Månadsarkiv: maj 2018

Till trolöshetens lov

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/5:

Lars Gyllenstens dråpliga inledning till novellsamlingen Desperados (1962) är en minor classic i svensk litteratur: ”Jag är fast övertygad om att idel ont kommer av alltför fasta övertygelser – nej, nu sa jag bestämt för mycket!”. En underbart ironisk motsägelsefull formulering, så typisk honom. Naturligtvis måste den borne skeptikern också vara skeptisk mot sig själv!

Inte för inte stod Lars Gyllensten kollegialt nära den franske renässansfilosofen och 1500-talshumanisten Montaigne, som – ehuru formellt katolik – med elegant uttrycksfullhet vände sig mot alla dogmatiska trosläror, ideologier och intellektuella system.

Den glömde Gyllensten heter en ny förträfflig bok av litteraturforskaren Thure Stenström. Om titeln verkligen äger täckning, är denna intellektuella biografi ett synnerligen välkommet bidrag till att lyfta fram Gyllensten i ljuset igen.

Som medicinprofessor, ständig sekreterare i Svenska Akademien, modernistisk författare och skarpslipad polemiker tillhörde han en av de främsta gestalterna på vår kulturella parnass under 1900-talets senare hälft.

Stenström ägnar berättigat stort utrymme åt Gyllenstens högklassiga skönlitterära författarskap, vars tidlöst angelägna centrala tema är människans existentiella villkor och brottandet med dödens oundviklighet i en värld där Gud checkat ut.

Även ur perspektivet av dessa dagars hårt polariserade samhällsdebatt, icke minst på drängslagsmålens sociala medier, har Gyllensten brännande aktualitet. ”Politiseringen av det offentliga samtalet hotade enligt hans åsikt medföra en förenkling och trivialisering av hela människosynen”, skriver Stenström.

Intervjuad av Beppe Wolgers i Stockholmstidningen 1960 förklarade Gyllensten: ”Politiska system och ideologier tror jag inte på. Där finns plats för så mycket besvikelse och misströstan, som suger kraften ur människan. Och det låser henne, och hennes fantasi, det stänger henne för det oväntade. Vidare gör det henne dömande, inskränkt, misstänksam, sårbar, intolerant”.

Som förankrad i naturvetenskapen var Gyllensten främmande för ideologiskt tvärsäkra bilder av verkligheten som bara riskerade att leda människan vilse och förvärra hennes utsatthet.

Han förordade istället trolösheten i den prövande hållningen som var forskarens ideal, beredskapen till att ständigt revidera eller förkasta uppfattningar när nya rön så krävde. ”Du skall inga andra gudar ha än provisorier”, löd hans  nyktra budskap.

Vill vi ha fler vuxna i det politiska rummet är en god rekommendation till folk i alla stridande läger att söka Lars Gyllenstens inspirerande bekantskap.

Lars Gyllensten 1921-2006.

Vem vill vara plugghäst?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/5:

I höst blir förskolan obligatorisk för alla sexåriga barn. Får Socialdemokraterna som de vill kommer skolplikten även utsträckas till att gälla gymnasiet. Men är plikten ens särskild lyckad för grundskolans del? Det kan vara värt en prövande reflektion bortom det vanliga tugget och Jan Björklunds slitna slagordsretorik.

Den liberala filosofen Ayn Rand polemiserade mot termen plikt såsom varande en ”nödvändighet att utföra vissa handlingar utan annan anledning än lydnad under någon högre auktoritet, utan hänsyn till något personligt mål eller motiv, någon önskan eller något intresse”.

Krasst bygger skolplikten ytterst på statens privilegium att utöva legaliserat våld. Eleverna tvingas till handlingen att närvara i klassrummet, men kan inte piskas till att verkligen studera.

Snarare underblåses en anda av opposition mot skolan som inverkar negativt på kunskaps- och bildningstörsten, menar författaren Lena Andersson i en tankeväckande intervju i Lärarnas tidning (nr 8/2018).

Hon talar om den destruktiva mentalitet som skapas av ”tvångets psykologi”. Nesan att stämplas som plugghäst, en institutionell medlöpare, strävar ju också många elever att undvika. Att inta rebellrollen brukar däremot ge hög status i hackordningen.

