Skrivit i Corren 2/5:

Under den amerikanska presidentvalskampanjen 1964 sammanfattade det republikanska partiets kandidat Barry Goldwater sitt budskap i fyra trossatser:

1) Att varje människa är ansvarig för sina egna handlingar.
2) Att varje människa är bäst på att bedöma och välja sin egen välfärd.
3) Att varje människa har ett individuellt samvete och en moralkodex att upprätthålla.
4) Att varje människa är bror (eller syster) till varje annan människa.

Svårare än så borde det inte vara. Ungefär som lagen lyder i Kamomilla stad, tolkad i överkonstapel Bastians visa: ”Man ska inte plåga andra, man skall alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill.”

Men på 60-talet tillhörde tidsandan ännu demokraten Lyndon B Johnson och hans brett svepande statsinterventionistiska politik. Goldwater förlorade stort, dock lade han grunden till vad som senare blev Reaganårens liberalkonservativa revolution. Som någon sade: rösträkningen startade 1964 och slutade inte förrän 1980.

Är det en helt omöjlig tanke att något svenskt parti kan föda fram en ledare med en samhällsfilosofi likt Goldwaters? För tillfället, ja. Vi är fortfarande fast i vår blågula motsvarighet till Johnsons ”Great Society”. Men det rör på sig.

I en nyutkommen SCB-rapport, Flytande väljare, skriver statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson:

”Klassröstningen – väljarnas benägenhet att låta klass och yrkesposition väga tungt i sina röstningsbeslut – har minskat dramatiskt sedan 1950-talet. I samband med 2014 års val bekände endast 27 procent av väljarna sig till ett specifikt politiskt parti. Motsvarande andel vid 1968 års val var 65 procent. De svagt partiidentifierade, ombytliga, självständiga och individualiserade väljarna sätter en tydlig prägel på svenskt politiskt liv.”

Detta kommer rimligen att få konsekvenser. Nu har vi den svagaste regeringen i mannaminne, som för en vilsen och daterad vänsterpolitik. Samtidigt bleknar den borgerliga oppositionen in i tapen. Den gamla överpolitiserade ordningens styre börjar erodera.

Förtroendet för partierna faller. Systemet kan inte leverera som förr, trots skyhöga skatter. De grandiosa löftena att lösa problem på snart sagt samtliga samhällslivets områden ter sig allt ihåligare.

Det kan framöver ge ytterligare vind i seglen åt populistiska missnöjeskrafter i stil med SD. Eller skapa en gynnsammare jordmån – om någon tar chansen – för ett program som begränsar sig till den upplysta, humanistiska frihetstraditionen av Goldwaters märke: där folket ses som vuxna och myndiga människor, kapabla att som jagets kapten ta eget ansvar, söka efter lycka på egna villkor och forma det egna ödet.

I grund och botten är ju det vad Goldwaters fyra trossatser handlar om.

Precis som vi en dag flyttar från våra föräldrahem och går ut i livet som självständiga varelser, borde vi vara mogna att lämna folkhemmet och våra beskyddande partipolitiska målsmän bakom oss. Inga konstigheter, egentligen. Som Barry Goldwaters slogan löd 1964: ”In your heart you know he’s right”.

Om vi vågar förlita oss på den känslan, är kompassriktningen för den nya svenska modellen en gemenskap liknande Kamomilla stad. Om inte, finns risken att fältet lämnas öppet åt rövarna Kasper, Jesper och Jonatan att ta över ruljansen.