Skrivit i Corren 1/9:

Aldrig har den svenska dubbelheten i försvars- och säkerhetspolitiken illustrerats så tydligt som under Olof Palmes statsministertid på 1980-talet. Å ena sidan samverkade vår militär med Nato i vad som praktiskt taget var en dold allians – trots officiellt predikad neutralitet och med den högsta regeringskretsens goda minne.

Å andra sidan gick Palme ut hårt för att allvarligt undergräva Natos möjligheter att försvara Västeuropa, inklusive Sverige, mot Sovjetunionen.

När kalla krigets spänningar ökade i 80-talets början lanserade nämligen Palme idén om en kärnvapenfri zon i Norden, jämte breda korridorer genom Europa där inga nukleära stridsmedel skulle finnas på någon sida av järnridån.

Olof Palme må ha menat väl och den pacifistiskt färgade fredsrörelsen jublade. Men han var farligt naiv i att driva detta förslag som Sveriges hållning. Inte konstigt att Kreml entusiastiskt slöt upp bakom initiativet.

Kärnvapenavskräckningen var ju grundbulten i västalliansens skydd mot Sovjetunionen och en central komponent för fredens bevarande. En kärnvapenfrizon i Norden skulle i realiteten ryckt loss Danmark och Norge från Nato, vilket lämnat Europas norra flank öppen.

Vidare hade Sovjetimperiet, med sitt enorma territorium österut och sina numerärt överlägsna konventionella styrkor, lätt råd med en kärnvapenfri korridor på kontinenten. Nato skulle för sin del mer eller mindre tvingats backa ut i Atlanten. Länder som Västtyskland hade blivit dramatiskt militärt försvagade – och även Sverige, som de facto också befann sig under det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Föga förvånande väckte Palmes agerande starkt irritation och åtskillig förundran i Natolägret. Om perioden skrev diplomaten Örjan Berner i boken Sovjet & Norden (1985): ”I själva verket har det varit så att Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa, sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Olof Palme var ingen femtekolonnare. Det bör i sammanhanget påminnas om vilken utbredd, konkret existentiell vånda som kalla krigets nukleära kapprustning skapade bland människor över hela världen. Viljan att söka vägar till avspänning är synnerligen begriplig. Dock vandrade Palme vilse och spelade kommunisttyranniet rakt i händerna – något han borde insett.

Tyvärr är det som samme Palme återuppstått i utrikesminister Margot Wallströms gestalt. Hon har fått Sverige att gå i spetsen för en FN-konvention att förbjuda kärnvapen. Lovvärt? Utopiskt? Ansvarslöst? Ja, ja och ja.

Bara dårar som Kim Jong-Un älskar detta domedagsverktyg. En Donald Trump med fingret på knappen i Vita huset är inte heller rogivande. Men verkligheten är att vi inte kan lita på kärnvapenglada skurkregimer som Nordkorea, Iran, Kina, Ryssland.

Om den demokratiska världen skrotar kärnvapnen förlorar vi den yttersta garantin för friheten, blottställer oss för utpressning och hot från diktaturerna. USA har varnat för att den FN-konvention som Margot Wallström omhuldar syftar till ”avlegitimera konceptet med kärnvapenavskräckning som många av USA:s partner och allierade är beroende av”.

Skulle S/MP-regeringen underteckna konventionen får det också svåra konsekvenser för vårt eget försvar. Det numera öppna och intima samarbetet med Nato riskerar att avbrytas, Sverige blir säkerhetspolitiskt isolerat (varken Finland eller några andra stater i vårt närområde vill ens ta med tång i Wallströms FN-konvention) och Östersjöregionen destabiliseras till demokratiernas nackdel.

Räkna med att Kreml, precis som under Palmes dagar, skålar nöjt i champagne.