Genom grottan av löv
Ser jag de första stänken på havet
Syrligt är kartet jag klöv
Borta är båtarna
Borta är fåglarna
Och jag hör mig mumla: Nej!
Du bryr dig inte mer om mig
Än om denna våta förbibrummande humla

Hösthumlan på EP:n anno 1964 är naturligtvis Beppe Wolgers själv (det har vi Olle Adolpsons ord på om inte annat). Jag har alltid älskat den här fina, korta visan. De enkla raderna – ytterligare förhöjda genom Olles sång och musik – fångar i koncentrat så bitterljuvt vackert dessa dagars melankoliska stämning av bortilande sommar och begynnande höst. Framför mig brukar jag se fjärden vid Långö badstrand i Karlskrona, barndomssomrarnas lekfullt trygga oas hemma hos mormor, nu övergiven och tom med annalkande krispig kyla i luften. Humlan, den är också jag.