Vidare hamnar lärarna i en olycklig slags gisslanposition, hävdar Lena Andersson: ”Med skolplikt har eleverna makt över läraren. I och med att de måste vara i skolan är det lärarens ansvar att det ska gå bra. Då blir läraren en ödmjuk tjänare. Man måste lära sig av egen kraft, allt annat är omöjligt”.

Det må ligga mycket i detta, fast vad är då alternativet?

Skolplikten i Sverige infördes med folkskolestadgan 1842, en utveckling av lutherska statskyrkans husförhör och den söndagsskoleplikt som i praktiken funnits sedan 1600-talet.

Folkskolan, tillkommen som en kompromiss mellan progressivt liberala och reaktionärt sinnade samhällstoppar, handlade inte bara om att förmedla kunskap. Den var lika mycket ett instrument för uppfostran, disciplinering och indoktrinering.

Plikten ansågs, förmodligen med all rätt, oundgänglig för att inte det fördemokratiska bondesamhällets barn annars skulle hållas kvar i arbete. Det problemet torde numera ha bortfallit.

Likaså lär alla idag begripa vikten av utbildning, även när inte barnen längre behöver bidra ekonomiskt till familjens försörjning. I princip kan alltså en helt frivillig skola övervägas. Men den idén är nog ännu i radikalaste laget för att vara partipolitiskt och opinionsmässigt realistisk.

Dock skulle vi kunna återknyta till en annan tråd i vår utbildningshistoria än statsprästernas regemente. 1723, under frihetstiden när Arvid Horn styrde landet som riksrådets kanslipresident (statsminister ungefär), lagstiftades om att svenska föräldrar måste lära sina barn att ”läsa i bok”.

Det är något annat än skolplikt.

I modern, uppdaterad version skulle det vara en lag som gör föräldrarna skyldiga att ge sina barn en god allmänbildning. En professionellt fastställd läroplan ska följas, men ingen tvingas att infinna sig i skolan. Undervisningen kan utformas ett på frihetligare sätt som passar varje individuell elevs behov bäst, i hemmet om så föredras (idag naturligtvis förbjudet av politikerna).

Det räcker att titta på Finland. Ett liknande system finns redan där. Så varför inte här?

Ett befästat folkhem

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:

Lite kärnsvensk poesi till kaffet? Tag och läs följande:

Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla. En öppen stad, 
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

Raderna är från Sundbybergsprologen av Ragnar Thoursie. Ursprungligen skrevs den som ett beställningsverk till Stockholmskommunen Sundbybergs tjugofemårsjubileum nyårsaftonen 1951. Men dikten hade, och fick, långt större betydelse än så.

Thoursie menade den vara hans egen lovsång till socialdemokratins folkhemsbygge och som partiledare kom Olof Palme gärna att citera de vackra raderna. Visst berörs man av diktens hoppfullt optimistiska budskap om ett samhälle präglat av gemenskap, jämlikhet och solidaritet utan några barriärer mellan människor.

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”, som Per Albin Hansson förkunnade i sitt visionära folkhemstal 1928.

Dock ett aber: den kollektiva familjevärmen i den öppna staden, med löftet att förvandla nöd till frihet ifrån fruktan, gällde främst etniska svenskar. Ragnar Thoursies sköna poesi var ägnat åt ett i demokratisk socialism draperat nationalistiskt projekt.

Illustrativa är orden Tage Erlander fällde i riksdagen våren 1965, apropå den svarta medborgarrättsrörelsens kamp mot de rasistiska orättvisorna i USA: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”.

Välfärdsstatens konstruktion på bilden av Sverige som ett hem, en familj, får till sin natur en exkluderande effekt för dem som inte tillhör hemmet, familjen. När utomstående nödlidande knackar på dörren, kan vi utsträcka solidariteten till att låta dem komma in i vår krets – men bara till en gräns innan familjepåfrestningarna blir för stora.

Det har Sverigedemokraterna hojtat om i åratal, den uppfattningen saluför nu även Socialdemokraterna och Moderaterna inför valet. Nog av styvbarn, lyder deras stridsrop.

