Dags för Peter Hultqvist!

Peter Hultqvist

Skrivit i Corren 12/5:Corren.

Tidigare statsminister Göran Persson (S) sa en gång att han kunde lukta sig till opinionsläget. För detta uttalande fick han utstå visst hån av fåkunniga begabbare.  Men Persson, som den kloke man han är, hade naturligtvis tagit lärdom av filosofen Friedrich Nietzsche:

”Vi kan inte ens föreställa oss i vilken utsträckning våra kroppsliga sinnen är viktiga och vilken kraft de besitter. Liksom vi inte har en aning om vilka oerhörda observationsinstrument de utgör. Till exempel näsan om vilken ingen filosof hittills talat med tillräcklig respekt och tacksamhet. Näsan utgör det mest känsliga instrument vi har tillgång till”.

Huvudkravet på en partiledare, tillika statsminister, torde vara givet. Denne måste ha näsa för politik. Har Stefan Löfven det? Frågan bör allvarligt ställas.

Halvvägs genom mandatperioden har han knappt ens fått styrfart på sin regering, som driver runt i en rödgrön dimbank utan varken begriplig uttalad kurs för färden, eller med någon klar förlöst befälsordning. Självfallet är det ingen avundsvärd sits för vem det vara månne att bedriva ett minoritetsstyre med svagt stöd i en riksdag som den nuvarande.

Det skulle behövts någon med Perssons näsa för att nosa upp lösningar, utgångar och möjligheter. Att Alliansen skyr alla försök att själva överta regeringsansvaret är talande.

Men riket måste likt förbannat rattas och tuffa utmaningar mötas. Politiken som de flesta av oss följer via medierna kan påminna om ett slags schackspel. Men insatserna som partierna spelar med är villkoren för människor av kött och blod ute i den högst reella verklighet som är samhällets.

Därför ligger det i allas intresse att vi åtminstone har en ministär i Rosenbad som hyggligt fungerar och inger någon slags respekt. Vad har vi nu?

Betrakta den osannolikt bisarra cirkus som Miljöpartiet har ställt till med. Förutom att S och MP är ett väsensskilt koalitionspar rent ideologiskt, har det blivit generande för Sverige som nation att ett sånt omoget och gränslöst gröngölingsparti släppts in i regeringskretsen. Inte undra på att Persson höll dörren låst.

Med olyckorna Mehmet Kaplans och Åsa Romsons sortier från statsrådstaburetterna är en regeringsombildning aviserad. Hur den utfaller blir rimligen kritisk för Socialdemokraternas chanser att rädda upp vad som räddas kan av landets styre innan nästa val. Att kicka iväg det politiskt, intellektuellt och moraliskt komprometterade blysänket MP förefaller då lika logiskt som nödvändigt. Fast räcker det?

Det är ändå Löfven som bär huvudansvaret för det kaosartade MP-samarbetet, en i partipolitiken vilset navigerande man, utan luktsinne att skriva hem om, snarare utklädd än iklädd en statsministerkostym han uppenbart inte fyller. Intrycket han ger är mer ömkansvärt än förtroendegivande. Så om det ska regeringsombildas, gör det ordentligt och byt ut honom.

Varför inte mot Peter Hultqvist? En stabil och rejäl gråsosse i bästa mening, med allt vad Löfven saknar i pondus, tydlighet och auktoritet. På sitt klingande trygga dalmål har han vunnit bred respekt som försvarsminister. Han har även, precis som Persson, mångårig verklighetsnära politisk erfarenhet som kommunalråd. Han förefaller, kort sagt, ha näsa.

Älskade Karen Blixen

Karen Blixen

Jag skulle lätt kunna sälja min obetydliga själ till vem det vara månne, om jag i utbyte fick förmågan att dikta lika lyriskt briljant som baronessan Karen Blixen. Kolla här bara inledningsraderna till novellen Samtal om natten i Köpenhamn (ur samlingen Sista berättelser – tack Antikvariatet i Norrköping!), är det inte så magiskt?

”Det regnade i Köpenhamn en novembernatt år 1767. Månen var uppe och långt in i andra kvarteret – då och då, när regnet gjorde ett uppehåll liksom mellan två verser i en oändlig lång visa, blev dess bleka, smärtsamt bakåtlutade mask synlig högt uppe på himlen bakom lager efter lager av välvande ärggröna dimmor. Så började regnet på nytt, månmasken drog sig tillbaka in i rymden och endast gatlyktorna och ett annat fönster skymtade i mörkret mellan husen som självlysande maneter på havets botten.”

