Skrivit i Corren 27/3:

”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, sa den legendariske socialministern Gustav Möller (S). Orden borde stå i eldskrift över varje sammanträdesbord där politiker och tjänstemän fattar sina beslut.

Det är ju inte precis några små summor vi ger dem att förvalta i intresset av vårt gemensamma bästa. Till det offentliga systemet betalar en vanlig löntagare varje månad cirka 70 procent i skatt.

Ja, ni läste rätt: 7 av 10 intjänade kronor tar politikerna i all sin visdom hand om. Då är utöver inkomstskatten även två ”dolda” pålagor inräknade: löneskatten (arbetsgivaravgift) och en genomsnittlig konsumtionsskatt (moms) på 20 procent.

Den återstående frukten som medborgaren själv får behålla av sitt eget arbete är alltså 3 kronor. Känns det rimligt och rättvist? Svaret skiftar förstås beroende på ideologisk uppfattning.

Men en sak torde vara ostridig: ett väldigt högt skattetryck likt det svenska ställer motsvarande höga krav på ansvar hos dem som begär makten och förtroendet att hantera pengarna som vi andra lägger i deras händer. Ha detta i åtanke vid betraktandet av bluffhistorien i Åtvidaberg (se nyhetsartikel i Corren den 27/3).

Där misstänks en numera avskedad kommunal fastighetschef under en längre period ha betalat ut närmare två miljoner kronor i falska företagsfakturor. Dessutom har denne tjänsteman på ett flagrant sätt överskridigt sina befogenheter och beställt uppdrag av en byggentreprenör för långt större belopp än delegationsrätten tillåter.

Revisionsfirman Ernst & Young som granskat fallet rekommenderar polisanmälan. Men man pekar också på vad som gjort oegentligheterna möjliga: kommunens dåliga rutiner och bristande internkontroll.

Därmed faller en skugga även över Åtvidabergs lokala makthavare. Sköter de sin privata ekonomi lika slappt? Eller är de bara inte särskilt noga när det gäller folkets pengar? Skamligt.