt rationaliserat skogsbruk. Gran och tall ansågs mest lönsamt att plantera och avverka. Landskapet blev därmed mörkare och mindre estetiskt tilltalande. Monokulturens utbredning visade sig även få andra negativa konsekvenser.

Ensidiga gran- och tallplanteringar ökar risken för svårsläckta bränder (och det har vi ju haft vår beskärda del av) om det inte finns inslag av fuktigare lövskog som naturliga hinder för eldens spridning. Den biologiska mångfalden tar också stryk.

Skogsnäringen föredrar fortfarande gran och tall av lönsamhetsskäl, medan Naturvårdsverket tycker att ökad variation vore lämpligast av miljöskäl. Men av den aktuella forskningen att döma, borde det inte råda någon motsättning mellan penning- och naturvårdsintresset.

En fokuserad satsning på blandskogar med olika trädslag – löv som barr – skulle ge högre produktivare skogstillväxt, främja den biologiska artrikedomen och lagra in kol i större utsträckning.

Att den svenska landskapsbilden samtidigt hade blivit trevligt ljusare är väl heller inget minus.