Månadsarkiv: december 2013

Befria tomten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/12:Corren.

Det börjar bli en lika kär svensk egenhet så här års som Kalle Anka på julafton: tomteförbudet. Inget Luciafirande i Sverige är liksom längre komplett utan ledsna barn och upprörda föräldrar någonstans i landet, där skolan bannlyst tomtar och pepparkaksgubbar i lussetåget.

Denna gång är det Expressen som rapporterar om Alvikenskolan i sydsvenska Bromölla. Ansvarig personal kräver ett luciatåg i ”ursprunglig form”, det enda alternativet för deltagande småkillar är alltså rollen som stjärngosse.

”Men min son som går i trean och är nio år vill inte bära klänning. Andra barn har sagt att de kommer att skratta åt pojkarna”, säger en ilsken pappa till tidningen. Han har klagat hos rektorn och mött noll förståelse.

Minnesgoda Correnläsare erinrar sig kanske hur Vreta kloster skola i Linköping var inne på samma linje förra året. Resultat: gråt och tandagnisslan.

Hur svårt kan det vara? Prioritera trevligast möjliga upplevelse för barnen bara. Släpp tomtarna loss!

Vilken skolmedicin?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/12:Corren.

Mindre klasser, fler lärare. Det kräver Socialdemokraterna som botemedel mot skolkrisen. Partiets utbildningspolitiske talesman Ibrahim Baylan upprepade budskapet när han besökte Linköping i måndags.

Det finns dock skäl att tvivla på denna patentmedicin. Klasstorlekens betydelse för goda studieresultat är generellt sett svag, enligt många forskningsstudier. Och fler lärare? Den svenska lärar- och personaltätheten är från förskola till gymnasium högre nu än vid sekelskiftet, ändå presterar eleverna sämre.

I Linköping har Baylans lokala partikamrater motionerat om att gymnasieskolornas yrkes- och studieförberedande program måste blandas. Exempelvis är det fel att profilera Anders Ljungstedts gymnasium med enbart praktiska utbildningar.

Det ökar segregationen och leder till snedvriden könsbalans, hävdar S. Alliansen har avslagit motionen. Antagligen med rätta, ty om huvudsyftet är stimulera elevernas kunskapsinhämtning förefaller S-förslaget mest vara ett kosmetiskt slag i luften.

Jämför med Tyskland. Där delas eleverna upp redan i femte klass efter intellektuell förmåga och intresse för en längre eller kortare utbildning (9 respektive 12 år). Det kan man kalla nivågruppering eller medveten uppmuntrad segregering, beroende på ideologisk smak.

Men som Correnkrönikören Stefan Fölster skrev i SvD igår inverkar det ingalunda negativt på Tysklands resultat i Pisa-mätningarna. Tvärtom har Tyskland, medan Sverige bara rasat, kontinuerligt klättrat sedan landets bottennotering år 2000.

Och det är de svagaste elevernas prestationer som förbättrats mest, påpekar Fölster. Detta även utan FP-idéer som lärarlegitimationer och förstatligande av skolan. Tyskarna har nämligen systematiskt fokuserat på att lösa sin skolkris utifrån faktabaserad forskning och noggrann utvärdering av insatserna. Vore det inte hög tid att pröva det här också?

Antisemitisk hets till salu

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/12:Corren.

”Få dokument har haft så stort inflytande på 1900-talet. Ändå är det inte många i dag som har läst det. Det har avfärdats som ett falsarium sedan andra världskriget. Men stämmer det verkligen?”

Så löd nätbokhandeln Adlibris försäljningsreklam för Sion vises protokoll. Det är en ökänd antisemitisk hatskrift med ursprung i tsartidens Ryssland, svårt plågat av judefientlighet och pogromer.

Sion vises protokoll påstås avslöja judarnas allomfattande konspiration mot samhället. Målet? Att erövra världsherravälde på i synnerhet kristenhetens bekostnad.

Med skriften, producerad av tsarens hemliga polis, avsågs att legitimera diskriminering, våld och terror mot landets judiska minoritet. Att boken är ett falsarium från början till slut stod redan tidigt klart. Men vad hjälpte det?

