Månadsarkiv: februari 2019

Oasen i rymdens ensamhet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/2:

I sommar är 50 år sedan den historiska månlandningen med Apollo 11 och Neil Armstrongs berömda kliv på ytan. Redan ett halvår tidigare, i december 1968, hade dock Apollo 8 som första bemannade rymdfarkost besökt den fjärran himlakroppen.

Utan att landa visserligen, Apollo 8:s mål var enbart att runda månen några varv som test inför vad som snart komma skulle. Men denna pionjärfärd blev inte mindre betydelsefull.

Med sina svenska Hasselblad 500 EL-kameror tog astronauterna Bill Anders, Frank Borman och Jim Lovell de första bilderna av jordklotet, sedd utifrån den ödsliga månens horisont. Intrycket var fullständigt överväldigande.

En liten, skör blåvitstrimmig oas i rymdens oändliga, ensamma kalla mörker. Det är vårt hem. En unik, underbar plats. Där finns allt som gör det värt att leva. Där finns allt som gör det möjligt att leva.

En bild kan säga mer än tusen ord, heter det. Varken förr eller senare har det varit så sant.

Kanske blev dessa fotografier det viktigaste resultatet av hela Apolloprogrammet. Som Bill Anders konstaterade: ”Trots all träning och alla förberedelser för utforskandet av månen, slutade resan med upptäckten av jorden”.

Häromveckan gick Aniara upp på biograferna, filmatiseringen av Harry Martinsons dystopiska rymdepos från 1956. I detta verk, ett av den svenska litteraturens odiskutabelt främsta, har jorden skadats svårt av miljöförstöring och kärnvapenkrig. Med det väldiga transportskeppet Aniara evakueras människor till baser på de ogästvänliga grannplaneterna Mars och Venus, men en olycka inträffar.

Aniara råkar ohjälpligt ur kurs och dess 8000 emigranter fastnar på en hopplös, evighetslång färd mellan solsystemet och stjärnorna i Lyran. Arken blir en sarkofag.

Naturälskaren och humanisten Harry Martinson skrev det existentiella ödesdramat som en förtvivlad varning om vart utvecklingen hotade att ta oss. Det är dags att vi tar den varningen på djupaste allvar. Ty har Aniara varit aktuellare än nu?

Det politiska världsläget ter sig allt osäkrare. Massor av desperata människor befinner sig på flykt undan krig, fattigdom och förtryck. Samtidigt pågår en global klimatförändring som – om vi inte lyckas hejda utsläppen av de temperaturhöjande växthusgaserna – riskerar äventyra själva livsbetingelserna på det ömtåliga klot Apollo 8:s besättning fångade i sina kameror.

Det här är vårt enda hem. Vi måste vårda det.

Järnväg att slå vakt om

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/2:

Kristdemokraterna i Östergötland är på rätt spår. Partiet föreslår en utveckling av Stångådalsbanan med fler avgångar mellan Kisa och Linköping, samt att tåget även stannar i Sturefors.

”Om det finns fler resenärer, och möjliga resenärer, finns all anledning att också rusta upp järnvägen för att skapa en stabil trafik man kan lita på”, säger KD:s regionfullmäktigeledamot Lena Käcker Johansson (Corren 7/2).

Klokt och framsynt! Stångådalsbanan är en resurs som borde tillvaratas bättre. Allt annat vore kapitalförstöring av värdefull infrastruktur som tidigare generationer efterlämnat till oss.

Järnvägen, invigd av kung Oscar II 1902, var en viktig satsning när den byggdes och har fortfarande potentialen att åter spela en betydande roll. Banan från Linköping till Kalmar slingrar sig genom ett bedövande vackert landskap – i synnerhet sommartid – med flera mindre samhällen och småkommuner längs sträckan.

Vi vet att urbaniseringen är väldigt stark. För tvåhundra år sedan bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landet. Numera bor 85 procent i tätorter. Storstadsområdena har haft den största folkökningen.

