Månadsarkiv: december 2013

Skandalen Itsam

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/12:Corren.

Sex kommuner, däribland Boxholm, Kinda och Åtvidaberg, slår ihop sina påsar gällande IT-tjänster och bildar organisationen Itsam. God idé att effektivisera, sen går det snett.

Under VD:n Alberto Necoviski rullas det hatt med vidlyftiga utrikesresor, middagar och annat glatt. Revisionen larmar, men politikerna i styrelsen är blinda och döva för slöseriet.

När skandalen slutligen briserar tar ingen ansvar. Sensmoralen kunde formulerats av satirikern PJ O’Rourke: ”Att ge politiker fri tillgång till pengar är som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar.”

Vem vill normalisera skatterna?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/12:Corren.

Ingen kommer undan politiken, som Marit Bergman sjöng. Så hukar er, för nu laddar partierna om i sina kampanjmaskinerier. 900 000 väljare har Moderaterna lovat att personligen uppsöka inför valet.

S kontrar med budet att 1,5 miljoner väljare ska få påhälsning. Det beskedet gav valledaren Jan Larsson när han igår presenterade S-strategin för att återvinna regeringsmakten efter två mandatperioders vandring i oppositionens ökensand.

Målet är ett resultat på 35 procent i riksdagsvalet. Pikat nog samma siffra som gjorde att Göran Persson förlorade jobbet till Fredrik Reinfeldt 2006 och då beskriven i termer av historisk katastrof. Men det skulle ju bli än värre 2010 och tiderna förändras.

Det stora, självtillräckliga S finns bara som mental fantomsmärta. Utsikterna att dominera det politiska landskapet som förr är bortsopade, därtill går SD likt ett spöke genom maktkalkylerna.

S kan inte regera ensamma längre utan måste dela taburetterna med utomstående till vänster eller höger, om Löfven ska ha en chans på statsministerposten. Ett betydande steg för ett parti som inte haft någon formaliserad koalitionspartner sedan Bondeförbundet gästspelade med Erlander på 50-talet.

Att S förkunnar 35 procent som ett rimligt valresultat visar att den gamla attityden av exceptionalism bleknat och övergått i en process av partimässig normalisering. I grunden ett sundhetstecken för svensk politik, och något som i mycket kan tillskrivas Alliansens framgångsrika utmaning av tidigare maktförhållanden.

Däremot har borgerligheten endast till liten del kunnat, eller ens velat, rubba föreställningen om högskattesamhällets nödvändighet för sysselsättning och välfärd.

Dagens S-politiker har också – tydligen – lyckats förtränga att deras företrädare som ansvarade för folkhemsbygget under efterkrigstidens gyllene reformdecennier (partiets claim to fame) var noga med att skattetrycket aldrig fick överstiga omvärldens genomsnitt.

Det var först i 70-talets början, när den internationella strukturomvandlingen fick Sverige att börja krisa, som politikerna närmast panikartat lät skatterna gå genom taket – vilket inte löste någonting, tvärtom. Någon normalisering på den fronten får vi tyvärr vänta på.

Alliansens skattesänkningar är trots allt relativt blygsamma och främst instrumentellt motiverade för att stimulera arbetskraftsutbudet. Värderingsbaserade argument om vikten av ökad ekonomisk frihet har i princip lyst med sin frånvaro.

Därmed har Alliansen bäddat för den 70-talsdoftande S-strategin att framställa lägre skatter som ett hot. Som Jan Larsson formulerade sitt partis huvudbudskap till väljarna: ”Vill man ha mer resurser till jobb, skola och välfärd och inte ha skattesänkningar?”.

Svaret borde vara att motsättningen är falsk och vädjar till en förlegad uppfattning om behovet av en politikerdirigerad, statscentrerad ekonomi. Men kommer Alliansens valarbetare tydliggöra det när de knackar på hemma hos dig? Gissa.

Kollektivavtalens förbannelse

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/12Corren.

Den 22 maj 1928. S och LO utlyser storstrejk. Närmare 400 000 arbetare vägrar jobba. Demonstrationer hålls över hela landet. Vad hade hänt?

Svar: den frisinnade minoritetsregeringen under statsminister C-G Ekman gjorde upp med högern om en kollektivavtalslag för arbetsmarknaden. Gustav Möller, sedermera legendarisk socialminister (S), fällde domen över Folkpartiets och Moderaternas föregångare i ett dramatiskt anförande med biblisk anspelning: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!”.

Ur liberalt perspektiv hade han knappast fel. Anledningen till motståndet var nämligen att S och LO såg kollektivavtalslagen som ett förödande hot mot arbetarnas fria förhandlingsrätt. Vilket inte minst visade sig år 2004 i Vaxholm.

Då försatte Byggnads ett skolbygge av en lettisk firma (Laval) i blockad och skrek ”Go home!” åt sina kolleger från andra sidan Östersjön. Byggnads ville påtvinga de lettiska arbetarna svenskt kollektivavtal, vilket ledde till att Laval stämde facket i EG-domstolen och vann.

I praktiken försökte LO hindra utländsk arbetskraft från att konkurrera med deras medlemmar om jobben, något som svär mot rörligheten på EU:s inre marknad. Men genom Lex Laval-domen anno 2007 begränsades fackets makt att diktera löner och villkor i förhandlingar om utomstående medborgare som jobbar i Sverige.

Sex år senare går Stefan Löfven på offensiven i armkrok med LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson. De lovar att göra skrotandet av Lex Laval till en valfråga, ett oblygt försök att ånyo fälla ner gränsbommarna och inskränka konkurrensen. Varför lanserar de kravet just nu?

Misstanken ligger nära till hands att SD spökar. Det främlingsfientliga partiet äter sig in i arbetarrörelsens djupa led. I syfte att stoppa de växande SD-sympatierna bland LO-medlemmarna svarar Löfven och Thorwaldsson med en protektionistisk anpassning. Svenska jobb åt svenskarna, det är den lika tragiska som oroande undertonen.

Det hela illustrerar också hur rätt 1928 års arbetarrörelse hade som protesterade mot obligatoriska kollektivavtal. Modellen fungerar ju som en kartell, där arbetsgivarnas och fackets organisationer sluter bindande överenskommelser som gäller samtliga företag och anställda inom en viss bransch.

Enskilda aktörer kan inte ställa sig vid sidan av systemet utan att drabbas av stenhårda repressalier. Att LO och S snart bytte fot, berodde förstås på upptäckten att kollektivavtalstvånget gav facket formidabla medel att skaffa sig kontroll över svensk arbetsmarknad och gynna sina egna intressen. Lex Laval är ett litet andningshål, men fortfarande förnekas vi den fundamentala principen om fri avtalsrätt.

När ingen individuell kontraktsmöjlighet finns, missgynnar kartellbildningen särskilt den okvalificerade arbetskraften som inte tillåts att konkurrera på en marknadsmässigt realistisk lönenivå.

I kombination med det tunga skattetrycket blir effekten att massor jobb prissätts för högt och att stora sysselsättningsproblem skapas i samhället. En gång hade Sverige en solidarisk arbetarrörelse som vägrade acceptera sånt. Inte längre.