Månadsarkiv: juni 2017

Dystra blåa kristider

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/6:

Kan Anna Kinberg Batra vara kvar som M-ledare? Eller snarare: bör hon vara kvar? Med drygt ett år kvar till valet måste medlemmarna ta sig en allvarlig funderare.

SCB:s stora opinionsmätning, som presenterades under torsdagen, kan inte annat än tolkas som ett svidande underbetyg för Batras ledarskap. M har förlorat positionen som andra största parti till SD och backar med hela 4,7 procentenheter från novembernivån i SCB till 18,1 procent (SD noterar 18,4 procent).

Det är ett omskakande ras, en tung prestigeförlust och en tydlig bekräftelse det politiska landskapets förändring. Batras utsträckta hand till Jimmie Åkesson i januari utlöste en väljarflykt som sargat inte bara M, utan även skadeskjutit Alliansens redan risiga möjligheter att ta sig upp på banan som ett trovärdigt regeringsalternativ.

Centern seglar i välförtjänt medvind som liberalismens och öppenhetens främsta banérförare just nu. 11,3 procent är en höjdarsiffra i SCB som Centern inte sett maken till på hur länge som helst. Annie Lööfs stjärna är definitivt i stigande, grattis! Men vad hjälper det?

Sammantaget har den borgerliga oppositionen komplett misslyckats med att koppla något grepp på den historiskt svaga Löfvenministären, som i jämförelse nästan framstår som ett kraftpaket. Socialdemokraterna ökar till och med i SCB-barometern med 1,9 procentenheter till 31,1 procent. Den rödgröna regeringskonstellationen, inkluderat Vänsterpartiet, är också större än det sjunkande skepp som Alliansen blivit.

KD är under isen med 3,2 procent. Liberalerna har stagnerat på 5 darriga procent och lagom till M-krisen tajmar partiet det med ett konkurrerande partiledardrama där röster höjs för att byta Jan Björklund mot den färgstarka profilen Birgitta Ohlsson.

Så vad är oddsen på att Anna Kinberg Batra i egenskap av tilltufsad lagkapten kan få de nederlagsmärkta och splittrade blåa styrkorna i matchform? Kan hon reda ut oklarheterna om vilket förhållande M egentligen ska ha till SD? För att inte tala om vilket framtid blockpolitiken har, när SD obevekligen ritat om den gamla kartan för tänkbara majoritetsbildningar?

Kan hon överkomma den interna moraliska röta det innebär med egna kritiker, däribland Östgötamoderaternas distriktsordförande Christian Gustavsson, som tappat förtroendet för henne som partiledare? Har hon kapaciteten att till valrörelsen genomgå en uppryckande personlig metaformors som debattör och kommunikatör av det moderata budskapet?

Det vore nog aningen djärvt att satsa sina pengar på det.

I överhettningens rike

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/6:

Senast förra veckan hötte EU-kommission med pekfingret. Sverige står inför hotet av en ”stökig korrigering” av bostadspriserna, om inte skuldsättningsrallyt bromsas. Det var bara en i raden av liknande expertvarningar från utomstående som regeringen fått. Ändå skyr politikerna att ta i den obehagliga kalken – trots att alla, till vänster som höger, vet att bostadsmarknaden är djupt dysfunktionell.

Hyresregleringen har i åratal saboterat mekanismerna för utbud och efterfrågan, krångeldjungeln för nybyggnation är som lök på laxen. Bristsituationen har nu skapat en tickande bomb i den brinnande högkonjunkturen, febrilt underblåst av riksbankens dumpade räntor.

Priserna på hus och bostadsrätter skenar till fantasinivåer i tillväxtorterna, lånefesten fortsätter som det inte fanns någon morgondag. Hushållens skuldberg växer långt över taknocken, bankerna gör fartblinda vinster.

I vanlig ordning finns det rusiga analytiker mitt i yran som försäkrar att denna gång, just denna gång, är det annorlunda mot förr. Bobubbla? Icke! Värdeökningen är stabil, nya förutsättningar råder. Glöm dysterkvistarna som sitter fast i det förflutna och orerar om gamla jämförelser med Hollands tulpaner (världens första stora spekulationskrasch).