Det är inget att moralisera eller förarga sig över. Människor måste givetvis få bo där de själva vill och stadslivet har många attraktiva kvalitetsaspekter.

Men det har landsbygden också. Den rymmer en annan slags frihet, ett lugn och en rogivande trygghet, känslan av en jordnära genuinitet i tillvaron. Det stora kan ju även finnas i det lilla.

Stad och landsbygd behöver inte nödvändigtvis stå i motsatsställning, tvärtom borde de kunna berika varandra i ett ömsesidigt växelspel.

Det är här Stångådalsbanan kommer in i bilden som förbindelselänk. En upprustning så att tågen kan köras fortare och mer frekvent knyter de båda världarna närmare. Det ger smidigare möjligheter att som komplement till bilen pendla för arbete, studier och fritidsaktiviteter. Det gör det lättare för fler människor stanna kvar i sin hemvist på landsbygden.

Det sänker samtidigt trösklarna för fler människor som kan tänka sig att flytta ut från staden, men som ändå önskar behålla regelbunden kontakt med citypulsen.

Att värna Stångådalsbanan är att värna hela den sydöstra regionens levnads- och tillväxtvillkor. Att järnvägen också är en av Sveriges naturskönaste gör knappast heller saken sämre.

Björklund ut, Lööf in?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/2:

Jan Björklund ger upp och avgår som partiledare. Det var föga överraskande. Björlund har suttit länge på sin post, i tolv år. Han är en effektiv debattör, i synnerhet gällande skolan.

Men han lyckades aldrig få vind i opinionsseglen. Namnbytet från Folkpartiet till Liberalerna 2015 hjälpte inte. Av den då utlovade förnyelseprocessen blev inget som någon märkte, kräftgången fortsatte och i senaste valet var frågan om partiet ens skulle klara riksdagsspärren.

Turerna kring regeringsbildningen splittrade därefter inte bara Alliansen. Björklunds stöd till Löfven slet såväl Liberalerna som deras lilla flyktiga väljarkår itu.

Om inte Björklund kastat in handduken nu, skulle han antagligen snart riskerat en ny intern missnöjesrevolt – minns att Birgitta Ohlsson tidigare utmanat honom – men denna gång skulle han knappast överlevt ett öppet ifrågasättande av hugade ledarskapsaspiranter. Bättre att förekomma än förekommas, alltså.

Vem kan hela detta svårt krisdrabbade parti och få det på stadig mark igen när den förbrukade Björklund gjort sorti? Hur vore det om svaret istället blev att låta Annie Lööf ta över i en ihopslagen konstellation kallad Centerliberalerna?

Tanken borde inte vara främmande, utan har legat på lur ända sedan Bertil Ohlins och Gunnar Hedlunds mittensamverkan på 60-talet. Ett seriöst menat försök till fusionering gjordes av Gunnar Helén och Thorbjörn Fälldin 1973, men stupade främst på motståndet av ”Åsa-Nisse-marxisterna” inom Centerns ungdomsförbund.

Fälldin kände sig så knäckt att han övervägde att hoppa av politiken. 2002 var Lars Leijonborg och Maud Olofsson redo att pröva igen, fast då föll det på Centerns nej till euron och Olofssons hårresande jämförelse med att även ”Hitler gjorde ju tokiga saker” i sin strävan att ena Europa.

Det gamla Bondeförbundets ideologiska instinkter har historiskt sett inte alltid varit klockrena. Men vilka skulle hindren vara för en fusion idag? Under Annie Lööf har Centern transformerats till en fullödig liberal kraft, varför förekomsten av två konkurrerande liberala partier måste sägas vara både onödigt och på sikt försvagande.

Bildandet av en gemensam styrkefront vore särskilt angelägen i just denna tid när liberala och humanistiska värden står under hård press. Grip tillfället!

