Månadsarkiv: augusti 2019

Makten över tanken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/8:

I Simon Sebag Montefiores biografi Stalin – den röde tsaren och hans hov (2003) berättas om ett möte på 1930-talet mellan härskaren i Kreml och en samling ryska intellektuella. Med järn i rösten inskärpte Stalin vad de hade att rätta sig efter.

”Konstnären bör visa upp livet på ett sanningsenligt vis”, förkunnade Kremls härskare. ”Om han visar vårt liv sanningsenligt kan han inte undgå att visa hur det rör sig i riktning mot socialismen. Detta är, och kommer att vara, socialistisk realism”.

Sanningen i Stalins version hade förstås inget med verklighetens dystra situation i det ryska imperiet att göra. Konstens uppgift var att skönmåla Sovjetunionens ansträngningar att nå den hägrande marxist-leninistiska utopin och propagera för hur livet borde vara. Symptomatiskt är Stalins hyllning av de sovjetiska författarna som ”själarnas ingenjörer”.

I prioriteringen av den sovjetiska planekonomins produktionsmål slog han till och med fast att ”snarare än maskiner, stridsvagnar och flygplan behöver vi människors själar”.

Diktaturregimer brukar kännetecknas av ett synnerligen välutvecklat intresse för kulturlivets betydelse och exemplet Stalin visar i all sin nakna råhet varför. Genom att göra kulturen till ett vapen i politikens tjänst avser man att infiltrera människans innersta, hennes privata uppfattningar och drömmar.

I ett system med ideologiska frälsarambitioner räcker det inte att bara tvinga folk till lydnad med hot och våld. För att kunna kommendera fram och varaktigt befästa den korrekta samhällsordningen måste statsapparatens herrar också försöka gripa makten över tanken.

Sovjet är en extrem illustration, men även i demokratier som dagens Sverige bör vi vara vaksamma mot små kulturstalinister som vill åt våra själar genom att underställa konsten ideologiska syften.

Det kan – till synes välvilligt – handla om direktiv att den offentligt skattefinansierade konsten ska uttrycka ett främjande av jämställdhet, normkritik, antirasism, hälsa, ekonomisk tillväxt. Eller, som nu i SD:s politiska skyltfönster Sölvesborg, krav om en traditionellt klassisk konst som ”harmonierar” med den lokala historien och identiteten.

Håll garden uppe mot sådant otyg, medborgare! Där kulturen politiseras, där står friheten på spel.

Lovande grepp av Borg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/8:

Det borde finnas alla möjligheter att skapa sig ett hyggligt liv i Linköping, som är en av Sveriges mest välmående städer med en betydande utvecklingsdynamik. Ändå tycks det märkligt svårt att överbrygga den klyfta av utanförskap och segregation som också råder.

Vi som bor här, bor i icke ringa utsträckning i en delad stad. Det hedrar kommunstyrelsens ordförande Niklas Borg (M) att han söker nya vägar att ta sig an problematiken, bortom den gängse politikens inkörda hjulspår av välmenande men mindre lyckade ad hoc-projekt.

Borg har samlat ett särskilt råd omkring sig, enligt honom unikt i sitt slag, vars deltagare består av partipolitiskt fristående personer med skiftande bakgrunder och kompetensområden (se Corren 15/8). Det är ett innovativt, lovande grepp. Uppdraget är att utarbeta förslag till långsiktigt hållbara lösningar på den sociala orättvisan.

Välgörande vore om vi kom bort från den i Sverige alltför vanliga tendensen att betrakta vissa människor och grupper som per automatik ”svaga”, ömkansvärda offer för omständigheter och strukturer som ständigt ligger utanför deras kontroll att själva påverka.

Människor är i de flesta fall – oavsett klass, kön, etnicitet, etc – väsentligt starkare än vad man annars av debatten stundtals kan förledas att tro. Omhändertagandets förmyndaraktiga mentalitet är inte vad de behöver, det snarare förminskar människor än hjälper dem.

