Månadsarkiv: oktober 2017

Bohman gör entré igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/10:

Länge framstod Sverige som något av ett unikum. Medan etablissemanget i våra nordiska grannländer på 70-talet utmanades av högerpopulistiska missnöjespartier, fick sådana rörelser inget fäste i opinionen här. Den lika korta som kaotiska parentesen Ny Demokrati i 90-talets början var undantaget som bekräftade regeln. Till stor del var det Gösta Bohmans förtjänst och de som bar arvet vidare efter honom.

Bohman svetsade ihop konservatism med liberalism i slagkraftig form, kanaliserade den växande otrivseln med socialstatens avigsidor – förmynderi, överbyråkratisering, högt skattetryck, etc – och fann en äkthet i uttrycket som väckte folklig anklang. Det blev genaste svårare att utmåla Moderaterna som en kverulantisk intresseförening för priviligierade som drömde om att återvända till det gamla klassamhället före demokratins genombrott.

Partiet blev borgerlighetens ledande därför att partiet tog position som borgerlighetens rejälaste och saluförde sig effektivt som den socialdemokratiska maktmaskinens pigga antites. Ut med kollektivism, tröga system och flummig 68-radikalism! In med individualism, valfrihet och ordning på torpet!

Moderaterna tog ett stadigt grepp om politikens högerflank, breddade den väljarmässigt, fångade upp liberaliseringens moderniseringsvindar som låg i tiden med Reagan och Thatcher, samt – och detta är poängen – kvävde utrymmet för svenska motsvarigheter till stökiga uppstickare likt Danmarks Mogens Glistrup, Norges Anders Lange och annat i den tangentens riktning.

Både utifrån självbevarelsedrift och av demokratiska anständighetsskäl hade Moderaterna en uttalad taktik att ”hålla rent till höger”, vilken sköttes mycket framgångsrikt.

Det gjorde att man aldrig heller hamnade i den problematiska situation som Socialdemokraterna hade i förhållande till sina extremistiska problembarn vänsterut. Dels bekämpades kommunisterna, dels behövdes kommunisterna i regeringsunderlaget.

Bohmanlinjen fungerade i allt väsentligt tills Fredrik Reinfeldt skapade ”Nya Moderaterna” och ledde Alliansen till två valsegrar genom att triangulera sig till herraväldet över mittfältet och sno valda delar av ärkerivalen Socialdemokraternas kläder. Reinfeldts maktvinnande koncept innehöll dock en draksådd.

På sikt blev partiet vilset när dess kärnidéer vattnades ur. Och en rejäl bit av det högerutrymmet lämnades övergivet och obevakat. Marginalpartiet Sverigedemokraterna fick en grogrund att exploatera och har med sin blandning av vulgärnationalistiskt flaggviftande, främlingsfientlighet, välfärdschauvinism och Per Albin-nostalgi gått fram som en ångvält i det politiska landskapet. De flesta väljare fattar att SD är suspekta.

Men den roll som Bohman och hans ”Moderaterna Classic” intog likt en systemkritisk säkerhetsventil har ju varit vakant. Decemberöverenskommelsen 2014, när hela borgerligheten kapitulerade som opposition, gjorde knappast saken bättre. Vilka andra än Jimmie Åkesson & Co fanns att vända sig till för att tydligt signalera oro när gängkriminaliteten breder ut sig, polisen inte kommer, sjukvården är otrygg, integrationen av nyanlända ter sig likt en fråga utan trovärdiga svar, och så vidare?

Den nyligen avslutade M-stämman visar att Ulf Kristersson vill återta förlorad mark och glömma Reinfeldt. Skärpt politik med tuffare tag gäller. Bohman är tillbaka, sent omsider. Av Sifos oktobermätning att döma, där M går framåt på SD:s bekostnad, tycks det börjat bli match om högerflanken igen.

Äntligen skymtar slutet för oljan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:

Någon som minns Romklubben? Den grundades under värsta vänstervågen 1968 av den italienske Fiat-direktören Aurelio Peccei som en slags exklusivare motsvarighet till välgörenhetslunchätarna i Rotary. Där samlades en självutnämnd elit av världsfrälsare inom vetenskap, politik och näringsliv i syfte att räcka de förtrampade massorna en räddande hand.

Romklubben existerar fortfarande, men för en tämligen undanskymd tillvaro. Annat var det 1972, när rapporten Tillväxtens gränser presenterades. Genomslaget blev enormt. Länge skulle Romklubbens opus åberopas i den politiska debatten som vore det stentavlorna Moses bar ned från Sinai. Den moderna utvecklingen ledde i racerfart mot avgrunden, löd budskapet.

