Månadsarkiv: december 2016

Solsken över Motala

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/12:Corren.

Om vi i Östergötland skulle söka oss en motsvarighet till Côte d’Azur, är det väl få som tvekar om platsen: Varamobaden. Fem kilometer av skön och solig sandstrand, de svenska insjöarnas egen franska riviera vid Vättern. Det är minsann inte så pjåkigt.

Vattnets betydelse för Motala är odiskutabelt. När den djärve visionären Baltzar von Platen fick kung Gustaf IV Adolfs godkännande för bygget av Sveriges blåa band, Göta kanal, ansågs det lämpligast att tillverka slussportarna här. Det blev starten för Motala verkstad. Och därmed för själva Motala som ort.

Baltzar von Platen ritade som bekant personligen stadsplanen, och denna i form av en vacker solfjäder. Från att ha etablerats på kartan som ett nav för kommunikation och industri, tycks nu ett nytt stort och spännande kapitel vänta i stadens utveckling.

Återigen är det Motalas attraktiva läge vid vattnet som lockar hugade investerare. I onsdags kom beskedet att danska koncernen Lalandia planerar en omfattande semesteranläggning – den första utanför hemlandet – i närheten av Varamobaden. En avsiktsförklaring med kommunen är signerad och klar.

Det låter nästan för bra för att vara sant, men går allt i lås siktar Lalandia på att deras anläggning ska dra till sig över en halv miljon besökare varje år och skapa 500 nya arbetstillfällen.

Vad det kan innebära är Joakim Ljungkvist, vd för Tillväxt Motala AB, inte sen att påpeka: ”Ett Lalandia i Motala skulle rita om hela Sveriges turistkarta, med tre starka besöksmål i vår region genom Lalandia, Kolmården och Astrid Lindgrens värld. Lägg därtill internationellt kända varumärken som Vätternrundan, Göta Kanal och Varamobaden så inser man hur mycket det skulle betyda för vår region”.

Ja, onekligen. Men plussa gärna på med naturpärlan Omberg och det underbara Vadstena – Vätterns Marstrand – samt Linköping som tuffar på fint med ambitionen att bli landets tredje största evenemangsstad, och Norrköping med dess vitala, sprakande kulturliv.

Östergötland har lugnt uttryckt en rejäl potential inom besöks- och turistnäringen. Vilket glädjande nog Lalandia har upptäckt, annars skulle ju koncernen inte kasta blickarna på Motala och våra östgötska trakter.

Snacka om ett kvalitetskvitto som heter duga. Våra bästa dagar är fortfarande framför oss. Välkommen hit, världen!

Sent vaknar syndarna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/12:Corren.

Karlis Neretnieks? Det är inte vem som helst. Han är en av Sveriges främsta militära experter, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin och tidigare rektor på Försvarshögskolan.

Han har återkommande varnat för den ryska strategin att flytta fram positionerna i Östersjöområdet och vilket hot det innebär för Sveriges säkerhet. Och nu var måttet rågat.

”De tänker inte längre än vad näsan räcker”, röt han i Aftonbladet den 6 december. Måltavlan för upprördheten var lokalpolitikerna på Gotland och i Blekinge, som frestas att sälja sig för ryska rubel genom att hyra ut hamnarna i Slite och Karlshamn till bygget av Nord Stream 2 – det jättelika gasledningsprojektet i Östersjön med Kremlkontrollerade Gazprom som huvudägare.

”Vi ska inte underlätta rysk verksamhet i områden som är militärstrategiskt viktiga. Det gäller så väl Gotland som Karlshamn”, sa Karlis Neretnieks och fördömde naiviteten. Överbefälhavare Micael Bydén var heller inte glad.

Tidigare under hösten hade han, oroad av den ryska upptrappningen i regionen, gett en rak order till ett skyttekompani som övade på Gotland att stanna permanent. Den reella tröskeleffekten av detta är kanske begränsat imponerande. Men det visade ändå att Försvarsmakten, givet sina snålt tilldelade resurser, gjorde vad den kunde i syfte att höja beredskapen på ön.