Kära tåg, bli som förr!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/2:

Som inbiten järnvägsromantiker tycker jag verkligen om att åka tåg. Eller mer luttrat uttryckt: jag vill tycka om. Väldigt gärna.

Helt klart är jag i gott sällskap med svenska folket i övrigt. Våra hjärtan klappar för tåget. Statistiken talar sitt tydliga språk. 2010 gjordes 179 miljoner resor på svensk järnväg. Sju år senare, 2017, var siffran uppe i 222 miljoner resor – en ökning med 24 procent.

Det är mäkta positivt, särskilt ur ett klimatperspektiv. Som resandeform borde tåget ha en gyllene framtid. Efterfrågan är bevisligen hög och allmänhetens stigande miljömedvetenhet torde bara ytterligare stärka järnvägens konkurrenskraft relativt andra transportslag. Tråkigt nog är kärleken illa besvarad.

En gång, det måste varit när ångloksröken ännu låg tät över landet, etablerades uttryck vi alla känner så väl. ”Det går som tåget”. ”Det går som på räls”. ”Raka spåret”. Vad återspeglade inte detta om ett grundmurat förtroende i slott som koja för järnvägen?

Tågen upplevdes som ett snabbt, stabilt och pålitligt färdmedel. Nu har vi resenärer tvingats vänja oss vid ständiga utrop i knastriga högtalare som ”signalfel”, ”vagnfel”, ”växelfel”, ”nedriven kontaktledning” – allt som indikerar att det varken ”går som på räls” eller är ”raka spåret” till våra destinationer längre.

Vid hur många tillfällen har inte tålamodet prövats av förseningar, evighetslång väntan på vindpinade perronger, tåg som inte kommer och ersätts med skumpiga, trånga bussar?

Frågan är om det existerar någon annan kundgrupp som misshandlats så mycket och ändå envisas med att återvända, igen och igen och igen.

Vi önskar ett lyckligt förhållande till järnvägen, svär och fräser när det inte infrias. Men vi fortsätter trots allt hoppas och löser nya biljetter.

Regeringen avser bygga ett futuristiskt nät för höghastighetståg till en kostnad av hundratals miljarder. Hur vore det om politisk energi kunde mobiliseras och pengar skakas fram till att bättre vårda den järnväg som redan finns?

Enligt SVT:s Uppdrag granskning är underhållet minst sagt bristfälligt och eftersatt, därav den usla punktligheten på en sliten anläggning som bitvis förefaller vara i direkt riskabelt skick.

Jag vill tycka om att åka tåg, alltså tåg som går som tåget på vanliga fungerande spår genom vårt vackra konungarike. Var det möjligt under ångloksepoken i ett betydligt fattigare Sverige än idag, borde det inte vara omöjligare att åstadkomma nu.

Var försiktig med orden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/2:

Statsminister Karl Staaff fick aldrig en lugn stund. Folk spottade på honom när han promenerade längs Strandvägen i Stockholm. Han smädades i pressen som en notorisk mutkolv och illasinnad landsförrädare, redo att förena sig med ryssen.

Han anklagades även för att vara homosexuell, vilket på den tiden uppfattades som så oerhört graverande att det var förbjudet i lag. Det såldes askkoppar i form av hans ansikte där glödande cigarrer kunde släckas i ögonen på honom.

Om dagens politiska klimat kan upplevas som polariserat och råbarkat, så var stämningarna inte mycket bättre i Sverige när förra seklet var ungt. Vad hade Karl Staaff gjort för att förtjäna allt detta sjövilda hat?

Han var liberal. Han ville ha allmän rösträtt. Han var skeptisk till rustningsivern i Europa och föredrog att satsa på sociala reformer.

Knappast direkt samhällsomstörtande sett i nuets backspegel, men det dåvarande statsbärande konservativa etablissemanget tyckte tydligen annorlunda och sinnet rann över.

