John Lavery, 1920.
Beaulieu
Svara
Månadsarkiv: mars 2015
Wallström snubblade rätt om diktaturen
Skrivit i Corren 23/3:
Ingen kan anklaga vår regering för att ha förlorat sitt diplomatiska handlag. Hur kan regeringen förlorat något som uppenbarligen aldrig funnits?
Kombinationen av entusiastisk amatörism och Palmeaktig plakatpolitik har på kort tid lyckats få såväl israeler som araber att vända Sverige ryggen. Utrikesminister Wallström är persona non grata i Mellanöstern, regionens uppretade ambassadörer reser i flock hem från Stockholm och svenska företag nekas nya affärsvisum till Saudiarabien.
Förvisso var det rätt att fimpa det militära Saudiavtalet, men kunde det inte skett utan allt klumpigt snubblande? Ändå: det är något djupt befriande med att Wallström kallar Saudiarabien för vad det faktiskt är, en medeltida diktatur. Ett land som halshugger sina medborgare på öppen gata kan gott få ha Palmes ord om ”satans mördare” ringande i öronen.
Think Tank
Banksy, 2003.
Som om Vilks kunde rubba Allah
Skrivit i Corren 21/3:
I måndags gjorde konstnären Lars Vilks sitt första offentliga framträdande sedan terrordåden i Köpenhamn den 14 februari. Ursprungligen skulle föreläsningen hållits vid Karlstads universitet på inbjudan av lärosätets Utrikespolitiska förening.
Men efter den blodiga islamistattacken i Köpenhamn backade universitetsledningen och gav Vilks kalla handen. Så mycket är alltså försvaret av tankens och konstens frihet värd inom Karlstads akademiska högborg. Lyckligtvis var det robustare virke i studenterna, som letade upp en lokal utanför universitetsområdet där Vilks kunde tala. Heder åt dem!
Säkerhetspådraget kring arrangemanget var förstås massivt. Vilks anlände med en mur av livvakter, tungt beväpnade poliser och en helikopter som snurrade i luften. Det är verkligen helt sjukt.
Vad har Lars Vilks haft för sig som motiverar denna resurskrävande skyddsinsats från samhällets sida? Varför hatas Vilks så fanatiskt att hot om våldsam död är ständigt närvarande vart än han går och står? Vilket monströst brott är han skyldig till?
Precis samma oerhörda förbrytelse som flera medarbetare på satirtidningen Charlie Hebdo i Paris nyligen fick betala med sina liv för. De har ritat teckningar, teckningar vissa anhängare till islam anser vara så gränslöst kränkande att endast blod och förintelse kan sona synden.
I debatten har det höjts röster som tycker att Vilks & Co är onödigt provocerande. Kunde de inte tagit större hänsyn, ägnat sig åt ofarligare aktiviteter istället för att trampa på ömma religiösa tår?
En stilla undran.
Om Allah är ljuset och den absoluta sanningen, varför skulle denne gudom känna sig utmanad av några streck på ett papper? Varför skulle en enda troende som står i förbund med universums högsta makt bry sig ett skvatt om vad Vilks hittar på?
Är det rimligt att någon med ett vanligt ritstift kan få den allsmäktige härskaren över evigheten ur balans? Allah upprörs nog mer av tillbedjare som tolkar honom likt en skogstokig prinsessan på ärten, än anblicken av en rondellhund signerad Lars Vilks.
Lower Fifth Avenue
Childe Hassam, 1890.
Om bostäder inget nytt
Skrivit i Corren 19/3:
Statsministern satt i TV-studion, redo att utfrågas inför det stundande valet. Öppningsfrågan av journalisten Lars Orup löd: ”Herr Erlander, anta att ni träffar ett ungt par, som ber er om ett råd – jag förmodar att det händer också i verkligheten – och de vill gifta sig, men de har ingen bostad och de är heller inte rika – vilket råd ger ni dem då?”
Statsministern tvekade lite: ”Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis”. Orup fortsatte obevekligt: ”Det är den enda tröst ni kan ge dem, att stå där och om de är ett normalfall vänta i tio år kanske, om de bor i Stockholm?”
Statsministern svarade lika ärligt som handfallet: ”Om de bor i Stockholm och vägrar att ta någon bostad utanför Stockholm blir det nog så”.
