Jag skulle lätt kunna sälja min obetydliga själ till vem det vara månne, om jag i utbyte fick förmågan att dikta lika lyriskt briljant som baronessan Karen Blixen. Kolla här bara inledningsraderna till novellen Samtal om natten i Köpenhamn (ur samlingen Sista berättelser – tack Antikvariatet i Norrköping!), är det inte så magiskt?

”Det regnade i Köpenhamn en novembernatt år 1767. Månen var uppe och långt in i andra kvarteret – då och då, när regnet gjorde ett uppehåll liksom mellan två verser i en oändlig lång visa, blev dess bleka, smärtsamt bakåtlutade mask synlig högt uppe på himlen bakom lager efter lager av välvande ärggröna dimmor. Så började regnet på nytt, månmasken drog sig tillbaka in i rymden och endast gatlyktorna och ett annat fönster skymtade i mörkret mellan husen som självlysande maneter på havets botten.”

Perfektion.