Brottardumt

Skrivit i Corren Corren.18/2:

Vi älskade brottning i lågstadiet. Småkillar har väl alltid gjort det. Men då, vi snackar 70-tal, var brottningen verkligen het. Förklaringen hette Frank Andersson.

När han tog sitt första VM-guld 1977 ville alla grabbar i min klass vara Frank. Själv lockades jag även med i en brottningsklubb ett kort tag (jag var totalt värdelös). Those were the days.

Nu är brottningen iskall. Den är inte ens längre intressant för OS, anser Internationella olympiska kommittén (IOK) som vill kasta ut brottarna. Jag kan logiskt fatta varför, då ingen som kollar in dagens brottning hajar vad som händer på mattan. Reglerna har blivit absurt krångliga.

Men rent känslomässigt upplever jag beslutet som blasfemi och kulturskymning. Brottning tillhör ändå de mest klassiska av OS-grenar som funnits på programmet sedan antiken.

Helt klart måste sporten reformeras så att den åter blir begriplig och spännande. Utan OS-glansen riskerar dessutom brottningens rekrytering av nya talanger och sponsorer att försvinna. Sotdöden hotar.

Det kan man dock sannerligen inte säga om tennisen, en av världens största idrotter, som gjorde officiell comeback i OS 1988 – ­utan att någon saknat den under dess 60-åriga bortavaro från spelen.

Tennisen har ju sina fyra Grand slam-turneringar som överskuggar allt annat. OS-medalj i tennis? Det är liksom svårt att ta på allvar. IOK borde fimpa tennisen istället för brottningen. Under förutsättning att vi får se riktiga nacksving igen.

Dagens FN är inte Hammarskjölds

SkrivitCorren. i Corren 15/2:

Sverige har en stolt tradition som FN-nation. Mängder av svenskar har tjänstgjort i de blå baskrarnas fredsbevarande styrkor och utfört viktiga uppgifter världen över. Vår egen Dag Hammarskjöld lyser ännu som den främsta bland organisationens generalsekreterare.

Vilket inte är så konstigt. Efter honom har aldrig FN:s stormakter accepterat en stark, självständig ledare av samma kaliber. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har snarare blivit idealet.

En grå diplomatnolla som älskar ständigt flyga klotet runt och hålla högstämda katalogarior till tal på knackig engelska. För USA, Kina och Ryssland är Ban Ki-moon perfekt. Det finns ingen risk att han skulle utmana deras maktpolitiska intressen.

Svenska regeringar, oavsett kulör men i synnerhet röda, brukar alltid lägga vikt vid att bedyra sitt varma engagemang för FN och prisa dess omistliga betydelse. Stundtals låter det som om dagens FN fortfarande vore Hammarskjölds, trots att han varit tragiskt omkommen sedan 1961.

Detta var under kalla kriget när USA och Sovjet regelmässigt blockerade varandra i säkerhetsrådet. Men Hammarskjöld besatt ändå förmågan att hävda FN:s integritet genom egna initiativ när dödlägen uppstod. Då representerande FN ett tydligt hopp om en rättvisare jord. Men nu?

Förvisso ska FN inte underskattas som aktör på den globala scenen. Mycket av dess humanitära bistånd är av stor och angelägen betydelse. I Liberia har fredsbevarande trupper gjort väsentliga insatser efter det ohyggliga inbördeskriget.

Samtidigt har dock FN solkats svårt av utbredd korruption, överbyråkratisering och förkärlek till pratsjuka konferenser om allt och inget. Än värre är de flagranta misslyckandena att ingripa i blodiga konflikter som Rwanda, Jugoslavien, Darfur, Kongo och Syrien. Där har våldet triumferat medan världssamfundet bara tittat på.

Socialdemokraternas Urban Ahlin anklagade under veckans utrikesdebatt i riksdagen Alliansen för svalt FN-intresse, vilket skulle förklara att Sveriges kandidatur till FN:s råd för mänskliga rättigheter nyligen floppade. Men det ska vi nog vara tacksamma för.

Detta MR-råd belyser FN:s grundproblem: ingen skillnad görs mellan demokratier och tyrannier, man tvingas låtsa en värdegemenskap som inte finns. Under Hammarskjöld var de demokratiska länderna i majoritet. I dag räknas endast 47 procent av medlemmarna som politiskt fria.

