Hade någon fått den befängda idén att utse mig till statsminister, skulle jag omedelbart förklara regeringen permanent upplöst, staten avskaffad och den politiska klassen omskolad till medlemmar i Village People.

Nu invänder ni säkert att jag verkligen inte tänkt igenom konsekvenserna av sådana radikala åtgärder. Men jo, det har jag faktiskt. Rosenbad skulle bli fritt att återgå till den trevliga restaurang- och caféverksamhet som stället brukade förknippas med.

Begrunda skildringen av fotografen Harry Friberg som i Stieg Trenters Eld i håg (1949) sitter till bords i det legendariska Grillrummet innan politikerna kidnappade Rosenbad för sina egna lägre syften:

”Nu låg piggvaren på min tallrik. Hur kunde en så anskrämlig fisk smaka så utsökt… Gång efter annan drogs min blick bort till den bronsbruna fyrkantiga pelaren… jag tänkte på alla de journalistiska uppslag och litterära idéer som under decenniernas lopp stigit upp med tobaksröken och flaxat omkring under stuckrosetterna i det sjögröna taket.”

I rest my case.