”Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok”, förkunnade Falstaff, fakir (alias lundahumoristen Axel Wennergren). Stämpeln ovan hittade jag i ett exemplar av J A Henricssons memoarer Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår (1923) som tillhört den saliga ABF-kretsen på Långö. Men vårt behov av bildning går ju aldrig ur tiden, inte sant?
Skrivit i Corren 3/4:
”Lärjunge skall infinna sig i skolan på bestämd tid, ren och snygg, samt medhava böcker och annat som för undervisningen erfordras. Lärjunge åligger: att visa aktning och lydnad mot lärare och lärarinnor, att vara en god kamrat, hjälpsam, vänlig och hövlig, att även utanför skolan uppföra sig skickligt och anständigt.
Svordomar och andra yttringar av råhet i tal och uppförande vare lärjunge förbjudna. Det är lärjunge förbjudet att skriva, rita eller skära å skolbänkar, bord, väggar och andra ytor ävensom på eller i böcker. Allt djurplågeri samt skadegörelse å planteringar, gräsmattor, träd och blommor vare lärjunge likaledes förbjudet”.
Ord och inga visor ur en betygsbok från 1940-talets svenska skola. Inga elever behövde sväva i minsta tvivelsmål om vad som gällde.
På den tiden ansågs fostran i disciplin och gott manér mycket viktigt. Betyg sattes i både ordning och uppförande. Stökiga elever brukade i läroverken varnas tre gånger, sedan sänktes betyget.
Upprepades detta i flera terminer kunde oförbätterliga bråkstakar relegeras, ett numera tydligen okänt men då allmänt fruktat uttryck som betyder avstängning.
Svårartat störiga elever fick alltså inte längre fortsätta härja, utan tvingades – hör och häpna – lämna den aktuella skolan som de förstört undervisningsmiljön i.
Under det radikala 60-talet blåste dock nya, progressiva reformvindar. Med olycksaligt brett partipolitiskt stöd inledde Socialdemokraterna en revolutionerande omstöpning av hela utbildningsväsendet.
I jämlikhetens heliga namn infördes enhetsskolan, den traditionella studentexamen försvann – liksom betygen i ordning och uppförande (en konsekvens av 1969 års läroplan).
Arvet av dessa och andra politiska modereformer som därefter följde på 70- och 80-talen (exempelvis slopandet av samtliga betyg i låg- och mellanstadiet) har vi fått betala ett dyrt pris för idag.
Allt var sannerligen inte bättre förr, men åtskilligt är sämre nu. Larmrapporter har duggat tätt om tillståndet i den moderna svenska skolan – präglad av mediokra kunskapsresultat, undergrävd auktoritet i klassrummet, en proletariserad lärarkår, ständiga disciplinproblem och så vidare.
Hur kommer vi ur denna stora oredans epok? Ett angeläget reparerande steg på vägen vore nog att återinföra ordningsbetygen, vilket majoriteten (de borgerliga partierna plus SD) i riksdagens utbildningsutskott igen flaggat för.
Mot bakgrund av rådande situation i skolan borde den motsträviga S/MP-regeringen lyssna på Liberalernas Jan Björlund: ”Det är skolk, det är klotter och skadegörelse, det är ofta ett kränkande språkbruk och beteende. Vi måste komma till rätta med detta” (Ekot 2/4).
Må vara att ordningsbetyg inte är en allena saliggörande patentlösning, men ger en välbehövlig och tydlig kravsignal till unga människor om vikten av disciplinerat, civiliserat uppträdande. Det är nödvändigt för inlärningsprocessen. Det är nödvändigt för skapandet av en lugn, trygg och trivsam skolgång.
Det är nödvändigt för klara klivet ut i arbetslivet och vuxenvärlden. Det är nödvändigt för den mellanmänskliga respekten och fredligt hanterande av konflikter. Det är nödvändigt för demokratin, ty utan stil och ordning överlever inte friheten.
Det är väl synd att vi inte har kvar kvartersbutikerna…
Skrivit i Corren 2/4:
Ska man bara ta ett område som belyser Socialdemokraternas kris är det sjukvården. En klassisk paradfråga för partiet som förvandlats till en akilleshäl.
Utvecklingen i landstingsvalen (idag regioner) är en tydlig indikator på det bortvittrande förtroendet. 1994 var det sammantagna röststödet 45,5 procent. Sedan dess har S kontinuerligt tappat mark i varje sjukvårdsval till den senaste bottennoteringen 2018 på blott 28,7 procent.
Förra mandatperioden satt S vid makten i 16 av rikets 21 sjukvårdsregioner. Nu hänger man kvar i ledningen för endast 9 (inklusive den ekonomiskt blödande Region Östergötland). För ett parti som gärna vill vara välfärdens garant med stort G, är det naturligtvis är det ett hårt slag att vården blivit en sjunkbomb för dem.
Gabriel Wikström, den tidigare sjukvårdsministern som basat för Socialdemokraternas valanalysgrupp, konstaterade nyligen att en tungt vägande orsak till väljarflykten var det utbredda missnöjet med sjukvårdens notoriskt bristande tillgänglighet. ”Vi behöver under innevarande mandatperiod ta fram en ny hälso- och sjukvårdspolitik”, slog han fast (DN 20/3).