Perfektion.

Det våras för lyriken

Heidenstam och Fröding

Skrivit i Corren 10/5:Corren.

Nytt på bokhandelsdiskarna är ett verkligt mastodontverk på över 1000 sidor, betitlat Svensk poesi (Albert Bonniers förlag). Här samlas i ett generöst urval utvecklingen av den svenska lyriska traditionen, från runstenarnas fantasieggande kärvhet till den bubblande diversiteten som ekar i samtida uttryck.

Det är en sann folkbildningsinsats som de ansvariga redaktörerna Daniel Möller och Niklas Schiöler gjort. Vågar man hoppas på att skolorna griper chansen att använda boken i sin undervisning?

I vår nyttofixerade epok kan man förstås undra varför någon behöver läsa Lasse Lucidor, Atterbom, Edith Södergran eller Biskop Thomas. Vad är poängen med att tugga i sig Rökstenens text från tidigt 800-tal? ”Rådde Tjodrik / den djärve, / sjökrigares hövding / över Reidhavets strand. / Nu sitter han rustad / på sin gotiska häst, / med skölden i rem / den främste av Märingar.”

Frågan behöver egentligen intet svar. Värdet ligger i sig självt. Nödvändigtvis blir ingen en bättre, godare människa av poesiläsning. Men antagligen en rikare och mindre tråkig sådan.

Att bredda den egna horisonten, skärpa möjlighetssinnet och bottna i vårt samhälles kulturhistoriska kontext ger tillvaron fler, färgstarkare dimensioner och sätter den individuella personligheten på tillväxt.

”Där varje offentligt beslut måste rättfärdigas efter måttstocken kollektiv vinning rubbar poesin dessa till synes självklara grundsatser, inte med hjälp av ideologi, utan genom sin blotta närvaro och sätt att vara, sitt förkroppsligande av tillstånd av längtan och lust”, skrev den amerikanska författaren och poeten Adrienne Rich.

Duger inte det argumentet, hör då hennes diktarkollega Birgitta Trotzig: ”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i Doktor Zjivago.”

Ett fint komplement till antologin Svensk poesi är Lars Anders Johanssons skiva Renässans som vältjamat släppts ungefär samtidigt. Han är inte bara musiker och poet, utan även kulturansvarig på tankesmedjan Timbro och skrev nyligen en läsvärd Correnkrönika om det klassiska bildningsidealets betydelse.

På nämnda album har Lars Anders Johansson den goda smaken att lyfta fram Gustaf Fröding, Erik Axel Karlfeldt och Verner von Heidenstam i nytt ljus genom sång och ton. Jodå, deras poesi fungerar utmärkt även i musikalisk form.

Resultatet är mycket njutningsfullt, en välkommen återintroduktion av den litterära nittiotalistgenerationens främsta diktare som orättvist hamnade i skuggan när modernisterna tog över det kulturella fältet efter världskrigen. I synnerhet nedvärderingen av den en gång så uppburne Heidenstam har ju varit rent vettlös.

Varför inte i denna grönskande vårmånad pröva lite naturlyrisk morgongymnastik med Heidenstams Morgonen exempelvis: ”Redan hörde jag hanen gala. / Båten väntar oss vid dimmigt sund. / Räck mig kransar! Följ mig i den svala / sommargryningens första stund! / Solens snäcka flyter / gul i klippors midt. / Morgon, allt som bryter / lifvets ros är ditt.”

Den glömde mannen har ilsknat till

Näve Skrivit i Corren 9/5:Corren.

”Staten kan inte ge ett öre till någon människa utan att ta det från någon annan människa, och denne måste vara en människa som arbetat och sparat. Han är Den Glömde Mannen”, skrev William Graham Sumner i boken What Social Classes Owe to Each Other (1883).

Sumner räknas till en av den amerikanska sociologiforskningens främsta pionjärer och var verksam som professor vid Yaleuniversitetet. Han var också kännare av ekonomisk historia, frihandelsförespråkare, antiimperialist och klassisk liberal.

Som svuren fiende till socialism och kollektivism förskräcktes Sumner av vad han såg i denna riktning från den amerikanska progressiva rörelsens sida. Det var en strömning för energiskare politisk aktivitet, ökad interventionism och hårdare reglering av marknadsekonomin som växte sig stark i USA kring förra sekelskiftet – under 1900-talets början företrädd av presidenterna Theodore Roosevelt, William Howard Taft och Woodrow Wilson.

