Med kriget följde nya svårigheter för folken i alla världens länder, vårt land inberäknat. Det blev brist på livsförnödenhetsartiklar, fullständig hunger därvid matbitarna måste ransoneras och folk ur skilda samhällsklasser indragas i arbetet för ransoneringen. Därvid måste i första hand de ledande inom kommunerna tagas i anspråk och det var självklart att jag fick träda i branschen för Långö.

Den tid som nu kom var en av de svåraste jag upplevat och många gånger stod jag redo kasta allt över bord. Folk i allmänhet kunde ej förstå, vad allt detta skulle tjäna till och man blev i början överhopad med ovett. Och det är lätt begripligt, att de som hade hand om fördelningen drabbades i första hand.

Men det gällde att ta saken lugnt, finna sig i det oundvikliga och arbeta utan rast eller ro för att sköta de jämt och ständigt ökade göromålen. Samtidigt skulle min tidning skötas och rätt ofta fingo nätterna tagas till hjälp. Någon gång, när folktillströmningen blev för stor, när de stodo i kö utanför mitt hem, pockande på större tilldelning, som var mig omöjligt att ge, blev jag häftig, men det gällde att lugna sig igen.

För Långös vidkommande må dock sägas, att befolkningen snart satte sig in i situationen, det blev lugnt och stilla och alla försökte härda ut, utan att kasta skulden på personer, som i själva verket ej kunde göra något åt förhållandet. På andra ställen var det tiofalt värre och många som skötte ransoneringen måste ge tappt.

Vad det beror på, är svårt att säga, men det kan utan tvekan erkännas, att i svåra situationer har befolkningen på Långö allt kännt sitt ansvar och förstått bevara samhällets anseende. Måtte så ske även i fortsättningen – då står för mig kvar verksamheten här som ett ljust minne den dag krafterna svika och jag finner det nödvändigt lämna min post som detta samhälles ”borgmästare”.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Långö torg. Här var det ansats till hungeroroligheter i april 1917, när det plötsligen ryktades att bagaren på platsen fått särskild tilldelning av råg och grisblod. Folk flockades utanför bageriet i hopp om att kunna få extra ransoner av paltbröd. Karlskrona stad skickade två ridande poliser för att återställa ordningen. Men när de kom fram var det tomt. Långös invånare hade redan besviket lunkat hem igen.

Nu när Långö blivit municipalsamhälle hade ”Långö lokala kommunförening” slutfört sitt värv och municipalstyrelsen fick ta hand om det hela. I denna styrelse invalde stämman första gången, utom mig, som ju var förordnad till ordförande, byggmästare S. Löfdahl, verkmästare Karl Aug. Andersson, förman F. A. Hallström och byggnadssnickare P. M. Svensson.

Nu blev det att helt ta saken om samhällets utveckling i egna händer och forma arbetet därefter. Municipalsamhället hade erbjudits köpa all inom samhället befintlig jordf ör 18.000 kronor och stämman sammankallades för att besluta i denna fråga. Det satt hårt, beslutet krävde 2/3 majoritet, men det lyckades få fram 174 röster mot 42, de sistnämnda för avslag.

Löfte om pängar hade jag redan erhållit, den 14 februari 1913 skrevs köpekontrakt och tillträdet skedde den 1 april samma år. Nu när detta skrives ha nästan alla tomter sålts och till stor del även bebyggts, samhället har på denna försäljning fått överskott på omkring 24.000 kr, utom den möjlighet som härigenom beretts ett avsevärt antal människor att få egna hem.

Sedan municipalsamhället skaffat sig ytterligare stöd och hjälp genom anslutning till Svenska Stadsförbundet, beslöt municipalstämman den 23 april 1911 att antaga municipalstyrelsens förslag till stadsplan.

Det dröjde emellertid innan Kungl. Maj:t fastställde stadsplanen, första förslaget avslogs där och nytt måste upprättas, som antogs av stämman 29 maj 1916 och fastställdes 24 sept. 1917. Sedan förelåg en mängd arbete på alla  områden, elektrisk belysning anlades, såväl gatubelysning som inomhusbelysning och invigdes 6 december 1914.

2 februari 1913 beslutade stämman ingå till Kungl. Maj:ts befallningshavare med begäran att bron måtte förklaras för allmän väg och som sådan övertagas av staden Karlskrona och Östra härads väghållningsskyldige, vilken fråga ännu när detta skrives är oavgjord – ytterligare ett bevis på sanningen i talet om Kungl. Maj:t ”nådiga tågordning”, vilken i det här fallet utvecklat sig till en formlig skandal, och gjort förhållandet olidligt för det unga, i övrigt livskraftiga municipalsamhället, som vid det här laget har omkring 1.200 invånare och står som ett mönstersamhälle, vilket hittills klarat sig utan polis och varest ej förekommer något som kan ge anledning anställa dylik.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Stora skolan på Långö, byggd 1909. Den tjänstgjorde även som samlingsplats för municipalstämman och för lokala festligheter. Sedan Långöskolans verksamhet upphörde 1990 blev det bostadslägenheter i byggnaden.

Det var mörkt och dystert härute på Karlskrona stads ”avstjälpningsplats”: ingen belysning, inga ordentliga vägar – de få fastighetsägarna hade själva fått ordna den saken så gott de kunde – ett nytt skolhus hade nyligen byggts, men på vägen dit höllo barnen på att drunkna i lervälling.

