Månadsarkiv: maj 2014

Roll over Beethoven!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/5:Corren.

Det är 1958, du är tonåring i USA som slår på radion. Plötsligt: ett smittande, eggande gitarrintro – och så rösten som smattrande rytmiskt förkunnar: ”Deep down in Louisiana close to New Orleans / Way back up in the woods among the evergreens / There stood a log cabin made of earth and wood / Where lived a country boy name Johnny B Goode…”

Pang! Soundet, sången, riffet – det sitter direkt, tar sig in nervsystemet, en musikalisk feberbacill som inga antikroppar rår på.

Det måste varit en omtumlande, berusande känsla att höra Chuck Berrys signaturlåt för första gången. Särskilt om du är en ung, hormonstinn kille eller tjej i 1950-talets Amerika; ekonomiskt välmående, men tyngt av ett kvävande konservativt klimat, parat med kalla krigets existentiella kärnvapenångest och McCartyismens kommunistparanoja.

Chuck Berry bröt upp en oas av ljus och oförfalskad livsglädje. Hans musik blev, var och är en tillvarons säkerhetsventil av hopp, inspiration, befrielse. Roll over Beethoven and tell Tchaikovsky the news – en mer välförtjänt Polarpristagare får man leta efter.

Knogjärnets aktivister

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/5:Corren.

”Det är skillnad om man slåss för eller mot fascism, om man är för eller emot alla människors lika värde och rättigheter.” Så skrev författaren och etikforskaren Ann Heberlein i Sydsvenskan den 20 december.

I sin artikel reagerade hon mot tanken att jämställa våldsbejakande högerextremister med våldsbejakande vänsterextremister som Antifascistisk aktion (AFA) och Revolutionära fronten (RF).

”Varken AFA eller RF gör någon hemlighet av att de betraktar alla medel, inklusive våld, som tillåtna för att krossa fascismen. Det är naturligtvis förkastligt men jag tror att det är en konsekvens av att dessa grupper upplever att samhället, i form av poliser, politiker och journalister abdikerat”, menade Heberlein som vägrade acceptera att någon kålsupardoktrin: ”Här har vi alltså å ena sidan en grupp människor som faktiskt vill något gott – försvara varje människas rätt till liv och existens oavsett etnicitet – och en annan grupp som anser att människor har olika värde beroende på sin härkomst.”

Ska vi godta att det resonemanget? Ingen vettig person som bekänner sig till demokrati och humanism kan med hedern i behåll uttrycka förståelse för högerextremisters ideologiska motiv och aktioner. Ty nazister och fascister representerar den absoluta ondskan.

Avgrundsvänstern har helt andra marginaler, eftersom dess påstådda ideal ändå är höga: antirasism, rättvisa, jämlikhet, feminism. När ”samhället”, som Heberlein formulerar det, inte lyckas stävja ökande tendenser av nyfascism, främlingsfientlighet och rasism – ja, då är det inte konstigt att vissa grupper känner sig manade att ta till grova metoder i motvärn. Beklagligt, men begripligt. Kanske bör vi, trots allt, beundra deras engagemang.

Ställ Heberleins tes (som hon sannerligen inte är ensam om) mot onsdagens reportage i SVT:s Uppdrag granskning. Där gavs en skakande inblick i ytterkantsvänsterns värld. För aktivisternas fanatism, brutalitet, samvetslöshet och nakna våldsromantik kan inte finnas andra ord än vämjelse och avsky.

Vad spelar deras antifascistiska och antirasistiska syften för roll? Det tycks mest vara förevändningar till att få släppa loss grottvarelsens primitiva instinkter inombords och gemensamt berusa sig på att sparka, slå, hota, vandalisera och trakassera.

RF och deras gelikar nöjer sig inte heller med att attackera högerextremister så urskillningslöst att även oskyldiga människor drabbas i samma veva. Säpo rapporterade nyligen om att vänsterextremisterna trappat upp våldet mot samhällsinstitutioner som Migrationsverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen.

Borgerliga politiker har också blivit måltavlor. Hatet riktar sig mot hela det etablerade demokratiska och kapitalistiska systemet, som anses alstra fascism och rasism.

Vänster- och högerextremister må bottna i skilda ideologier. Men bägge läger avvisar de facto erkännandet av människovärdets okränkbarhet. Deras fiendebild är lika total, kompromisslös, demonisk och avhumaniserande. Frågan är vad som är värst.

