Här har jag inte varit på mycket, mycket länge. Norsbron är i mitt tidiga barndomslandskap ett närmast mytiskt ställe. Under 70-talets början bodde jag i detta lilla värmländska samhälle strax utanför Vålberg innan familjen flyttade vidare till Kungsbacka.

Denna stig är vad som återstår av vägen till vårt hus. Märklig känsla att gå här igen.

Huset fanns inne bland träden bortom åkerkanten och hade adressen Snarbergsvägen 13. Nu finns inte ett spår av det.

Detta är en bild från 1950. Byggnaden i vänstra hörnet var vårt hus med Norsälven precis utanför fönstret.

Vid tomtens strandkant på en fallfärdig brygga.

Tomten och bryggan från motsatt håll.

Husen där mina lekkamrater och övriga grannar bodde är också försvunna. En sorglig ödslighet på hela denna plats som i mitt minne präglades av ljust, harmoniskt liv.

Den nedre högra delen av denna bild från 1965 visar hur det såg ut när bostadshusen ännu fanns. Alla fyra, undantaget det femte intill brofästet, är numera rivna. Faran för skred gjorde att Karlstad kommun löste in husen och brände ner dem, liksom vårt, för några år sedan (de instabila markförhållandena gjorde att man inte vågade ta dit tunga maskiner).

På andra sidan bron och älven som stilla flyter förbi. Det enda hus som finns kvar på Snarbergsvägen skymtar uppe till höger. Dess tappra invånare vägrade nämligen lämna sitt hem, trots rasrisken!

Farväl, du utplånade adress till en svunnen liten värld som en gång var min.