Följaktligen flockas MR-rådet av notoriska människorättsbusar (Saudiarabien, Kuba, Nordkorea, etc) som de repressiva staterna röstar in. Arbetet i rådet har föga förvånande urartat till en svart fars. Strax innan Gaddafis fall hyllades exempelvis Libyen som förebild gällande demokrati och mänskliga rättigheter!

Frågan är om det längre är möjligt att reformera FN. Kanske skulle mänsklighetens intressen tjänas bättre av en ny organisation som kan ge hoppet tillbaka: ett demokratiernas världsförbund.

Credo

Free bird.

Berg är till för att flyttas.
Champagne är till för att drickas.
Skatt är till för att avskaffas.
Föreningar är till för att läggas ner.
Möten är till för att avslutas.
Medlemskap är till för att aldrig lösas.
Livet är till för att levas. I fred och frihet.
Det sammanfattar, så vitt jag förstår, ungefär min uppfattning.

Spela för demokratin?

Skrivit i Corren 1Corren.4/2:

Dataspel, brädspel, rollspel. Det är en kär hobby för många; ett sätt att umgås, träffa likasinnade, tävla och ha skoj.

Eftersom vi lever i Sverige går det också utmärkt att bygga ett skattefinansierat föreningsimperium kring sitt fritidsintresse. Om man kan konsten att trycka på rätt knappar till guldet från de offentliga bidragssystemen. Vilket de unga killarna och tjejerna i spelförbundet Sverok onekligen varit mycket skickliga på.

Deras hemsida bär syn för sägen. Där finns utförliga instruktioner för hur spelintresserade ska kunna vittja de olika bidragskällor som är grunden till Sveroks framgångssaga.

Verksamheten startade blygsamt i Linköping under slutet av 80-talet och har sedan dess växt till en organisation som i dag har 135 000 medlemmar i tusen lokalföreningar över hela landet. Inte dåligt. Sverok är faktiskt, som man själv gärna påpekar, Sveriges största ungdomsförbund.

Men det var inte länge sedan Sverok var ännu större och uppgav sig ha ett medlemsantal på 190 000 medlemmar i 1200 lokalföreningar. Minskningen betyder fallande bidragsintäkter, och dessutom är staten inte lika generös med att låta pengakranarna flöda som förr. Det betyder att basen för Sverok gungar, vilket förstås oroar förbundet, som har sitt kansli med sju heltidsanställda i Linköping.

Som Corren berättade i går har därför Sverok beslutat att skaffa ett kompletterande kansli i huvudstaden. Förbundssekreteraren Johan Groth är helt öppen med att anledningen är att öka effektiviteten i lobbyarbetet: ”För oss är det väldigt viktigt att kunna påverka media och opinion och våra bidragsgivare och finansiärer, och de flesta av dem sitter ju i Stockholm”.

En av dessa finansiärer är Ungdomsstyrelsen, en statlig myndighet som 2012 skänkte Sverok över 21 miljoner kronor. En annan högintressant, lukrativ intäktskälla att bearbeta på plats i Stockholm är Sveriges kommuner och landsting (SKL). I detta syfte har Sverok nyanställt en särskild person som driver projektet Hej kommunen!.

För att säkra bidragsrullningen vill Sverok göra gällande att deras verksamhet har ädlare syften än att bara samla spelsugna ungdomar. ”Vi bidrar så mycket till ungas demokratisyn… Man förstår bättre hur demokrati fungerar och det tycker jag är viktigt om vi ska fortsätta ha politiska partier och allmänna val”, menar förbundsordföranden Rebecka Prentell (Dagens Opinion 1/11 2012).

Nog för att föreningslivet kan ge värdefull demokratisk skolning. Men Sverok kan lika gärna ses som ett avskräckande exempel på hur ungdomar fostras till slappt bidragstänkande i en skatteförsörjd organisation, vilken börjar förstelnas till att främst försöka värna sin egen överlevnad och sina anställdas utkomst.

Är det sånt som Ungdomsstyrelsen och SKL anser betydelsefullt att främja?

We’ll always have Paris (9)

Paris!