Politik har ju tyvärr ofta den effekten att blodet svallar hett i ådrorna och retoriken går i våldsamt spinn, om man inte kan ta saker och ting lite mer coolt och balanserat på den ideologiska åsiktsmarknaden. Den läxan återstår dock att lära för många aktivister till såväl höger som vänster, särskilt av eftervalsdebattens heta munhuggning på de (a)sociala medierna att döma.

”Jag har faktiskt inte varit med om ett sådant respektlöst hat förut”, sa Annie Lööf när hon talade på Centerns kommundagar i Umeå under helgen som gick. Även Liberalernas Jan Björklund har fått sin släng av sleven, eller spikklubban snarare.

Det är som om dessa partiledare bränt åkrarna, rivit ner himlen och sålt sina själar till Hin håle. Man behöver verkligen inte älska deras samarbetsavtal med S och MP som öppnade för en ny mandatperiod med Stefan Löfven vid regeringsrodret – fast herregud, Alliansvänner, så jädrans farligt är det väl ändå inte? I synnerhet som vinsten blev en sällan skådad jackpott av borgerlig reformpolitik.

Det som däremot är farligt är de kollektiva lidelsernas lössläppta oförsonlighet, bristen på nyanser i kritiken, det förintande tonläget, tendenserna av personliga karaktärsmord i det offentliga meningsutbytet.

För Karl Staaffs del slutade det med att han kuppades bort av kungen. För en annan statsminister, socialdemokraten Olof Palme – minst lika avskydd och kontroversiell som Staaff – blev ödet än värre.

Var försiktig med orden, håll känslorna under kontroll. En atmosfär som börjar koka av hat är varken demokratiskt eller humanistiskt hälsosam.

Ta Arnold till Linköping!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/2:

Skräckfarbror? Nja. Visst hade Hans Arnold det rysliga och spökfulla som sin inmutade nisch. Men läskigheten balanserades av mjuka toner och en charmig surrealistisk naivism på ett ytterst särpräglat vis.

Hans Arnold, invandrad från Schweiz där han föddes 1925, var den folkhemske konstnären som sällan värderades efter förtjänst bland salongernas finsmakare. Han hade desto större beundrarskaror i gillestugorna, särskilt under storhetstiden på 70-talet då hans fascinerande bilder tycktes finnas överallt i böcker, tidskrifter, serietidningar…

Killen måste varit osannolikt produktiv, därtill med en genomgående kvalitetsnivå som är förbluffande hög och det oavsett vilka sammanhang han figurerade i.

En bok jag som barn ofta lånade på biblioteket hette Jag är en varulvsunge. Gunnel Linde hade skrivit den. Dock var det inte hennes berättelse jag främst fångades av. Det var illustrationerna.

Trots att jag som medelålders knappt minns ett spån av Lindes historia, är omslagsbilden som bär Hans Arnolds signatur ännu mycket levande.

Likadant är det med ABBA:s Greatest Hits som gavs ut 1975. Jag ägde aldrig albumet, men Hans Arnolds mysläbbiga och numera ikoniska skivkonvolut hade jag i form av en affisch på väggen i mitt pojkrum. Det hade flera av mina kompisar också – trots att vi egentligen föredrog tuffare band som KISS och Sweet.

Kom ni förresten ihåg den klassiska svenska kriminalserien Ärliga blå ögon, som alla kollade på i den statliga monopolteverutan 1977? Häftigast var den suggestiva animerade vinjetten. Upphovsmannen gick definitivt inte ta fel på.

Hans Arnolds betydelse för att berika, syresätta och vidga min generations fantasivärld kan svårligen överskattas. Senare slog det mig att han faktiskt bidrog till öppna våra unga ögon för bildkonsten som sådan, vattnade aptiten på ett helt kulturellt fält att upptäcka och ströva vidare i.

För mig blev Hans Arnold, vid sidan av tecknaren Jan Lööf, inkörsporten till ett livslångt konstintresse.

