Palme igen

Skrivit i Corren 1/9:

Aldrig har den svenska dubbelheten i försvars- och säkerhetspolitiken illustrerats så tydligt som under Olof Palmes statsministertid på 1980-talet. Å ena sidan samverkade vår militär med Nato i vad som praktiskt taget var en dold allians – trots officiellt predikad neutralitet och med den högsta regeringskretsens goda minne.

Å andra sidan gick Palme ut hårt för att allvarligt undergräva Natos möjligheter att försvara Västeuropa, inklusive Sverige, mot Sovjetunionen.

När kalla krigets spänningar ökade i 80-talets början lanserade nämligen Palme idén om en kärnvapenfri zon i Norden, jämte breda korridorer genom Europa där inga nukleära stridsmedel skulle finnas på någon sida av järnridån.

Olof Palme må ha menat väl och den pacifistiskt färgade fredsrörelsen jublade. Men han var farligt naiv i att driva detta förslag som Sveriges hållning. Inte konstigt att Kreml entusiastiskt slöt upp bakom initiativet.

Kärnvapenavskräckningen var ju grundbulten i västalliansens skydd mot Sovjetunionen och en central komponent för fredens bevarande. En kärnvapenfrizon i Norden skulle i realiteten ryckt loss Danmark och Norge från Nato, vilket lämnat Europas norra flank öppen.

Vidare hade Sovjetimperiet, med sitt enorma territorium österut och sina numerärt överlägsna konventionella styrkor, lätt råd med en kärnvapenfri korridor på kontinenten. Nato skulle för sin del mer eller mindre tvingats backa ut i Atlanten. Länder som Västtyskland hade blivit dramatiskt militärt försvagade – och även Sverige, som de facto också befann sig under det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Föga förvånande väckte Palmes agerande starkt irritation och åtskillig förundran i Natolägret. Om perioden skrev diplomaten Örjan Berner i boken Sovjet & Norden (1985): ”I själva verket har det varit så att Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa, sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Olof Palme var ingen femtekolonnare. Det bör i sammanhanget påminnas om vilken utbredd, konkret existentiell vånda som kalla krigets nukleära kapprustning skapade bland människor över hela världen. Viljan att söka vägar till avspänning är synnerligen begriplig. Dock vandrade Palme vilse och spelade kommunisttyranniet rakt i händerna – något han borde insett.

Tyvärr är det som samme Palme återuppstått i utrikesminister Margot Wallströms gestalt. Hon har fått Sverige att gå i spetsen för en FN-konvention att förbjuda kärnvapen. Lovvärt? Utopiskt? Ansvarslöst? Ja, ja och ja.

Bara dårar som Kim Jong-Un älskar detta domedagsverktyg. En Donald Trump med fingret på knappen i Vita huset är inte heller rogivande. Men verkligheten är att vi inte kan lita på kärnvapenglada skurkregimer som Nordkorea, Iran, Kina, Ryssland.

Om den demokratiska världen skrotar kärnvapnen förlorar vi den yttersta garantin för friheten, blottställer oss för utpressning och hot från diktaturerna. USA har varnat för att den FN-konvention som Margot Wallström omhuldar syftar till ”avlegitimera konceptet med kärnvapenavskräckning som många av USA:s partner och allierade är beroende av”.

Skulle S/MP-regeringen underteckna konventionen får det också svåra konsekvenser för vårt eget försvar. Det numera öppna och intima samarbetet med Nato riskerar att avbrytas, Sverige blir säkerhetspolitiskt isolerat (varken Finland eller några andra stater i vårt närområde vill ens ta med tång i Wallströms FN-konvention) och Östersjöregionen destabiliseras till demokratiernas nackdel.

Räkna med att Kreml, precis som under Palmes dagar, skålar nöjt i champagne.

Informera dig, Löfven!

Skrivit i Corren 31/8:

Den skandalplågade statsministern kom till Katrineholm och bedyrade åter att han i månader och år varit totalt ovetande om den nationella säkerhetskollapsen på Transportsstyrelsen. Tveksamt dock om det framställer honom i bättre dager, en regeringschef som har noll koll på en sån sak?

Talar mannen sanning måste kommunikationsvägarna i Rosenbad vara under all kritik, vilket statsministern indirekt erkände när han som högsta ansvarig fåraktigt lät journalistuppbådet förstå: ”Jag borde informerats tidigare”.

Men det var inte därför Stefan Löfven rest till Katrineholm under onsdagen. I släptåg hade han civilminister Ardalan Shekarabi för att förkunna budskapet att Sörmlandsmetropolen skulle välsignas med Strålsäkerhetsmyndigheten. Just det, nu blir det som Shekarabi tidigare flaggat för verklighet.

Sju myndigheter, motsvarande runt 500 statliga jobb, ska helt eller delvis utlokaliseras från Stockholm till diverse platser riket runt. ”Det gör Sverige till ett ännu bättre land”, utropade Löfven. Varför i hela fridens namn skulle vi tro det?

Informationshantering är tydligen inte denna statsministers starkaste sida. Även kunskapen om utlokaliseringspolitikens dystra erfarenheter från 70-talet och framåt tycks ha kommunicerats dåligt inom regeringskansliets väggar. Det måste betecknas som uppseendeväckande att Löfven missat, undanhållits eller inte förstått vad tunga expertinstanser som Riksrevisionen och Statskontoret redovisat i sina utvärderingar. Det är bara att gå till läggen, som Jan Myrdal brukar säga. Kan inte någon hämta dem åt Löfven?

Visst är det behjärtansvärt och inte sällan riktigt att vilja bryta centraliseringen, men denna är inte automatiskt och per definition av ondo. Det ligger i allas intresse – i synnerhet de skattebetalande medborgarnas – att Sverige har en effektiv, kompetent och väl fungerande förvaltning.

Rent allmänt är det ofta klart fördelaktigt om myndigheterna finns i huvudstaden som ändå är den politiska maktens centrum. Det ger närhet till departementen och riksdagen, där residerar en mängd andra viktiga aktörer och organisationer. Ett sådant kluster har stor betydelse för förvaltningens möjligheter att sköta sina åligganden.

I Stockholm är det även enklare att rekrytera och behålla kvalificerad personal, än om verksamheten exempelvis är förlagd till jämtländska Östersund (dit Löfven och Shekarabi tänker skicka valda delar av Tillväxtverket).

Studier pekar övertygande på att utlokaliseringar av myndigheter är en mindre lyckad idé. Som regionalstöd till ekonomiskt svaga orter är det dåligt, näringslivet får inget lyft, fler jobb än de ditkommenderande statliga blir det inte. Samtidigt tenderar flyttandet bli väldigt kostsamt, förvaltningen tappar fart, får svårare att sköta uppdraget och förlorar i duglighet.

”Att omlokalisera myndigheter innebär ett ineffektivt resursutnyttjande av såväl skattemedel som kompetens. Ytterst drabbar det medborgarna”, säger Lena Emanuelsson, ordförande för fackförbundet Saco-S, i ett kritiskt pressmeddelande. Löfven borde försöka ta del av det, så han slipper hugga i sten med kassa beslut och sedan ånyo tvingas schavottera med repliken: ”Jag borde informerats tidigare”.