Månadsarkiv: februari 2013

Bakläxa för lärarleg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 11/2:

Kaos, förseningar, ilska. Under den gångna helgen larmade Svenska Dagbladet och Ekot om problemen som utbrutit när nu systemet med lärarlegitimationer ska införas. Idén kläcktes av Lärarnas riksförbund 1992. Folkpartiets Jan Björklund var kvick att göra den till en hjärtfråga.

Bakgrunden var följande: Läraryrkets status har som bekant längre dragits med fallande status och risig löneutveckling. Lärarfacket kastade en blick på läkarkåren, vilken ju har både högt anseende och rejäla löner. Deras legitimationer var åtråvärda och väckte respekt. Det kanske lärarna kunde kapitalisera på om de också fick inplastade legitimationsbrickor?

En form av statusöverföring, alltså. Men funkar det? Tveksamt. Även polisyrket kräver legitimationer utan att statusen för detta jobb är direkt glänsande.

Från politiskt håll var det dock inte svårt att köpa lärarfackets idé. Legitimation föreföll som en relativt billig reform som gav intryck av handlingskraft. Man kunde sända en viktig signal om att utbildningskvaliteten måste öka och samtidigt hänga på lärarna en dekorativ galon som belöning.

Deras egentliga önskan om att få mer pengar i plånboken, vilket verkligen skulle kosta, behövde politikerna sedan inte nödvändigtvis tillmötesgå. Möjligtvis i framtiden eller så.

Riksdagen fattade beslut om lärarlegitimationer i bred enighet våren 2011. I juli förra året skulle inga lärare få undervisa, fastanställas, utfärda betyg, etc, utan att ha erforderlig behörighet. Det gick inte.

Skolverkets handläggare höll på att duka under av den byråkratiska arbetsbördan. Nya bud: reformen ska träda i kraft den 1 december 2013 istället. Lycka till.

Hittills har bara drygt hälften av Sveriges 180 000 lärare fått ut sina legitimationer. Många lärare som undervisat i decennier anses inte längre behöriga, enligt de uppsatta kriterierna.

Det klagas över att erfarenhet och faktisk kompetens plötsligt saknar värde. Gamla utbildningar är knepiga att validera. Och så vidare. Bekymren hopar sig, kritiken växer och få är glada. Som lök på laxen råder lärarbrist.

Det ligger i allas intresse att vi får så välutbildade lärare som möjligt. Men att vara lärare är också ett utpräglat talangyrke, i likhet med exempelvis journalister eller skådespelare. Att då införa ett fyrkantigt legitimationssystem riskerar att skapa mer problem än det löser. Facket och politikerna tycks ha lurat sig själva genom denna symbolreform.

Vill lärarna öka trycket för att få bättre löner? Då bör de snarare sikta på att uppvisa bättre resultat i klassrummen. Vill politikerna kunna rekrytera fler begåvningar till läraryrket? Då bör de prioritera smartare med skattebetalarnas pengar och börja pröjsa.

Som John F Kennedy en gång sa: ”Vi kan inte fortsätta att betala våra lärarkrafter i colleges och skolor mindre för att de förbättrar våra barns kunskaper, än vad vi betalar rörmokare och montörer för att de förbättrar våra hem”.

Fler kor väntar på slakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/Corren.2:

”Gatorna i Stockholm är fyllda med blod från slaktade heliga kor,” skriver The Economist med en dramatiskt beundrande formulering i sitt senaste nummer.

Den brittiska tidskriften jämför rent av den svenska reformeringen av välfärdsstaten med Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien under 80-talet och pekar på en rad hårda fakta.

1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, innan folkhemmets regleringsekonomi och brutala skattetryck sänkte oss till 14:e plats i den internationella välståndsligan 1993. Sedan dess har svenska politiker genomfört en ”revolution i det tysta”. De offentliga utgifterna har pressats tillbaka från 67 procent av BNP i början av 90-talet till dagens 49 procent.

Arvs- och förmögenhetsskatten har slopats, samtidigt som bolagsskatten minskats till 22 procent. Vi har utan dramatik kunnat byta ATP-eländet till ett hållbart pensionssystem, fått ner budgetunderskottet till 0,3 procent av BNP och inriktningen på sunda statsfinanser höll Sverige avundsvärt säkert flytande när den globala krisen slog till.

The Economist hyllar även liberaliseringen av den offentliga sektorn, där skolpeng och privata aktörer inom vård och omsorg fått verksamheterna att fungera effektivare. Sverige har lyckats med konststycket att kombinera en stor stat med en konkurrenskraftig kapitalism, menar tidskriften och kallar modellen för en slags ”modifierad thatcherism”.

