Skrivit i Corren 14/
3:
På dagens kultursida i Corren skriver historikern Christer Nilsson om den hårt trängda svensktalande minoriteten i Finland. Det är en viktig artikel, läs den! Ty utvecklingen är lika sorglig som oroande.
Svenskans grundlagsfästa status som nationalspråk jämte finskan ifrågasätts allt högljuddare. Extremistpartiet Sannfinländarna (motsvarigheten till SD här hemma) kräver enfaldens inskränkta konformism. Medvetenheten om vårt månghundraåriga förflutna som gemensamt rike håller på att förloras i historielöshetens töcken – även på denna sida Östersjön.
Överhuvudtaget lämnar Sveriges intresse för den finlandssvenska skaran åtskilligt övrigt att önska. Märkligt, inte minst mot bakgrund av dess imponerande traditionsrika och vitala kultursfär. Tänk bara på författare och poeter som Bo Karpelan, Monika Fagerholm, Edith Södergran, Jörn Donner, Elmer Diktonius…
Själv har jag länge undrat varför inte Svenska Akademien har några ledamöter från detta sällsamt mångbegåvade och fascinerande svenskspråkiga Finland. Sedan riket klövs 1809 har Akademiens dörr österut varit både stängd och låst. Är detta verkligen förenligt med Gustav III:s intentioner? Jag tvivlar.
Som grundare slog han fast att Akademiens centrala uppgift är att ”arbeta uppå svenska språkets renhet, styrka och höghet”. Vilken tillgång hade inte de som talar, skriver och verkar på den vackert klingande finlandssvenskan varit därvidlag.
Jämför med Gustav III:s förebild, Franska Akademien. De bryr sig i upplysningstidens anda naturligtvis inte om medborgarskap, utan väljer in ledamöter från hela den franskspråkiga världen. Förvisso är den väldigt mycket större än den svenskspråkiga.
Vårt eget område begränsar sig till Sverige och omkring 300 000 människor i Finland. Men desto angelägnare att vi stärker banden och håller ihop. Eller vad säger du, Peter Englund?
Christian Dahlgrens Blogg 
Håller verkligen med dig Christian! Märkligt att det inte finns någon finlandssvensk ledamot i svenska akademien. Jag är sverigefinne men har bott i Finland men har där märkt av att attityden mot svenskan inte bara är negativ från Sannfinländarna utan även från andra partier. Skillnaden är att de övriga partierna inte har en majoritet som vill avskaffa svenskan. Det är även bevisat att svenskan har starkast stöd att behållas som nationalspråk i de kommuner som är tvåspråkiga, enspråkigt svenska, eller som är enspråkigt finska men gränser till en kommun där svenska talas.