Karlskrona har sina egendomligheter, sin särskilda typ som utpräglad militärstad. Backig och med kullerstenslagda gator, betecknande från den  synpunkten att Blekinge är själva stenriket, där det alltid av idoga stenhuggare tillverkats en avsevärd mängd huggen gatsten, som emellertid föga använts för stadens behov.

Utkanterna i staden ståta med små oansenliga hus, till stor del uppförda i en avlägsen forntid av personer, som slagit sig till ro vid egen härd, och uppförda i olika byggnadsstil och i egendomliga lägen, som tyda på att någon vidare stränghet ej tillämpats av stadens byggnadsnämnd.

Backarna äro en kvarleva av den mängd klippöar, varpå staden uppbyggts och som fordomtima ägts av den beryktade Vittus Andersson, som av konung Karl XI tvingades överlämna området för byggandet av en örlogshamn. Ännu finns också kvar åtskilligt från denna tid, såsom Vittus Anderssons stuga, Kalvhagen, nu bebyggd även denna del, där man kan förmoda att samme Vittus Andersson betat sina kalvar.

I stadsdelen Björkholmen, som fordom dominerades av en gammal klockstapel, är tydligen större delen av ättlingarna från den gamla sjömans- och varvsarbetarkåren förlagd, ty där framträder det mästa av detta gamla, som påminner om förgången tid.

Det egendomliga är, att i denna stadsdel är språket annorlunda än i övriga stadsdelar och Klockstapeln brukade fordom vara samlingsplats för björkholmsgummorna, när de höllo konselj. Att lyssna på kontroversen vid en dylik konselj hade sitt behag, fast det var hart när omöjligt för en främling att tolka den egendomliga munart, varmed de olika anförandena framfördes.

 Den s.k. ”björkholmskan”, som är säregen för icke blott Karlskrona utan hela Blekinge, är ett det mest obegripliga språket i hela Sverige.

Vid Fiskbron hålla fiskare utifrån öarna till med sin fisk. Där skrädes inte orden och lustigheterna hagla om varandra från träskoklädda fiskargummor.

Inne i den ”finare” stadsdelen är det annorlunda, ett stycke av den nyare tiden med höga, ståtliga palats, där överklassen slagit ner sina bopålar. Här ha kullerstenarna ersatts med tuktad – det är ju sed i alla städer att ”bättre folk” skall ha det mera bekvämt – och här finns en mängd banker och annat, som profiterar på det fattiga folket.

Genom denna stadsdel löper Ronnebygatan, stadens ”snobbränna”, dess mest framstående promenadplats, som ock ”Ronnis” kallas. I långa vinterkvällar är här ett rörligt liv: en mängd bilar – nyare tidens fortskaffningsmedel – fara blixtsnabbt fram och åter i den brokiga folkströmmen, omväxlande krigare i alla grader, deras ”flammor” och en mängd civila.

Flickor i tonåren, långa rader, arm i arm, som kasta smäktande blickar på de mer eller mindre glänsande uniformerna, i hopp att något hjärta måtte klappa för dem under den blå jackan. Ibland befinnes gatan vara för smal för en och annan Adamsson och då faller storsmockan. Vissa tider, fast det numera hör mest till det förflutna, etableras större batalj, då en och annan kämpe faller på slagfältet.

Detta på vintern, på sommaren är det lite annorlunda. Då vandra älskande ner i Hoglands park, stadens vackraste plats och direktör Walls härliga skapelse. Där äro då utplacerade soffor, där kärlekskranka kunna i ro låta sina ömma känslor få luft.

Går det för långt, lägger polisen sig i saken, men finns en annan möjlighet – vi har ju Vämö, utan vars tillkomst Karlskrona stad säkerligen haft betydligt mindre innevånareantal och överlärare Blomberg mindre arbete med att fastställa faderskap.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.