Ägarna till ön hade visserligen nedlagt rätt mycket arbete där för att förbättra förhållandena, bl. a. byggt en bro dit, men det återstod ju så mycket. För att försöka göra det något bättre för oss bildade vi ”Långö lokala kommunförening”, en opolitisk organisation, vars syfte var att gemensamt söka förbättra förhållandena i det samhälle, där vi bodde.

Vi voro inte många, men arbetade rätt duktigt. Då det kan vara av intresse att veta vilka som voro med, återger jag namnen på dessa enligt en medlemsmatrikel från 1908:

Redaktör J. A. Henricsson.
Snickare Otto Danielsson.
Snickare P. M. Svensson.
Byggmästare John Svensson.
Skräddare Otto Lindkvist.
Murare W. Jonasson.
Handlande A. A. Mattsson.
Lokeldare A. W. Svensson.
Arbetare S. Olsson.
Målaremästare Karl Sandberg.
Verkmästare Karl Aug. Andersson.
Timmerman P. A. Persson.
Fru Lovisa Persson.
Lärarinnan Gerda Jönsson.
Lärarinnan Ester Zetterberg
Folkskollärare Sven Löfdahl.
Varvsarbetare Oskar Jakobsson.
Stuveriförman G. W. Brolin.
Stuveriarbetare Nils Petersson.
Varvsarbetare J. Sandberg.
Murare C. Petterson.
f. d. Skomakaremästare C. J. Andersson.
Byggmästare S. Petersson.
Skomakaremästare F. E. Andersson.
Murare J. Johanisson.
1:sta kl. sjöman O. Petersson.
Filare Isidor Hallström.
Ordningsman F. A. Hallström
Eldare C. Hall.
Maskinarbetare A. Krondahl.

Det är möjligt, att det varit medlemmar i föreningen tidigare eller senare, de mäst framträdande vore, om jag ej minns fel, snickare (nu vaktmästare) O. Danielsson vilken var kassör, stuveriförman (även under en tid kronofjärdingsman) G. W. Brolin och byggmästare John Svensson. Jag var föreningens ordförande.

Vi höllo fäster och arbetade på alla sätt för att få ihop nödvändig medel för samhällets utveckling och lyckades bl. a. få upp några fotogenlyktor, så vi kunde i någon mån vägleda oss emellan byggknallarna och dypölarna.

Vägen till skolan fick Augerums kommun iordningställa så mycket, att våra barn kommo till skolan utan att drunkna på vägen. På så vis förbättrade vi förhållandet litet om sänder till municipalsamhället trätt i funktion, då det blev att utdebitera municipalskatt.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Lilla Långöskolan, även kallad gamla eller övre skolan, byggdes 1905-1906. Den är idag omvandlad till bostadshus och vägen utanför (Lagmansgatan) är som synes sedan länge drunkningssäkrad.

Jag kom, som förut relaterats, ej att bosätta mig i Karlskrona vid min förflyttning till Blekinge, utan på ön Långö, där jag  nu kom in i ett nytt verksamhetsområde som tagit mycket tid i anspråk. Någon tid innan jag kom att bosätta mig här, hade frågan vare före, att Långö skulle bilda ett municipalsamhälle.

Det fåtal innevånare som då fanns, gingo med härpå, men det blev ej gjort vidare vidare åt saken förr än år 1909, då stadgar för muncipialsamhälle, hälsovårdsnämnd,  byggnadsnämnd och brandvärn förelades samhället och antogos, sedan en härför tillsatt kommitté varit i tillfälle att granska dem.

Härmed var Långö municipalsamhälle bildat och i december 1909 fick jag förordnande av Kungl. Maj:ts befallningshavare att vara municipalsamhällets ordningsman och ordförande i municipalstyrelsen. Om man tar i beaktande, att här gällde att framskapa och i alla detaljer ordna ett nytt samhälle, som förut kännetecknats av oordning överallt och inom vars gränser till stor del samlats sådana individer, som ej ville veta utav ordande samhällsförhållanden, förstår man, att uppdraget som högste styrelseman här ej var blott och bart en hederstitel, utav var förenat med både arbete och ansvar.

Jag blev, som det heter, klockfar, som allt skall bestyra och bland vänner och kamrater fick jag nu vanligtvis heta ”borgmästaren på Långö”.

När detta skrives har Långö genomgått stora förändringar, utvecklats till snart sagt en liten stad beträffande både byggnadsverksamhet och folkmängd, allt under i huvudsak gott samförstånd och alltid god enighet inom den styrelse, som har största ansvaret på sin lott, nämligen municipalstyrelsen.

Ännu när detta skrives är jag ”borgmästare på Långö” och därtill, förutom municipalstyrelsens ordförande, även dess kassör samt sedan första municipalstämman även ordförande i denna. Dessutom tillkommer mig en hel del andra med dessa poster förenade uppdrag.

Då jag nu nedlagt så stor verksamhet på Långö ända sedan 1909 och även dessförinnan, då vi försökte på alla sätt skaffa oss det nödvändigaste beträffande vägar, belysning m. m. genom att hålla fester o. d., bör i denna broschyr även i någon mån ingå Långö historia, vilken på sätt och vis blivit min egen under bortåt ett 20-tal år av mitt liv.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Muraregatan på Långö under tidigt 1900-tal.