Både socialdemokrater och borgerliga kan slicka i sig berömmet. Strukturreformerna, som lett oss ur det sena folkhemmets stagnationsperiod till 2000-talets dynamiska skede, är ju resultatet av den bästa sidan i vår politiska kultur: att gemensamt i pragmatisk anda göra det nödvändiga för att lösa svåra problem.

Till skillnad från Thatchers omdaning av Storbritannien, som orsakade stora politiska och sociala konvulsioner i samhället, har våra systemförändringar skett förbluffande harmoniskt relativt sett.

Men allt är förstås inte rosor. The Economist poängterar att de offentliga utgifterna måste fortsätta att reduceras, om Sverige ska kunna säkra välståndet i långa loppet. Vi dras ännu med skadligt höga skatter som inverkar negativt på företagsamhet och entreprenörskap. Till exempel.

Ett allvarligt bekymmer rör sysselsättningen, som blivit Alliansens Akilleshäl. Särskilt den omfattande ungdomsarbetslösheten, drygt 22 procent, är mycket besvärande för regeringen som fruktlöst famlar med trubbiga åtgärder (utbildning, praktik, illusoriska jobbpakter). Fredrik Reinfeldt pratar om att fler enkla jobb behövs som ingång till arbetsmarknaden. Korrekt.

Men han är vågar inte ta strid för det. Låglönejobb är tabu, likaså uppmjukning av den destruktivt stela arbetsrätten. Men hur ska annars de enkla jobben för utsatta grupper stimuleras fram?

Vi kan vara stolta över att Sverige är på rätt väg, men vi bör inte vara nöjda. Fler heliga kor återstår att slakta.

Kalla handen för Maigret

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorreCorren.n 6/2:

Han är både en av de mest produktiva och lästa författarna genom tiderna. Han skrev över 300 romaner och 4000 noveller, med en total upplaga kring 1,4 miljarder exemplar. Vi talar naturligtvis om Georges Simenon (1903-1989), skapare av den berömda kommissarie Maigret i Paris.

Denne piprökande och psykologisk skarpsinniga gestalt figurerar i en serie om dryga sjuttiotalet böcker, de flesta av påfallande hög litterär kvalitet. Märkligt nog har de annars så deckartokiga svenskarna aldrig fattat något bredare tycke för Simenons franska polis. Nyutgåvor finns inte att uppbringa. Den intresserade svenska läsaren får istället sätta hoppet till antikvariaten eller bibliotekens magasin.

Situationen är dessvärre typisk för den franska litteraturens ställning. Frankrike tillhör de främsta kulturnationerna i världen, men på den svenska marknaden möts franska författare oftast med kallsinne. Känslorna är desto varmare för engelskspråkiga berättare. Bland översatt skönlitteratur är den anglosaxiska dominansen bedövande.

Det är symptomatiskt för hur andra språk och kulturområden tenderar att marginaliseras i förhållande till det engelska. Globaliseringen är ett faktum, internationaliseringen tilltar, ändå går vi själva mot en sjunkande standard gällande flerspråkigheten. EU har som mål att alla unionens medborgare ska tala två språk utöver modersmålet. Men vad gör vi i Sverige?

I senaste numret av det borgerliga samhällsmagasinet Neo intervjuas Anders Bodegård, aktuell med en kritikerrosad nyöversättning av Gustave Flauberts klassiska roman Madame Bovary. Han är milt uttryckt kritisk mot hur humanioran hamnat i strykklass: ”Man drar ner på språkundervisningen, alltså franskan håller på att tyna bort både i skolan och i den högre utbildningen. Universiteten tar bort språken”, säger Bodegård och sammanfattar läget som ”katastrofalt”.

Det är ingen överdrift. I grundskolan är bara engelskan obligatoriskt främmande språk. Bland eleverna som väljer att också studera ett annat språk i senare årskurser hoppar var femte av. På rader av högskolor och universitet (Södertörn, Göteborg, Karlstad, Örebro, Mälardalen) avvecklas språk som franska, italienska, spanska, etc. Från politiskt håll är utbildningsdepartementet måttligt intresserade och prioriterar hellre ämnen som teknik och matematik. Signalen är tydlig: flerspråkighet är inte viktigt.

Men utan att exempelvis behärska tyska eller franska minskar möjligheterna för vidare studier utomlands, likaså chanserna att arbeta och göra affärer internationellt, världen förkrymps, vår horisont beskärs. Det räcker att läsa några av Simenons utsökta Maigretdeckare, där mycket av tjusningen är just dess specifikt franska ton och doft, för att förstå vad vi förlorar.

Hur kan LSS räddas?

Publicerad den av
Svara

Skrivit Corren.i Corren 5/2:

I dag inleds rättegången mot 47-åringen och tre av hans familjemedlemmar som misstänks ha svindlat Försäkringskassan och Linköpings kommun på 5,4 miljoner kronor under sex års tid.