Vänstervåldet i sig, eller förståelsen och relativiseringen av det. Toleransen mot intoleransen är sannolikt den största faran, då garden till det öppna samhällets försvar sänks och blottar den sluttande vägen ner i barbariet. Därför kan inga marginaler av ursäktande sympatier finnas åt något håll.

Om Olle, våren och de djärva målen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:Corren.

Maj, denna underbara månad! Det är som man förnimmer tonerna av Olle Adolphsons visa En glad calypso om våren virvlandes genom luften: ”Jag dansar runt och jag sjunger strunt / och jag är visst lite i hatten…”

Visst är det en ljuvlig känsla han förmedlar? Tyvärr är Olle själv inte längre bland oss. I mars var det prick 10 år sedan hans gitarr och karaktäristiska röst för evigt tystnade. Men sångerna finns kvar, många av dem lika odödliga som de musikaliska nationalklenoderna av Bellman, Taube och Vreeswijk.

Fast trubadur, det ville eleganten Adolphson aldrig kalla sig. Begreppet var besudlat av slokhattar, skinnvästar och falsk djupsinnighet vid stimmiga krogbord. ”Trubadurer, det är såna där som står och gråter vid en back öl och blir tjockare och tjockare ju mer man tittar på dem”, menade han.

Till skillnad från posörerna var Olle Adolphson en seriös konstnärssjäl i den litterära vistraditionens tjänst. Ta bara Resan hem, ett mästerstycke som i många strofer och med exakta tidsangivelser skildrar en mans tågfärd genom Sverige under en helg.

Han har åkt från Stockholm till Skövde, sedan till Göteborg, därefter till Malmö, skymtar ett nattligt Köpenhamn på andra sidan sundet och då Kramers är stängt kastar han sig tillbaka på Stockholmståget. Klockan kvart i nio stiger han in på sitt trista kontor igen.

Vad har hänt? Absolut ingenting. Det är absurt, komiskt och tragiskt på samma gång. Den ensamma människans utsatthet och tysta förtvivlan över tillvarons meningslöshet har väl sällan tolkats så drabbande. Resan hem är som en komprimerad folkhemsvariant av Becketts I väntan på Godot.

En besläktad sång är Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken. Den medryckande refrängen har nog de flesta av oss trallat på: ”Ja de’ var grabbarna från Eken / det var grabbar med kulör / ja, de’ var grabbarna som var på ett sjuhelvetes humör / och med knogjärn och med påkar / och med blodet rött och hett / gick till Tegelbacken för att skipa rätt”.

Att låten ursprungligen gavs ut på samma EP-skiva som Resan hem var knappast en tillfällighet. Även här slutar ju historien med ett grandiost antiklimax.

Som Adolphsons vän Lars Forssell skrivit om Tegelbacksballaden: ”Det är den vanliga visan. De djärva målen, den stora kampen, uppgörelsen mellan de onda och de goda, den slutgiltiga, mellan mardröm och lyckodröm blir, av en eller annan anledning, gärna trivial, aldrig riktigt av. Vi lommar hem. Enklare och effektfullare – och på något sätt sorgsnare – kan inte denna sanning uttryckas.”

Är inte det också en slags bild av politiken? I valrörelserna hissar partierna sina kulörta stridsflaggor, drabbar ihop rött och hett i debatter under storslagna paroller. Problem ska fixas, orättvisor åtgärdas, en ljusare framtid utlovas, nu ska minsann förändringens timma slå!

Sen går alla hem och vi inser snart att det mesta likväl blivit ungefär som förut. Tja, vad göra? Lyckligtvis är livet mycket mer än politik. Vi kan alltid njuta av årstiden och stämma in i fortsättningen på Olles calypso: ”Men strunt, jag är lika glad ändå, fast jag trampa ut i rabatten / Det är så härligt att det är vår och jag dansar hemåt i natten”.

Vänd Åkesson ryggen istället

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:Corren.

Det finns en demokratisk familj. Medlemmarna har lite skilda uppfattningar om hur samhället bäst ska organiseras. De kan vara liberaler, konservativa, socialister eller något annat.

De är ivriga att kritisera varandras åsikter, precis som det ska vara i ett demokratiskt meningsutbyte. Förhoppningsvis leder debatten fram till ganska hyfsade beslut i slutänden. Ty familjen har lärt sig att kompromissa och umgås civiliserat, även om det stundtals kan hetta till sinsemellan.