Replikskiftet från den 8 september 1966 är en modern klassiker och blev en sjunkbomb för det socialdemokratiska regeringspartiet, som förlorade horder av väljare det året.
Beklämmande nog skulle Lars Orup, om han ännu varit i livet, kunna ställa exakt samma fråga i TV till Stefan Löfven nu som han gjorde till Tage Erlander. Situationen för det bostadssökande paret i exemplet ovan är fortfarande tröstlöst. Är det inte fantastiskt i all sin absurda orimlighet?
”Bostadsbristen riskerar framtidens tillväxt, minskar rörligheten och försvårar matchningen på arbetsmarknaden”, konstaterade bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) på DN Debatt i tisdags. Ordet ”bostadsbrist” förekommer 13 gånger i artikeln, dessutom flera gånger med tillägget att den är ”akut”.
Jo tack, det är ett tragiskt faktum som massor av svenskar redan förstått, i åratal. Vad är botemedlet? ”Marknaden kan inte ensam lösa bostadsbristen i Sverige. Därför behöver staten ta ett större ekonomiskt ansvar för att se till att det byggs fler bostäder”, hävdar Kaplan och förkunnar att regeringens mål är 250 000 nya bostäder till 2020.
Lycka till! Det var precis vad Erlander gav order om efter sitt fiasko hos Lars Orup, fast i än större skala. Regeringen forcerade fram bygget av en miljon nya bostäder i offentlig regi. Vad hjälpte det?
Bostadsbristen kan inte byggas ikapp, så länge hyresmarknaden är reglerad och förstör de grundläggande mekanismerna för tillgång och efterfrågan (vilket varit fallet i Sverige sedan 1942). ”Det blir som att i danaidernas kärl i den grekiska mytologin: hur mycket som än hälles i kärlet, blir det ingen ändring, därför att det rinner ut lika fort”, som ekonomen Eli Heckscher förklarade saken redan 1952.
Att hyresregleringen var roten till onda begrep så småningom även Erlander. De politiska ingreppen hade skapat en allt omöjligare bostadskris som generade S-topparna. Konsekvens: i mitten av 60-talet förberedde Erlanders regering, som den enda i Sverige hittills, att slopa hyresregleringen rakt av.
Förslaget stoppades efter att FP-ledaren Bertil Ohlin, som egentligen inte tyckte annorlunda, såg chansen att knipa några billiga opinionspoäng på att hycklande kritisera åtgärden som socialt oansvarig. Erlander fick istället, mot bättre vetande och i ljuset av det smärtsamma valnederlaget 1966, satsa på reservplanen: miljonprogrammet.
Tänk om han struntat i Ohlin och låtit marknaden lösa problemet? I det alternativa Sverige som då hade varit dagens, hade vi sannolikt sluppit att läsa någon debattartikel alls av ett planekonomiskt stolligt statsråd vid namn Mehmet Kaplan som orerar om en akut bostadsbrist.
Bergman lyckades ändå
Skrivit i Corren 17/3:
Gör tankeexperimentet att Ingmar Bergman dykt upp som ny regissör idag och gått till statliga Svenska filminstitutet (SFI) med en manusbunt. Vilken chans hade han haft att beveka SFI:s bidragskonsulenter?
För det första skulle hans kön legat honom i fatet. SFI:s vd Anna Serner har sedan hon tillträdde som chef 2011 främst vurmat för genusperspektivet i filmskapandet, enligt ett strikt system för absolut jämvikt.
”Vid utgången av 2015 ska summan av de utdelade stöden under avtalsperioden ha delats ut till 50 procent kvinnor och 50 procent män inom var och en av de tre yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent”, heter det på institutets hemsida. Hade en ung och hetsig kille som Bergman klarat den feministiska kvoteringspolitikens nålsöga?
För det andra kan man undra hur intressanta Bergmans konstnärliga idéer upplevts av kulturbyråkratin. I lördags skrev Anna Serner en lång debattartikel i DN där hon lobbade mot regeringen för mer skattemedel till sitt institut (vars styrelse för övrigt är utsedd av samma statsmakt).
Knapparna som Serner tryckte på i syfte att få ökade anslag är intressanta. Bland annat förkunnade hon att ”vi lever i en tid där extremism och främlingsfientlighet sätter stor prägel på både vardag och kultur… vi menar att filmen har en viktig roll för att överbrygga fördomar, diskriminering och rädslor.”