”Man kommer aldrig ifrån Paris och minnet av varje enskild människa som har bott där skiljer sig alltid från varje annan individ. Vi återvände alltid till det, oavsett vilka vi var eller hur det förändrades eller hur pass svårt eller lätt det var att komma dit.

Paris var alltid värt det och man fick utbyte för vad man än förde med sig dit. Men det var sådant Paris var förr i tiden när vi var mycket fattiga och mycket lyckliga.”

– Ernest Hemingway, En fest för livet, 1960.

Heja Motala!

Skrivit i CorCorren.ren 13/2:

”Man ska inte ha kameror i onödan”, sa Göran Björnståhl i tisdagens Corren. Han är rektor på Södra skolan i Motala och hälsosamt skeptisk till det grasserande fenomenet med kameraövervakning. Frågan blev aktuell på hans arbetsplats 2009.

Södra skolan hade, i likhet med två andra skolor i Motala, utsatts för omfattande skadegörelse. Efter visst dröjsmål ansökte kommunen hos Länsstyrelsen om att sätta upp kameror och fick i maj 2012 tillstånd att sätta upp 37 stycken på de drabbade skolorna.

Men då hade problemen ebbat ut. Istället för att rutinmässigt montera upp kamerorna ändå, vill nu kommunen avvakta. ”Ett bra beslut”, tycker Göran Björnståhl. Det anser jag med.

Trygghet och ordning är viktigt. Men i dag finns en slapp övertro på att kameror kan fixa det åt oss. Integritetsaspekten kommer ofta i skymundan. Och den är särskilt brännande i just skolor med unga människor i känslig ålder. Istället för att eleverna ska mötas av kalla och registrerande kameraögon, vore nog vuxenvärldens fysiska och normerande närvaro en sundare lösning på ordningsproblemen.

Inte alla skolor har dock lika kloka ledare som i Motala. Förra året gjorde länsstyrelserna för första gången en gemensam kontroll av övervakningskamerorna på landets skolor. Hela 41 procent av de granskade skolorna hade inte ens tillstånd att sätta upp dom.

Att rektorerna på dessa lärosäten, som ska fostra och utbilda det uppväxande släktet, därmed gjorde sig skyldiga till olaglig integritetskränkning av sina elever hade man tydligen inte tänkt på.

När jag gick i grundskolan 1982 sjöng en av mina favoritgrupper Judas Priest om det dystropiska övervakningssamhället i låten Electric Eye:

You think you’ve private lives 
Think nothing of the kind
There is no true escape 
I’m watching all the time

Utan personer som Göran Björnståhl är vi snart där.

Det är volymernas fel

SkrivitSydöstran, din lokaltidning i Blekinge. i Sydöstran 13/2:

Jimmie Åkesson är nöjd, läser jag i tidningen. Han gillade migrationsministerns uttalande under en pressträff i början av månaden om behovet av att påverka ”volymerna”. Tobias Billström sa ju så. ”Volymer”. Bara ordvalet hade en omisskännlig klang av kyla och distans. Moderaterna hade tillsatt en arbetsgrupp för att se över dessa ”volymer”.

Alliansregeringens dominerande kraft är ett lyssnade parti. Gång på gång har Moderaterna poängterat detta i sin retorik. Man lyssnar. Och tar ansvar. Billström påstod sig nu ha lyssnat in ett närmast entydigt budskap från folkviljan bland Moderaternas medlemmar och sympatisörer: ”De är ju väldigt, väldigt tydliga, de vill ha en förändring när det gäller migrationspolitiken”.

Vid mötet med journalisterna om den nya arbetsgruppen flankerades Billström av partisekreteraren Kent Persson som fyllde i: ”Vi måste ta problemen på allvar” och ”våga diskutera”. Oron sprider sig nämligen, enligt Persson. Alltså är det nödvändigt att fundera över hur strömmen av asylsökande ska kunna påverkas. De som är på flykt undan krig, övergrepp och förföljelse. Människorna som Billström kallar ”volymer”.

I jämförelse med andra EU-länder har Sverige tagit emot många flyktingar. Det är uppenbarligen inte längre att ta ansvar. För Sverige. Ty hur mycket invandring tål vårt land egentligen, som den famösa frågeställningen löd i SVT:s Agenda nyligen.