Att lokala politiker i det läget villigt skulle bjuda in Ryssland till potentiellt värdefulla militära brohuvuden på svenskt territorium var rena galenskaperna. Det utmanade inte bara egna vitala nationella intressen. Utan skulle även vara en provokation mot våra utsatta grannländer i östra Europa, främst baltstaterna, som protesterat mot gasledningen och de äventyrligheter projektet medför: energipolitiskt, militärt, säkerhetsmässigt.

Bara en sådan sak att göra EU ännu mer beroende av gas från en ivrigt upprustande stormakt, som nyligen ockuperat Krim och som de facto bedriver krig i Ukraina, är bortom allt förnuft.

Att den svenska Löfvenregeringen länge hukade undfallande i Nord Stream-frågan är knappast smickrande, och inte vad man borde kunna begära av människor som begärt förtroendet att ansvara för rikets styre. Men till sist klev regeringen ut ur dimman och levererade beskedet: hamnarna i Slite och Karlshamn bör inte upplåtas åt Putins ombud. De lokala makthavarna backade.

Beslutet är förstås det enda rimliga och en viktig signal om att den politiska sfären kommit i fas med försvaret – i alla fall på den här punkten.

Dock är det lätt att instämma i kritiken från Hans Wallmark (M), ledamot i försvarsutskottet: ”Jag menar att man långt tidigare borde ha påbörjat processer både i Sverige och i Europa för att driva opinion mot Nord Stream 2. Därför att det är inte i Sveriges, Europas eller Östersjöområdets intressen”.

Fast det uttalandet ackompanjeras samtidigt av klirret från stenar i glashuset. Vad var borgerligheten när Nord Stream 1 skulle byggas? Jo, i regeringen som 2009 lade sig helt platt för Rysslands begäran, trots att varningarna för denna första gasledning – icke minst i ljuset av Putins Georgienkrig 2008 – var nära nog identiska med den andra som idag är aktuell.

Sent vaknar svenska syndare oavsett politisk kulör, tydligen.

Jag vill också bo i Villa Triste

Publicerad den av
Svara

Villa Triste

Fanns ett album som jag själv önskat mig ha kunnat spelat in är det Bitches Brew. Tyvärr är jag inte Miles Davis. Last year in Marienbad är filmen jag önskat mig ha skapat. Tyvärr är jag inte Alain Resnais. Och inte heller Patrick Modiano, men vore det en roman som jag skulle vilja ha skrivit är det hans Villa Triste.

Bara några få kapitel in i boken är jag helt absorberad av berättarpersonen Victor Chmaras minnen av sin flykt till en liten bad- och kurort vid schweiziska gränsen i det tidiga 60-talets somriga Frankrike. Lågmält, stämningsmättat, förföriskt, suggestivt – Modiano är inte bara en gudabenådad stilistiker, han förstår den vita sporten:

Fönstret i hennes rum på L’Hermitage stod öppet, och jag kunde höra det regelbundna dunsandet av tennisbollar och spelarnas avlägsna rop. Om det ännu fanns snälla fredliga dumbommar i världen i vita kläder som slog bollar till varandra över ett nät, så betydde det att jorden fortfor att snurra runt och att vi ännu hade några timmars frist.
Hennes hud var överallt mycket svagt fräknig. Och i Algeriet var det visst krig.

Ett underbart stycke, eller hur? Bättre kan det inte sägas. Tennis är civilisation.

Mr G tennis

Någonting är ruttet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/12:Corren.

”Something is rotten in the state of Denmark”, konstaterar Marcellus om misskötseln av kungariket i Shakespeares Hamlet. Som medborgare och skattebetalare i Sverige kan man undra om även inte vårt eget system angripits av röta.

Grundläggande, för allas trygghet och säkerhet helt avgörande samhällsfunktioner, har ju avslöjats som frapperande illa styrda och styvmoderligt behandlade av makten.