Som Corren tidigare rapporterat ska 47-åringen spelat svårt funktionsnedsatt, beviljats assistentersättning efter intyg från läkare, och anställt sina närmaste som vårdare. Om 47-åringen och hans medåtalade befinns skyldiga inställer sig genast vissa frågor.

Hur gick egentligen det där med läkarintyget till? Och hur lyckades man lura det offentliga på så mycket pengar så länge innan bluffen uppdagades? Det förefaller råda en häpnadsväckande kombination av slapphet och naivitet i systemet, som närmast tycks inbjuda cyniska bedragare att stjäla skattemedel.

Linköpingsfallet är ju tyvärr inte unikt. Fusket inom assistentersättningen beräknas motsvara 9-15 procent av årskostnaden på numera drygt 24 miljarder kronor. Enorma belopp hamnar alltså i fel fickor. Sent om sider har hårdare kontroller satts in.

Men baksidan är att många funktionsnedsatta människor känner sig orättfärdigt misstänkliggjorda med stress och ångest som följd. De befarar även att skärpta krav ska bli en ursäkt för politiker och myndigheter att skära ned på den personliga assistansen generellt.

LSS är en rättighetslagstiftning som har betytt väldigt mycket för att människor med svåra funktionshinder ska få en värdig och självständigare tillvaro. Fusket är djupt allvarligt.

Det stora hotet mot LSS rör dock inte detta, utan att reformen i sig medfört en kostnadsexplosion som lagstiftarna inte förutsett. Vid lanseringen 1993 skulle LSS kosta 2,4 miljarder. 2017 uppskattas summan till 32 miljarder och ökningen väntas ingalunda avstanna.

Finansiellt börjar läget bli ohållbart. Samtidigt är reformens intentioner värda att försvara. Det är ett delikat problem att lösa. Men nödvändigt.

Telias mr Burns

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 4/2:

Lars Nyberg är inte bara utseendemässigt lik mr Burns, den cyniske kapitalisten i The Simpsons. Som vd för Telia Sonera har Nyberg även demonstrerat ungefär samma skrupelfria affärsmoral.

”Det är uppenbart att Lars Nyberg haft problem med kalibreringen av sin etiska kompass”, sa Carina Lundberg Markow, representant för delägaren Folksam, till SvD i fredags.

Det var då Nyberg tvingades avgå, efter att utredningen om telekomjättens misstänkta mutkolvsaffärer i Uzbekistan offentliggjordes. Inte en dag för tidigt, kan man tycka.

Uzbekistan är en ökänd kleptokratisk diktatur, styrd som ett maffiaföretag av Islam Karimov och hans familj. Ingen kan förvånas över vad som krävs för att agera på denna korrupta gangstermarknad.

Under Lars Nyberg har Telia fokuserat sin expansion just till diktaturerna i öst och tjänat grova pengar på kuppen. I utbyte har regimerna använt telesystemen i jakten på dissidenter. En tung skugga faller över den svenska regeringen, som länge vänt bort blicken från Nybergs skamlösa hantering.

Svenska staten är Telia Soneras huvudägare och har genom sin aktiepost i praktiken total kontroll över bolaget. Ändå har man låtit Telia hållas, inga andra delägare – som Svenska kyrkan – har heller brytt sig nämnvärt.

Först när skumrasket i Uzbekistanhistorien rullades upp, började man intressera sig för hur vinsterna egentligen gjordes. Nu är det så dags att tala om etik.

Socialdemokratisk tillnyktring?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 1/2:

Det finns några valaffischer där partierna verkligen lyckats förmedla sitt budskap på ett effektfullt och anslående sätt. En av bästa gjordes inför valet 1948.

Bilden visar en ung kille med ett lågstatusjobb som cykelbud. Hans blick dras till tre kostymklädda ungdomar, vilka precis tagit studenten. Texten lyder, kort och kärnfullt: ”Begåvad men fattig. Ge honom lika chans”. Avsändaren var Socialdemokraterna.

Historiskt sett har detta parti fina meriter som bärare av bildning och kunskap. Rätten till utbildning på lika villkor spelade en central roll i arbetarrörelsens vision om folkhemmet. Skolan möjliggjorde klassresor, social frigörelse och vidgade horisonter.

Men var också avgörande för moderniseringen av landet, en hörnpelare i strukturomvandlingen från fattigt bondesamhälle till välståndsskapande industrination. Under statsminister Tage Erlanders regeringar (1946-69) byggdes utbildningsväsendet ut i detta syfte.

Dock kom Socialdemokraternas radikalisering från slutet av 60-talet innebära att skolan pådyvlades en roll som ”progressiv” fostrare i socialistisk jämlikhetsanda. Flumpedagogiken blev på modet, lärarkåren proletariserades, den traditionella  kunskapssynen nedvärderades.