Vad social rättvisa i fundamental mening handlar om är att undanröja hinder som gör det svårare för individer i utsatta lägen att tillvara sina livschanser, nå sin fulla potential, få friheten att växa och forma sina egna villkor. Förekomsten av ett starkt, öppet och inkluderande civilsamhälle är av central betydelse i den processen.

Det mest väsentliga politiken kan bidra med borde egentligen inte vara rocket science och kan huvudsakligen kokas ned till två avgörande ansvarsområden.

1) Våldsmonopolet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Trygghet, lag och ordning är frihetens förutsättning. Annars urholkas såväl emancipationens som välståndets grunder.

2) Utbildningsväsendet måste fungera och vara pålitligt effektivt i varje stadsdel. Skolan är det viktigaste, skarpaste jämlikhetsinstrument vi har. Kunskap och bildning är makt som bryter människans bojor, ger vingar och vidgar horisonter.

I övrigt ska det bli spännande att se vilka idéer rådet kring Niklas Borg kommer fram till.

Regeringen famlar vidare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/8:

2012 lyckades Sverige – som första land i världen, någonsin – bli ett samhälle totalbefriat från knark. Missade ni den fantastiska nyheten? Jag klandrar er inte.

Det hände förstås aldrig. Men 2002 lovade faktiskt Morgan Johansson (S), då folkhälsominister i Göran Perssons regering, att Sverige skulle vara ett narkotikafritt samhälle inom tio år. Utspelet hade föregåtts av en längre tids successiv skärpning av narkotikapolitiken. Ett avgörande riksdagsbeslut fattades redan 1988 som inte bara kriminaliserade innehav, utan också personligt bruk av narkotika.

Målet om det narkotikafria samhället slogs fast i bred partipolitisk enighet och det praktiska förverkligandet skulle främst ske genom ökad statlig repression. Från 1993 blev maxstraffet för det egna bruket sex månaders fängelse, vilket gav polisen möjlighet att drogtesta alla misstänkta knarkpåverkade personer som ordningsmakten fick ögonen på.

Det var helt i linje med vad den inflytelserike psykiatrikern och marxistiske vänsterradikalen Nils Bejerot (1921-88) förespråkat. Det är hans idéer om nödvändigheten av hårdhänta tvångsmedel och kompromisslös nolltolerans som de senaste decenniernas politik huvudsakligen baserats på. Resultatet?

Enligt EU:s narkotikabyrå EMCDDA har Sverige den efter Estland högsta narkotikarelaterade dödligheten i unionen, femfaldigt värre än medlemsstaternas genomsnitt. Bland festande ungdomar – inte sällan hemmahörande i den välbeställda medelklassen – tenderar narkotika att bli en vanligare och mer acceptabel drog än alkohol.

Samtidigt möts vi nära nog dagligen av rapporter om den våldsamma gängkriminalitetens härjningar med skjutningar och sprängningar. Den extremt lönsamma illegala knarkhandeln är gängens primära drivkraft och det är dessa gäng som Morgan Johansson, numera justitieminister, i början av sommaren lovade att ”rycka upp med rötterna”.

Under onsdagen lanserade regeringen ännu en handlingsplan för nå det narkotikafria samhället. Det rörde mest fluff som nya undersökningar och utarbetandet av kampstrategier. Det enda konkreta förslaget var att ändra postlagen i syfte att effektivare komma åt misstänkta knarkförsändelser.

Narkotika är tveklöst ett eländigt gissel. Men om den Bejerotinspirerade politikens facit sedan 80-talet varken är en reducerad skadefrekvens, eller en minskad efterfrågan, eller ett stävjande av den knarkdrivna våldsbrottsligheten – då borde det vara hög tid att ändra kurs till något som fungerar bättre.

Ofriheten begär förtroende

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/8:

Det har gått trettio år sedan Berlinmurens fall och frihetens triumf över tyranniet. Men nu har den liberala ideologin ”tjänat ut” och blivit ”obsolet eftersom den kommit i konflikt med den överväldigande befolkningsmajoritetens intressen”, enligt vad Vladimir Putin deklarerade i den brittiska tidningen Financial Times i slutet av juni.