Det är svårt att finna något som är så motståndskraftigt mot förnuftsmässig argumentation som antisemitismens vidskepelser, denna hatets häxbrygd vilken i närmare 2000 år förgiftat och fördummat vår kristna kultursfär (och efter staten Israels återkomst 1948 även i oroande utsträckning den muslimska världen).

Sion Vises Protokoll spreds snabbt över övriga Europa. Den första tyska upplagan gavs ut 1920 och lästes ivrigt av Adolf Hitler. Så nog hade skriften ett stort inflytande alltid. Som bidrag till att göra Auschwitz möjligt, exempelvis. Nu finns eländet i svenskt nytryck.

Mannen bakom utgivningen är högerextremisten, Israelhataren och förintelseförnekaren Lars Ulwencreutz. Tills i fredags fanns Sion vises protokoll att köpa på Adlibris, även nätsajten Bokia krängde den utan skrupler.

Efter hård kritik har dock Adlibris tillfälligt (?) stoppat försäljningen med motiveringen att ”juridisk prövning pågår”. (Bokia tycks bara tagit bort boken under tystnad, ingen förklaring eller ursäkt fanns i går på deras hemsida.)

Medan Adlibris jurister granskar huruvida lagen om hets mot folkgrupp kan komma i fråga, tvår företagets vd Magnus Dimert sina händer. Han förklarar förstås att Adlibris inte sympatiserar med bokens innehåll.

Men: ”Det är otroligt viktigt att vara försiktig när man börjar censurera. Det här är inte enkelt. Var ska man dra gränsen?” (DN 5/12).

Censur? Det är ett starkt ord, vilket associerar till statliga övergrepp mot yttrande- och tryckfriheten. Att överhuvudtaget använda sådana termer är att skänka en slags martyrgloria till antisemitiska kolportörer som Lars Ulwencreutz och hans gelikar.

Yttrande- och tryckfriheten är vidsträckt i Sverige och ska så vara. Men den innebär inte att en nätbokhandel per automatik måste ha rasistisk hatpropaganda i sitt sortiment. Det är inte censur om ett privat företag avstår från att göra sig till en kanal för antisemitisk hets. Det är att visa omdöme och ta eget ansvar för vad man sysslar med.

Uppenbarligen tycker Adlibris att sådant är svårt. Deras kunder kan ju i sin tur själva avgöra om de vill fortsätta gynna ett företag utan någon moralisk kompass.

Poesins kraft

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 10/12:

Kring skolan vilar den politiska krutröken tung efter Pisa-rapportens larmbesked förra veckan. Svenska 15-åringars kunskapsnivåer fortsätter att försämras. Från höger, mitten och vänstern mullrar försök till förklaringar och krav på åtgärder.

Men ytterst få på skolans slagfält förstår vad Pisa-rapporten egentligen säger. Det menar Daniel Sandström, kulturchef på Svenska Dagbladet. I söndags anklagade han horden av skoldebattörer för att ha missat den stora bilden. De talar kors och tvärs om utbildningspolitik, men utan särskilt intresse för humaniora och klassiska bildningsideal.

Sådant är överhuvudtaget inget som premieras i dagens Sverige, hävdar Sandström: ”De flesta människor som uppmärksammas i vår kultur är inte läsare eller intellektuella. Humaniora och bildning har blivit museiföremål, de dammas av då och då, men ses inte som en samhällelig resurs”.

Därav lärarkårens fallande status och yrkesskicklighet, därav elevernas underprestationer. Så är det kanske. I sammanhanget kom jag att tänka på vad författaren Birgitta Trotzig en gång skrev om vikten av poesi och diktning:

”Det finns ju folk som tycker att detta mjuka gräs, poesin, verkligen är hö, utklädsel och löjlighet – något som i varje fall inte kan tänkas ha någon betydelse för samhällens utveckling. Men den första verkliga sprickan i den stalinistiska muren var inte någon motideolog, utan Pasternaks trevande skimrande fragmentariska och på många sätt lyriska livsskildring i ‘Doktor Zjivago’.”

Eller som Bengt Jangfeldt, expert på rysk poesi, sagt: ”En av anledningarna till att Sovjet gick åt helvete var att de sysslande med sådan idioti som att censurera dikter som handlade om själen.”

En av anledningarna till att vår skola går åt helvete är måhända att vårt eget samhälle knappast bryr sig om poesin alls.

