Skrivit i Corren 6/10:

”Regeringen tillträder i en mycket orolig tid”, sa Stefan Löfven i sin regeringsförklaring. Ja, det kan man utan vidare konstatera. Rysslands militära aktivitet i Östersjöområdet blir allt provokativare, hotfullare och aggressivare.

Bara sedan ”ryska påsken” förra året, då stormakten i öster överraskade Sverige med simulerande anfall med tunga bombplan mot vårt territorium, har ett flertal allvarliga incidenter inträffat.

Ryskt stridsflyg har bland annat kränkt svenskt luftrum vid Öland, demonstrativt övat söder om Skåne och upprepade gånger markerat hårt mot svenska signalspaningsplan som rutinmässigt spejar över internationellt vatten i Östersjön. Där har också Ryssland genomfört avancerade offensiva manövrar med kombinerade sjö- och flygstridskrafter.

Samtidigt har den ryska spionageverksamheten på svensk mark intensifierats. Säpo varnade i våras: ”En del av det här tolkar vi som förberedelser för krig, eller för hot om väpnat våld, mot Sverige” (SvD 7/4). Det var första gången sedan kalla krigets slut som vår underrättelsetjänst pekade ut Rysslands militärmakt som en direkt fara för nationen.

Detta handlar knappast om att Putin laddar för en fullskalig ockupation i Sovjetstil, något sådant tror ingen på för Sveriges del. Men det ökande trycket indikerar att ryssarna vill skaffa sig herravälde över det strategiskt viktiga Östersjöområdet och skrämma Sverige till anpassning och underkastelse.

Vi ska helt enkelt hålla oss på vår kant och inte ens fundera på att sticka upp. Att utveckla ett fullfjädrat försvarssamarbete med Nato ska vi definitivt inte tänka på.

Tyvärr spelade Löfven ryssarna i händerna när han i regeringsförklaringen uttryckligen avvisade ett svenskt Natomedlemskap. Istället pratade statsministern i de gamla vanliga fluffiga termerna om en närmare samverkan med EU, FN och inom Norden.

Han upprepade den ensidigt deklarerade solidaritetsramsan att Sverige inte kommer att vara passivt om ett land i EU eller Norden angrips, och att ”vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas”.

Men så länge vi förblir militärt allianslösa finns, i motsats till förhållandet inom Natokretsen, självfallet inga garantier om någonting. Och vad ska vi komma till undsättning med om Putin exempelvis iscensätter en Krimliknande operation mot de redan idag pressade baltiska staterna? Och vad gör vi om ryssarna i samma veva tar Gotland, nyckeln till Östersjön, i syfte att hindra övriga Nato från motåtgärder?

Sveriges militära förmåga är deprimerande otillräcklig. Vilket i kombination med oviljan att öppna för inträde i västalliansen undergräver säkerheten för samtliga våra grannländer. Men Putin skrockar nog nöjt och glatt.

Något av en tröst är dock att Peter Hultqvist blivit ny försvarsminister. Denne stabile gråsosse har i sin tidigare roll som ordförande i försvarsutskottet visat en klarsyn och realism som inte sällan stått i kontrast till Alliansregeringens mera sorglösa hållning.

Låt oss hoppas att han i denna mycket oroliga tid kan få lite bättre ordning på det försummade försvaret igen.