Migrationsströmmarna från främmande, stökiga, kulturellt annorlunda länder långt borta har prövat välfärdsstatens kultur av omhändertagande bortom vad folkhemsfamiljen längre orkar och har lust med.

Socialförsäkringssystemen, arbetsmarknaden, medborgarskapets hela katalog av kostsamma och skattefinansierade rättigheter är inte anpassat för en rörlig värld som denna. Men systemen kan förstås utformas på ett dugligare och liberalare vis, istället för att vaktslå om det gamla bakom högre murar. Är det ett öppet land vi ska bygga – eller ett befästat?

Eller som kulturskribenten Hynek Pallas, med bakgrund som flyktingbarn undan 70-talets kommunistiska tyranni i Tjeckoslovakien, formulerar det i sin snart utkomna bok Ex. Migrationsmemoar 1977-2018:

”Det har aldrig varit lika viktigt att ställa de nya och långsökta frågorna om migrationens framtid och hur den ska lösas på etiska, humanistiska och värdiga vis. Det har således aldrig varit viktigare att inte enbart retirera in i nationen. Istället är det allt viktigare att stärka individens rättigheter på nya nivåer: att fastslå universella rättigheter och principer och efterleva dem gentemot stater och bolag vars makt leder till missbruk och förföljelse”.

Ett unikt inställt Nobelpris

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:

1978 belönades Isaac Bashevis Singer med Nobelpriset i litteratur, enligt Svenska Akademiens motivering ”för hans intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”. Ett lika omtalat som uppskattat val, vill jag dimmigt minnas.

Det var en hel del ståhej i medierna, min mamma gillade Singer, vår lärare i skolan berättade om honom och att han skrev på ett ovanligt språk kallat jiddisch. Jag var då en nyfiket läsande nioåring i värsta bokslukaråldern, fast Singer föll mig inte på läppen ett dugg. Jag föredrog envist Dante.

Inte den gamle florentinaren. Utan hans yngre namne från Stockholm, den toppsmarte killen som löste skruvade mysterier med polaren Tvärsan i Bengt Linders serie av obetalbara ungdomsböcker.

För mig blev ändå 1978 avgörande. Det var året när jag kom till medvetande om att det alls fanns ett Nobelpris i litteratur och att det var en viktig händelse som man skulle hålla koll på. Med tilltagande mognad allt viktigare rent personligen.

Den första pristagare jag förstod, diggade och självmant köpte verk av blev William Golding 1983. Hans klassiker Flugornas herre skrev jag det året en översvallande högstadieuppsats om och polemiserade däri med frän passion mot surmagade kritiker som ansåg Golding vara för klen att upphöjas i Nobeldiktarnas odödliga skara. Min respekt för Svenska Akademien växte.

Jag är idag den innerligt tacksam för upptäckten av många fantastiska författarskap, vilka på ett ovärderligt sätt vidgat mina horisontlinjer och givit mig djupare insikter om människans myllrande, mångfacetterade, motsägelsefulla tillvaro (det kom sent om sider även att gälla den helt underbare Isaac Bashevis Singer, numera distanserar han både Dante d ä och Dante d y i min bokhylla).

Jag kan enbart säga som den tyske författaren och kulturjournalisten Thomas Steinfeld när jag i sammanhanget möter det gräsliga ordet ”finkultur”, detta slappt svepande uttryck av ignorant kulturförakt:

”Det syftar till någonting som bara finns i fantasin hos en tänkt gemenskap som tror sig stå för ‘verklighetens folk’. Den förvandlar all litteratur bortom kriminal- och kärleksromaner till en meningslös sysselsättning för något slags kulturell överklass (ännu en fantasi) – och bortser då ifrån att mycket i denna ‘finkultur’ brukar vara oändligt mera sant och rått, än det mesta inom populärkulturen någonsin kan bli”.

Nog finns spår av illa dold skadeglädje i kommentarerna kring Svenska Akademiens kris, flinande miner över att denna ”finkulturella” högborg fallit i sin självförvållade gyttja med ett väldigt plaskande dån som ekar jordklotet runt. Men jag tror de flesta känner som jag: en blandning av häpnad, sorg och återhållen ilska.