Vanligt folk har fått nog av migration, gränsöverskridande rörlighet och mångkultur som det gamla västerländska etablissemanget står för. Reaktionen har manifesterat sig i tidstypiska fenomen som Brexit och Storbritanniens Boris Johnson, USA:s Donald Trump, Ungerns Viktor Orbán, Italiens Matteo Salvini.

”Liberaler kan helt enkelt inte längre diktera någonting för någon som de har försökt göra under de senaste decennierna”, hävdade Rysslands härskare – han som själv genom sin armé av nättroll och påverkansagenter livligt underblåst de inskränkta vulgärnationalistiska populiströrelsernas framfart i Europa och Amerika.

Den liberala demokratin är dekadent och slapp, dess verklighetsfrånvända styrande elit förnumstigt mästrande sina alltmer alienerade medborgare som bara ser kaos omkring sig och längtar efter en stadig hand vid statsrodret, fasta normer och traditionella värden. Det är budskapet, det är bilden, som Putin och hans likasinnade vill trumma in. Och inte utan oroväckande resultat, det måste medges.

Liberalismen må vara trängd för närvarande, men det har den varit förr och ger historien någon fingervisning om framtiden är det knappast i de auktoritära alternativens favör.

Det öppna demokratiska samhället är överlägset på att skapa och sprida välstånd, korrigera misstag och övervinna svårigheter. Liberalismens ideal om frihet och jämlikhet svarar på ett oöverträffat sätt mot individens behov av värde och värdighet.

Vad har förtryckarregimerna att erbjuda i jämförelse annat än sitt syrefattigt kvävande klimat, sina krav på kollektiv underkastelse, sin rättslöshet, enfaldiga personkult, statliga lögnpropaganda, korruption och maktfullkomlighet! I Moskva demonstrerar tusentals ryssar mot Putins tjugoåriga maffiavälde. I Hongkong flammar massprotesterna mot Pekingdiktaturens hårdnande grepp.

Orden i författaren, poeten och filosofen Lars Gustafssons stridsskrift För liberalismen (1980) har knappast förlorat i aktualitet:

”Ända sedan Upplysningstidens filosofer, ända sedan trumpetsignalen i Beethovens Leonoraouvertyrer har liberalismen velat ha ett bestämt slags människa. Hurudan? Enkelt uttryckt: en som växer. Utvecklar sina latenta möjligheter. Som är i stånd att erbjuda omvärlden överraskningar. Liberalismen vill alltså inte frihet i allmänhet, den vill ha en frihet som alltid kommer att te sig utmanande, frihet att växa”.

En idé mogen för dödförklaring? Fan tro´t!

Sjukvård vid vägs ände

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/8:

90 dagar är länge nog om man drabbats av en allvarligare sjukdom. Men inom denna utdragna tidsram är du som patient i alla fall lagstadgat garanterad att få besöka en specialist för undersökning.

Behöver exempelvis en operation utföras, är du också enligt lag garanterad att behandlingen ska påbörjas inom 90 dagar efter att läkaren fattat sitt beslut.

Så är åtminstone ransoneringssystemet i den politiskt styrda och offentligt finansierade svenska sjukvårdsapparaten utlovat att fungera. Verkligheten ger facit.

I juni hade över 100 000 patienter väntat längre än 90 dagar på antingen ett första specialistbesök eller på behandling. Som KD:s Ebba Busch Thor och Acko Ankarberg Johansson skriver i Aftonbladet (11/8) är det ett nytt svenskt bottenrekord. Aldrig förr har patientkön i Sverige varit så olagligt lång som denna sommar.