När kalla kriget gör comeback i en ny version, ett aggressivt Ryssland gläfser vid knuten och USA är på väg Gud vet vart under den oberäknelige Putinbeundraren Donald Trump – ja, då befinner vi oss i ett läge med brallorna nere eftersom behovet av ett nationellt militärt försvar nyss ansetts tillhöra gårdagen.

Nu blinkar alla varningslampor röda, ändå pallar inte regering och riksdag att samla sig till en ordentlig uppryckning av försvarsförmågan. Och vad ska man säga om polisen?

Den stora ommöbleringen i organisationen som äntligen skulle få ordning på ordningens väktare tycks bara gjort ont värre. Vittnesmål och larmrapporter om poliskrisens djup är likt en följetong utan slut.

Rikspolischefen Dan Eliassons förtroende bland såväl allmänhet som poliserna själva ligger snart i nivå med Marianergravens botten. Men Eliasson tutar glatt vidare och den ansvarige inrikesministern Anders Ygeman håller honom om ryggen som inga allvarliga ledningsproblem fanns.

Det påminner inte så lite om situationen som Räddningstjänsten i Östergötland (RTÖG) sedan länge befinner sig i. Organisationskulturen verkar vara rena skräcken och arbetsmiljön har uppenbarligen blivit ohållbar.

Den långa lista av namn ur RTÖG:s personal som på insändarplats i måndagens Corren offentligt deklarerade sitt missnöje med ledningen bär syn för sägen. Rötan är så svår att det inte finns någon annan utväg än en genomgripande sanering. Därför menar den borgerliga oppositionen i Linköping att rubb som stubb av RTÖG-styret måste bort.

”Att inte avgå vore ett hån mot alla invånare i länet som är beroende av räddningstjänsten och de 162 anställda som skrivit under insändaren”, säger kommunalrådet Paul Lindvall (M). Han har rätt.

Vissa krav är fundamentala i samhällsgemenskapen. Vissa krav får bara inte nonchaleras av dem som bär makt och ansvar. Vissa krav finns inga godtagbara ursäkter för att inte uppfylla.

Vi ska kunna lita på en fungerande och proffsig räddningstjänst när olyckan är framme. Vi ska kunna lita på att polisen upprätthåller lag och ordning. Vi ska kunna lita på ett vasst försvar i oroliga omvärldstider.

Vad är det annars för slags kungarike vi lever i?

Är vi av rätta virket?

Publicerad den av
Svara

john-glenn

Skrivit i Corren 12/12:Corren.

John Glenn var den siste kvarvarande av de berömda Mercury Seven, NASA:s första astronautkull 1959. Gruppen bestod av sju stentuffa grabbar, testpiloter från den amerikanska militären, som sökte det ultimata högtflygande uppdraget: rymden.

Förste man ut blev Alan Shepard med ett raketskutt 1961. Men det var John Glenns tre varv runt jorden den 20 februari 1962 på Friendship 7, som fick USA att gå i spinn. Äntligen var nationen med i matchen. Sputniks och Gagarins Sovjetunionen verkade inte längre oövervinnerligt.

John Glenn blev en verklighetens Star Wars-hjälte som slog tillbaka mot kommunistimperiets nesliga försprång i människans erövring av rymden. Denna NASA:s pionjärtid är briljant skildrad i Tom Wolfes bok Rätta virket (1979), en klassiker även i sin lysande filmatiserade version om Mercury Seven-killarna. Med John Glenns död i slutet av förra veckan är nu alla borta.

Beskedet råkade sammanfalla med 10-årsfirandet av entrén i rymden för Sveriges första astronaut, Christer Fuglesang. Vem blir näste man? Sannolikt en kvinna. Hon heter Jessica Meir, född i Maine, har såväl amerikanskt som svenskt medborgarskap, och är sedan förra året färdigutbildad NASA-astronaut. Håll tummarna för henne!

Givetvis kom hon på besök till Sverige för att ge ytterligare stjärnglans åt Fuglesang-jubileet. Men är vi som ett litet land i Norden verkligen av det rätta rymdvirket? Liberalerna tycker det.