Den grundläggande värdegemenskapen är ändå stark: tron på människors lika värde, toleransen och respekten, humanismen. Utan denna delande övertygelse blir allt annat meningslöst och portarna till mörkret öppnar sig.

Ett riksdagsparti strävar mot att slå upp dessa portar. Det är SD, en främlingsfientlig rörelse sprungen ur nazismen, ett parti som hotar att slita sönder de band som håller den demokratiska familjen och det fria samhället samman. Vi kan omöjligen kompromissa med sådana företrädare som sår hat och illvilja mot andra människor.

Men trots allt har de rätten att hysa sina motbjudande åsikter, framföra dem offentligt, kandidera i val och ta plats i våra beslutande församlingar. Det betyder inte att vi måste acceptera ett enda kommatecken i deras budskap. Tvärtom.

När den organiserade främlingsfientligheten mobiliserar, är det av yttersta vikt att vi inom den demokratiska familjen mobiliserar ännu hårdare mot denna vämjeliga rörelse.

Men det ska ske med sakargument, med värdiga protester, med goda exempel i humanismens anda och på så sätt tydligt visa att vi är bättre än dem. Att kasta ägg mot Jimmie Åkessons bil som i Norrköping, att försöka överrösta honom med skränande burop som i Linköping – det är förfalla till mobbens och lynchgängens metoder.

Och då gör vi våld på oss själva, ty på detta vis agerar inte den demokratiska familjen.

I Karlskrona möttes häromdagen den inför EU-valet turnerande Jimmie Åkesson av flera hundra personer som under iskall tystnad vände sina ryggar mot honom. En fredlig, kraftfull manifestation som var långt effektivare i avståndstagande än ägg och skrän. Låt detta bli Åkessons lott istället nästa gång han besöker Östergötland.

Det icke-civiliserade uppförandet kan SD stå för. Aldrig vi.

Sjung ut om vinsten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/5:Corren.

Under söndagens partiledardebatt i SVT var Jonas Sjöstedt glasklar: ”Vi vill ha förbud mot vinster i välfärden. Det är vår viktigaste fråga”.

Retoriskt skickligt har Sjöstedt hamrat in sin rödglödgade kritik mot att privata företagare tillåts profitera på barn, gamla och sjuka. Välfärden dräneras på resurser samtidigt som riskkapitalisterna skrattar hela vägen till banken.

Enligt en färsk rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet anser sju av tio svenskar att det är ett bra förslag att neka vinstutdelning i skattefinansierad vård, skola och omsorg. Inte konstigt att Vänsterpartiet växer inför riksdagsvalet. Tydlighet lönar sig.

Borde inte det sporra Alliansen att vara lika tydliga till vinstintressets försvar? SOM-institutets rapport innehåller nämligen en intressant motsägelse. Ungefär lika många svenskar som vill förbjuda eller begränsa vinster i välfärden, tycker också att det är viktigt med valfrihet i välfärden. Hur ska denna valfrihet bli möjlig om de privata alternativen kvävs?

Det var svenska väljares utbredda missnöje med de offentliga monopolen som drev fram liberaliseringarna inom välfärdssektorn under 80- och 90-talen. Enskilda aktörer har sedan dess bidragit till större mångfald, ökad kvalitet, högre servicegrad och mer valuta för skattepengarna än på den gamla folkhemska monopoltiden.

Ett privat välfärdsföretag måste ha nöjda kunder och ständigt stå på tå för att behålla dem, annars är resultatet konkurs. Vinst är dels ett kvitto på att verksamheten sköts väl, dels en förutsättning för att företagare ska vilja satsa tid, möda, pengar och intresse på att bygga upp någonting alls till andra människors gagn.

Vidare borde vi välkomna riskkapitalbolagen istället för att svartmåla dem. De utvecklar verksamheter genom att tillföra kapital och kunskap som höjer produktiviteten och professionaliteten i välfärden.

Det är själva affärsidén: att skapa ett kvalitativt mervärde så att riskkapitalbolagen kan få avkastning på sin investering vid försäljning. Vinstintresset fungerar alltså förädlande.

Ja, det finns några mycket medialt uppmärksammade exempel på motsatsen. Men det vore groteskt om sådana fall ska tas till intäkt för att strypa en hel bransch och jaga bort alternativen från marknaden, vilket blir konsekvensen av Jonas Sjöstedts politik.