Överbefolkning och rovdrift på livsviktiga resurser innebar att en civilisatorisk kollaps väntade runt hörnet. Det skulle inte dröja länge innan jordens reserver av bly, zink och koppar var uttömda. Lika illa var det med olja, kol och naturgas. Hade Romklubbens spådomar slagit in skulle vi numera befinna oss i en dystopisk Mad Max-tillvaro.

Som vanligt med undergångspredikningar blev verklighetens facit ett annat. Den svåraste fattigdomen minskar radikalt, svältkatastrofer blir allt ovanligare, överbefolkningens gissel visade sig vara en myt. Lika ogrundad var varslet om att tillgångarna på mineraler som bly och koppar skulle försvinna.

Ett grundfel som Romklubben gjorde var att man rent statiskt drog ut på kurvor om ökad förbrukning, utan att räkna med vilka korrigeringar som teknologiska och marknadsekonomiska faktorer kunde medföra i kalkylen. Det har inte hindrat senare alarmister från att trampa i samma fälla. Som en repris på Romklubbens katastrofprofetior snackades det för några år sedan vitt och brett om ”peak oil”. Idag talas det tystare om att oljan vore på väg att sina.

Den fria prisbildningens mekanismer för utbud och efterfrågan stimulerande dels en snålare och effektivare energianvändning, dels vassare metoder för utvinning av det svarta guldet (fracking). Resultatet är att det finns mer olja att exploatera än aldrig förr. Ändliga naturtillgångar har en viss förmåga att ständigt överleva sin ändlighet, skulle man kunna säga.

Ändå skymtar ”peak oil” vid horisonten. Inte i den gängse, diskrediterade betydelsen av begreppet. Utan i meningen att vårt beroende av olja sannolikt kommer att minska drastiskt inom de närmaste decennierna. Det aktuella oljepriset är drygt 50 dollar per fat. Om tjugo år ungefär, kan priset rasa till blott 15 dollar.

Detta om vi ska tro Internationella valutafondens spåkula (Fokus nr 39/2017). Vanskligt är det förstås att sia om framtiden, fråga Romklubben… Men IMF:s prognos bygger på den reella konsekvensen av det revolutionerande drivmedelsskifte i transportsektorn som av allt att döma snart är ett faktum. Adjö fossilbränslen, hej elektrifiering!

Vi behöver inte olja för att hålla oss rullande längre. Strålande nyheter för miljön. Jättegoda nyheter för den internationella ekonomin och politiken. Inte så få skurkregimer i världen har stora oljefyndigheter som finansiell bas. Exempelvis Saudiarabien och Ryssland är snarast bensinmackar förklädda till länder, vars kriminella härskare lever högt på pengarna vi tankar deras fickor fulla med.

En marginaliserad roll för oljan och den ekonomiska grunden för många förtryckarapparater vittrar bort. Således finns goda skäl till hopp om ljusare, friare, grönare tider.

Biblioteksfrid nu!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/10:

Biblioteken är en gemensam oas för umgänge med litteraturen och dikten, ett för oss alla välkomnande rum som stimulerar till tankeflykt, fantasi och bildning. Här bjuds en frihetens öppna port mot nya insikter, vidgade möjligheter, andra världar och horisonter.

Jorge Luis Borges har en i berömd novell liknat universum vid ett oändligt, magnifikt bibliotek i vars labyrintiska boksalar hela existensen ryms, från tidens början till dess ände. En vacker, svindlande dröm om det definitiva, ideala biblioteket. Det må bara finnas som ett gäckande sken på väggen i Platons grotta, men är ingen dum bild av bibliotekets idé som kunskapens och vishetens bastion.

De senaste åren har det dock larmats om att de offentliga biblioteken på många håll i Sverige börjat bli något annat; en fritidsgård och värmestuga för bråkiga ungdomsgäng, kriminella, drogmissbrukare, människor med psykiska och sociala problem.

Dessutom märks ett ökat tryck från diverse hetsigt politiskt besatta element att försöka diktera villkoren för gallring och inköp på biblioteken i syfte att främja sin egen ideologiska särintresseriktning. ”För allt fler bibliotekarier har hot och hat blivit en del av vardagen”, skrev Anna Troberg i Expressen den 19/9. Hon är ordförande i DIK, fackförbundet för kultur och kommunikation.

