I tioårsåldern råkade jag höra ett radioprogram om Richard Wagner. Jag förstod kanske inte så mycket. Mer än att musiken som strömmade ut i mitt pojkrum hemma i Kungsbacka var storslagen och underbar. Wagner bör man väl helst inte tala om i Sverige, i alla fall inte högt, lyriskt och entusiastiskt utan de sedvanliga reservationerna (det är nog bara Horace Engdahl som kommer undan med det).

Ja, politiskt må Wagner, denne tyske ärkeantisemit, förtjäna en plats i giftskåpet. Fast vad har det med den väsentliga saken att göra? Det är som Per Wästberg nyligen skrev i Svenska Dagbladet: ”García Marquez, L-F Céline, Bertold Brecht, José Saramago – vilka konstnärer, men vilka idiotiska åsikter! Om hur världen var inrättad lärde de mig inte genom vad de tyckte om den, utan genom överrumplande fantasikraft.”

Lyssna på Lohengrin en gång. Försök sedan leva utan detta magnifika verk. Det är praktiskt taget omöjligt. Om man är en öppen, levande, kännande människa.