En hundralapp till, sa Fridolin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/12:Corren.

Ta ett samhällsproblem, vilket som helst. Säkert som amen i kyrkan är att det höjs röster som menar att boten är mer skattepengar. Särskilt brister i den offentliga välfärden tenderar ständigt att koka ner till en resursfråga.

Om bara de styrande politikerna hade vett att öka anslagen skulle lösningen snart vara i hamn. Ser det tufft ut i budgeten, svårt att prioritera bland behoven? Höj skatten! Sänk den i alla fall inte, det vore rena sveket. Skolkrisen är ett belysande exempel.

Ingen tvekan råder om att läget är mycket allvarligt. Vad göra? Så här talar Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin som vill bli skolminister i en rödgrön regering efter valet: ”Jag är övertygad om att människor är beredda att betala en hundring mer i månaden om man vet att pengarna går till en bättre skola” (Expressen 3/12).

Fridolin får nog inga större samarbetssvårigheter med Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och utbildningspolitiske talesperson Ibrahim Baylan på den punkten.

Som reaktion på svenska elevers deprimerande prestationer i den internationella Pisa-undersökningen nyligen förkunnade de bägge på DN Debatt 4/12: ”En socialdemokratisk regering kommer att välja skolinvesteringar framför nya skattesänkningar”.

Men vore svaret blott pengar, borde vi väl ha sett en klar ljusning i skolmörkret? År 2000 satsade Sveriges kommuner i genomsnitt 55 400 kronor per elev. År 2011 var beloppet 87 500 kronor, en ökning motsvarande 31 procent, justerat för inflation (se DN:s granskning 26/3).

Ändå sänkte både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts regeringar det totala skattetrycket under samma period från drygt 51 procent till drygt 44 procent. Effekten blev inte ebb i kassan precis. Ekonomin stimulerades, intäkterna till det offentliga steg med flera hundratals miljarder kronor (för övrigt bidrog skattesänkningarna även till höja löntagarnas köpkraft med hela 23 procent mellan 2005-2013!).

Summa summarum: Sverige är rikare än någonsin, det spenderas rekordmycket på skolorna och inte får vi bättre undervisningsresultat för det. Slutsats?

Rimligen måste skolkrisen handla om annat än förment borgerlig snålhet gällande investerade resurser. Eller att sänkta skatter skulle vara någon bov i dramat.

Det är inget snack om att välfärd kostar, vilket inte betyder att det vid varje givet tillfälle är en god idé att bara fortsätta ösa in pengar i de offentliga systemen. Ibland kan det tvärtom vara kontraproduktivt.

Det riskerar motverka innovationstänkande och effektivare organisering, skapa en mentalitet som undergräver respekten för allmänna medel där konsekvensen blir slöseri och slapphet.

Det är alltid lätt att som Gustav Fridolin vädja om en hundralapp extra eller två ur våra plånböcker. Och sedan att vi ger honom ytterligare en. Angelägna områden att peka på saknas sällan. Svårare verkar vara att sunt förvalta den astronomiska mängd hundralappar som den politiska sfären redan förfogar över.

Mandela kunde flytta berg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12: Corren.

”Frige Nelson Mandela, upphäv undantagstillståndet, avskaffa apartheid, ge frihet åt Afrika!” Statsminister Olof Palmes tal var kärnfullt och passionerat.

Det blev ett av hans sista framträdanden i de större sammanhangen och det ägde rum på ANC-galan i Göteborgsarenan Scandinavium i slutet av november 1985. Där spelade gräddan av den dåvarande svenska rockeliten till stöd för ANC:s befrielsekamp mot den vita rasistregimen, som vid denna period börjat skärpa det redan hårda förtrycket i Sydafrika.

Nelson Mandela satt sedan många år fängslad på ökända Robben Island utanför Kapstaden. Det vidriga apartheidsystemet hade funnits ännu längre och föreföll lika gjutet i orubblig armerad betong som Berlinmuren. Ett fritt och demokratiskt Sydafrika, absolut!