En fördel med privata välfärdsföretag är att misskötsel vanligtvis straffar sig ganska fort. Ansvariga aktörer tvingas skärpa sig eller lägga ner. Hur ofta händer det med risiga skolor, äldreboenden och vårdmottagningar i offentlig regi?

Vinstintresset gör att pengar används effektivare, samma incitament finns inte inom den dominerande kommun- och landstingsförvaltningen. Vi har faktiskt aldrig betalat så mycket för vård, skola och omsorg som idag

”Resurserna ökar år för år och i snabbare takt än vad förändringarna i befolkningens storlek och ålderssammansättning kräver”, skriver SKL i en nyligen publicerad rapport.

Sedan 1980 har kommunernas välfärdskostnader, i fasta löner och priser, ökat från 478 till 760 miljarder kronor. Om detta borde Alliansen berätta. Samt påpeka att en optimalare användning av dessa skattepengar snarare talar för fler vinstdrivande välfärdsföretagare, inte färre.

Ett överbeskattat folk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/5:Corren.

Bör överskottsmålet slopas? Vänsterpartiet tycker det. Men också en rad tunga nationalekonomer som Lars Calmfors och Assar Lindbeck. Även Svenskt näringsliv har stämt in i kritiken.

Förra veckan sa organisationens avgående vd Urban Bäckström till DN: ”Numera finns ingen anledning att ta ut högre skatter än vad som krävs för att hålla statsskulden på oförändrad nivå, sett som andel av BNP”.

Denna andel uppgår idag till 35 procent. 1995 var situationen radikalt annorlunda, statsskulden motsvarade 75 procent av BNP och som led i budgetsaneringen införde Göran Persson ett tillfälligt överskottsmål.

Den offentliga sektorns finansiella sparande skulle vara 2 procent (snart ändrat till 1 procent) av BNP över en konjunkturcykel. På så sätt skulle statsskulden betas av till mer rimliga nivåer och förtroendet för svensk ekonomin återställas, det vill säga ge oss lägre räntor.

Ja, nu är vi där – dessutom klarade vi nyligen rycken av den värsta internationella finanskrisen sedan 30-talet och kunde segla igenom stormen utan att trovärdigheten rubbades, snarare stärktes.

Men precis som värnskatten, ett annat ”tillfälligt” instrument i Perssons 20 år gamla budgetsaneringspolitik, har överskottsmålet kommit att permanentas. För valrörelsens bägge huvudmotståndare, Moderaterna och Socialdemokraterna, är överskottsmålet lika heligt som vore det ett elfte budord på Mose stentavlor.

I alla fall låter det så när Anders Borg och Magdalena Andersson tävlar inför väljarna om vem av dem som kan vara den strängaste rikshushållaren. Moderaterna har till och med givit upp fortsatta jobbskatteavdrag, tidigare juvelen i kronan på sysselsättningsområdet, för att istället kunna ”samla i ladorna” och ”bygga skyddsvallar” inför en osäker framtid.

Som bilden målas upp befinner vi oss i den ständiga skuggan av nya hotande ekonomiska kriser. Därför måste överskottsmålet behållas som en slags livboj. Att Vänsterpartiet avskyr överskottsmålet är inte konstigt, man vill ha fria tyglar att spendera sorglöst.

Och har bidragskranarna väl börjat flöda är det svårt att stänga dem igen. Tvingas Stefan Löfven husera med Jonas Sjöstedt i en kommande regeringskoalition förstår man onekligen att Socialdemokraterna behöver hålla så hårt i statsbudgetens ramverk att knogarna vitnar.

Men är det förnuftigt att Moderaterna håller kvar vid överskottsmålet i ett läge av robusta statsfinanser och därmed överbeskattar ett redan hårdbeskattat folk? Det minskar till exempel utrymmet för angelägna investeringar i infrastruktur, eller skattesänkningar som gynnar företagande och tillväxt.

Det gör också att hushållens möjligheter att skaffa sig egna livbojar i form av sparat kapital beskärs. Medborgarna hålls kvar i beroende av ett system som tar närmare 70 procent av vanliga löntagares inkomster i skatt (det mesta oredovisat i form av indirekta pålagor).

Det offentliga plockar in ungefär 1600 miljarder kronor från svenska folket i skatt, endast en tredjedel går till vård, skola och omsorg. Är det då verkligen okej att staten ska lägga massor av våra pengar på hög och att politikerna inte förmår prioritera bättre bland utgifterna så att skattebördan kan lättas?