Det säger en del om garantins värde och ännu mer om de gamla ingrodda strukturfel som sjukvården är behäftade med. I den återkommande rankningen som analysföretaget Health Consumer Powerhouse (HCP) gör över de nationella sjukvårdsmodellerna i trettiotalet europiska länder, hamnade Sverige på plats åtta i den senaste mätningen 2018. HCP ger berömligt höga poäng för den excellenta vårdkvaliteten.

Men det som drar ner placeringen är det till synes eviga bekymret med den bristande tillgängligheten och de långa väntetiderna. Trots politiska försök till lösningar som genom 90-dagarsgarantin är det bara på Irland och i Storbritannien som patienterna tvingas utstå en värre kontaktsituation med vården, konstaterar HCP syrligt.

Det är ett fatalt misslyckande som leder till onödigt ökat mänskligt lidande i första hand, och lika onödigt fördyrande samhällskostnader i andra hand. Ty det måste finnas bättre sätt att organisera vården på. Och det gör det förstås.

KD slår på trumman för att avskaffa de föråldrade, tröglevererande landstingen (regionerna) och vill låta staten överta ansvaret som sjukvårdens huvudman. Det vore sannerligen inte en dag för tidigt om så skedde.

Men det räcker inte enbart för att åstadkomma en effektivare vård som lever upp till kraven och samtidigt håller skattebördan för den långsiktigt stigande efterfrågan på välfärdstjänster inom rimlig kontroll (annars riskerar den resursskapande ekonomin att undermineras).

Enligt Health Consumer Powerhouse finns Europas bästa sjukvård i Schweiz och Nederländerna. Bägge har händelsevis ett obligatoriskt privat försäkringssystem med konkurrens mellan såväl försäkringsgivare som vårdutförare.

Staten reglerar att inga medborgare får nekas täckning, offentliga subventioner utgår till särskilt behövande (tankesmedjan Timbro publicerade nyligen en intressant rapport i ämnet, som förutom exemplen Schweiz och Nederländerna även pekar på Japan som har en liknande framgångsrik variant på samma modell).

Det vore något för Sverige att ta efter.

Med ett större inslag av egenfinansiering, konkurrens och marknad skulle vi dels kunna undvika en hotande offentlig kostnadsexplosion i välfärdssektorn, dels äntligen slippa den planekonomiskt färgade sjukvårdsransoneringen med dess kroniska köproblematik.

Att söka vård i Sverige ska inte vara som att vänta på Godot.

Ett brott mot anden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/8:

Innan filmen, radion, televisionen – och sedermera internet – invaderade våra liv dominerades det offentliga rummet av affischen. Den var under 1900-talets början, jämte tidningarna, det viktigaste medlet för att påverka allmänheten.

Särskilt Frankrike utmärktes av en styv skara affischmålare. Inte sällan var det konstnärer som tog chansen att tjäna en hacka på att ställa sina talanger i marknadens tjänst. I Paris och andra franska städer tapetserades husväggarna med förföriska budskap i form och färg som saluförde fotogen, kakaopulver, parfym och cigarettpapper. Den moderna reklamen var född.

Dess skapare skulle snart få helt andra uppdrag än att sälja vanliga konsumtionsvaror. 1914 slog blixten ned som satte världen i brand. Medan stormakternas unga generation förblödde i skyttegravarnas leriga helvete, engagerades de främsta affischkonstnärerna för att vinna slaget om opinionen.

När det gällde att mobilisera samhället mot den tyska fienden åren 1914-18 utgjorde fransmännens och deras anglosaxiska allierades affischer ett mycket effektivt vapen. Bildspråket var obarmhärtigt. Tyskarna utmålades som barbariska hunner, fråntogs alla mänskliga drag, förvreds till blodtörstiga monster vilka måste krossas till varje pris.

Detta sätt att avhumanisera motståndaren och hålla igång krigsviljan genom att piska upp hatkänslor i det egna folkdjupet kom sedan att bilda skola med förödande konsekvenser. 1923 skrev en tysk frontveteran:

”Jag kom redan tidigt underfund med att den rätta användningen av propagandan är verklig konst… Men först under kriget kunde man se, till vilka oerhörda resultat en rätt använd propaganda kan leda. Tyvärr måste man… här studera allting hos motparten… Ty vad som försummades av oss, tillvaratog motståndaren med oerhörd skicklighet och beräkning. Även jag har lärt oerhört mycket av denna fientliga krigspropaganda”.