I två arbetsmiljöundersökningar har DIK konstaterat ett förvärrat klimat av stök, trakasserier och våld. Självklart förskräckligt, självklart borde bedövande demokratisk enighet råda om att få slut på detta elände och återställa friden på dessa institutioner som utgör en omistlig del av vårt samhälles intellektuella infrastruktur. Men icke!

Bisarrt nog har bibliotekstumultet utvecklats till en infekterad stridsfråga mellan höger och vänster i debatten. Eftersom den förra sidan fordrat ordning och lugn, har man på den senare sidan uppenbarligen vädrat något konfliktsökande lurt i sammanhanget.

Ett illustrativt exempel är Roger Mogert (S), kultur- och stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm, som i torsdagens SvD slår fast: ”Ofta är kraven på det tysta biblioteket kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt”. Herregud. Vilka grupper drabbas hårdast när läsningens och bildningens tempel inte längre försvaras som en fredad zon?

Arma Sverige. Något har hänt med nivån på den politiska diskussionen som inte lovar oss väl.

Fullt fart mot isberget

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:

”Det började som en skakning på nedre däck”, sjunger Mikael Wiehe i sin berömda låt ”Titanic”. En dagsaktuell allegori över svensk bostadsmarknad? Håll i hatten.

Ett tecken på inledande skakningar är beskedet från fastighetsbolaget Wallenstam som står med 90 nyproducerade bostadsrätter i Stockholmsregionen. Plötsligt har de blivit olönsamma att sälja och bolaget omvandlar istället lägenheterna till hyresrätter. ”Vi noterar att bostadsrättsmarknaden svalat av”, meddelar vd:n Hans Wallenstam (Dagens Industri 10/10).

Om febertoppen är passerad i huvudstaden, där priserna slagit vartenda rekord, vad väntar då inte i övriga landet? I bästa fall pyser luften sakta ur bubblan. I värsta fall smäller den. Risken för det senare scenariot är tyvärr ganska stor.

Kombinationen av högkonjunktur, minusräntor och den fartblint expansiva finanspolitiken har gjort ekonomin våghalsigt obalanserad. Finansminister Magdalena Andersson påminner om Titanic-kapten Edward Smith som ignorerar isbergsvarningarna och ångar på för fullt. Inte konstigt att Konjunkturinstitutet kritiserar hennes smällfeta valårsbudget, bland annat med påpekandet att nödvändiga strukturreformer saknas.

Drivhusekonomin har stimulerat ett omfattande byggande, företrädesvis av dyra bostadsrätter som medelklassen har skuldsatt sig över taknocken i billiga lån för att kunna köpa. Men nu kommer alltså signaler om ett överutbud i den hittills stekheta byggbranschen.

Samtidigt råder bostadsbrist som slår hårt mot nyanlända och unga, mindre bemedlade grupper som lider av underskottet på den sedan åratal sönderreglerade och trögrörliga hyresmarknaden.

Rasar priserna på fastigheter och räntorna stiger som vid tvärniten efter 80-talets sorglösa kasinofest, lär de högbelånade hushållen tvingas dra åt svångremmen ordentligt. Konsumtionen minskar, arbetslösheten ökar. Inte minst kommer alla lågutbildade flyktingar, som redan idag har oroande svårt med både bostad och jobb, att få det väldigt krävt.

Men regeringen agerar som krasch och kris är utsuddade från ordboken. Trots att den extrema situationen skvallrar – likt tryckande hetta inför ett åskoväder – om annalkande fara, ligger beredskapen nere och inga framåtsyftande reformer görs.

”Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!”, för att citera slutorden i Wiehes klassiker.

En vuxen man i rummet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/10:

Som FN:s generalsekreterare levde och verkade Dag Hammarskjöld i toppolitikens centrum. Det är en adrenalinstinn, hård, kampfixerad, oförlåtande miljö. Hammarsköljd kunde också vara en riktig tuffing när det gällde. Det är betecknande att stormakterna efter honom aldrig igen godtagit en FN-ledare av samma starka och självständiga kaliber.

Hammarskjöld var en ovanlig person på sin position. En maktmänniska, samtidigt djupt mänsklig, intellektuell, reflekterande – ljusår från skräniga figurer likt Donald Trump. När Hammarskjölds flygplan dödsstörtade i Nordrhodesia 1961 var han, typiskt nog, i färd med att översätta den judiske filosofen Martin Bubers briljant insiktsfulla verk ”Ich und Du”.

