Månadsarkiv: mars 2015

Skammens organisation

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/3:Corren.

2014 var ett katastrofernas år. Våldsamma konflikter rasade, barbariet triumferade, miljontals civila människor drabbades av fruktansvärda grymheter. Det konstaterade Amnesty International förra veckan när man presenterade sin årsrapport om tillståndet för de mänskliga rättigheterna.

”Omvärldens svar på övergreppen från stater och beväpnade grupper har varit skamlig och ineffektiv”, menade Amnestys generalsekreterare Salil Shetty (DN 25/2), som riktade en glödande anklagelse mot FN för dess handlingsförlamning i Syrien, Irak, Gaza och Ukraina.

Därför vill Amnesty att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet (USA, Storbritannien, Frankrike, Kina, Ryssland) avstår från sin vetorätt mot ingripande när det gäller grava folkrättsbrott. Ett sympatiskt krav. Tyvärr inte ett spån realistiskt.

Inga av säkerhetsrådets mäktiga elefanter skulle drömma om att klavbinda sin maktutövning genom att frivilligt rucka på vetovapnet. Vem tror exempelvis att Putin, i ett plötsligt anfall av passionerad humanitär omsorg, skulle sluta att plåga Ukraina och låta FN intervenera i syfte att återskapa fred och ordning?

Eller att han vore ädelmodig nog att offra Rysslands allians med Assadtyranniet (nyckeln till Kremls inflytande i Mellanöstern) för att hindra blodbadet i Syrien? Att släppa på vetot vore för stormakterna som att öppna en Pandoras ask. Rivalerna skulle ju få bestämmanderätt över den egna utrikes- och säkerhetspolitiken.

Det kommer aldrig att hända, varför FN är dömt att bli en impotent aktör i alla avgörande konflikter där motstridiga stormaktsintressen står på spel.

Dominerande stater som USA, Ryssland och Kina må vara i luven på varandra om mycket. Men är rörande ense om att FN heller inte ska ha någon kraftfull, självständig generalsekreterare i stil med Dag Hammarskjöld som kan rubba deras cirklar. Resultatet är dagens mjukryggade Ban Ki-moon, en grå diplomatnolla från Sydkorea liknad vid plattitydernas mr Chance.

Möjligen kunde det fungera bättre om FN byggde på en äkta värdegemenskap. Dock – vilket är FN:s kärnproblem – görs ingen skillnad på demokratier och diktaturer. I generalförsamlingen väger Nordkoreas röst lika tung som Norges. Av FN:s 193 medlemmar är bara 87 fullvärdiga demokratier (45 procent).

Repressiva regimer är alltså i majoritet, två av de mest notoriska busarna har veto i säkerhetsrådet. Vilket förtroende bör anständigt folk ha för en sådan organisation? Det är ungefär som om Black Cobra, Asir och Hells Angels samsats med partierna i Linköpings kommunfullmäktige och kunnat överpröva varenda beslut i kommunstyrelsen.

Ändå vurmar Sveriges S/MP-regering oerhört varmt för FN. Margot Wallström sa i sin utrikesdeklaration till riksdagen att ”FN:s roll för fred och säkerhet är helt central på global nivå”. Tror hon på det själv?

Tydligen, eftersom regeringens främsta utrikespolitiska mål är att få Sverige invalt som tillfällig medlem i säkerhetsrådet 2017-18. En anledning till Socialdemokraternas vånda över att bryta det famösa Saudiavtalet om krigsmaterialutbyte med en av de värsta människorättsbrottslingarna i världen, uppges vara att regeringen behöver Saudiarabiens stöd i säkerhetsrådskampanjen.

Vad säger det om FN? Vad säger det om kvaliteten på svensk utrikespolitik?

Gökungen i medielandskapet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/2:Corren.

Tänk tanken om svenska politiker kom på idén att starta en statlig version av Dagens Nyheter. Eller om Linköpings kommun började ge ut en egen dagstidning. Liksom för att garantera oss medborgare ”opartiskhet”, ”mångfald” och ”oberoende” i pressfloran.

Instinktivt känner nog de flesta att detta vore något högst suspekt, en väsensfrämmande anomali i ett fritt och demokratiskt land.

Ändå tycker vi det är okej när det gäller etermedia. Att staten sysslar med journalistik, samhällsbevakning, kultur och underhållning via ett antal dominerande kanaler för television och radio. Är det inte märkligt, om man funderar på ett tag på det?

Det är inte bara en ideologisk fråga. Blotta förekomsten av statsmedia är ett marknadsintrång som, särskilt i dessa tider av fallande tidningsupplagor och kamp om annonsintäkter, försvårar situationen för enskilda mediebolag och minskar konkurrensutrymmet för kommersiellt finansierad kvalitetsjournalistik.

Över 7 miljarder kronor varje år drar Radiotjänst in via licenstvånget till SVT, SR och UR. Vad hade inte privata medieföretag kunnat göra med resurser som dessa; pengar som statens eget medieimperium nu suger åt sig från konsumenternas plånböcker?

”Public service”, som statsmedia svulstigt etiketterat sig själv, gör också en poäng av inte endast göra ”smala” program. Utan även breda, som tilltalar så många medborgare som möjligt. Annars riskeras uppslutningen kring licenstvånget, menar man.

Det betyder att statsmedia lägger stora pengar på publikfriande produktioner i direkt konkurrens med utbudet från renodlat kommersiella aktörer, allt för att få höga lyssnar- och tittarsiffror. En sådan produktion är den årligt återkommande statligt arrangerade tävlingen i lättglömd skvalmusik som sänds i SVT under namnet Melodifestivalen.

Fenomenet är illustrativt för den gökunge i medielandskapet som public service representerar; en väldig kollos som för att rättfärdiga sin existens gladeligen pumpar ut karamellpappersunderhållning i syfte att kapa marknadsandelar från andra. Rimligheten i detta tål att kluras på.