Författaren var Adolf Hitler som i Mein Kampf uttryckte lika varm beundran för de allierades mördande opinionsbildning, som han spydde galla över det tyska kejsardömets taffliga försök i samma genre. Efter Hitlers maktövertagande lät propagandaminister Joseph Goebbels utforma den nazistiska hetsen i ord och bild med de allierades agitation under första världskriget som en inspirationskälla.

När Hitlers välde brutits och hans hantlangare ställdes inför rätta i Nürnberg, förevisade åklagarna nazistiska krigsaffischer i domstolen och menade att dessa utgjorde ”ett brott mot anden”.

Motiveringen för åtalspunkten löd: ”Visst är propaganda tillåten, men den har sina gränser och måste göra halt inför den mänskliga personens värdighet, inför lagarna och inför moralen. I alla länder existerar garantier till den enskilda människans skydd, skydd mot förtal, skydd mot ärekränkning; dock översteg den tyska propagandan hämningslöst och obestraffat dessa gränser”.

Detta borde vara en tydlig historiens varning om hatretorikens och det militanta bildspråkets civilisationsförstörande kraft. Men första världskrigets demoniska kolportörer tycks ingalunda upphört att fånga nya villiga lärjungar ute på dagens digitala affischplatser för politisk propaganda som Twitter och Facebook.

En av de mest framgångsrika mediala opinionskrigarna är USA:s president Donald Trump, som byggt sin maktbas på ett gränslöst flöde av lögner, grov demagogi, konspirationsteorier och främlingsfientliga utfall. Det är ett ogenerat, kalkylerat vädjande till människans primitivaste instinkter som knappast är väsensskilt från vad Nürnbergåklagarna fördömde.

Trumps brott mot anden är att medvetet förgifta samhällsklimatet och underblåsa en brutalisering av politiken, vars mörka följder han inte kan undgå ett betydande ansvar för. Måtte det amerikanska folket ge honom en välförtjänt straffdom i nästkommande val.

Inget Woodstock igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/8:

Tre dagar av fred, musik och flower power. Woodstockfestivalen den 15-17 augusti 1969 är den mest legendariska av musikfester. Lagom till sommarens 50-årsjublieum planerades en nostalgisk repris. Men tyvärr. Massor av problem, som strul med finansieringen, har nu gjort att återuppförandet ställts in.

”Vi är bedrövade att en serie oförutsedda bakslag har gjort det omöjligt att anordna den festival vi föreställde oss”, låter arrangören Michael Lang meddela. Han var med och riggade den ursprungliga festivalen. Därför är det väl knappast konstigt att alltihop gick i stöpet denna gång.

I eftervärldens ögon är Woodstock höljt i ett närmast magiskt skimmer, kulmen på 60-talets soligt färgglada hippie-epok där rockmusiken förenade en hel generation ungdomar i kärleksfull gemenskap samtidigt som de gav fingret åt det kapitalistiska vuxensamhällets krassa materialism.

Verklighetens Woodstock tillkom dock inte utifrån några altruistiska ideal och var på vippen att sluta i fullständig katastrof. Bakom arrangemanget stod några oerfarna amerikanska grabbar som ville bli rika snabbt. De lyckades boka in en imponerande stjärnparad av artister som The Who, Jimi Hendrix, Jefferson Airplane, Joan Baez och allt vad de hette som skulle avlösa varandra på scenen med militärisk precision.

Men oförberedda på den enorma publiktillströmningen bröt organisationen omedelbart samman. Fältet där scenbygget stod stormades av hundratusentals unga människor, den underdimensionerade säkerhetsapparaten kollapsade och det fanns ingen chans att ta betalt.