Ett institutionellt förtroende, strävsamt uppbyggt i åtskilliga generationer, har på svindlande kort tid raserats i en sliskig tabloidskandal som innehåller allt annat än snille och smak.  Ett år utan ett Nobelpris i litteratur? Annus horribilis! Vilken overklig sak, som att julafton tas ur funktion. Att priset ställts in har hänt flera gånger förr, men senaste gången var 1949 och aldrig av en anledning som nu.

2018 har de solkiga resterna av en vanärad Akademie tvingats inse att den i omgivningens ögon blivit ovärdig att dela ut världens ädlaste kulturella utmärkelse. Kvarvarande ledamöter erkänner i praktiken att de förskingrat Akademiens unika roll som främjare av den kvalificerade litteraturkonsten.

Jag kan omöjligen begripa att slutsatsen av ett sådant historiskt legitimitetshaveri inte är en kollektiv avgång.

Girige Junckers union

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/5:

Man måste ändock känna beundran för Liberalerna. Jag menar det uppriktigt. Det är inget parti som räds impopulära ståndpunkter, ens inför ett stundande val och med egna opinionssiffror som länge varit så kroniskt vissna att riksdagen kan vara ett minne blott efter den 9 september.

Det är som Jan Björklund har Gustaf II Adolfs fältpsalm på läpparna – ”förfäras ej, du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla” – när han i spetsen för det avfolkade tidigare Folkpartiet orubbligt drar sin värja till EU-projektets försvar.

Medan övriga partier unisont rasar över girige Junckers union, som vill pungslå Sverige på en drastiskt höjd medlemsavgift, kräver Björklund att Brysselprofilen Jean-Claude i EU-kommissionens dimhöljda topp borde tillfredsställas utan prut. Trots att beloppet det handlar om hotar att äta upp hela mandatperiodens reformutrymme för den nästkommande regering som Liberalerna ändå rimligen siktar på att sitta i.

”Det finns en stor ängslighet för det här med EU”, konstaterar Björklund, själv inte det minsta ängslig. Likt de sista svenska entusiasterna går istället Liberalerna in i valrörelsen med parollen att EU-samarbetet måste fördjupas och att Sverige behöver införa euron snarast.

I Brexitbaksmällans tider med en växande medborgerlig EU-skepsis är en sådan styvnackad motvallshållning värd respekt. Fegt och opportunistiskt kan Liberalerna sannerligen inte kallas.

Däremot är det något förvånande att ett parti som stolt tillhör den parlamentariska demokratins pionjärer på hemmaplan, tycks så blint för Brysselapparatens maktfullkomliga elefantiasis. Den 9 maj är det Europadagen, firandet av idén om en kontinent som begravt århundraden av misstro, hat och fiendskap för ett demokratiskt samarbete över gränserna i öppenhet, fred och frihet.

Men som Robert Musil skriver i Mannen utan egenskaper, den briljanta satiren om ett annat multinationellt imperium, Österrike-Ungern: ”Det finns helt enkelt inga betydande idéer som dumheten inte skulle förstå att använda sig av, ty den besitter en allsidig rörlighet och kan iföra sig alla sanningars klädnader”.

Tydligt är att dumheten dessvärre även tagit Europaidén i sitt grepp, korrumperat unionen till ett överstatligt mandarinvälde av ansiktslösa byråkrater som håller på att omyndigförklara EU:s invånare och göra demokratin till en chimär.

Ängslighet finns det skäl för.

Ett hav utan torsk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/5:

Allas vår Charles Emil Hagdahl skriver i Kokkonsten som vetenskap och konst, denna kulinariska bibel från 1879: ”Man har sagt, att torsken är en af jordens vigtigaste hafsfiskar och den, som man sedan 300 år oafbrutet förföljer, för hvars skull folken fört blodiga krig, den af hvilken årligen fångas 600 millioner exemplar, men som lika fullt trotsar detta hejdlösa utrotningskrig, alldenstund hans otroliga fruktsamhet hittills alltid fylt de luckor, som till följd af menniskans rofgirighet uppstått i hans oräkneliga stim”.

Idag har emellertid den mänskliga glupskheten överstigit till och med torskens aktningsvärda fortplantningskrafter. I Östersjön är beståndet hotande nära att kollapsa.