Sälj det med en sång

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 3/5:Corren.

Valet ska vinnas med musik, tycker Feministiskt initiativ. Förra lördagen hade partiet releasefest i Stockholm för en maffig samlingsskiva där över 60 artister bidrar med låtar i Gudrun Schymans anda.

Om bland andra Marit Bergmans Adios Amigos och Linnea Henrikssons Dum i huvet kan få patriarkatet att hälsa hem återstår förstås att se. Men själva idén att tonsätta valrörelsen är inte dum.

”Det här kan nog betyda en hel del för partiet eftersom musik är bra på att väcka känslor”, säger Cecilia K Hultberg som är professor i musikpedagogik. Får väljarna positiva upplevelser av en viss musik kan det lätt färga av sig på det politiska sammanhang där den används, menar hon (SR 25/4). Vilket man bäst förstått i USA.

Få amerikanska politiker skulle gå till val utan en sång som kan ge budskapet och den egna personligheten ett fördelaktigare intryck. Det började redan när George Washington valdes till USA:s första president i slutet av 1780-talet. Hans slagdänga bar titeln God Save George Washington, en variant av Englands nationalsång God Save the King.

Varför Washington överhuvudtaget ansåg sig behöva en kampanjlåt är oklart. Som hyllad hjälte i frihetskampen mot den brittiska kolonialmakten var George Washingtons popularitet så grundmurad i folkdjupet att han inte ens hade någon opponent. Hugade presidentkandidater har i alla fall sedan dess känt sig manade att följa i Washingtons musikaliska fotspår.

För det mest lyckade exemplet hoppar vi raskt till 1932. Sittande president var republikanen Herbert Hoover, han såg lika dyster ut som landets svåra ekonomiska depression efter börskraschen tre år tidigare. Snacka om kontrast till den soligt leende demokraten Franklin D Roosevelt.

Han sammanfattade genialt sin kandidatur i sången Happy Days Are Here Again. Väljarna övergav stackars Hoover i drivor och Roosevelt kunde tryggt parkera sig bakom Vita husets skrivbord ända till 1945.

Värre gick det för Roosevelts partikamrat George McGovern när denne under brinnande Vietnamkrig 1972 utmanade president Richard Nixon. McGovern valde fyndigt Simon & Garfunkels Bridge Over Trouble Water som kampanjlåt. Tråkigt för McGovern var att Demokraterna samtidigt höll på att slitas sönder av bråkande falanger, varvid amerikanerna snarare såg Nixon som ledaren att överbrygga nationens trubbel (och fick Watergateskandalen på köpet…).

Ett notabelt magplask gjorde även Ronald Reagan när han 1984 använde Bruce Springsteens Born In The USA i sin återvalskampanj. Reagan diggade väl refrängen, men lyssnade han någonsin på texten som skildrar en desillusionerad Vietnamveterans bittra erfarenheter av Amerika?

Reagan vann visserligen ändå. Dock till priset av en mycket ilsken Springsteen. Republikanerna hade tydligen ingen koll alls på denne rockartist – en uttalad vänsterdemokrat! Betydligare nöjdare var han i senaste presidentvalet 2012 då Barack Obama framgångsrikt – och med upphovsmannens entusiastiska välsignelse – kampanjade till tonerna av Springsteenlåten We Take Care of Our Own.

Demokraternas bästa musikaliska stund efter 1932 måste annars varit i början av 90-talet. Reagans vicepresident George Bush (den äldre, alltså) satt nu i Vita huset och USA:s ekonomi var åter vissen. Entré: en tämligen okänd guvernör från Arkansas, Bill Clinton.

Han följde Roosevelts recept och slog an ett smittande optimistiskt tonläge med Fleetwood Macs Don’t Stop (Thinking About Tomorrow). Följden blev att Clinton vann väljarnas gunst både 1992 och 1996. Det sistnämnda valåret gjorde emellertid utmanaren Bob Dole ett musikaliskt konkurrenskraftigt försök att besegra Clinton.

Senatorn från Kansas modifierade Sam & Daves svängiga 60-talshit Soul Man till Dole Man. Utan tvekan det styvaste inslag som Republikanerna hade att bjuda på i denna kampanj, som mestadels plågades av förvirring och uppgivenhet.