Kaoset ledde till långa förseningar i spelschemat. Medan musikerna väntade på att få uppträda fördrev många av dem dötiden genom att bli höga som hus. Narkotika fanns det nämligen gott om, däremot var det betydligt sämre med mat till konsertpubliken.

Hotet om hungerkravaller var plötsligt överhängande. I desperation flögs ett gäng hippies in som löste den akuta livsmedelssituationen genom att koka gröt åt massorna. Som ett komplement till den övriga villervallan bröt ett stormigt regnoväder ut.

Det måste sägas vara rena miraklet att inte fler än två personer i publiken dog, givet de farligt stökiga omständigheterna. Inspelningsteknikern Eddie Kramer summerade senare Woodstockfestivalen 1969 som ”tre dagar av droger och helvetiskt elände”.

Affärsmässigt höll det också på att bli en mardröm, projektet gick med brakförlust. Men till slut blev ändå Woodstock en jättesuccé – i form av dokumentärfilmen och dess soundtrack som släpptes 1970, vilket räddade de svårt skuldsatta arrangörerna från ekonomisk ruin.

Vi ska kanske vara glada över att Michael Lang tvingades avblåsa 50-årsfirandet av Woodstock med ännu en festival. Han borde nog vetat bättre än att utmana ödet på nytt.

Kronkraschen är politisk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/8:

Den svenska kronan slog i veckan ett nytt bottenrekord. Fallet i värde, jämfört med dollarn, slog till och med den notoriskt kassa turkiska liran. Därmed övertog Sverige föga hedrande jumboplaceringen i OECD-kretsen med den sämsta valutakursutvecklingen sedan årsskiftet. Inte undra på att det börjat kosta skjortan att semestra utomlands.

Men även för dem som stannat hemma i sommar märks konsekvenserna, eftersom all import har blivit obönhörligt dyrare – som bensinen till bilen och mycket av maten som står på bordet. För exportföretagen brukar sägas att en svag krona är mumma för affärerna. Men det är i en värld med tilltagande globalisering en sanning med stark modifikation.

Kostnaderna på insatsvaror som idag handlas kors och tvärs över gränserna stiger, vilket krymper vinstmarginalerna på de färdiga produkterna. Den blågula exporterande industrin riskerar också att hamna i en vådlig bekvämlighetsbubbla. Kronkollapsen ger en artificiell marknadsfördel, vilken tenderar att hämma behovet av rationaliseringar och investeringar för att långsiktigt hävda sig i internationella konkurrensen.

Till det kommer att attraktiva, nytänkande svenska bolag med intressanta tekniklösningar blir ett lättare offer för uppköp av utländska rivaler när AB Sverige skyltar med uppseendeväckande reapriser på sina tillgångar.

Nu är det i och för sig ingen nyhet att kronan går så dåligt. I närmare 50 år (!) har våra pengar successivt tappat i värde – något som främst drabbat vanliga löntagare och över tid, på ett förrädiskt smygande sätt, urholkat köpkraften katastrofalt.

Det är ingenting som politikerna gärna talar högt om – möjligen på grund av att det skulle kunna tolkas som ett svidande underbetyg på deras skötsel av nationalhushållets ekonomi. Men faktum kvarstår. I början av 70-talet var Sveriges valuta lika robust som den alltjämt urstarka schweizerfrancen. Titta på den aktuella kursen, där kronan – talande nog – bara är värd en ynka tiondel av sin motsvarighet i Schweiz.

De senaste årens dramatiskt accelererande kronförsvagning gör förstås inte situationen muntrare och regelmässigt pekas på riksbankens minusräntedoping som huvudorsak. Det har nog medverkat, men är knappast hela förklaringen (eller inte alls om man åter ska jämföra med Schweiz, vars centralbank också kör med minusräntor utan att det rubbat francens kurs).