Därför krävs att en ”mångfald av berättelser” säkras som ”representerar olika perspektiv på Sverige”… ”från genrer, estetik och formspråk till kön, sexuell läggning, etnicitet, funktionsförmågor till geografi”.
Filmens uppgift är således att fungera som ett medel för att göra vårt land tolerantare, ge röst åt förfördelade minoriteter och motverka orättvis särbehandling i samhället. Det kan tyckas sympatiskt.
Men avslöjar en problematisk instrumentell syn på filmen, vars existensberättigande i första rummet verkar ligga i att bidra till uppnåendet av ett antal politiskt angelägna och omhuldade mål.
I det sammanhanget kan man fundera på vilken relevans Bergman skulle haft i SFI:s ögon med sina klassiska teman, kretsande kring tillvarons metafysiska aspekter, Guds tystnad och ångestridna själars brottning med inre demoner i privilegierade, högborgerliga miljöer.
När det överordnade kvalitetskriteriet tillåts korrumperas av ideologiska hänsyn och konsten inte får vara ett värde i sig, torde tyvärr sannolikheten att nykomlingen Bergman fått en säck miljoner av SFI varit ringa.
”Vi vill tro att ett nytt svenskt filmunder är på gång”, hävdade Anna Serner i sin debattartikel. SFI bildades 1963. Utan statlig filmpolitik nådde Sverige världsrykte i början av 1900-talet med Mauritz Stiller, Victor Sjöström och Greta Garbo. Bergman slog igenom internationellt i Cannes 1956 och behövde heller aldrig statens hjälp.
I boken Bilder (1990) skriver han: ”Hela min filmiska verksamhet har varit sponsrad av privatkapitalet. Jag har aldrig fått något till skänks för mina vackra ögons skull. Kapitalismen som arbetsgivare är grymt uppriktig och tämligen generös när det passar. Man behöver aldrig sväva i tvivelsmål om sitt dagsvärde – en nyttig och härdande erfarenhet”.
Varför skulle vi tro på Anna Serners genompolitiserade institut som motorn i nytt filmunder? Svensk filmkonst har tidigare uppenbarligen klara sig ganska hyfsat ändå.
Konsten att göra vinst till förlust
Skrivet i Corren 16/3:
Skogsbruksvägen 131 och 133 i Östersund är Sveriges intressantaste adress just nu, tycker jag. Där ligger två äldreboenden, sida vid sida. De är identiskt lika som tvillingar.
Bara en sak skiljer. Det ena äldreboendet drivs i kommunal regi, medan det privata vårdbolaget Vardaga (tidigare Carema) ansvarar för det andra. Det finns alltså optimala förutsättningar att göra en jämförande forskningsstudie.
Vilket också sker. Sedan hösten 2013 har analysföretaget Nordic Helthcare Group (NHG) kamperat på Skogsbruksvägen. Slutrapporten kommer under våren, men resultaten som hittills redovisats pekar i tydlig riktning. Några signifikanta skillnader i vårdkvalitet har inte uppmätts.
Däremot har det privat skötta äldreboendet bättre lösningar gällande planering, bemanning och schemaläggning. Kostnaden för driften är 15-20 procent lägre än i det kommunala boendet.
Översätter man det på hela den svenska omsorgen så ”finns det mångmiljardbelopp att vinna på att gå på en kurs hos Vardaga”, menar projektledaren Fredrik Eklund på NHG (SvD 3/11 2014). Vinsten med vinstdrivna välfärdsaktörer tycks vara betydande, för såväl skattebetalarna som brukarna och personalen.
Mängder av undersökningar visar att de anställda i privata vårdföretag överlag är mera nöjda med sin arbetssituation än de som jobbar i offentlig regi. Häromåret talade jag med en arbetsmarknadsforskare, verksam på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.
Den offentliga sektorn är värst i behandlingen av sina anställda, hävdade han. Ständiga timvikariat och korttidsanställningar, risiga löner och dyster karriärutveckling. Jag glömmer aldrig hans hårda dom, ekande i telefonluren: ”Det som pågår är ren rovdrift av personal!”