De senaste tjugo årens frenetiska bottentrålande är den värsta boven. Redan på 90-talet talades det om att mer selektiva fiskeredskap borde användas. Tyvärr skedde inget, trots varningstecken på vad den omfattande trålningen riskerade medföra. Nu är vi där.

Fångstvolymerna krymper och balansen i ekosystemet är på väg att allvarligt rubbas. Torsken är Östersjöns största och viktigaste rovfisk, men har blivit allt mindre och svagare. Det hårda fisketrycket stressar den till att bli könsmogen tidigare. Torsken klarar därför inte att följa födan och växa sig så stor som förr. Som matfisk duger den knappt längre, utan mals för det mesta ner till fiskmjöl!

Uppenbart är att denna lika ohållbara som oansvariga hantering inte längre kan fortsätta. Vi kan snart stå inför en situation med ett hav utan torsk. Östersjövarianten är nämligen unikt genetiskt anpassad till det bräckta vattnet och kan inte ersättas.

Försvinner resterna av dagens klena bestånd, ja då är beståndet borta. Charles Emil Hagdahl skulle väl aldrig kunna tänka sig en sådan verklighet, men vi är oundvikligen tvingade att göra det.

Från forskarhåll pekas på nödvändigheten av ett förbud mot bottentrålning som ett första steg mot återhämtning. Stiftelsen BalticSea2020 har på nätet startat ett upprop för att S/MP-regeringen ska hörsamma det kravet och har hittills samlat in över 50 000 namn.

Men som moderatpolitikerna Sofia Arkelsten, Isabella Hökmark och Niklas Wykman nyligen skrev i SvD (1/4) räcker det inte att Sverige ensidigt stoppar bottentrålningen för att rädda torsken. Ska ett förbud få någon effekt måste länderna kring Östersjön förmå EU att agera och skärpa sin fiskepolitik.

Larmet går. Den kortsiktiga rovgirigheten måste upphöra.

Det skimrade om Schein

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/5:

Harry Schein har gjort storstilad comeback efter sin död 2006. Det är som vi inte kan få nog av honom. För några år sedan kom den läckra praktantologin Citizen Schein, sedan dokumentärfilmen med samma smarta titel, därefter essäboken Harry bit för bit. Och nu en bastant, ytterst läsvärd biografi: Schein av filmvetaren Per Vesterlund.

Jag har naturligtvis slukat rubbet, tidigare även Harry Scheins egna memoarböcker. Vem kan väl motstå hans hänförande persona, knivskarpa intellekt och fantastiska karriär? Harry Schein är den svenska drömmen.

Ett ensamkommande judiskt flyktingbarn från det av nazisterna härtagna Wien som omskapade sig själv i ett nytt hemland, studerade och arbetade hårt, blev miljonär på vattenrening, inflytelserik makthavare, gifte sig med filmstjärnan Ingrid Thulin, spelade tennis med Olof Palme och hade Ingmar Bergman i vänkretsen.

Han var en skamlös elitist och en lika skamlös dandy, lättare att beundra i efterhand än när det begav sig. Då en djupt kontroversiell gestalt, av många avskydd som en maktfullkomlig socialdemokratisk streber i ihopmyglad lyxförpackning.

Nu, i nostalgins ljus, en karismatisk stilikon som framstår likt den svunna folkhemsepokens motsvarighet till Don Draper och John F Kennedy. Harry Scheins förmåga att tjusa och fascinera tycks bara växa med tidsavståndet.

Men låt oss inte glömma vad Scheins viktiga samhällsinsats faktiskt var. Han försökte sätta det klassiskt borgerliga bildningsidealet i centrum för den socialdemokratiska kulturpolitiken, mest berömt uttryckt genom Filminstitutet som Schein skapade 1963 och styrde till 1978.

Det skedde i en situation när televisionens intåg i stugorna fått filmbranschen att krisa. Schein övertalade sina kompisar i S-regeringen till en räddningsaktion, vars främsta syfte var att säkra och uppmuntra produktionen av konstnärligt värdefull svensk film.

Med Harry Schein vid Filminstitutets roder fungerade det i flera år lysande. 60-talet blev en guldålder för Sverige på vita duken. Ingmar Bergman briljerade som bäst. Nykomlingar som Jan Troell, Bo Widerberg och Kjell Grede imponerade.

