Karlskrona är verkligen en utpost. Hit kommer aldrig någon bara passerande förbi. Det är en vackert bedagad stad, den flagnande artefakten av ett svunnet stormaktsprojekt, på blåsiga öar i ett halvglömt litet län bortom allfartsvägarna.

Här händer i princip ingenting, mer än små rörelser i marginalen. Inget blir bättre, inget blir sämre. Lokaltidningarna är befriat intetsägande och utan egentliga nyheter, allt kunde skrivits igår, idag, imorgon eller för många år sedan. Atmosfären är likt ett evigt 70-tal. Och det är precis det som är charmen.

Det är som Hasse Tellemar ännu sitter vid telefonluren i radions Ring så spelar vi, Ingemar Stenmark laddar för andra åket i Madonna Di Campiglio, Björn Borg spelar en WCT-match mot Arthur Ashe i USA, Jörn Donner är åter whiskeypackad i TV, Sweets Off the Record är fortfarande ett helt färskt album och min mormor lever på Långö, vi kan när som helst åka skridskor igen, besöka vännerna på Skolgatan, handla Kalle Ankas pocket, lösgodis och Merry i den för länge sedan nedlagda Konsumbutiken, tiden är irrelevant, känslan är samma, nu som då.

Skymningen faller över Karl XI på det stora torget, jag går över snöiga gatstenar i denna märkliga ort vid ett fruset hav och fastän jag borde resa, drar jag mig för att ta tåget bort och iväg. Låt mig stanna och vila, åtminstone en dag till.