Distanserar mig ogenerat från samtiden med ädelsvensk pastoralpoesi och skvaller från det sena 1700-talets Paris. Det gäller ju, som alltid, att trotsigt hålla romantiken levande – även i exilens Linköping.

Ej mer av tomhet sinnet mattas
Ty ingen skymt av konst jag ser,
Ej något skådospel mig fattas
Ty runt omkring Naturen ler;
Se dessa träden fåglar hysa,
Som av en blandad målning lysa,
Av deras kvitter luften fylls,
Min röst fördubblad återvänder,
Som jag förtjust till berget sänder,
Vars spets av Solens guld förgylls.

– Gustav Philip Creutz, ur Sommarkväde, 1756.