Att det statliga mecenatskapet gav sådana enastående resultat var tveklöst Harry Scheins förtjänst. Som sprungen ur en traditionellt högborgerlig miljö i den gamla kulturmetropolen Wien, innan krigen Europas intellektuella huvudstad, var det för honom givet att stå upp för kvalitetsbegreppet i den offentligt sponsrade konsten.

Vad som är konstnärlig kvalitet må vara svårfångat. Men som Harry Schein sa i Expressenintervju på 90-talet: ”Bra film är vad intelligenta och filmkunniga personer anser vara bra film. Det är naturligtvis inte hundraprocentigt men det är en godtagbar definition. Den film jag egentligen skulle vilja stödja är den film som jag inte har nån aning om. En bra regissör gör film som ingen förutsett”.

En renässans för den synen vore välkommen.

Idag har såväl Filminstitutet som den övriga kulturpolitiken mer blivit ett instrument för att göra konsten till en tjänare åt ideologiska mål (den ska främja mångfald, normkritik, jämställdhet, demokrati, etc). Det klassiska bildningsidealet har heller inte, varken bland arbetarrörelsens eller borgerlighetens partister, någon försvarare av Scheins kaliber.

Fast vem vet? I Harry-nostalgins tecken kanske det snart dyker upp djärva aspiranter på hans fallna mantel.

Så gick även Sara Stridsberg…

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 30/4:

Det intellektuella förräderiet mot skolan undergräver bokens ställning och den allmänna bildningsnivån. Nivellering hotar kulturlivet genom trycket från de kommersiella krafterna. Men främst är kulturens frihet i fara.

Ty det finns illavarslande mönster av ”uppbindning till de ekonomiskt och opinionsmässigt mäktiga partierna och organisationerna i det moderna industrisamhället… monopolisering av idéer och värderingar, av konstnärliga och litterära rörelser, av politiska och andra åskådningar, av moraliska uppfattningar”.

Det är Lars Gyllensten, Svenska Akademiens dåvarande ständige sekreterare, som våren 1982 talar om tillståndet i riket med SvD-journalisten Mats Johansson – närmast profetiskt tvingas man konstatera.

Tendenserna har ju inte blivit mindre märkbara idag, vilket än mer understryker det omistliga värdet av Svenska Akademien som helt självförsörjande och oberoende kulturinstitution. En motvikt till förflackningen, en försvarare och gynnare av den kvalificerade litteraturen och konsten – höjd över flyktiga marknadstrender, konformistiska modeåsikter, fyrkantiga ideologier, organiserade särintressens högljudda hojtanden och statsapparatens politiserade kulturbyråkrati.

Svenska Akademien utgör kulturlivets syresättande försäkring, ett ännu kvarvarande Versailles i upplysningsidealens och de sköna konsternas tjänst. Men ingen institution, särskilt inte denna, kan höja sig över grundläggande krav på anständighet, heder och rätt.

Den nu herostratiskt ryktbare Kulturprofilens härjningar var en tickande bomb under Börshusets gyllene salar som ofattbart nog tilläts ticka på i åratal. När den exploderade i en härva av anklagelser om sexuella trakasserier (senast mot självaste kronprinsessan!), vänskapskorruption och ekonomiskt fuffens blev smällen för väldig att hantera.

Försöken att reparera skadorna blottställde snarare ytterligare dysfunktionaliteten i församlingen, som med Sara Stridsbergs avhopp i helgen är reducerad till tio ledamöter. Akademien ligger i ruiner, deklasserad och med ett anseende som nått nollpunkten.

Vilka ärbara människor vill fylla de tomma stolarna efter kungens aviserade stadgeändring? Vilken författare med integritet vill ta emot ett Nobelpris från denna rumphuggna och svårt solkade Akademie? Hur ska Gustaf III:s skapelse alls kunna fortsätta spela sin centrala fria roll för svensk bildning, vitterhet och kultur?

Ska Svenska Akademien restaureras med återvunnen legitimitet synes en omstart med aderton nya, obefläckade ledamöter lika ofrånkomlig som desperat nödvändig.