Läser om min absoluta favoritroman, lyssnar på The Doors och tycker det är hög tid att återerövra den romantiska livskänslan. Som Kerouac formulerade credot:

The only people for me are the mad ones, the ones who are mad to talk, mad to be saved, desirous of everything at the same time, the ones who never yamn or say a commonplace thing, but burn, burn, burn like fabulous yellow roman candles exploding like spiders across the stars and in the middle you see the blue centerlight pop and everybody goes Awww!

Ja, det är väl inte så tokigt som utgångspunkt?