Partiet vill att Sverige beslutar sig för en tydligt offensiv rymdstrategi, bland annat genom att satsa på en slags djärv modern motsvarighet till Mercury Seven-programmet: utbilda svenska astronauter med målet att sätta minst en av dessa på Mars!

Varför inte? Kan vi delta i exempelvis NASA:s planerade Marsfärd under 2030-talet, ska vi naturligtvis göra det. Tänk vilken skjuts ett sådant äventyr kan ge för svensk ingenjörskonst, forskning, naturvetenskap, med mera. Framför allt skulle det förbättra Sveriges förutsättningar rejält som marknadsaktör inom den kommersiella rymdnäringen.

Det är här framtiden finns. Visionerna från 60-talets rymdkapplöpning kom av sig när USA satte den vinnande flaggan på månen, det var ju ett statligt projekt drivet av politik och ideologisk prestige.

Men när näste John Glenn är en privat entreprenör som ser hägrande vinster att hämta från turism och gruvdrift därute, då kan vi räkna med att människans epok i rymden börjar på allvar.

Folkmakt eller partimakt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/12:Corren.

Sveriges historia som fullvärdig demokrati är knappt hundra år, räknat från rösträttsreformen 1921. Men ålderskrämporna börjar bli märkbara, icke minst genom tendensen till en ökad medborgerlig misstro mot det styrande etablissemanget.

All offentlig makt ska utgå från folket. Dock verkar ett allvarligt kontaktproblem uppstått mellan väljarkåren och partierna som ska kanalisera folkmakten.

När vårt moderna partiväsende formades byggde det på folkrörelsedemokratins princip. Ett svenskt parti ska ägas av sina medlemmar, organiseras i nära samklang med medborgarnas intressen, stå beredvilligt öppet för rekrytering till förtroendeuppdrag på skilda beslutsnivåer och så vidare.

Det gäller ännu i teorin, i praktiken är saken en annan.

Färre och färre svenskar känner sig identifierade med något parti överhuvudtaget (i valet 2014 var det endast 27 procent av väjarna som gjorde det). Svenskar med partibok ska vi bara inte tala om, de är nere i diminutiva 3 procent av befolkningen.

Å andra sidan behöver partierna inte värna sin medlemskår längre och har som organisationer lämnat den traditionella förankringen i civilsamhället bakom sig.

Behovet av medlemsavgifter och ideella insatser är numera obefintligt. Försörjning och aktivism baseras istället på frikostig skattemedelsfinansiering – totalt runt 5 miljarder kronor (!) varje mandatperiod – vilket i realiteten betyder att det svenska partiväsendet blivit en del av staten.

Frågan är om dessa organisationer idag egentligen ens behöver sina riksdagsledamöter, annat än som underdåniga knapptryckare för den toppstyrande partielit som bestämmer över bidragspengarna och dikterar kursen.

Symptomatiskt är fallet med moderaten Finn Bengtsson på riksdagens östgötabänk, som dristade sig till att kritisera Decemberöverenskommelsen där partiledningarna upphävde det gängse parlamentariska spelet mellan regering och opposition.

Bengtsson hamnade omedelbart i onåd hos Moderaternas inpiskare. Att han menade sig företräda sina väljare hade ingen betydelse. Finn Bengtsson skulle hålla tyst och veta hut.

Men vad är då riksdagen? I första hand ett organ för folkets valda ombud som försöker agera i enlighet med ett representativt mandat? Eller ett maktinstrument för en liten krets av partihöjdare som kör sitt eget race?

Vill vi bevara förtroendet för demokratins vitalitet och styrka lär det finnas anledning att se över systemet.

Underbare Espmark

Publicerad den av
Svara

Det är disigt som i tidernas morgon.
Över fjärden far en frysande text,
kåre på kåre.
Vad som kunde vara en häger
prövar vingarna och lyfter. Löftet
om löv i kronorna infrias.
Och jag reser mig långsamt
ur den hopsjunkna mannen på bänken.
Det är dags att uppfinna världen.

– Kjell Espmark, ur Den inre rymden, 2014.