Sumner menade att de progressiva – många ärligt välmenande, men andra inte sällan makthungriga opportunister – perverterade politiken genom sina krav på att staten ständigt måste gripa in, lägga till rätta och ta ansvar för alla möjliga problem. Vad detta innebar för det strävsamma, arbetande folket utvecklade Sumner i en berömd text, senare utgiven i samlingen The Forgotten Man and Other Essays (1918):

”Så fort A ser något som han anser vara fel och som drabbat X, talar A över detta med B, och A och B föreslår en lag för att åtgärda det felaktiga och hjälpa X. Lagen stipulerar alltid vad C ska göra för X, eller – i bättre fall – vad A, B och C ska göra för X. Gällande A och B, som gjort till lag vad de önskat göra för X, har vi inget annat att säga än att A och B borde kunnat hjälpa X utan lagstiftning.

Men jag vill här att vi ska fokusera på C… Han är det ständiga offret för politiska reformatorer, sociala spekulanter och filantroper… Han arbetar, han röstar… men han får alltid betala – ja, först och främst får han betala. Han söker inget offentligt ämbete. Hans namn hamnar aldrig i tidningen, utom då han gifter sig eller avlider. Han håller samhällets produktionsapparat igång… Han smickras av politikerna före varje val. Han är starkt patriotisk.

I sin egen lilla krets är han efterfrågad närhelst någon behöver råd eller ett jobb utfört. Han kan klaga lite ibland inför sin fru och familj, men han är inte den som debatterar politik på tavernan. Följaktligen är han glömd”.

Ser vi inte här vad som blivit en central komponent i den moderna, principiellt närmast gränslösa socialstaten?

Den politiska sfären med sina partier, myndigheter, särintresseorganisationer och högröstade massmediala debattörer formar en massiv interventionistisk åtgärdsmaskin som rullar in över marknaden, medborgarna och civilsamhället. Ingreppen har vanligen välvilliga och behjärtansvärda motiv. Men vem är det som alltid lämnas med notan och får betala?

Jo, det är förstås ”C” i Sumners ekvationsliknelse. Det är lätt att vara generös med innehållet i andras plånböcker, och man kan tyvärr betvivla att de som rutinmässigt håvar in pengarna till statskassan ens reflekterar närmare över vilka moraliska och etiska komplikationer som är behäftade med en sådan hantering. Synsättet att alla pengar ”egentligen” tillhör statsmakten är inte direkt uttalad, men tendensen finns där.

Den svenska politiska sektorn utgör inget undantag. Minns Alliansregeringens förkunnelse om arbetslinjen. Varför skulle vi jobba mer? Syftet var inte främst att stärka våra individuella villkor. Värderingsbaserade utsagor om vikten av ökad ekonomisk frihet lyste med sin frånvaro.

Reinfeldt och Borg argumenterade istället för jobbskatteavdragens betydelse utifrån att ökade arbetsinsatser skulle generera fler skattekronor till de offentliga systemen. Implicit betydde det ytterligare befästande av medborgarnas statsberoende, vilket kanske tidigare kunnat accepteras. Förutsatt att de politikerkontrollerade offentliga systemen levererade högkvalitativ trygghet och välfärd för inbetalda medel (som förra året totalt uppgick till 1740 miljarder skattekronor från svenska arbetare och företagare).

Men allt fler tvingas ju konstatera att så längre knappast är fallet. Skolan kan inte garantera att barn och ungdomar får en utbildning som håller måttet. Patienter tvingas vänta och bli ännu sjukare i kroniskt svårlösta vårdköer. Polisen fungerar lika ineffektivt. Alla som drabbats av så kallade ”vardagsbrott” får sitt stort sett bara nöja sig med att försöka glömma saken och gå vidare.

Något respektingivande militärt försvar att förlita sig på i ett stormigt omvärldsläge existerar inte. Bostadsmarknaden är hopplöst intrasslad i regleringar som skapat en skriande bristsituation och driver upp priserna till astronomiska nivåer för dem som vill köpa eget tak över huvudet. Arbetsmarknaden har kringgärdats med stelbenta och kostnadskrävande regelverk, som effektivt straffar ut mindre kvalificerade människor från möjlighet till egen försörjning.

Och frågan om systemens kapacitet att klara flyktingströmmarnas komplexa utmaningar är tills vidare lämnad besvärande öppen.