Fast hur realistisk var egentligen chansen att vi skulle få uppleva detta inom vår livstid? Inför ANC-galan hade Thomas Ledin och Mikael Wiehe skrivit en låt med den trotsigt, trosvissa titeln Berg är till för att flyttas. Och bara några år senare fick de bevisligen rätt. Berg kunde flyttas, apartheidregimen gav upp, Sydafrika nådde friheten.

Mannen som mer än någon annan enskild person förtjänar att prisas för detta mirakel är naturligtvis Nelson Mandela. I spetsen för ANC försökte han inledningsvis resonera med de vita härskarna, häva deras rasdiskriminering genom icke-våldsmetoder, väjda till den vita minoritetens förnuft att istället bygga ett öppet och harmoniskt samhälle för hela Sydafrikas befolkning. Svaret var ständigt detsamma: brutalt avvisande.

Massakern i Sharpeville 1960, då polis öppnade eld med automatgevär mot svarta demonstranter, markerade en vändpunkt. ANC förbjöds, Mandela gick under jorden och såg sig tvingad att mana till väpnad kamp.

Stämplad som terrorist greps han 1962. Regimen trodde att de kunde begrava honom levande i fängelset, bortglömd och isolerad från omvärlden. Under decennier tilläts ingen varken fotografera eller ens citera Mandela.

Men tystnaden befäste tvärtom Mandelas auktoritet. Hans status som hjälte och legend växte till att bli ANC:s mäktigaste vapen. Myten Mandela bidrog verkningsfullt till ökat internationellt engagemang mot den sydafrikanska rasdiktaturen på 70- och 80-talen, där särskilt Sverige och Olof Palme spelade en viktig roll i arbetet för riva den synbarligen ointagliga fästning i Afrika som apartheidpolitikerna uppfört.

ANC-galan i Göteborg 1985 är ett av uttrycken som visar hur djupt vi svenskar kände för Sydafrikas plågade folk. Bara en månad efter att Nelson Mandela släpptes i februari 1990 valde han att besöka Sverige och tacka för stödet.

Han hade då suttit mer än ett kvarts sekel bakom murarna och vandrade ut som en totalt obruten man, redo att skapa ett nytt och värdigare land. Frihet, demokrati och försoning löd budskapet. Hämnd fanns inte på hans karta. Apartheidepokens Sydafrika vilade på vit despoti, våld och terror. Slutet kom när regimen insåg att deras makt ändå hopplöst vittrade och Mandela var den enda som de kunde förhandla om framtiden med.

Spänningarna i samhället hade kunnat utlösa ett blodigt inbördeskrig, Mandelas imponerande moraliska resning och politiska navigationsgeni förhindrade katastrofen.

Som Sydafrikans första demokratiskt valda president 1994-99 försökte han hela sin nation och lyckades i häpnadsväckande grad, givet svårigheterna. I sitt tal efter valsegern 1994 slog han an den karaktäristiska ton som gjort honom älskad och beundrad världen över:

”Att både svarta och vita i vårt land i dag kan säga att vi är varandras systrar och bröder, en förenad regnbågsnation som hämtar styrka från föreningen av dess många raser och färger, det är en hyllning till hela mänskligheten”.

Det är en sorg att dagens ANC, korrupt och maktfullkomligt, är i färd att försnilla hans arv. Nu är Nelson Mandela borta, en godhetens statsman som kunde flytta berg. Men som inspiration och förebild lär hans brinnande, varma ljus sannolikt aldrig slockna.

Sabotage uppskjutet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:Corren.

Riksdagsförvaltningen utredde saken, fann det olagligt att som oppositionen vilja riva upp regeringens förslag om höjd brytpunkt för den statliga inkomstskatten.

Beskedet i går gjorde att talmannen Per Westerberg stoppade riksdagens omröstning. Nu går ärendet till KU. Tragiskt att Stefan Löfven (S) väljer omdömeslös konfrontation i denna fråga, dessutom i armkrok med SD.

Beloppet motsvarar 0,2 procent av skatteuttaget. För dessa felräkningspengar låter alltså Löfven sabotera budgetreglerna bara i syfte att ge Alliansen ett tjuvnyp. Statsministerämne? Döm själva.

Strid, Tingvall!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/12:Corren.

Varför har anställda vid Itsam, det ryktbara kommunförbundet för IT-tjänster, på sin arbetsgivares bekostnad åkt till metropoler som Barcelona, London och New York? Vi vet inte.

