Skrivit i Corren 18/8:

Vinden blåser i riktning mot regeringsskifte. I den viktigaste valkretsen Stockholm har Moderaterna lagt ut en bombmatta till affischkampanj, som varnar väljarna för vad som komma skall i så fall. ”Tack å hej fritt skolval”, ”R.I.P. Rut” och ”Boom! Där rök försvaret” är några av budskapen. En akt av desperat skrämseltaktik?

”Den här typen av osant kampanjande hoppas jag att väljarna genomskådar, men det bidrar tyvärr mest till ökat politikerförakt”, sa Lisa Hedin som är kommunikationschef för S i huvudstaden. ”Ren och skär sakupplysning”, kontrade statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd (M).

Sanningen är att ingen vet vad som blir konsekvensen av en rödgrön regering, eller ens om det är praktiskt möjligt att sy ihop någon. En röst på S är ett lotteri med högst oklar utdelning.

Men det är knappast en djärv gissning att ju vildvuxet starkare krafterna till vänster om S blir, desto mörkare ser det ut för valfriheten i välfärden, rutavdragen, en vettigare försvarspolitik, et cetera. Och vem är Stefan Löfven att balansera ett radikaliserat vänsterblock?

Göran Persson var en skicklig maktspelare som förmådde styra Sverige ganska hyfsat, trots beroendet av MP och V i riksdagen. Förre Metallbasen Löfven är helt oprövad. Han pekar gärna på sina erfarenheter från fackförenings- och näringslivssektorn, där man pragmatiskt söker kompromisser som bägge parter inte bara kan leva med, utan även vinna på. Ett hårdhänt uppvaknade väntar honom.

Ty den partipolitiska kulturen har snarare karaktären av en äta-eller-ätas värld i jämförelse. Med sannolikheten av en valutgång mer komplicerad än i mannaminne, hade S varit betjänt av en comeback för sluge Persson som hjälp att hålla partiet någorlunda kvar på mittenspåret.

Tyvärr har han förklarat sig ointresserad. Istället dyker Margot Wallström upp igen. Hon kan säkert dra ett knippe extra röster. Men inrikespolitiskt är hon dels påfallande ringrostig, dels lider hon av substansproblem. Få kan erinra sig vad hon faktiskt har åstadkommit tidigare. Som stöd åt Löfven hade det nog behövts rejälare doningar.

Och det är väl vad hans gamle kompis Karl-Petter Thorwaldsson i LO tror sig kunna bidra med i något slags försök att prata upp det egna skakiga regeringsalternativet. Genom att snacka ner Reinfeldt i gyttjan.

Thorwaldsson påstår sig nämligen veta att Alliansen siktar på en pakt med Jimmie Åkesson, om SD kvarstår som vågmästare: ”Jag är väldigt säker på att vi då väljer en statsminister som heter Fredrik Reinfeldt. Jag tror inte väljarna är medvetna om att det är på väg att hända… en blåbrun sörja” (DN 15/8). Verkligen?

I motsats till den europeiska trenden av att högerregeringar närmar sig framgångsrika främlingsfientliga partier, har Reinfeldt med berömlig fasthet hållit SD på avstånd. Han bemötte SD:s intåg i riksdagen 2010 med en generösare migrationspolitik, inte tvärtom.

Under helgens sommartal profilerade han sig som SD:s huvudmotståndare och manade svenska folket att öppna sina hjärtan för flyktingar undan världens krigshärdar.

Så vilken grund har Thorwaldsson för att Reinfeldt ändå vill liera sig med SD? Vem är det som egentligen ger prov på ”osant kampanjande” som underblåser ”ökat politikerförakt”? Agerandet från arbetarrörelsens sida mot Reinfeldt är smutsigt, ovärdigt och infamt.