Nu råder en samhällelig brytningstid. Hur ska vi tolka fenomen som Donald Trumps segertåg i USA, britternas tryck på att lämna EU, SD:s framgångar här hemma, och så vidare? Till mycket är det gräsrötternas uppror mot eliten; ”C” finner sig inte längre i att vara ”glömd”, eller snarare tagen för given. Som kolumnisten Carl Rudbeck nyligen skrev i Sydsvenskan (1/5):

”Dessa missnöjda bildar inte brevlådeföretag i Panama utan tar sin tillflykt till en allt högljuddare och argare populism. De känner sig maktlösa och vanligen med rätta. Eliten klarar sig alltid. Den ger varandra fina jobb med höga löner och fördelaktiga pensioner som tillåter detta nya frälse att köpa privat och förstklassig utbildning, trygghet och vård som den råa hopen inte längre ens vågar drömma om.”

Faran är överhängande att populismens charlataner får mer vind i seglen, om inte de anständiga politiska krafterna förmår att tänka nytt och lämna gamla inkörda hjulspår.

En god början är att visa ärlig och praktiskt omsatt förståelse för vad William Graham Sumner en gång konstaterade: ”Det är uppenbart att Den Glömde Mannen och Den Glömda Kvinnan utgör landets verkliga produktiva ryggrad”.

Malin i vårt hjärta

Malin Saltkråkan

Vad göra som landlocked i Linköping över helgen? Tja, substitut som cognac och Saltkråkan får väl funka. Coolast i serien (förutom Ulf Björlins modernistiska musik) är självklart den ständigt omsvärmade Malin, som framstår så Grace Kelly-ordentlig men som – på riktigt – strulat med Steve McQueen. Det är Respect!

Porsche 917

Malin med Porsche 917 i McQueens klassiska kultrulle Le Mans (1971).

Linköping Space City

Ariane-5

Skrivit i Corren 6/5:Corren.

Det är 30 år sedan Sverige fick sin första satellit i rymden. Den 2 februari 1986 sköts Viking upp med en Ariane 1-raket från Kourou i Franska Guyana. Uppdraget var att utforska processerna i jordens magnetosfär som skapar norrskenet, detta himlavalvets spektakulära skådespel som alltid trollbundit mänskligheten.

Viking var i drift under drygt ett år, projektet blev en stor framgång. Ingenjörsnationen Sverige visade på allvar att vi hade förmågan till den spjutspetsteknologi som rymdens erövring kräver. Var tillverkades Viking? I Linköping, förstås.

Satelliten konstruerades av Saab Space, numera heter företaget Ruag Space. Bolaget är världsledande på att utveckla och sätta samman separationssystem till satellituppskjutningar. Bland annat används tekniken i den senaste versionen av Ariane (nr 5) som idag dominerar den kommersiella marknaden.

Och här snackar vi sannerligen en tillväxtbransch. Inga tecken tyder på avmattning i den ständigt ökande efterfrågan på att få upp rymdbaserade kommunikationsplattformar för TV, mobiltelefoni, navigation och så vidare. Djärvare projekt av annat slag väntar runt hörnet.

Enskilda entreprenörer och riskkapitalister investerar för att öppna rymden inte bara för reguljär turism, utan även för kommersiell gruvdrift på månen och i asteroidbältet. Det låter som science fiction, men kan vara verklighet snabbare än vi tror. En av dessa privata rymdpionjärer är Elon Musk, mannen bakom elbilen Tesla, ni vet.

Utanför Los Angeles tillverkar hans företag Space X raketer som gjort uppskjutningar av satelliter och annan nyttolast mycket billigare. En av leverantörerna till Space X är Ruag. Visst är det häftigt? Linköpings fina traditioner på flygets område har nått en ny topp, måste man säga.

Och varför hymla med det? Ingen som i fortsättningen passerar stan ska kunna undgå vilken spännande verksamhet som sker i dessa trakter. Den 12 maj blir det pampig invigning av en tio meter hög Ariane 5-modell som precis rests vid riksväg 35. Snyggt tänkt marknadsföringsidé, som konkret synliggör att vår kommun tagit konkurrenskraftig plats på rymdkartan och fortsätter att ligga i teknisk framkant.

”Jag, är inte rädd att flyga / Jag, för ovanför molnen står himlen på glänt”, sjunger Ted Gärdestad i låten Satellit. Det är Linköping det!