Allt detta borde vara värt en statlig utredning, i syfte att komma till rätta med missförhållandena inom det offentliga. Istället har den rödgröna regeringen i samarbete med Vänsterpartiet tillsatt en utredning för att sänka den privata välfärdssektorn.
Ett av direktiven lyder: ”Nya regler bör starkt begränsa möjligheterna att dela ut vinst” (DN Debatt 5/3). Blir det verklighet är det sannolikt hejdå till Vardaga på Skogsbruksvägen. Hur är man funtad för att kunna se någon vinst med en sådan förlust? Tja, fråga marxisten Jonas Sjöstedt.
När Sillstrypar’n vann
Skrivit i Corren 14/3:
För nästan exakt 40 år sedan, den 17-22 mars 1975, slog den progressiva musikrörelsen till med en alternativ melodifestival i Stockholm.
Proggarna protesterade mot statstelevisionens arrangemang av EM-finalen som samtidigt gick av stapeln i huvudstaden, mot bakgrund av att ABBA året innan vunnit hela rasket i Brighton. Nu var det dags för Eurovision Song Contest att möta sitt Waterloo.
På den alternativa musikfesten framträdde bland andra Ulf Dageby från Nationalteatern i skepnad av Sillstrypar’n som sjöng ”Doing the omoralisk schlagerfestival”.
Låten var en bitande satir med rader som att ABBA var ”lika döda som sillkonserver” och deras manager Stikkan Andersson kallades ett ”cyniskt svin”. Faktiskt tog SVT intryck.
1976 blev det ingen Mello i public service, Sverige avstod från deltagande. Men det var en kortlivad triumf, som inte ens Sillstrypar´n själv verkar beklaga.
En gång frågade jag nämligen Ulf Dageby vad han tyckte om Mello idag. Istället för den skur av indignerad kritik jag förväntade mig från den gamle proggikonen, blev svaret: ”Alltså. Jag har alltid sett på Melodifestivalen”. Ridå.
Nu är goda innovationsråd dyra
Skrivit i Corren 13/3:
”Det är en tung dag. Jag känner oerhört mycket med dem som berörs”, sa kommunstyrelsens ordförande Lena Micko (S) om beskedet att Ericsson varslar 120 anställda i Linköping. Inte är det svårt att hålla med henne, precis.
Det har varit en tung vecka för hela näringslivet. Totalt vill Ericsson sparka 2200 personer i landet, därutöver ryker 850 konsulttjänster. Den svenska telekomjättens blågula färger fortsätter att blekna.
Vid millennieskiftet hade Ericsson cirka 105 000 anställda i världen, varav 42 400 i Sverige. Nu, femton år senare, har Ericsson drygt 114 000 medarbetare i världen och endast 15 300 anställda här hemma (senaste varslet inräknat).
Den dramatiska minskningen är i sig talande för konkurrensvillkoren som Sverige möter på den globala marknaden, trots att det är fråga om kvalificerade jobb och att Ericsson inte går dåligt.
2014 gjorde bolaget en rörelsevinst på 17 miljarder kronor. Ericsson är en av branschens ledande aktörer som hanterar 40 procent av världens mobilnät. Att vila på lagrarna är omöjligt om lönsamheten ska kunna upprätthållas i ett hav av snabbfotade och kostnadspressande utmanare.
Ericssons varsel föregicks av kallduschen från Sony Mobile som halverar sin verksamhet i Lund. 1000 personer får gå. Att regeringen under veckan avslutade vapensamarbetet med människorättsgangstern Saudiarabien var utmärkt och riktigt.
Men genast kom signaler om en rekyl: det börjar kärva i affärskontakterna som våra vanliga exportföretag har i det saudiska kungariket, Sveriges största handelspartner i Mellanöstern. Det kan vara en övergående kris.
Långt hotfullare på sikt var att regeringens politiska partner Jonas Sjöstedt (V) triumferande annonserade att det brutna saudiavtalets uppföljare måste bli en torpedering av TTIP, förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och USA.
TTIP vore en enorm vinst för den svenska och europiska ekonomin, men inom grönvänstern är motståndet hårt och S är kluvet. Äventyras detta avtal kan man snacka om blytunga bud för den försörjande sektorn. Stefan Löfven har tillsatt ett innovationsråd i syfte att återindustrialisera Sverige. Det rådet lär få jobba i alla fall.
Christian Dahlgrens Blogg 