Tyvärr ligger det i den mänskliga naturen att helst vifta bort Kassandra, särskilt när så mycket står på spel. Men vid en nykter blick är det svårt att inte se tecknen på överhettning, lysande i eldskrift på väggen – en direkt konsekvens av de grava systemfel som regering och riksdag i en föga hedrande blandning av ansvarslöshet och uppgivenhet underlåtit att gå till botten med. Varför?

Den beska kur som bostadsmarknaden behöver för att tillfriskna utmanar tunga särintressen och viktiga väljargrupper. Det innebär en politisk kostnad i tuffaste laget för partierna. Dessutom är klimatet för strukturreformer av detta slag, som kräver bred samsyn och vuxet beteende, allt annat än gynnsamt för närvarande. Möjligen kan det bli några ändringar på marginalen. Finansinspektionens rekommendation om skärpta amorteringsvillkor för bolånetagare, exempelvis.

Dock har utvärderingen av det tidigare införda amorteringskravet endast visat sig haft blygsam effekt. Att slopa ränteavdragen? Återinföra fastighetsskatten? Tillåta en infasning av marknadshyror? Herregud, aldrig i livet när ett valår står för dörren!

Ledsen att säga det. Men det är nog ändå försent och fåfängt att tro på en kontrollerad nedkylning.

Ett fatalt chickenrace

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/5:

Ska Nordea flytta från Sverige? Ryktena har surrat intensivt sista tiden. Aj, om det stämmer! Vi har en regering som driver ett huvudkontor ur landet, snacka om negativ signal.

Inget är dock bestämt ännu, meddelade Nordeas pressavdelning i måndags. Styrelseordföranden Björn Wahlroos och vd:n Casper von Koskull håller som kyliga hasardspelare oss på halster, eller snarare regeringen. Men finansminister Magdalena Andersson är en värdig motståndare i coolhet och vägrar hittills att blinka i den nu flera månader långa duellen mellan staten och kapitalet.

Bakgrunden är Socialdemokraternas iver att införa en särskilt bankskatt. Utformningen av den första modellen, en riktad höjning av arbetsgivaravgifterna för bankpersonal, fick dräpande kritik i remissrundan och lades på hyllan. Skam den som ger sig. Regeringen laddade om med förslaget att istället höja resolutionsavgiften. Inte så tokigt, i princip.

Denna avgift är menad att fungera som en försäkring om bankerna kör i diket, något vi ju har vissa erfarenheter av… Egentligen borde förstås konkursmässiga företag slås ut från marknaden. Men banker – särskilt av Nordeas storlek – är inte betraktade som vanliga företag.

De har tillåtits få sådan betydelse för samhällets finansiella blodomlopp att staten inte kan låta dem falla (som bekant), vilket å andra sidan är att be om trubbel. Ty med en inbyggd statlig krockkudde tenderar bankerna att ta större affärsrisker än de annars skulle ha gjort (”moral hazard” på ekonomspråk). Nordea är inget undantag.

Deras företagsutlåning bedöms av Finansinspektionen stå på oroväckande skakig grund. Resolutionsavgiften ska skydda skattebetalarna som i sista hand tvingas garantera bankernas verksamhet.

Problemet med Magdalena Anderssons variant är att avgiften, i motsats till övriga EU-länder, är tänkt att tas ut i evighet utan gräns för hur stor buffert som är rimligt att fondera. Pengarna fonderas faktiskt inte alls. Pengarna går direkt in statskassan och används till löpande utgifter. Vad är det om inte en illa maskerad bankskatt och en korruption av själva syftet med resolutionsavgiften!

Att Nordea hotar att flytta i protest mot höjningen till antingen Finland eller Danmark, som lockar med en lägre avgift och slappare regleringar, är begripligt. Dessa våra grannländers silkesvantar må gynna Nordeas kortsiktiga vinstmarginaler. Men lär knappast göra den sammanflätade nordiska banksektorn stadigare, i synnerhet inte när konjunkturen viker.

Tack samtliga inblandade i den här historien. Ni har alla skött er uselt.