Varken resornas syfte eller vilka som deltagit finns redovisade. Det är bara ett frågetecken i raden som revisionsfirman KPMG slagit ner på i denna härva. Men de sex medlemskommunernas politiker i styrelsen tvår sina händer och biter sig kvar, trots den förödande kritiken.

I Kinda ville man dock i måndags att rikta en misstroendeförklaring mot Itsams styrelse. ”Det är viktigt att markera mot medborgarna eftersom vi har det yttersta ansvaret, men inte skött det som vi borde ha gjort”, sa kommunalrådet Pia Tingvall (C) i Corren den 3/12.

Helt riktigt. Surrealistiskt nog har Kindas vilja att ta ansvar utlöst rödglödgad ilska i övriga Itsamkommuner. Vimmerby hotar att frysa ut Kinda från annan samverkan i regionen.

I dagens Corren backar Tingvall något och vill ”tänka igenom” sin tidigare kritik. Men hon har inga skäl att darra på manschetten. Nu handlar det om att vara renhårig, värna förtroendet för politiken och visa medborgarna respekt. Stå på dig!

Ukraina som läxa för Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:Corren.

Minns vad Vladimir Putin sade 2005: ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof”.

Deklarationen borde varit en väckarklocka för alla som fortfarande trodde på ett normaliserat Ryssland, harmoniskt integrerat med övriga Europa. Inte minst svenska försvarspolitiker skulle spetsat öronen. Trodde de möjligen att Putin skojade? Tydligen.

Men hans ord sammanfattar i blixtbelysning den världsbild och mentalitet som dikterar Kremls strategiska ageranden. Det handlar inte om nostalgi över Sovjetsystemets kommunistiska planekonomi och leninistiska testuggande.

Det handlar om känslan av förödmjukelse över att Ryssland förlorat sitt forna imperium och sin dominanta maktställning. Något som Putin är fast besluten att återskapa. Det är en auktoritärt och militaristiskt driven revanschism på kollisionskurs med europeiska värden som demokrati, rättsstat och fredligt, respektfullt samarbete mellan suveräna stater.

Därav dragkampen om Ukraina vi nu bevittnar. Landets djupt korrumperade och maktfullkomliga regering under president Viktor Janukovitj avslog nyligen ett fördelaktigt associationsavtal med EU efter kraftfulla ryska påtryckningar, i realiteten rena utpressningen.

EU:s strävan om östligt partnerskap med en rad tidigare Sovjetrepubliker i syfte att vidga marknader och ge incitament till byggande av demokratiska rättsordningar, uppfattas i Kreml som en direkt utmaning mot ambitionen att återsamla så mycket som möjligt av det gamla Sovjetimperiet inom ramen för vad Putin kallar en ”euroasiatisk union”.

Massdemonstrationerna i Kiev visar dock att många ukrainare inte lockas av utsikten att åter hamna under den ryska stövelklacken. När tiotusentals människor samlas kring parollen ”Vi vill leva i Europa!” finns onekligen hopp.

Frågan är bara om deras röster är starka nog för att slita Ukraina ur det ryska greppet. Det är ett drama med höga insatser och bör ses i sitt rätta sammanhang: en omgång i det nya kalla kriget som de facto pågår här och nu.

Vilka återverkningar har det för Sveriges del? Utan ett försvar att tala om längre, har vi i praktiken lämnat säkerhetspolitisk walkover i Östersjön, även detta ett område som Ryssland på ett flagrant sätt försöker muta in som del av sin intressesfär.

De omfattande ryska militärmanövrarna Zapad 2009 och 2013 i närheten av våra och övriga Östersjönationers gränser signalerar ett tydligt maktspråk. Inte konstigt att Finland och de baltiska staterna allvarligt oroas över utvecklingen. Men vi? Och vad innebär förskingringen av vår försvarsförmåga?

Forskaren Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors är inte nådig i sin dom över Sverige: ”Ett land som i århundraden har bidragit till regional säkerhet har på mindre än ett halvt årtionde blivit en konsument av säkerhet” (SvD 29/11).

Ska vi vara snyltgäster på andra eller inse att verkligheten kräver eget ansvar, både för oss själva och för länderna vi delar värdegemenskap med?