Hammarskjöld hade tagit stort intryck av Bubers tes om det goda samtalets och den öppet prövande diskussionens brobyggande betydelse. Han delade även Bubers kritik av det politiska språket, som med sin konfrontativa oförsonlighet tenderar att trasa sönder den mellanmänskliga förståelsen och få en avhumaniserande effekt. ”Jag tror i princip han har rätt”, noterade Hammarskjöld bekymrat.

Jag vet inte vilket förhållande Ulf Kristersson har till varken Dag Hammarskjöld eller Martin Buber. Kanske inget alls. Men med det tonläge som Kristersson inlett sitt nya uppdrag som Moderaternas partiordförande gissar jag på en viss influens ändå.

Hans jungfrutal vid partiets extrastämma innehöll några lovande nyckelord: ”Jag tror att Sverige behöver värderingsbunden pragmatism, det är ett vuxet förhållningssätt till politik och samhälle”. Sannerligen, vilken kontrast vore inte det till den omogna vulgarisering som tyvärr förgiftar mycket av vårt politiska klimat och tävlingen om maktens köttgrytor.

”Detta spel är ett ovärdigt spel”, för att tala med Herbert Tingsten – och i förlängningen farligt som Martin Buber konstaterade. Marineras det offentliga meningsutbytet i billig plakatretorik, medvetna missförstånd och förintande personangrepp brutaliseras vi som människor och samhällsutvecklingen med oss. Det tycks Ulf Kristersson förstått.

Under söndagskvällens partiledardebatt i SVT avvek han positivt från sina konkurrenter genom en lugn, resonerade, saklig stil. Bland bråkiga tonåringar var han den vuxne mannen i rummet. Tittarnas reaktion? Enligt Demoskops mätning blev Kristersson vinnaren med högst betyg av alla. Det är hoppfullt. Inte i första hand för Moderaterna.

Utan för demokratin. Den måste inte vara prisgiven åt trumpifieringens drängslagsmål.

Bilen utmanar makten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/10:

Med modernismen kom bilen. Men när den blev var mans egendom anmälde sig ett problem hos folkhemselitens sociala ingenjörer. Förr hade vanligt folk levt tämligen stationärt, då medlen till individuell rörelse i rummet inte medgav någon större vardaglig aktionsradie. Utvecklingen av massbilism under 1900-talets senare hälft sprängde begränsningarna på ett direkt revolutionerande sätt.

Hos överheten har det i alla tider funnits en tendens till ogillande av fria rörelsemönster bland populasen. Sådant är en existentiell utmaning mot maktens behov av kontroll och styrning. De som i paternalistisk anda vill forma och ordna samhället efter en bestämd ideologisk vision, kan av nödvändighet inte godta en alltför tillåtande grad av spontanitet och gränsöverskridande i systemet.

Frihetspotentialen som fanns i den växande bilismen kunde rubba det kollektivistiska politiska projektets ramar i Sverige.

Författaren Lena Andersson har skrivit om hur folkhemsingenjörerna medvetet strävade efter att bygga miljonprogrammets förorter så att bilen skulle slås ur sinnet på invånarna: ”Den planlagda frånvaron av biltrafik motiverades med att det var hälsosamt. Men egentligen handlade det om privatbilismen som omoralisk, irrationell och egoistisk” (DN Kultur 6/7).

Den attityden till individuellt folkligt bilåkande präglar ännu politiken, trots att Sverige rent allmänt blivit mycket liberalare idag – eller kanske just därför. Praktiskt taget råder konsensus i partipolitiken om att försvåra, fördyra och hindra privatbilism. Att moderna bilar blivit allt säkrare, miljövänligare och bränslesnålare spelar ingen roll.

I städerna ska bilarna motas bort, folket ska cykla eller åka buss. Beskattningen hårdnar ständigt, riksdagen har till och med uppfunnit en automatiskt beslutad årlig höjning av pålagorna på drivmedel.

Nu skymtar dock slutet på bensin- och dieselepoken, en fullskalig elektrifiering väntar runt hörnet. Det kan man tycka är enbart utmärkt, men symptomatiskt nog oroar det makthavarna i statsapparaten.

Ett skäl är, föga förvånade, pengar. Det blir ett skattebortfall på många, många miljarder om medborgarna upphör att tanka fossilbränsle vid macken. Energimyndigheten laddar därför med att undersöka införandet av en kilometerskatt på personbilar som ny kassako. IVL Svenska Miljöinstitutet och Chalmers tekniska högskola har fått uppdraget skissa på ett förslag.

