Skrivit i Sydöstan 13/3:

Det rör på sig långt uppe i Kiruna. Hela stan är i färd med att flyttas för att ge rum åt LKAB:s expansiva gruvschaktande. Men Kiruna rymmer även en annan verksamhet som är på offensiven: Radiotjänst.

Sedan första mars gräver dess 200 anställda kontrollanter guld i försöken att vittja svenska folkets fickor. Däri kan ju finnas smarta mobiltelefoner som tar emot TV-sändningar via webben. Och då undkommer ingen TV-licensen längre.

Samma sak gäller om du har dator med nätuppkoppling eller surfplatta. Det är bara att pröjsa, även om ditt hem saknar traditionell TV-apparat.

SVT-chefen Eva Hamiltons tidigare löfte om att man skulle ligga lågt med mobil- och datorkontrollerna visade sig vara noll och intet värt. Trots att Hamilton även är högsta ansvarig för Radiotjänst (ett dotterbolag till SVT) kunde hon inte hindra sin VD Carl-Gustav Johansson från att blåsa i jakthornet.

Personligen gillar jag uppriktigt public service. Den allmänna radion och TV:n är en viktig del av samhällets intellektuella och demokratiska infrastruktur. Tag exempelvis Uppdrag granskning eller P1:s Kaliber.

Få andra medieföretag i Sverige har längre resurserna för att bedriva den kvalificerade grävande journalistik som public service-kanalerna ofta ger lysande prov på. Tror mig, ingen är så fruktad av våra makthavare, offentliga eller privata, som en vasst granskande reporter.

Dock har finansieringsmodellen för public service blivit uppenbart föråldrad, vilket den absurda mobil- och datorjakten på ett närmast övertydligt sätt illustrerar. Licensen var en sak på den gamla monopoltiden när en TV var en TV.

Men idag har teknikutvecklingen och mediaexplosionen passerat lagstiftningen med hästlängder. I höstas presenterade Public service-kommittén ett förslag som innebar att licensen skulle skrotas och avgiften tas ut via skattsedeln. Rimligt och klokt.

Det moderna finansieringssystemet var tänkt att sjösättas i samband med det nya public service-avtalet 2014. Men regeringens svagaste kort, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, orkade aldrig besluta sig i frågan utan begravde den på sitt departement.

Istället såg Radiotjänst chansen att börja kräva pengar för svenskarnas mobiltelefoner, något som nu tyvärr hotar att undergräva legitimiteten för public service. Var det kanske kulturministerns baktanke?