Migrationsministern var klurigt beräknande när han vägde formuleringarna. Utan att säga det rakt ut kunde ingen missförstå signalen. Moderaternas eget ungdomsförbund förfärades och tog anklagande avstånd: ”Tobias Billström vill stänga Sverige”. Från flera andra håll, däribland Alliansens småpartier, kom också häftig kritik. Fredrik Reinfeldt klev då ut och distanserade sig lite lagom klädsamt.

Men som nyhetsmagasinet Fokus skriver i sitt senaste nummer har statsministern en längre tid ofta kopplat samman samhällsproblem som hög arbetslöshet och dåliga skolresultat med invandringen. Inte lika brutalt och svepande som SD gör. Men ändå.  Jimmie Åkesson har skäl att vara nöjd.

Hans parti har inte bara stigande opinionssiffror. Hans unkna, främlingsfientliga verklighetsbild har även börjat påverka de trendkänsliga lyssnarna i regeringskansliet. Drabbas du av lågkonjunkturens kris och varselvåg viskar de svaret till dig: Det är volymernas fel.

Gör major Björklund till försvarsminister!

Skrivit Corren.i Corren 12/2:

Det sägs att inget parti vinner något på att driva försvarsfrågor. I den moderna demokratins väljarmaximerande tidevarv fokuseras istället på sånt som kan ge säkrare utdelning i opinionen. Som skolan, sjukvården, jobben.

Dessa områden prioriteras regelmässigt högt av väljarkåren i mätningarna, och således är det där rösterna kan hämtas hem som kan ge makt och inflytande. Relativt få medborgare har någon omedelbar glädje av satsningar på militären. Betydligt tacksammare är att utlova skattepengar till annat som ligger väljarna närmare. Fred råder ju ändå.

Så länge vi levde i skuggan av det totalitära hotet från Sovjetunionen fanns tvingande incitament för politikerna att hålla garden uppe. Men nu? Varför bry sig? Detta kan låta som krasst kalkylerande, cyniskt rent av. Men är sannolikt en förklaring till att Moderaterna övergett sin traditionellt försvarsvänliga linje.

För Fredrik Reinfeldt och Anders Borg verkar Försvarsmakten mest vara en besvärande utgiftspost i budgeten. Ett särintresse bland andra, som statsministern så famöst formulerat det. Mikael Odenbergs abrupta avgång efter blott elva månader som försvarsminister i september 2007 var symptomatisk.

Han kunde enligt egen utsago ”inte längre se sig själv i spegeln” om han skulle fortsätta arbeta på Reinfeldts och Borgs snäva villkor. Exit Odenberg och därmed desarmerades den försvarspolitiska kraften i det partiet. Vilket de mjukryggade efterträdarna Sten Tolgfors och Karin Enström grundligt torde visat.

Men något hände när ÖB Sverker Göransson offentligt förklarade att Sverige bara klarade att försvara sig i en vecka mot ett begränsat mål. Uttalandet gav en handfast illustration av förfallet som fick det att tända till i folkdjupet. Spelade regeringen hasard med nationens säkerhet? Inte okej! Försvarsfrågan blev plötsligt het.

Vem värnade Sverige egentligen? Och varför ska vi årligen betala över 40 miljarder kronor till en Försvarsmakt som inte kan skydda våra gränser? Att lita på att freden kommer att vara i all evighet när ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland upprustar massivt håller inte heller.

Medan Karin Enström och Fredrik Reinfeldt har fortsatt att bagatellisera situationen, hörs nu andra takter från Jan Björklund i Folkpartiet. Han kräver omtänkande och återgång till ett fungerande försvar med bland annat fördubblad armé, luftvärn (som vi skamligt nog saknar) och militär närvaro på Gotland, denna strategiska punkt i Östersjön som i dag lämnats helt försvarslös.

Det kommer förstås att kosta och Björklund är beredd att höja anslagen. Tufft, men nödvändigt. Vore det inte även på sin plats med en regeringsombildning? Alliansen behöver en minister som kan återställa trovärdigheten i försvarspolitiken och vem kan vara mera lämpad än major Björklund?