I ett pressmeddelande förkunnar Anders Roth, projektledare och expert på hållbar mobilitet vid IVL Svenska Miljöinstitutet, följande intressanta ord: ”Vi går mot en allt mer automatiserad och elektrifierad fordonsflotta, vilket i grunden är positivt, men när den fossildrivna biltrafiken minskar och vi tankar mindre bensin och diesel kan skatteintäkterna minska. Samtidigt finns också en risk att körsträckorna ökar, i takt med att självkörande fordon blir lättillgängliga och billiga”.

Läs den sista meningen en gång till. Ni ser, ränderna går aldrig ur. En framtid där vi vanliga dödliga susar omkring kors och tvärs i billiga, lättgängliga och självkörande elektriska bilar – vilken mardröm!

Fri folklig rörlighet har alltid uppfattas som något subversivt.

Svindlande affärer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/10:

Principiellt är kommunala bolag i grunden en styggelse. De utgör en skvaderaktig korsning av kommers, offentlig förvaltning och partipolitisk maktutövning som är tveksam såväl ur demokratiskt som marknadsekonomiskt perspektiv.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för Riksrevisionsverket, tillhör dem som länge kritiserat kommunernas bolagiseringsiver. Hon menar att det ligger i kommunallagens utmarker att sätta ihop stora företagskonglomerat.

Den offentliga verksamheten är en rättsordning i folkets tjänst, inte en affärsdrivande butik med allt vad det riskerar att medföra i form av försvårad insyn, självsvåldigt fattade beslut, bristfällig dokumentation och osunda jävsförhållanden i kommunerna.

”När politiker sitter på flera stolar samtidigt, i exempelvis kommunstyrelsen, nämnder och kommunala bolagsstyrelser, säger det sig självt att detta nätverk av personer inte säkrar tillräcklig styrning, kontroll och ansvarsutkrävande som grund för medborgerligt förtroende”, skrev Ahlenius i Göteborgs-Posten för några år sedan med anledning av de uppmärksammade bolagsskandalerna i Göteborgs stad.

Så illa som där är det inte i Linköping, lyckligtvis. Vad man än kan hävda om vår kommunala bolagssfär, har den knappast gett generellt intryck av att vara misskött. Tvärtom. Att få Linköpingsbor finner det angeläget att privatisera måste ses som ett gott betyg på driften.

Men i det sammanhanget blir också Correns avslöjande om Tekniska verkens märkliga mångmiljonförsäljning av en begagnad generatoranläggning desto mer anmärkningsvärd.

Hade det inte varit för att affären utlöst en rättstvist i domstol skulle sannolikt aldrig allmänheten heller fått veta något, bara det är noterbart. Hur öppna för granskning än Tekniska verken annars vill vara, skyltar man nog inte gärna självmant med hur avyttringen av de nämnda generatorerna gått till.

Som Corren kunde rapportera i onsdagens tidning åsidosattes lagen om offentlig upphandling. Istället kom en påfallande dubiös figur, senare dömd ekobrottsling och med koppling till Hells Angels (!), att medverka till att ombesörja försäljningen.

Som inte detta är häpnadsväckande nog, bemödade sig inte Tekniska verken att försöka få ett maximerat marknadsmässigt pris för generatoranläggningen. Man meddelade endast önskan om ett spikat belopp (1,85 miljoner euro). Alla pengar därutöver som en köpare var villig att punga ut, fick försäljningsombuden fritt stoppa i fickan själva.

Varför inte låta dem utföra tjänsten med provisionsarvode enligt en viss procentsats istället? Det borde väl vara det gängse förfarandet när agenter anlitas.

Likheten med en uppgörelse i bilskojarbranschen förminskas inte direkt av att Tekniska verken undvek att fästa något avtal på papper, allt skedde muntligt.

Linköpings invånare har skäl till upprördhet över denna ljusskygga affär. Det är ju deras egendom som Tekniska verken handskats ovarsamt med. Remarkabelt i fallet är även hur Tekniska verken så lättsinnigt kunnat äventyra sitt goda varumärke.

Det ger oundvikligen upphov till frågan om det möjligen finns fler hundar begravna i Linköpings Stadshus AB:s dotterbolag.