2010 tog Arnold för evigt ner skylten till sin ljust demoniska bildverkstad, men nu tycks han möta en renässans igen och få ett postumt erkännande även inom etablissemangskretsar.

En dokumentärfilm om honom – Penselns häxmästare – har premiär i vår. Den har redan förhandsvisats på Klippans konsthall i Skåne, som med start förra veckan och till början av mars arrangerar en unik, omfattande retrospektiv utställning med Hans Arnolds originalverk.

Det är första gången något sådant sker i Sverige och har fått publiken att strömma till från när och fjärran. ”Vi vill ju oftast göra saker som sticker ut, vi har jobbat hårt för det”, sa Lotta Andgren, kulturutvecklare på Klippans kommun, till SVT Nyheterna vid vernissagen.

Jag tycker inte att de kulturansvariga i vår egen kommun ska vara sämre.

Hans Arnolds avtryck i den moderna svenska kulturhistorien är massivt. Hur många som helst har någon slags relation till honom, också det idag uppväxande släktet borde ges chansen att trollbindas av kontakten med hans konstnärliga universum.

Så varför inte ta Hans Arnold-utställningen vidare till Linköping och visa den på Passagen mitt i stan? Det vore väl en kulturpolitisk insats som hette duga!

Politiken har misslyckats

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/1:

Man förstår att det måste varit en blytung dag på Arbetsförmedlingen när 4500 anställda varslas på ett bräde. Nedskärningen är en konsekvens av M/KD-budgeten som riksdagen nyligen biföll och kan synas brutal. Stora förändringar är aldrig smärtfria, men det är samtidigt ofrånkomligt att stora förändringar behövs.

Vi talar här om en gigant till myndighet med 13 000 anställda som kostar skattebetalarna närmare 80 miljarder kronor årligen. Vad får vi för pengarna? Trots en långvarig högkonjunktur, som borde underlättat Arbetsförmedlingens uppdrag väsentligt, visar en uppsjö av utvärderingar att verksamheten lämnar åtskilligt övrigt att önska.

Exempelvis slog Riksrevisionen fast i en rapport hösten 2017 att Arbetsförmedlingens matchningsresultat kontinuerligt försämrats.

Sysselsättningsinsatserna är dyra och ineffektiva till följd av felprioriteringar och dåligt underbyggda analyser. Det har medfört att såväl socialt utsatta grupper som relativt väletablerade personer fått sämre jobbchanser genom myndighetens försorg.

I en attitydundersökning som Arbetsförmedlingen själva stod bakom förra året var kritiken inte nådig. Stelbent, långsam, gör föga nytta – det var en vanlig uppfattning om myndigheten bland allmänhet, arbetssökande och arbetsgivare.

Missnöjet saknade inte grund. Siffror från SCB visade i höstas att av de 1,5 miljoner svenskar som fick en ny anställning 2017, var det bara en försvinnande liten andel (1,5 procent) som fått kännedom om jobbet via Arbetsförmedlingens personal. Men kan alla tillkortakommanden lastas på denna myndighet? Det vore grovt orättvist.

På onsdagens DN Debatt redovisade Cecilia Fahlberg, regeringens särskilda utredare av arbetsmarknadspolitiken, sina slutsatser som snarare tyder på ett omfattande strukturfel.

Hon fyrar av en dundersalva, ingen går fri: ”Den analys som utredningen gjort konstaterar stora brister i form av ett svåröverskådligt system med ett otydligt ansvar som kännetecknar hela samhällets kedja av åtaganden. Bristerna finns på alla nivåer, från regeringsbeslut till handläggningen i mötet med arbetssökande”.

Enligt januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L ska Arbetsförmedlingen reformeras i grunden. Ska den reformeringen lyckas är det uppenbarligen rubbet av den utgiftskrävande och misslyckade arbetsmarknadspolitiken som måste nagelfaras och åtgärdas.