I grunden bygger vår valutas värde på politiskt och offentligt-institutionellt förtroende. Är det en slump att det nuvarande kapitlet om vår skvalpiga valutas väg över stupet mot den absoluta OECD-botten inleddes med valutgången 2014 och den då ökande instabiliteten i det svenska politiska landskapet som riksdagspartierna bär ansvaret för?

Det är svårt att undvika slutsatsen att omvärldens misstro mot kronan är en signal om misstro mot styret av Sverige.

Tintin i politiken

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/7:

Denna sommar är det 50 år sedan Apollo 11 landade på månen och Neil Armstrong gjorde sitt berömda kliv den där julidagen 1969. Men vi vet ju alla vem som var först, eller hur?

Jag tänker naturligtvis på Tintin, som besökte jordens drabant redan decenniet innan i äventyret Månen tur och retur (ursprungligen publicerad som tidningsföljetong 1950-53, och därefter i albumform sistnämnda år).

Den amerikanska månlandningen må varit ett resultat kalla krigets ideologiska rivalitet mellan den kapitalistiska demokratin USA och det kommunistiska tyranniet Sovjetunionen, men vad drev Tintin?

Eftersom den evigt unge belgiske stjärnreportern fyller 90 år i år, så låt oss fira detta genom att syna Tintin närmare ur ett politiskt perspektiv. En sak kan vi definitivt slå fast. I början av sin karriär var Tintin ingen kommunist i alla fall.

Hans inledande fartfyllda steg mot ära och ryktbarhet ägde rum i en barnbilaga till dagstidningen Le XXème Siècle (Tjugonde seklet). Det var en starkt konservativ publikation som leddes av en katolsk abbé, Norbert Wallez. Denne hade tagit en ung tecknare vid namn Georges Remi, sedermera känd som signaturen Hergé, under sina vingars beskydd.

Född ur Hergés penna dök Tintin, och hans ständiga följeslagare hunden Milou, upp i spalterna den 10 januari 1929. Debutuppdraget gick till Stalins Ryssland, där Tintin likt en slapstickartad antikommunistisk Rambo gav sig i kast med att avslöja och bekämpa bolsjevikernas diktaturapparat (vilket blev albumet Tintin i Sovjet 1930).

Därefter skickade Hergé – på Norbert Wallez’ anmodan – Tintin till dåvarande belgiska Kongo. I dagens ögon är Tintin i Kongo (1930-31) en svåruthärdlig daterad berättelse, som förhärligar Belgiens koloniala våldtäkt och framställer afrikanerna som ett slags vuxna småbarn.

Även det följande äventyret Tintin i Amerika (1931-32) genomsyras av epokens inskränkta och klichémässigt överlägsna europeiska fördomar. Det är ett USA präglat av råbarkad kapitalism, gangstervälden och klassisk vilda västern.

Men Tintin tar i en minnesvärd scen ställning för de hunsade indianerna, när dessa hamnat i konflikt med profithungriga oljeborrare som backas upp av de amerikanska myndigheterna.

Detta utslag av politiskt inkorrekt progressivitet från Tintins sida upprörde Le XXème Siècles utgivare, liksom även andra europeiska tidningar som tryckte Tintin. Hergé lät sig inte hållas tillbaka. Istället intog han en självständigare hållning, blev konstnärligt mer sofistikerad och utvecklade sin hjälte ideologiskt.

I Blå Lotus (1934-35) möter vi plötsligt en politiskt medveten och närmast radikal Tintin, som denna gång befinner sig i Kina. Dess invånare framställs lika nyanserat som sympatiskt, rasistiska stereotyper à la Tintin i Kongo lyser med sin frånvaro.

Blå Lotus är faktiskt en glödande anklagelseakt mot den japanska imperialismen och dess krigsmakt, som vid denna tid ockuperade delar av Kina. Även de mot kineserna förtryckande europeiska kolonialherrarna får sig en släng av sleven. De fortsatta historierna är inte mindre intressanta.