Bokmässan har förtjänat sin kris

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/10:

Bokmässan i Göteborg brukar vara ett lockande vattenhål för oss som gillar bildning och kultur. Jag hade planer på att åka dit, men avstod och spenderade istället helgen på en utflykt till det vackra grevskapet Gränna/Visingsö. Det var trevligt och vederkvickande, precis som jag vill ha det på min fritid.

Stämningen kring årets Bokmässa kändes snarare som motsatsen.

En högerextremistisk blaska som givits plats på mässgolvet för att propagera för hatets och intoleransens idéer, bojkottande författare (jag förstår dom!), politiskt bråk, alternativa protestarrangemang och uppviglande nazister som skulle marschera genom stan på lördagen.

Nej, det där getingboet var inget för mig.

Tydligen var jag inte ensam om den uppfattningen. Publiktillströmningen minskade med 25 procent jämfört med fjolårets mässa. Och besöksflykten innebar naturligtvis att bokförsäljningen gick rejält back. Särskilt de mindre förlagen drabbades hårt ekonomiskt.

De enda som vann på Bokmässan 2017 var väl avgrundshögerns marginalexistenser, som lyckades inkassera enorm uppmärksamhet för sin vämjeliga sak.

Hur kunde det bli så här? Vad är det för tomtar i mässledningen som strulat till det så monumentalt?

Inte undra på att Svenska förläggarföreningens ordförande Eva Gedin ilsknat till: ”Det är väldigt angeläget att få veta hur mässan ska återupprätta det unika, årliga bokevenemang som det varit i 30 år” (DN 3/10).

Frågan är berättigad. Svaret kräver knappast en Einstein. Håll rent från ideologiska knäppskallar och politiska narcissister som bara är ute efter att mucka gräl och stjäla åt sig strålkastarljuset. Dom kan vara kvar på sin digitala lekplats Twitter.

Bokmässan får däremot hemskt gärna vara mer fokuserad på sin egentliga målgrupp – vi som är intresserade av litteratur och tycker det är kul att mötas för att snacka böcker.

Tänk om det hände här

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/10:

Yngve Gamlin (1926-1995) var på sin tid en av våra stora underhållningsprofiler. Bland annat samarbetade han med Povel Ramel, orsakade en legendarisk tittarstorm hösten 1963 med de satiriska ”Skäggen”-programmen i TV och – icke minst – utropade han sig till president för Republiken Jämtland. Det sistnämnda var ett plojprojekt till frihetsrörelse som fortfarande är högst levande (idag är trubaduren Ewert Ljusberg president).

Den inbitne lokalpatrioten Gamlin, född i Strömsund, tog initiativet i början av 60-talet och det var inte enbart på skoj, allvar fanns i botten. Gnistan till det hela kom ur ett reellt missnöje med den styvmoderliga behandlingen från överheten i Stockholm. Man oroade sig för hur flyttlasspolitiken avfolkade de gamla norrlandsbygderna

Och man gillade definitivt inte S-regeringens planer på att slå ihop Jämtlands och Västernorrlands län (efter en uppmärksammad protestkampanj fimpade sedan statsminister Erlander idén).

Lek nu med tanken att Republiken Jämtland började utveckla sig till separatism på riktigt. En folkomröstning utlyses i länet om att bryta sig loss från Sverige. Vore det acceptabelt? Hur skulle vi i övriga landet reagera? Vad blev motdraget från Stockholm?

Det smartaste kanske inte vore att göra som i det aktuella fallet Spanien, där regeringen i Madrid med kravallpolis brutalt försökte hindra Kataloniens invånare från att rösta om självständighet. Våldsamheterna under söndagens referendum påminde mer om den forna Francoregimens samvetslösa takter, och mindre om vad som är godtagbart i en västeuropeisk demokrati.

Folkomröstningen i Katalonien må ha varit dubiöst iscensatt och författningsvidrigt genomförd. Ännu finns inget som pekar på ett faktiskt majoritetsstöd för att lämna Spanien. Men opinionen lär nog svänga som centralmakten i Madrid hanterar frågan.

Hur ska man då principiellt ställa sig till idén om ett fritt Katalonien? Jämför med det hypotetiska exemplet Jämtland. Om det i verkligheten existerade en bevisligen överväldigande och orubbligt uttryckt folkvilja att öppna eget – hade det varit så lyckat i längden att tvunget hålla jämtarna kvar inom den svenska statens politiskt konstruerade gränser?

Skulle vi hota dem med krig annars? Vore det värt priset? Onekligen något att fundera på för alla anhängare av den liberala demokratin.