Det låter spännande. Mindre spännande låter dock socialminister Lena Hallengrens aktuella besked att regeringen tänker damma av Alliansens ”kömiljard” som S förut vägrat befatta sig med. Förklaringen till omsvängningen är januariavtalet med C, L och MP.
Men att hälla mer skattepengar över ett problem som är strukturellt betingat synes knappast vara ett hållbart recept. Vårdköerna har inte uppstått på grund av att resurser saknas.
Enligt OECD:s statistik har Sverige bland de högsta utgifterna för sjukvården i den industrialiserade världen, mätt som andel av BNP. Trots detta, behandlar svenska läkare bara en tredjedel så många patienter per år jämfört med snittet i övriga OECD-länder.
Om Socialdemokraterna verkligen vill återvinna väljarnas gunst och samtidigt i regeringsställning göra något riktigt bra för landet, vore det att förutsättningslöst ta itu med sjukvårdens usla effektivitet och dysfunktionella organisering. Glöm skenlösningar som ”kömiljarden”, gå till roten med det onda!
Avskaffa de kostnadsdrivande, lågproduktiva och kvalitetsäventyrande regionerna. Överlåt huvudmannaskapet till staten. Befria vården från politikernas klåfingriga amatörstyre och lägg istället bestämmandemakten över den löpande verksamheten i professionens händer.
Patienternas tacksamhet lär säkert visa sig i nästa val.
Karta med byggnadsplan över Södra Långö anno 1899 av Hjalmar Thedenius (1848-1928), som var stadsingenjör och stadsarkitekt i Karlskrona 1877-1912.
Kvarteren på Thedenius indelning av den blivande bebyggelsen var som synes endast betecknade med bokstäver. 1930 beslöt Långö municipalstämma att namnge kvarteren enligt följande:
A – Alen
B – Björken
C – Cedern
D – Dadeln
E – Eken
F – Furen
G – Granen
H – Häggen
I – Idegranen
K – Kastanjen
L – Linden
M – Misteln
N – Nyponet
O – Oxeln
P – Pilen
Q – Quinten
R – Rönnen
S – Säljen
T – Tallen
U – Uttern
V – Videt
X – Exet
Y – Ymer
Å – Åran
Ä – Äpplet
Ö – Östen
Skrivit i Corren 1/4:
Veckan som gick var ”Earth Week” i Linköping, en miljömanifestation som detta år hade klimatförändringarna och hotet mot den biologiska mångfalden som särskilt tema. Bakom arrangemanget stod Linköpings kommun, länsstyrelsen i Östergötland och Svenska kyrkan. Lovvärt. Om det inte vore för att lantbruket hamnade i skottgluggen.
I flera av kommunens skolmatsalar skyltades med uppmaningar till eleverna att äta mera grönt och ogilla kreatur. Antikött-propagandan illustrerades med bilden av en ko där vidhängande text löd: ”Mina pruttar är dåliga för miljön”.
Det fick Peter Borring, LRF:s ordförande i Östergötland, att se rött. ”Finns det inte någonting annat av allt ohållbart vi gör i samhället som man kan behöva undervisa eller upplysa våra unga medborgare om än kors pruttande, med tanke på att kossan också bidrar till rätt mycket”, sa han kritiskt till P4 Östergötland (26/3).
I ett utpräglat jordbrukslän som vårt borde den kunskapen inte vara obekant. Tack vare bönderna och deras djurhållning kan det öppna svenska kulturlandskapet bevaras. Betesmarkerna för bland annat mjölk- och köttproducerande kor bidrar inte bara positivt till den biologiska mångfalden, utan binder dessutom mycket växthusdrivande koldioxid. På vilket sätt är det dåligt?
Att för Linköpings skolbarn utmåla kors ”pruttande” – alltså utsläppen av metangas – som ett klimatförstörande miljöproblem är snällt uttryckt vilseledande. Metan är en naturlig del av kretsloppet och försvinner relativt snabbt från atmosfären.
Det helt överskuggande bekymret är de av människan förorsakade industriella utsläppen av fossila koldioxidgaser, som vi kvickt måste begränsa och få ner till mindre skadliga nivåer. Ungefär 40 procent av koldioxidpartiklarna är kvar hundra år i atmosfären, cirka 20 procent stannar i tusentals år.
Informera eleverna om konsekvenserna av detta istället för att skuldbelägga bönderna för kornas matsmältning.
Långös näringsidkare annonserar i Blekinge Läns Tidning under tidigt 1930-tal. Onekligen var kommersen lite rikligare på ön än vad som är fallet numera. Notera att Fredrik Johnsons speceriaffär på Lilla Pantarholmen anges ligga invid nya Långöbron. Den bron stod klar 1929 och var betydligt robustare än den gamla träbron från sekelskiftet som Långöborna dittills fått nöja sig med. Önskas en taxi över till fastlandet? Ring Långö bilstation på telefon 1288!
Christian Dahlgrens Blogg 