Också borgerligheten rycktes med. Olyckan Lgr 80, läroplanen som avskaffade betygen i grundskolans lägre årskurser, signerades exempelvis av en moderat skolminister (Britt Mogård). Arvet efter denna förvillelsens tid lider vi av ännu.

I dag har Folkpartiet gjort värdefulla insatser för att vrida politiken i rätt riktning igen. Jan Björklunds ihärdiga strävan har även påverkat andra partier att vilja markera ansvarstagande på skolans område. Både Moderaterna och Kristdemokraterna flaggar för offensiv. Liksom Socialdemokraterna, vars förlorade förtroende i skolfrågan bidragit till deras två senaste valförluster.

Man kan dock undra vad utspelet från Stefan Löfven och Ibrahim Baylan på onsdagens DN Debatt om obligatoriskt gymnasium till 18 års ålder skulle lösa. Blir studietrötta elever mer motiverade av förlängd skolplikt? Knappast.

Däremot innehöll samma debattartikel andra krav av betydligt konstruktivare karaktär. Främst handlade det om vikten av tidiga åtgärder för att höja kunskapsresultaten och fastslåendet att ”det viktigaste är att eleverna möter skickliga och engagerade lärare”. Precis!

Kan konsensus nås över blockgränsen kring detta vore mycket vunnet. Det värsta med 70-talets förfallsperiod var misshandeln av lärarkåren, den devalverade lärarutbildningen och att elevernas kunskapsinhämtning i grundskolan raserades.

Denna institutionella förstörelse har fått förödande konsekvenser som fortplantat sig genom hela utbildningsväsendet och är mödosam att reparera. Men ska alla elever åter få lika chans finns ingen angelägnare uppgift.

Nationens intresse nonchaleras

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 31/1:Corren.

Till en stats fundamentala uppgifter hör att kunna hävda sitt territoriums integritet, stå stark mot främmande regimers påtryckningar och skydda sin befolknings trygghet.

Därför vi har ett militärt försvar. Som numera endast klarar att möta ett angrepp mot ett begränsat mål under sju dagar, enligt vad ÖB Sverker Göranson förklarade för en månad sedan. Vem blev förvånad? Det är ju ingen hemlighet att försvarets förmåga är föga imponerande. Men Göransons raka uttalande utlöste ändå en frän politisk debatt.

Tydligen blev det för mycket för ÖB, som mitt under konferensen Folk- och försvar i Sälen sjukskrev sig för utmattning. Misstanken ligger nära till hands att pressen från ett irriterat försvarsdepartement fick honom att krokna.

Inte blev läget bättre av chefsåklagare Tomas Lindstrands offentliga funderingar på att ÖB kanske borde åtalas för brott mot rikets säkerhet genom sitt klarspråk om kejsarens nya militärkläder. Nakenheten är uppenbar för alla, den får bara inte påtalas av professionen. Vad ska man säga? Det liknar rena farsen.

Om chefsåklagare Lindstrand oroar sig för rikets säkerhet skulle han möjligen istället rikta intresset mot de politiker, vilka bär det faktiska ansvaret för situationen.

Sveriges officiella militärdoktrin bygger på att vi ska försvara hela landet mot angrepp tills hjälp anländer. Men vi har inga styrkor som kan försvara hela landet. Vi har heller inga avtal med allierade som garanterar hjälp (vilket medlemskap i Nato skulle ge, men det vägrar våra folkvalda att ens diskutera).

Och även om militär hjälp skulle anlända, är vår kapacitet att ta emot den ”nästan obefintlig i dag”. Detta avslöjade generalmajor Karlis Neretnikes, Försvarshögskolans tidigare rektor, i Ekot nyligen. Tomas Lindstrand får väl åtala honom också.

Summa summarum: Sveriges försvar brister inte enbart flagrant i kraft, säkerhetspolitiken saknar även basal logik. Samtidigt bor vi granne med en diktatorisk regim i Ryssland som satsar svindlande summor på att återta sin militära stormaktsposition.

Det finns inget hot utifrån som motiverar Rysslands gigantiska upprustning med atomdrivna ubåtar, en uppdaterad kärnvapenarsenal, landstigningsfartyg, etc. Vad är då avsikten? Putin rustar knappast för skojs skull. För vår egen del finns en framtida risk att Kreml mutar in Östersjön som ett ryskt innanhav där övriga strandstater blir en slags finlandiserade vasaller (vilket historiskt är sekelgammal strategisk dröm från Rysslands sida).

Därför är det djupt allvarligt att Alliansens dominerande parti konsekvent nonchalerat försvaret och svikit uppdraget att värna Sverige. I tisdags avfärdade till och med Fredrik Reinfeldt försvaret som ett ”särintresse”.

Det är det inte. Försvaret är ett nationellt intresse. Att vi har en statsminister som inte inser detta är milt uttryckt häpnadsväckande.