Det sönderslagna örat (1935-37) är i grunden en satir över bananrepublikernas Sydamerika, där Tintin dras in i en konflikt mellan två länder om ett oljerikt gränsområde. Stridigheterna underblåses av två konkurrerande multiinternationella oljebolag, i maskopi med en skrupelfri affärsman som säljer vapen till bägge sidor. Händelserna har motsvarighet i verklighetens fleråriga gränskrig mellan Bolivia och Paraguay.

Kung Ottokars spira (1938-39) kan läsas som ett inlägg mot Nazitysklands annektering av Österrike. Berättelsen äger förvisso rum i två uppdiktade Balkanstater, men parallellen är tydlig. Dock med skillnaden att Tintin lyckas avstyra den militaristiske diktatorn Müsstlers försök att ockupera sitt fredligt sinnade grannland (”Müsstler” är förstås en kombination av namnen Mussolini och Hitler).

Dessvärre undgick inte Belgien tysk ockupation under andra världskriget. Trodde någon att den mognare Hergé nu skulle bli en motståndsman i Tintins anda, troddes det gruvligt fel. Tvärtom övergick Hergé till den nazivänliga dagstidningen Le Soir.

Det satte spår i Tintinäventyret Den mystiska stjärnan (1941-42) där skurken bär ett judiskt namn – Blumenstein, i senare upplagor ändrat till Bohlwinkel – och tecknas med karikatyrmässigt judiska anletsdrag.

Efter befrielsen arresterades Hergé som kollaboratör, men undgick straff tack vare en förläggare inom motståndsrörelsen som behövde en skicklig tecknare. Hergé fortsatte ändå i många år att umgås i kretsar närstående den belgiske katolske fascistledaren Léon Degrelle.

Tintin höll emellertid tack och lov distansen till dylika sällskap. I äventyret Koks i lasten (1956-58) räddar han exempelvis muslimska pilgrimer på väg till Mecka från att säljas som slavar av den diaboliske ärkeboven Rastapopoulos.

Och i den sista färdigställda berättelsen Tintin hos gerillan (1975-76) hjälper Tintin en gerillagrupp att störta en Pinochetliknande militärdiktatur i Latinamerika. Dock avslutas denna historia med en slags resignerad suck över att maktskiftet inte gör någon reell skillnad för människorna i slummen.

De tvingas bo kvar i samma gamla ruckel, oavsett vem som för tillfället regerar i presidentpalatset. Måhända en gliring åt 70-talets vänstervridna revolutionsromantiker? Själv lever Tintin, efter att ha flyttat ur sin ungkarlslägenhet, ett högborgerligt liv på slottet Moulinsart med sina kompanjoner kapten Haddock och professor Kalkyl, uppassade av den lojale betjänten Nestor.

Var ska vi då placera Tintin på den politiska skalan? Jag tror, som entusiastisk Tintindiggare sedan barnsben, att han varken är socialist eller socialdemokrat. Överlag har Tintin en borgerlig tendens, men tillhör knappast det konservativa lägret. Han är ingen okritisk anhängare av det marknadskapitalistiska systemet, han är besjälad av ett instinktivt rättvisepatos och ställer sig på de utsattas sida mot överhetens arroganta maktanspråk.

Den rimligaste slutsatsen tycks vara att Tintin är vagt socialliberal, som om han vore svensk antagligen hade röstat på det gamla präktiga Folkpartiet (vilket parti hans skapare Hergé skulle sympatiserat med är det däremot nog bäst att inte spekulera i).

Men det är självklart inte för politiken vi älskar Tintin. Det är för de fantastiska äventyren, det underbart underhållande persongalleriet, de rena vackra linjerna som fyller varje mästerligt tecknad serieruta.

Tintins eventuella ideologiska hemvist är det väl få som egentligen funderar på. Det räcker med att han – som Yves Février från Tintinvarumärkets förvaltare Fondation Moulinsart säger – ”är modig, fokuserad och en god vän man kan lita på. Det är egenskaper som gör att Tintin fortfarande lockar nya läsare”.

Hergé (Georges Remi), 1907-1983.