Slutsats: musik kan vara ett effektivt hjälpmedel, förutsatt att låten är bra och rimmar med budskapet i övrigt. Hittills har det emellertid gått trögt att omplantera denna amerikanska politiska tradition på svensk mark.

Enda gången det verkligen funkat är nog – tyvärr – inför valet 1991, då Ian Wachtmeister och Bert Karlsson bildat sitt populistiska missnöjesparti Ny Demokrati. I lanseringen användes en specialskriven kampanjlåt, Drag under galoscherna (Häng med, häng med), av Ny Demokratis officiella ”husband” Bert-Ians.

Bakom namnet dolde sig låtsnickraren och dansbandssångaren Paul Sahlin, på 70-talet känd som mjukispoppande flickidolen Paul Paljett. Hans musikaliska galoscher ackompanjerade Ny demokratis väg genom valrörelsen till en vågmästarställning i riksdagen. Där utmärkte sig partiet med allt hämningslösare främlingsfientliga utfall innan projektet föll i bitar.

De etablerade partierna har å sin sida aldrig fått till det musikaliskt. De fåtaliga försöken har snabbt blivit barmhärtigt bortglömda. Fredrik Reinfeldt vill nog lika lite bli påmind om Wille Crafoords moderata kampanjlåt Flyter från 2010, som Jan Björklund brinner av längtan att stämma upp i Folkpartimarschen anno sent 50-tal.

Fast Lokalsamhällesvisan som Centern trallade på i valet 1976 lär vara en levande kultklassiker, som ibland sjungs under sena kvällar på interna partimöten.

Frågan är om Stefan Löfven & Co gör detsamma med opuset Hej, socialdemokrat (även kallad Nygammalt val). Ett helt fantastiskt uselt pekoral från valrörelsen 1968.

Smaka bara på följande rader: Det är länge sen vi ropade upp till kamp för mat / länge sen vi slokade över tomma fat / den pust som då fyllde vår klass / och gav kraft åt vårt rättvisekrav / den finns i dag i den luftmadrass / som bär oss på välfärdens hav.

Ja, skratta ni. Faktum är att Socialdemokraterna gjorde ett kanonval och fick egen majoritet! Löfven borde kanske testa att damma av sången om luftmadrassen igen?

Politikerna mörkar skattetrycket

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/5:Corren.

På måndag är sista chansen att lämna in deklarationen för inkomståret 2013. Men tro inte att siffrorna på blanketten talar sanning om beloppet du betalar in till den offentliga apparaten. Summan är mycket större än vad många löntagare är medvetna om.

När politiker diskuterar skattetrycket i Sverige talar de helst i makrotermer, måttet som flitigast används är andelen av BNP. Den är nu 44,4 procent. Vilket kan ställas mot 48,3 procent när Alliansen fick makten 2006.

Den politikerkontrollerade delen av samhällsekonomin skulle alltså kunna sägas ha minskat något, även om den fortfarande i internationell jämförelse är väldigt omfattande. BNP – bruttonationalprodukten – är emellertid ingen skattebas. Pengarna plockas från inkomster, konsumtion och egendom.

Denna beskattning är försåtligt riggad av politikerna genom en rad ”osynliga” pålagor, främst konsumtions- och löneskatterna. Någon fullständig, pedagogisk lättfattlig redovisning över vad medborgarna egentligen avtvingas skickas aldrig ut till hushållen.

Men häromåret räknade Swedbanks institut för privatekonomi på det i en rapport (”Vart tar våra skattepengar vägen?”, oktober 2012). Antag att du som ensamstående löntagare tjänar 25 000 kronor i månaden.

Den genomsnittliga totala skatten som politikerna tar från dig blir då 17 200 kronor (inkluderat moms, punktskatter, andelen av lönen som arbetsgivaren måste ge Skatteverket innan du får resten av pengarna, etc).

Tillhör du ett sammanboende par som har en gemensam bruttoinkomst på 55 000 kronor i månaden, lägger politikerna rabarber på 38 000 kronor av vad ni tjänar.

Det verkliga skattetrycket som Medelsvensson utsätts för ligger alltså kring 70 procent!

Varför väljer regering och riksdag att vilseleda oss om detta? Varför vill de inte ge oss korrekt information om hur skattesystemets mekanismer slår mot vanligt folk? Snart är det val. Ställ frågan till politikerna som vill ha din röst – och 70 kronor av varje hundralapp som du arbetar ihop.